Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 2

Allt var stilla i den stora ladan. Den märkvärdiga maskinen var märkvärdigt tyst och elden därinne i glasboxen hade sedan länge dött ut, och röken och dammet hade lagt sig till ro på golv och bjälkar, socklar, trösklar, bord och stolar, hyllor, brädor, fönsterkarmar och alla tusentals prylar. Lamporna hade slocknat och det enda ljuset i lokalen kom från några fönster under taket och det nybildade hålet i väggen där dörren tidigare hade suttit. Utanför blåste det upp och vinden for in i ladan och smet nedför korridorerna och satte hyllorna i gungning och ryckte och slet i kläder och tyger och allt lösöre som kom i dess väg. Ett lerkrus föll i golvet helt nära Julius, som fortfarande inte hade kommit till sans. Cornelia ryckte till när skärvorna spreds över golvet. Hon låg med huvudet i famnen på Angelica och grät och snörvlade och skakade och frös och hostade om vartannat. Angelica smekte och tröstade henne och försökte glädjas över att de alla var i livet. Hon visste att det var en klen tröst. Jo, de kanske levde, men de var levande döda. Åtminstone hon och Julius. Hon hade misslyckats i allt. Julius var förtappad eftersom han hade stuckit svärdet i maskinen och därmed kommit att uppfyllas av den svartkläddes ondska. Men det var hon som hade dragit i spaken så att dödsängeln sögs in i maskinen och sedan satt metallstaven i hålet och laddat partiklarna med sin egen godhet. Det var alltså hon som hade dödat den svartklädde. Och när det goda tar livet av det onda, då blir också det goda ont. Sådana som hon får aldrig leka med elden, som dödsängeln så riktigt hade påpekat. Han må ha varit ond, men han visste mycket mer om villkoren på jorden än hon någonsin skulle göra. Hon var trots allt bara en liten ängel på nedersta trappsteget. Och nu var allt till ända. Vägen till helvetet började redan den där första gången då hon gjorde sig otillbörliga föreställningar om den svartklädde. Antingen älskar man gud eller djävulen; man kan aldrig älska dem båda. Och hon hade gjort sitt val. Julius älskade henne. Åtminstone inbillade han sig det. Angelica visste bättre. Hon visste att hans kärlek till henne bara var en dröm, en illusion av det slag som människor ibland förlorar sig i när verkligheten inte tycks ha plats för dem. Änglar också. Men Julius var förstås övertygad om det sanna i hans känslor, och nu när han hade fått styrkan att göra allt han ville kunde hon inte längre säga nej. Hon hade kostat Julius hans själ. Var hon inte rent av skyldig honom sin kropp? Hon hade ju trots allt en gång valt djävulen till make.

Ljudet som krukan gjorde när den gick i tusen bitar letade sig in i huvudet på Julius och strax for han upp med ett skrik. Kanske kände han i den stunden att det där lerkruset i själva verket var en del av honom själv, en oersättlig grekisk amfora full med bilder av det liv som han alltid hade försökt att komma undan. En amfora som nu för alltid hade gått förlorad, för världen och historien, men framför allt för honom själv. Man vet aldrig vad man har förrän man saknar det. Han satte sig upp och lutade sig mot en hylla. Det stora ljuset hade bländat honom och han trevade sig fram med händerna. Cornelia ville rusa fram och hjälpa honom, men Angelica hindrade henne. "Låt honom vara en stund", sade hon mjukt. "Han måste lära känna sig själv först." Cornelia förstod inte vad hon menade, men hon litade på Angelica. Dessutom var det skönt att ligga kvar där med huvudet i hennes famn. Julius stirrade rakt ut i rummet. Han hade en märklig känsla av att vara både mer och mindre på samma gång. Bröstkorgen och mellangärdet kändes till exempel egendomligt starka och kraftfulla, men mitt i magen fanns ett tomrum som han aldrig tidigare hade reflekterat över. Benen skakade och skälvde och värkte ända in i märgen, men när han spände musklerna en liten aning kände han sig fullt kapabel att i nästa ögonblick stå upp och gå ett varv runt jorden. Underlivet brann av lust att spränga bojorna och byxorna och ta i anspråk varje åker, plöja upp den rart och hårt och vällustigt och fylla varje fåra med dådkraftig säd. Det mest besynnerliga var känslan av att en del av honom inte längre fanns i kroppen utan svävade fritt i rummet och iakttog honom utifrån. Plötsligt kunde han se sig själv rakt framifrån, från sidan eller uppifrån taket. Inte som i en spegel, utan som om han var en annan människa. Ungefär som Narcissus, som när han tittade ned i källan fick se en sådan vacker yngling att han inte kunde annat än att förälska sig i honom. Just så kände Julius när han betraktade sig själv – som en fullblodshingst, en förlossare, frälsare, ja, en guds gåva till världen och människorna. En guds gåva till honom själv. Han förlorade sig i det undersköna ansiktet i flera minuter innan källan plötsligt sinade, och bilden försvann, och ögonen fylldes av gyttja och stenar och döende fiskar, tills allt som återstod var det där underliga tomrummet i magen. Ljuset som hade bländat honom dog bort och han blev varse omgivningen och sig själv och dessutom två främmande människor som plötsligt stod i hålet i väggen där dörren en gång hade suttit. Men självkänslan värkte fortfarande i bröstkorgen, och benen bar verkligen, och lusten i underlivet gjorde honom rusig, och han reste sig upp och plötsligt glittrade källan igen och han betraktade bilden av sig själv och såg att han var vacker, stark och kraftfull och det gjorde honom stolt, och stoltheten gav honom mod, och modet gav honom resning, och tomrummet nere i magen fanns inte längre, och ögonen glödde och fräste som solkärnan själv, och han visste att nu var tiden äntligen inne för kassen kantai, det stora slaget, atomernas sammanslagning och det fjärde aggregationstillståndet. Och människorna som stod där i hålet i väggen där dörren en gång hade suttit häpnade när han kom emot dem, för de såg i hans ögon precis vad han själv upplevde. De visste att det fjärde aggregationstillståndet bara var ett annat ord för helvetet, och de hade all anledning att vara nöjda. De hade funnit vad de sökte.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 1

Rugbybollen var utmattad. Han hade sprungit uppför bergsluttningen i nästan en halvtimma, och med tanke på hans beskaffenhet var det en enastående bedrift. Nu stod han äntligen utanför grindarna till Aktiebolaget Sundhetens vackert belägna huvudkontor. "Släpp in mig!" skrek han till vakten i kuren. Han frustade och skakade så att det stänkte om den svettiga kroppen. "Min herre är död, släpp in mig!" Vakten blev förskräckt och kontaktade sin chef, som i sin tur ringde upp informationschefen, och efter några minuter kom en bil och hämtade upp den stackars Rugbybollen. Strax satt han nedkilad i en läderfåtölj på Fanny Franks luftiga kontor. Med sina klotrunda ögon som nästan satt på utsidan av den tjocka, blodsprängda skallen, betraktade han staden genom de magnifika panoramafönstren. Han var förvirrad, lamslagen, rädd och förtvivlad, oförmögen att förstå vad som egentligen hade hänt. Hans herre var död – han, den svartklädde, den frågvisa lilla ängeln som hade levt nästan sedan tidernas begynnelse och som hade gjort så mycket ont till nytta för både gud och änglar och människor. Död, förlorad, borta för alltid. Och allt på grund av en människa! Det gick inte att begripa. Ändå hade han sett det med egna ögon. Där, i det solvarma kontorsrummet, greps han av en besynnerlig längtan efter sin herre. Den var så stark, så djup och innerlig, så väldig och så påträngande att han för ett ögonblick trodde att han själv skulle sugas ned i den där fåtöljen och lösas upp och flyta ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar, och därmed återförenas med sin herre.

Han klamrade sig fast i armstöden och började darra och skälva i kroppen. Huvudet rörde sig upp och ned i okontrollerade spasmer, och fradga vällde fram ur munnen på honom, magen svullnade upp och sprängde sönder läderjackan så att knapparna for i väg som pistolkulor, och benen sparkade åt alla håll tills de svarta stövlarna flög av och blottade hans förtvinade, hudflängda fötter. En besynnerlig doft spred sig i rummet. Rugbybollen trodde att lukten berodde på att atomerna var på väg att lösas upp, och han trängde sig djupare ned i den rymliga fåtöljen för att om möjligt skynda på processen. När Fanny Frank kom in i rummet var det nästan bara fötterna och huvudet kvar av honom. "Men vad har ni för er, karl?!" utbrast hon med en blandning av irritation och vämjelse. "Och vad här luktar!" Rugbybollen kunde knappt höra henne genom vadd och kuddar och det tjocka lädret, och det stärkte honom i hans uppfattning att han var på väg att lämna både den himmelska och jordiska sfären. Inte förrän Fanny Frank motvilligt tog tag i fötterna på honom och drog upp honom ur stolsdjupet insåg han till sin besvikelse att han fortfarande befann sig i den gamla världen. "Det var det värsta!" röt Fanny Frank. "Komma hit och bete sig på det viset! Vem tror du att du är?" Rugbybollen tittade skamset i golvet utan att svara. Han längtade fortfarande efter sin herre.

"Nå, vad är nu meningen med det här besöket?" undrade Fanny Frank och spände ögonen i de där runda kloten som levde sitt eget liv utanför skallen. "Vad menar du med att din herre skulle vara död? Han är för sjutton en dödsängel, sådana dör inte hur som helst!" Rugbybollen lyfte upp det bulldogliknande huvudet och tittade på henne. "Jo, frun, han är död", kved han. "Jag såg det själv, med mina egna ögon. Han är borta, förintad, utfluten i tomrummet som omger materiens beståndsdelar." Han andades in, och ut igen, huvudet fylldes av blod och ögonen begynte snurra som två biljardbollar. Sedan skrek han med en desperation som nästan fick venerna att brista: "Han kommer aldrig tillbaka!" Fanny Frank höjde en smula på ögonbrynen. Det var allt hon visade av sin förskräckelse när hon begrep att Rugbybollen faktiskt talade sanning. "Men det är inte möjligt", mumlade hon för sig själv. "En fallen ängel kan inte dö. Vem skulle döda honom? En herrens ängel? Struntprat! Det goda kan aldrig förgöra det onda, det strider för sjutton mot dess natur." Hon tittade med stumma ögon på en silverstatyett som hon en gång hade fått av den svartklädde och stönade: "Hur är det möjligt?" Rugbybollen gjorde kvidande läten och skruvade på sig i läderfåtöljen. Han kunde inte sätta ord eller namn eller färger på alla känslor som slogs om utrymmet inom honom. Han förstod dem inte, men han mindes dem från den gången då far hade låtit hudflänga honom och sedan tvingat honom att äta av sitt eget kött. Och tiden dessförinnan, och därefter, för den delen – all tid egentligen, ända tills försynen sammanförde honom med hans herre. "Ryck upp dig, karl!" utbrast Fanny Frank efter en stund. "Berätta för mig allt du såg därnere, allt som hände när din herre flöt ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar." Rugbybollen suckade och snörvlade och frustade och skakade, och Fanny Frank trummade otåligt med fingrarna på bordet. Till sist lyckades han samla ihop sig någorlunda och började berätta allt han mindes av de fantastiska händelser som helt nyss hade utspelats alldeles i närheten. Det gick trögt i början, och han talade osammanhängande och stannade ofta upp för att tänka efter. Men Fanny Frank visste att de inte hade mycket tid. "Skynda på karl, skynda på, för sjutton!" utbrast hon med jämna mellanrum. "Och sedan blev det som en kula i röret", sade Rugbybollen efter en stund, och de sista orden vällde fram ur munnen på honom som en störtflod som inte gick att hejda: "Och kulan sprängde sönder dörren och jag kastades mot en bjälke och en spik i bjälken slet av mig huvan och sedan kom jag upp på benen igen och rusade ut genom hålet där dörren hade suttit och sedan minns jag inte mer förrän jag kom hit."

Fanny Frank satt som förstummad i ett par ögonblick. Sedan spände hon åter ögonen i Rugbybollen som var alldeles blek och utmattad: "Och du är säker på att det var människan som gjorde det?" "Jag lovar och svär av hela mitt lilla onda hjärta!" stönade Rugbybollen. "Han stack svärdet i maskinen och sedan skrattade min herre och hans ondska försvann ut i människan och sedan var han borta." "Hur kan du vara säker på att din herres ondska övergick till människan?" undrade Fanny Frank misstroget. "Jag såg det!" kraxade Rugbybollen och blev för ett ögonblick sitt gamla jag. "Jag såg det i hans ögon!" Återigen lät sig Fanny Frank övertygas av Rugbybollens förtvivlade tonfall. "Och det skulle alltså vara denne Kaiser?" fortsatte hon. "J-ja", stammade Rugbybollen och fick plötsligt svårt att andas. Fanny Frank sträckte sig efter telefonen och talade med sin sekreterare. "Ta fram alla uppgifter om en Julius Kaiser, är du snäll. Och koppla mig till Robin. Prioritet!" Hon tittade besvärat på Rugbybollen som fortfarande hade problem med att hantera känslorna. "Gaska upp dig, karl!" sade hon klämkäckt. Det var så mycket medkänsla som hon kunde uppbåda. "Du har gjort ett gott arbete. Du skall bli rikligt belönad och vi skall ordna med en ny herre åt dig." Men Rugbybollen var otröstlig och Fanny Frank muttrade irriterat. Själv hade hon ingen förståelse för känslor, åtminstone inte av det slaget. Plötsligt hördes en röst i luren. "Robin?!" utbrast Fanny Frank. "Det är Fanny. Du förstår, att här har inträffat något mycket underligt." Hon redogjorde kortfattat för Rugbybollens berättelse i ett samtal som kryddades med adjektiv som "fantastiskt", "enastående" och "obegripligt". "I maskinen, ja", sade hon efter en stund. "Han påstår alltså att ondskan överfördes till denne Kaiser – människan – och jag måste säga att jag tror honom." Hon tystnade. "Ja, jag vet vad det betyder", fortsatte hon strax. Det knackade på dörren och sekreteraren kom in i rummet. "Häng kvar en stund. Nu kommer uppgifterna om Kaiser." Fanny Frank lade luren åt sidan och ögnade igenom papperen. Nästan genast kastade hon sig på telefonen igen. "Det visar sig att polisen söker Kaiser för ett mord som skulle ha begåtts i går kväll!" utbrast hon närmast extatiskt. Rugbybollen såg litet förorättad ut. "Det var min herre som gjorde det!" kraxade han, som för att säga att den solen aldrig hade några fläckar. Fanny Frank tecknade irriterat åt honom att hålla tyst. "Javisst", fortsatte hon upphetsat. "Kanske är det faktiskt sant. Tänk vilka möjligheter det skulle öppna om vi kunde lägga beslag på människors själar på det viset!" Rösten i andra ändan pratade på i någon minut. "Javisst!" utbrast Fanny Frank igen. "Om tjugo minuter? Men då ses vi där!" Hon slängde på luren och var på väg ut genom dörren när hon mindes Rugbybollen som fortfarande satt nedkilad i den stora läderfåtöljen. "Ta du och vila dig en stund", sade hon muntert. "Allt blir nog bra, skall du se. Vem vet, kanske har vi ordnat en ny herre till dig redan i kväll!" Rugbybollen kved och snörvlade och vred på sig. Han visste att det inte fanns några människor som kunde mäta sig med hans herre.

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 6

"Sju, sex, fem…" Rugbybollen räknade ned de sista sekunderna bakom stålnitarna i den ruskiga läderhuvan, och Cornelia knep ihop ögonen allt hon kunde för att på något sätt förtränga den vansinniga, obegripliga smärta som hon visste väntade. "Tre, två, ett…" Angelica var någon annanstans. Allt var förlorat – hennes liv, hennes heder, hennes kärlek, hennes ansvar, hennes rättigheter (om hon hade några), hennes skyldigheter (som hon definitivt hade), nu Cornelia, och snart Julius, för utan Cornelia fanns det ingen möjlighet att rädda Julius. Allt var verkligen förlorat. Hon drog ett sista andetag, som om hon önskade att hon kunde kväva sig själv, och väntade på den där fruktansvärda nollan som Rugbybollen snart skulle kraxa fram mellan stålnitarna bakom huvudet på henne, och på Cornelias förtvivlade skrik som snart skulle få hela huset och världen och himlen att skälva. Och allt blev tyst och hon hörde Rugbybollen forma den sista siffran med läpparna. "Frukost!" skrek den svartklädde, och Angelica föll samman i Rugbybollens armar, som en annan Kristus, död i just den stunden på det bloddrypande korset. Men då kom plötsligt ett par fötter farande från ovan och slog den svartklädde till marken med all den kraft som sju meters höjd och en människas kropp kan åstadkomma. Den svartklädde hostade till och vände sig om så att han fick Cornelias knä i ryggen, och det gjorde ont och han rullade över henne och det gjorde ont igen, och Cornelia skrek, och Julius stod där med svärdet över huvudet och svingade det med all sin kraft mot den svartklädde som lyckades kasta sig undan strax innan klingan skulle ha skurit upp bröstkorgen på honom. Nu trängde den i stället genom den tunna stålsargen i ändan av hyllan, fortsatte genom den romerska rätten där bakom, och därtill en tjock bibel rikt illustrerad med färggranna bilder. Det var ett stort svärd, och tungt, och Julius hade all möda i världen med att bemästra det. Fysisk träning hade aldrig legat för honom, tvärtom föraktade han dem som hängav sig åt kroppsövningar. Nu svor han för sig själv och förbannade sin bräckliga konstitution. Vad vore väl Caesars legioner utan muskelstyrka? Men viljan fanns där och den gjorde honom stark – viljan att förgöra, döda, nedkämpa, utplåna den fiende som stod mellan honom och hans älskade Angelica. Han drog svärdet ur bokhyllan och svingade det över den skräckslagna Cornelia i riktning mot den svartklädde som flämtande hade lyckats komma på fötter igen litet längre bort.

"Hur är det nu med viljan, Kaiser?" skrockade han förtjust. "Har du lärt dig att hata ännu?" Julius tog sig förbi Cornelia och gjorde ett nytt, mödosamt utfall med svärdet som den svartklädde enkelt parerade samtidigt som han fortsatte att provocera honom. "Har du druckit dig rusig på skummande blod och svett och bittra tårar och en gnutta anis? Har du ätit förgiftat kött tills huvudet spränger och dunkar och värker och spricker av längtan, av lusten att döda – att döda för dödandets skull? Inte alls för din ängel, inte ens för dig själv, utan blott för den brinnande, värkande, stånkande, sprudlande, kryddstarka lustens alldeles egen skull? Den som fyller din kropp med pärlande vin och sjunger lovsånger till Baals, Belials, Belsebubs och blodets ära och klämtar i klockan tills du lyfter svärdet och driver det genom kroppen på din nästa – vilken som helst – allt djupare, genom kött och ben och ådror, senor och vävnad tills det tränger ut på andra sidan? Har du det, Kaiser?" Julius jagade efter honom med svärdet, än en gång över den stackars Cornelia, bort mot Angelica och den alltmer bekymrade Rugbybollen. Den svartklädde såg dem inte utan snubblade på Angelica så att både han och Rugbybollen tappade balansen. Julius klippte till dem båda med bredsidan så att de vacklade till ytterligare, och Angelica kunde göra sig fri. Raskt skyndade hon fram till Cornelia och lösgjorde henne genom att dra sprintarna ur bojorna. Julius var trött, men det var den svartklädde också. Så trött till och med att han raglade fram mellan hyllorna. Ändå tycktes han njuta av situationen. "Hata, hata, hata!" ropade han förtjust och grinade mot Julius som liksom general Grant slog med svärdet, och slog igen, och en gång till, som om all den trötthet han egentligen kände inte fanns i sinnevärlden. "Hata, hata, hata! Låt din själ uppfyllas av det, njut av skräcken, rädslan, fruktan som du ingjuter i alla andra. Hatets vingar bär dig snabbt och lätt mot dina drömmars mål! Eller hur älskling?"

Den svartklädde kastade en blick mot Angelica. Han hade svårt att stå på benen och än en gång fick Julius in en träff med bredsidan. Rugbybollen hade dragit sig tillbaka till dörren. Med sin herre på reträtt var han inte alls att räkna med. Julius drev på den svartklädde som hundar gör med villebråd tills han plötsligt befann sig framför den trattformade öppningen på den märkvärdiga maskinen. Då såg Angelica sin chans. Hon kastade sig fram, föste Julius åt sidan och slängde sig över spaken så att den gick i botten. Den svartklädde flämtade till. "Men älskling, vem är du egentligen? Du är ju som jag – precis som jag! Visste du det?" Han skrattade, men det var ett lågmält, nästan förnöjsamt skratt, och ansiktet sprack upp i ett leende som bara fortsatte att växa, och sedan begynte han hosta och tjockt, trögflytande, svart, tjäraliknande blod vällde fram ur munnen på honom. Och leendet klöv hela ansiktet, och huvudet, och anletsdragen tynade bort, och sedan resten av kroppen tills allt som återstod var ett flammande ljus som plötsligt sögs in i den märkvärdiga maskinen. Angelica skyndade runt till baksidan, och där, bredvid röret som ledde bort till dörren, fanns mycket riktigt ett mindre hål. Och på golvet bredvid låg metallstaven som den svartklädde hade sagt att man skulle sticka genom hålet för att ladda partiklarna.

Strax var det gjort och maskinen började stånka och stöna och gnissla och surra och kvida och blixtra och dundra och kränga, och därinne i glasburen blev det så ljust att Angelica och Cornelia och Rugbybollen måste vända bort ögonen. Men Julius trotsade både ljuset och den fruktansvärda hettan. Han bar fortfarande hatet inom sig, viljan, lusten att döda, att en gång för alla förgöra den fiende som han egentligen visste redan var död. Somliga har som bekant behov av att skända de redan döda på slagfältet, som om de ännu levde, som om de fortfarande kunde drabbas av skammen och nesan att inte ha kontroll över sin egen kropp. Naturfolk påstås göra det för att försäkra sig om att också de dödas andar är döda. Kropp och själ är ett och samma, och kroppen måste skändas, förgöras i grunden för att också själen skall dö. Kanske var det så Julius tänkte när han drev det normandiska tvåhandssvärdet genom den trattformade öppningen. Maskinen krängde till och gav ifrån sig ett fruktansvärt dån, och rök och eldsflammor slog upp genom isoleringen mellan glasrutorna och spred en doft av svavel i lokalen. Angelica vände sig förskräckt om och fick se Julius stå där med handen om svärdet och svärdet i maskinen. "Nej, för guds skull, nej!" skrek hon med all den kraft och förtvivlan som hon fortfarande kunde uppbåda, men Julius hörde henne inte. Han var i en annan värld. Plötsligt begynte svärdet glöda och fräsa och stora gnistor slog ut från klingan, och därinne i glasburen brann det allt häftigare, och plötsligt satte den svartklädde för sista gången huset i rörelse med sitt rungande skratt. Bomber och granater, pistoler, piskor, betsel, spritflaskor, snusdosor, sopborstar, avfallskvarnar, dockskåp, likdelar och sexleksaker kastades omkring i rummet, och flera hyllsystem rasade samman och föll till marken i ett hav av rök och damm.

Svärdet exploderade och Julius skakade till när blixten for genom hans kropp och kastade honom flera meter bakåt, och där – i luften under några tiondels sekunder – såg han än en gång sig själv, som i den där drömmen i barndomen, på väg genom den stora salen i sina praktfulla kläder och med svärdet vid sin sida, framåt inför skaror av vördnadsfulla människor som ropade: "Hälsad vare underjordens härskare, hälsad vare hans förening med himlarnas dotter. Ljus och mörker, tillsammans den glöd som får jorden att brinna!" Och där, i fonden, ängeln med sina silkeslena händer och det svallande, kastanjefärgade håret och vingar så vita och sköra att de inte hade kraft att bära något annat än sanningen, och sedan, där, bakom henne, det våldsamma, tvingande, underbara skenet av de renande flammorna, evighetens lågor, alltings mening, livets frälsare, och han fortsatte framåt mot ängeln, och hon kom närmare, och han var framme, men då var hon inte längre där, och han fortsatte ensam, mot det stora skenet, ett steg till, och ännu ett, tills elden fattade tag i hår och tyg och tyll och värjan vid hans sida smälte samman med hans kropp och allt blev vitt och exploderade, och sedan ingenting. Bara sanning. Frid i sinnet och evig sanning. Julius landade med huvudet före i backen en bit från maskinen och slogs för ett ögonblick medvetslös. Och sedan tystnade skrattet, och elden slocknade, och lamporna, ljuset dog ut och en isvind drog genom huset och förvandlade glasskulpturen med maskar till is, och fortsatte förbi den nakna Cornelia, den sargade Julius och den hopplösa Angelica innan den försvann genom den trattformade öppningen, in i den märkvärdiga maskinen, genom röret och bort till dörren som den sprängde sönder på sin väg ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar. Därefter intet.

Bok 1: Julius. Kapitel 5, del 5

"Var inte rädd", viskade Angelica till Cornelia. "Det är jag, Angelica, Julius skyddsängel. Du kanske har sett mig någon gång?" Cornelia darrade. Hon var våt av svett och urin efter att ha kissat på sig, och hon var naturligtvis livrädd eftersom hon begrep vad som väntade henne. Och Julius. Konstigt nog bekymrade hon sig mer för honom än för sig själv. Sov han fortfarande, eller hade han vaknat och låg däruppe och tittade på henne? Hon skämdes. Inte så mycket över sin nakenhet som över att han skulle se henne så här, rädd och utlämnad, oförmögen att ta hand om honom. Bunden, med byxorna nere och kiss över halva kroppen. Hon snyftade. "Jag såg dig…" började hon snörvlande. "Jag såg dig tidigare i morse. Du var så vacker…" Hon harklade sig, och hulkade som för att kräkas, men det kom inget. "Du var bara av glas! En glasburk full av maskar inuti!" Angelica smekte utsidan av hennes hand med sin egen. "Det var inte jag, det var bara den där dumskallens dåliga humor!" Cornelia fnissade. Mitt i alltihop kunde hon inte låta bli att dra på munnen. Ja, det var precis vad han var – en dumskalle bland andra, och som alla sådana fullständigt ointressant. Det var bara det att just den här dumskallen hade makt över liv och död. Men makt över liv och död är ingenting man har, det är någonting man tar sig, brukade pappa säga. Och sådant gör bara dumskallar, så varför inte? Ja, han var bara en dumskalle bland andra. Men ändå. "Var är Julius?" frågade Angelica efter en liten stund. Cornelia svarade inte. "Jag måste veta, annars kan jag inte hjälpa er. Kanske kan jag ändå inte det, men på egen hand har ni inte en chans. Snälla, svara mig. Du är hans enda hopp och jag är ert, så svara mig: Var är han?" Då stack plötsligt den svartklädde sin ludna hand mellan de två kvinnorna. "Vem är var?" sporde han teatraliskt. "Vem är var? Vem är här? Vem är där? Vem är var? Är Julius där, eller var, eller här? Knackelibank på himlens dörr, är du där kära Julius, du fagrastre yngling, universums Antinous? Kom då genast hit och skänk en stackars åldrande dödsängel dina levnadsår!"

Antinous, den kuslige bögen, summan av kejsar Hadrianus sentida galenskaper – Julius hatade honom. Hur kunde kejsaren vårda arvet efter Trajanus med sådan nit och finess och bygga en sådan fantastisk mur och sedan göra något så dumt som att förälska sig – och dessutom i en karl?! Nå, om det ändå hade varit en karl, men en pojkvasker? Julius avskydde honom, han påminde på något sätt om Cornelia. Att kalla honom, Julius Kaiser, för Antinous, det var att gå över gränsen. Det hade blivit dags att skrida till handling. Rakt över den märkvärdiga maskinen löpte en tjock bjälke under taket från ena ändan av ladan till den andra. Julius tänkte att om han kunde krypa ut på bjälken och osedd ta sig ända fram till maskinen, då hade han en chans att utnyttja det allt avgörande överraskningsmomentet om vilket han hade läst så mycket, kasta sig över den svartklädde och köra svärdet genom honom innan han begrep vad som var på färde. "Jo", tänkte han, "det borde nog fungera." Sedan blev han ängslig. "Men om jag misslyckas, om han får syn på mig – vad gör jag då? Då är ju allt förlorat!" Han tvekade. Där nedanför rasade den svartklädde. "Två minuter, Kaiser, det är allt du får!" röt han och gav Cornelia en örfil så att hon skrek till. "Sedan skall jag tvinga dig att äta din flickväns inälvor till frukost!" Julius blev rasande. Först kallade den där skurken honom för Antinous, sedan påstod han att Cornelia var hans flickvän. Han kröp försiktigt ut på bjälken. Nu fick det räcka! "Två minuter, Kaiser!" ropade den svartklädde. Han vände sig mot Rugbybollen. "Räkna ned!" Rugbybollen svarade med ett kraxande och började räkna ned sekunderna. "Etthundratjugo, etthundranitton, etthundraarton…" Den svartklädde löste Cornelia från repen och kastade Angelica i armarna på den förtjuste Rugbybollen som fortfarande hade lädermasken över huvudet. Sedan slet han av Cornelia blusen och trosorna och drog av henne byxorna, kastade omkull henne och kedjade fast hennes armar i ett par fängsel som satt i golvet. Därefter drog han isär hennes ben och fäste även dem i bojor i golvet. Rugbybollen räknade: "Nittionio, nittioåtta, nittiosju…" Den svartklädde gick efter en lång, ganska tjock stav, vackert snidad och försedd med märkvärdiga knappar och beslag. "Nittio sekunder, Kaiser! Sedan är frukosten serverad!" Han höll upp staven i luften och lät ögonen, huvudet, ja hela kroppen vandra över rummet och taket och golvet, utan att se Julius som sakta närmade sig på bjälken sju meter ovanför honom. "Det här är min magiska stav! Med den kan man göra många roliga saker. Det tror jag att din flickvän också tycker. Skall vi ta och fråga henne?" Den svartklädde sänkte staven mot Cornelia och drog till i en spak i ena ändan så att stora hullingar kastades ut ur stocken med en väldig kraft. Det krävdes inget geni för att räkna ut vad han tänkte göra med den.

Julius kröp försiktigt framåt på bjälken. "Kallar du den häxan för min flickvän en gång till slår jag ihjäl dig!" väste han mellan tänderna. Han var tvungen att hålla balansen med en hand, för med den andra balanserade han det normandiska tvåhandssvärdet som vilade på ena axeln. Den svartklädde satte sig på huk bredvid Cornelia och placerade staven mellan benen på henne. "Trettio sekunder, Kaiser! Sedan blir det mums till frukost!" Han gav staven en knuff så att den rörde vid Cornelias sköte. Hon skrek och grät och skrek igen och spottade och fräste tills det kom blod ur munnen, och hon kissade på sig igen, och skrek ännu högre, med ännu större desperation, och ännu mera blod och slem kom ur munnen, och plötsligt kunde Julius se henne och magen knöt sig och gjorde bara ont och ont och ont, och han kröp vidare och den svartklädde förde staven närmare Cornelias sköte, och hon skrek igen, och magen stod i halsen på Julius och värkte överallt i hela kroppen, och han var nästan där men ändå alltför långt borta, och utan att veta varför drabbades han av en önskan, en tvingande längtan, att rädda Cornelia – jovisst ja, slog det honom plötsligt, hon fick inte dö, för om om dog då skulle hon kanske göras levande, precis som han och Angelica, och då skulle hon förfölja honom i all evighet och stå utanför slottsporten och banka och skrika varje dag tills någon släppte in henne och gav henne chansen att kväva honom för alltid, och det fick aldrig hända! "Tio sekunder, Kaiser!" Cornelia hade nästan tystnat, staven var på väg att tränga in i henne, och hon hade givit upp. Hon orkade inte med mer än några ynka snyftningar. "Tio sekunder, sedan är det över…" tänkte hon. "Bara Julius håller sig undan!" Och återigen skämdes hon över att han skulle se henne så hjälplös. Men kanske sov han fortfarande. Ja, så var det nog – han sov fortfarande. Hon blundade och tänkte att snart är allt över." Och en dag kommer Julius", viskade hon och log för sitt inre. "Ja, en dag, en annan dag, då kommer han till mig. Och sedan skall vi aldrig mer vara ifrån varandra. Aldrig mer efter den dagen."

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 4

Det var i sanning en märkvärdig maskin, även om den föreföll mycket enkel till sin konstruktion. Den bestod av en stor glasbur, säkert tre meter hög och minst en och en halv meter bred. Mitt på glasburen satt en trattformad öppning som genom en sluss eller ventil ledde in i apparaten. På ena sidan av maskinen satt ett reglage i form ett stort handtag som från sitt snett uppskjutande viloläge kunde dras nittio grader ned mot golvet för att uppnå full effekt. Glasburken vilade på en meterhög plåtlåda från vilken ett långt rör sträckte sig utefter golvet och försvann ut genom den bakre dörren på långsidan, den som låg strax intill trappan som ledde upp till loftet. En människa kunde möjligen tro att det rörde sig om en tidsmaskin eller kanske en gaskammare. En gudsängel däremot visste precis vad maskinen var till för. En gång, strax efter tidernas begynnelse, tog vår herre som bekant ett stycke av solljuset och skapade änglarna. Sedan försåg han änglarna med en del av sin egen gudomlighet så att de skulle kunna förläna denna till det spirande livet på jorden. Herren skapade universum för att utröna huruvida det var möjligt för materien att någon gång komma till insikt om sin existens. Bara på det viset skulle han nämligen kunna komma till insikt om sin egen. Herren vet allt och inget, eftersom han är allsmäktig. Detsamma gäller, om än i begränsad utsträckning, också änglarna. Änglarna är delar av vår herre och därför, liksom honom, oförmögna att självständigt komma till insikt om sin egen existens. Men de är, till skillnad från herren, också materia. Minns att han faktiskt tog ett stycke av solljuset för att skapa dem. Och ljuset består av partiklar.

Materien kan, till skillnad från vår herre, utvecklas och har därför också möjlighet att komma till insikt om sin egen existens. De flesta änglarna som skickades till jorden för att förläna människorna deras egenskaper levde bara ut den gudomliga sidan av sitt väsen. Men de få som tvivlade och gjorde uppror därför att de påstod sig se sanningen bättre än vår herre, valde att förlita sig på sina materiella egenskaper. De blev således de första att manifestera det vi kallar för den fria viljan, den som bara kan komma till uttryck hos materien och som kanske gör det möjligt för materien att en dag komma till insikt om sin egen existens. Men de är också gudomliga, varför inte heller de kan begripa något av egen kraft. Den materiella sidan av dem gjorde dem bara kapabla att tvivla på vår herre och att göra uppror mot honom. Inget annat. Minns också att dessa fallna änglar redan från början var mycket få i förhållande till herrens änglar och att inga nya har tillkommit sedan tiden för upproret. Det stod alltså tidigt klart för de fallna änglarna att de, för att kunna fullgöra sin självpåtagna uppgift, behövde finna sätt att reducera det långt större antalet gudsänglar. Ergo ista machina – deus ex machina!

"Jag tror att du vet hur den här lilla godbiten fungerar", sade den svartklädde till Angelica när de hade nått fram till maskinen. "Dina partiklar mot mina. Det där med att komplettera varandra, du vet. Motsättningar som leder framåt och så vidare. Ofta nog leder de bara till att den ena parten går under. Och den parten är alltid du, eftersom du till skillnad från mig inte får lov att leka med elden. Men livet är hårt ibland, också för en ängel!" Han släpade Cornelia till kortsidan på det närmaste hyllsystemet och tecknade åt Rugbybollen att följa efter med Angelica. Sedan tog han fram ett rep ur rockfickan, lade det om midjan på de båda kvinnorna och band fast dem i hyllan. "Jag knyter inte så hårt", sade han till Angelica. "Ni lämnar ändå inte huset levande." Han tycktes inte längre vara road av att driva gäck med henne eller att skrämma Cornelia. Han verkade mest trött, som om han verkligen ville få det hela överstökat. När det kom till kritan kom han emellertid aldrig undan den där folkskoleläraren som av någon anledning hade slagit rot i honom, och medan han och Rugbybollen gjorde maskinen redo kunde han inte låta bli att förklara hur den fungerade. "Jo, förstår du, min söta lilla ängel –" Han gjorde en liten paus. "Ja, du där bredvid – förlåt att jag inte vet vad du heter! – får ursäkta. För dig ser vägen till evigheten litet annorlunda ut. Men oroa dig inte, i slutändan blir allting ändå samma sak! Nåväl min söta, så här ligger det till: Vi är förvisso du och jag gjorda av samma stoff. Du är sådant som drömmar görs av, jag är sådant som verkligheten består av. Men vi är av samma stoff, av samma skrot och korn. Vi är båda positiva poler eller negativa poler – det har ingen betydelse. I grunden är vi lika. Men våra likartade partiklar, från början laddade på samma sätt, har – tack vare min vidsynhet och några andras för alla dessa år sedan – kommit att innehålla varandras fullständiga motsatser. De har, så att säga eftersom de ursprungligen är av samma sort, blivit varandras antipartiklar. Och när en partikel möter sin antipartikel, ja då blir det inte mycket kvar av materien. Allt som återstår är värmeenergin i tomrummet, entropin därute i det stora svarta hålet som är överallt och ingenstans på en och samma gång. Hänger du med?"

Den svartklädde tog en stor hammare och bankade en liten stund på det ställe där det långa röret gick in i maskinen. "Påminn mig om att vi måste gå igenom det här skrället en dag!" ropade han till Rugbybollen som kontrollerade röret borta vid dörren. "En annan dag", tillade han som om det var nödvändigt. "Hur som helst, min sköna", fortsatte han till sist. "Det fina med den här maskinen är att när jag suger in dina partiklar i den och sedan låter dem kollidera med mina, då är det faktiskt inte mina utan någon annans – eller ingens – som försvinner ut i tomrummet tillsammans med resterna av det som en gång var du. Här, i lådan under glasburen, har jag nämligen skapat min egen lilla stjärna, min egen lilla sol, som när jag vill förser mig med allt solljus jag kan önska. Och det ljuset kan jag, precis som en gång vår fader i himlen, ladda med de egenskaper jag själv besitter. Jag sticker bara in en metallstav i hålet här intill röret och simsalabim har jag laddat mina egna ljuspartiklar med allt det som är jag. Jag har, som du förstår, blivit min egen fader. Jag kan återfödas gång på gång på gång och döda dig och andra som du lika många gånger. Gång på gång på gång – det blir snart en oändlighet!" Återigen tog han hammaren och slog på det ställe där röret gick in i maskinen. "Vi måste verkligen gå igenom det här skrället någon dag!"

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 3

Lätt och luftigt, vackert, skirt, blott en tunn hinna av den sanna verkligheten, en film som klistrats över det som alla andra kallar verkligt. Naket, skört, bräckligt, värt att vårda – svårt att vårda – omöjligt att skydda, och ändå inte, eftersom livet i döden – det verkliga livet – aldrig mer kan dö. Lätt och luftigt, fullt av syre, brinner bra, ett stort ljus, där, ja, bara några meter till, en ynka armslängd bort, ja, där, nu, nästan, ta mig dit, ge mig din hand, nu går vi, sista steget tar vi nu – ljud som dödar, släcker livet där, helt nära, spränger väggar, dörrar, fönster, hus och världar, släcker eldar, blåser bort all verklighet för evigt – borta, inte här, förlustigad all framtid. "Ve mig, varför alltid samma sak!" Julius vred på sig i halmen så att den stack honom i kroppen med sina vassa strån. Den lindriga smärtan från de olika angreppspunkterna blandades med ljudet av Cornelias skrik till ett helvete i huvudet där elden helt nära – sammansmältningen, det fjärde aggregationstillståndet – sakta dog ut framför hans ögon, expanderade som solen en gång skall göra, och gick under i ett moln av gas och damm och förvandlades till en dvärg, en av de sju eller en av oändligt många, vit, röd eller svart eller i miljontals färger – det gjorde varken till eller från, för livet var fortfarande döden och livet i döden hade just förintats där, framför hans ögon, som så många gånger förr när blott en armslängd återstod. Till sist försvann de sista bilderna av drömmen och han vaknade till liv, gnuggade sig i ögonen och kröp fram till kanten av loftet och tittade ut över den väldiga ladan med alla sina märkvärdiga ting. Han hörde steg därunder, men skriket som först väckte honom hade tystnat och minnet av det fanns fortfarande bara i drömmen. Och så tystnad i ett ögonblick, och nya steg, snabbare än de föregående, och ännu ett skrik, högre än alla de andra, så högt att han mindes ljudet av de förra, dem som hade väckt honom men fortfarande bara fanns i drömmen, och han blev klarvaken och vände huvudet mot skriket och såg Cornelia ligga avsvimmad i famnen på den svartklädde. Och där, strax bakom dem, Angelica i armarna på Rugbybollen som fortfarande hade lädermasken över huvudet.

"Din dumma kossa", mumlade Julius. "Nu har du allt ställt till det!" Han ville kasta sig ut över kanten och ge sig på de ruskiga typerna nedanför och slåss för Angelica och för – nej inte för Cornelia – naturligtvis inte för Cornelia! – men ändå, för det kändes så konstigt i magen; bara slåss, helt enkelt. Ok? Men först en nypa luft. Och han drog ett djupt andetag och lade huvudet mot halmen på marken och lät det vila där i några sekunder. Sedan blev han misstänksam. Kanske var allt bara ett skådespel, en del av en plan som Cornelia och den svartklädde hade kokat ihop för att locka fram Julius och förgöra honom tillsammans med Angelica! Ja, så var det förmodligen. "Måtte djävulen ta den mordiska häxan", svor han för sig själv. Hon som tog mamma ifrån honom och satte henne på hemmet där hon tynade bort; hon som snart ordnade ett arbete åt honom hos gubben i butiken därför att hon visste att det skulle driva både honom och mamma till vansinne; och hon som därför bar skulden för mammas död, och sedan gjorde tillvaron så outhärdlig för honom att han ville ta livet av sig; och hon som därigenom fick honom att se – Angelica? Slutsatserna kolliderade i huvudet på Julius. Det kunde väl inte vara att…? Nej, aldrig i livet! Cornelia var en liten cappuccinofärgad häxa, det hade mamma Anne-Margrete sagt för länge sedan och det fanns ingen anledning att grubbla över det. Men Julius kunde inte undgå att bli en smula imponerad. Det var en enastående plan i all sin djävulska försåtlighet. Att få honom att tro att Cornelia var en förutsättning för Angelica – det var en smått fantastisk vändning, så trovärdig att han för ett ögonblick nästan lät sig luras av tanken.

Men än en gång hade han huvudet med sig. "Nära nog, din lilla häxa", skrockade han inombords. "Men mig lurar du inte!" Han grimaserade åt Cornelia som vilade utslagen i armarna på den svartklädde. "Spela räv du bara, spela räv!" mumlade han och vände åter blicken mot Angelica. Rugbybollen höll henne bryskt i armarna och om livet och Julius kände hur vreden kokade upp därinne när han såg hans feta, skamlösa händer gripa tag om hennes sköra uppenbarelse. Smederna därnere i hjärnans mörka prång och gränder slog hammaren mot städet om och om igen tills hatet fyllde varje droppe av hans blod och gjorde honom stark i anden och viljan – viljan att med ett enda slag förgöra den där uslingen, hotet mot alla hans drömmar och önskningar. Det stora slaget – kassen kantai. Det enda slaget – Armageddon. Han kände inte längre någon rädsla, bara hat och vrede mot den svartklädde och Rugbybollen. Och ömhet för Angelica – det stora ljuset, alltings mening, prinsessan med vilken han skulle fara till slottet där mamma Anne-Margrete väntade med alla smycken, klänningar och praktfulla uniformer. Utan Angelica fanns inte livet, och livet självt, det som han levde, var redan döden. Vad fanns väl kvar för honom att förlora? Sakta ålade han sig tillbaka till sängplatsen och fingrade fundersamt på det normandiska tvåhandssvärdet. Vem vet – kanske var ett hugg i hjärtat på den svartklädde vägen till det brinnande paradiset!

"En sådan liten pärla!" utbrast den svartklädde förtjust och tog Cornelia i sina starka armar och lyfte upp henne mot ljuset i taket. "Vem kan hon väl vara? En liten medbrottsling, kanske?" Han log frågande och vände sig mot Angelica. "Medbrottsling till vad?" snyftade Angelica. "Så, så, min kära", sade den svartklädde förmanande. "Låt oss inte ljuga för varandra! Vem annars kunde väl ha bytt ut kulorna i bössan om inte ängelns lilla ängel till hjälpreda!" Angelica fick något märkligt i blicken, en glimt av den process som äger rum då en människa upptäcker att allt det som hon visste var sant men vägrade att tro på visade sig vara just precis så sant som hon egentligen visste att det var från början. Och från att ha skiftat i blått och grönt och grått under processen, blev blicken plötsligt svart när verkligheten slet upp dörrarna och slängde sanningen i ansiktet på henne. "Din djävul!" skrek hon till den svartklädde och krängde med kroppen så att Rugbybollen hade svårt att hålla kvar henne. I ett slag var hon som förbytt, och allt som återstod av gråten som helt nyss hade färgat hennes röst var små stakningar när orden fastnade på slemklumparna i halsen. "Du tog patronerna ur min väska och lade dit ett par andra! Sedan tog du min kropp i anspråk för att tillfredsställa dina lustar!" "Såvitt jag minns var du ganska nöjd för egen del!" skrockade den svartklädde. "Men nog om det. Mitt arbete blev inte utfört tack vare den här satans flickungen! Jag underskattade dig, min sköna, men två kan spela det här spelet, och dessvärre är det en för mycket. Och tänk att flickungen får jag på köpet, som plåster på såren! Ibland är livet allt bra underbart, också för en utbränd dödsängel som jag!" Han blinkade åt Rugbybollen som kraxade förtjust. Sedan började han skratta så att byggnaden skälvde. Skrattet for runt i lokalen och studsade i väggarna och rev ned lådor och burkar och askar och bollar och värjor och skallar från hyllorna. Det halvt konserverade, illaluktande huvudet av ett litet barn kom rullande nedför en av korridorerna och blev liggande vid fötterna på den svartklädde som tog upp det och höll det framför ögonen på Cornelia. Sedan ruskade han om henne tills hon vaknade till liv och fick se det skräckinjagande anletet och skrek allt vad hon kunde. Hon fäktade med armarna och sparkade med benen och blundade och vände huvudet mot Angelica och Rugbybollen, öppnade ögonen igen, och där, framför henne, väntade nästa fasa – glasfiguren med alla maskarna, livs levande, igen, som om allt var en dröm där alla sekvenser spelades upp om och om igen ur litet annorlunda vinklar, med annan ljussättning och scenografi, men med samma skådespelare och samma ständigt närvarande, ihärdiga, genomträngande, stinkande, kroppsöppningsförlamande skräck som fick henne att skrika om och om igen tills rösten inte längre ville vara med.

"Jag tror bestämt att hon har sett din spegelbild, ditt sanna jag, min sköna!" konstaterade den svartklädde muntert. "Du skulle aldrig ha lämnat henne ensam på det här stället över natten", tillade han och hytte förmanande med fingret mot Angelica. "Det var elakt gjort. Verkligen elakt. Vem är du egentligen bakom den där vackra masken? Masken, ja – kanske tusentals maskar?" Han skrattade igen och drog fingrarna genom håret på den skräckslagna Cornelia. Sedan satte han ned henne på golvet och stack handen innanför tröjan på henne så att den rörde vid brösten och drog henne till sig. "Vem är du nu, min älskling?" kvittrade han retsamt och blinkade mot Angelica. "God eller ond, god eller ond?" Han höll Cornelia i ett kraftigt grepp som omslöt hela halsen. Sakta drog han den fria handen utmed hennes lår, över underlivet, upp till midjan. Sedan stack han den innanför byxorna på henne, knäppte upp dem och trevade sig fram över hennes höfter, stjärt och könsorgan. Cornelia grät och skrek och slog omkring sig, men hon var alldeles för liten och han var alldeles för stor för att hon skulle kunna värja sig för hans skamlösa händer. Angelica betraktade honom med alldeles tomma ögon. Allt hon kände i den stunden var sorg och vämjelse och bitterhet över att ha älskat en sådan fruktansvärd varelse. Kanske älskade hon honom fortfarande. Allt var så förvirrat nuförtiden. Hon bara önskade att Cornelia på något sätt kunde försvinna så att hon själv fick bära ansvaret för sina egna handlingar och låta den svartklädde – den man som hon hade älskat; eller älskade? – förgöra henne tills hon flöt ut i tomrummet som omgav materiens beståndsdelar. Men inte Cornelia, och inte Julius, för Julius fanns säkert i närheten. Och han behövde Cornelia, hon och hennes kärlek var det enda som kunde rädda honom, rädda hans själ – åt sig själv, åt honom, åt hela världen. Att få dem härifrån, att rädda dem tillsammans, det var i sanning ett trösterikt martyrium. En enda god gärning, det räcker för att trivas, till och med i tomrummet.

Plötsligt föste den svartklädde Cornelia åt sidan och drog bort handen från hennes underliv så att byxorna gled ned och lade sig runt benen på henne. Han sträckte ut handen mot Angelica. "Min ängel, min kära!" började han urskuldande. "Väcker det din lusta att se mig tillsammans med en annan kvinna? Eller din svartsjuka? Din ilska? Kanske rent av ditt hat?! Vill du månne slita hjärtat ur det lilla flickebarnet som i sin barnsliga oskuld inte kan dölja sin köttsliga längtan? Ack, det kunde jag väl aldrig tro om dig! Men det klär dig, åtminstone på jorden, i mina ögon. Din fader i himlen är nog inte lika road!" "Ditt monster!" mumlade Angelica. "Jag förstår inte hur jag en gång kunde älska dig på bekostnad av min fader!" Bittra tårar rann utmed kinderna och ned på klänningen och bildade små rännilar som letade sig ned mot marken utefter fållarna. "En gång?" flinade den svartklädde. "Men käresta, du gör mig så besviken när du ljuger. Jag vet ju att du fortfarande älskar mig!" "Min kärlek till dig är försvunnen!" skrek Angelica. Det var som om varje sådant påstående gjorde henne tvungen att skrika trots att hon inte längre kände någon ilska, bara tomhet inombords. "Mitt hjärta har slitit sig från din kätting!" "Ack, ack, ack – ännu en lögn!" jämrade sig den svartklädde. "Vad var det din herre Jesus sade till sin lärjunge Petrus i den där trädgården? Men visst ja: 'Innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.' Inte sant?" "Ta inte herrens ord i din smutsiga mun!" fräste Angelica. "Hur kan du tro att jag älskar dig efter allt som du har ställt till med?!" Den svartklädde ställde sig på ett ben och gol som en tupp. "Där fick du, där fick du!" retades han. "Ack så roligt, ack så roligt!" Sedan stelnade flinet i ansiktet på honom och han blev förment allvarlig.

"Men låt oss nu besinna oss ett ögonblick. Minns du i natt, innan vår älskog, att jag talade med dig om hur vi kompletterar varandra? Eller har din vällust trängt undan alla andra minnen?" "Jag minns nog", snörvlade Angelica. "Nåväl, då borde det stå klart för dig att jag lever upp till mitt rykte och mitt väsen. Jag består av ondska: jag äter den till frukost, lunch och middag, dricker den när jag är törstig och tvättar mig i den när kroppen har fläckats av likgiltighet. Mitt hus är ondska, mina kläder och min säng, och givetvis min kropp, min själ, mitt kött och blodet som flyter i mina ådror. Jag är bara ondska, ren och oförfalskad, och det är min uppgift att sprida den ondskan omkring mig. Men du, min kära, vem är du egentligen? En ängel, det godas tjänarinna, som själv borde vara alltigenom god, men ändå sprider lögner och förnekelser och överger sin herre för att dela säng med djävulen – vet du själv i vilken ända du hör hemma?" Angelica svarade inte, och för ett ögonblick blev det alldeles tyst i den stora ladan. "Låt oss få det överstökat", sade den svartklädde till sist. "Det har varit en lång och tröttsam natt och jag har mycket kvar att göra innan dagen är till ända." Han började fösa Cornelia framför sig bort mot den märkvärdiga maskinen, men hon hade svårt att gå eftersom hon hade byxorna runt benen. I stället grep han tag i nacken på henne och släpade henne efter sig. Strax där bakom följde Rugbybollen och den rödgråtna, förtvivlade, ångerfulla, själsligt söndertrasade Angelica. Och någonstans däruppe under takåsen betraktade Julius det patetiska skådespelet och bara väntade på rätt tillfälle att driva det normandiska tvåhandssvärdet genom hjärtat på djävulen själv.

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 2

En dag kom en av de änglar som regelbundet färdades till jorden flygande till vår herre där han satt på himlatronen och berättade att hon hade sett hur varelserna därnere på den märkvärdiga planeten slogs och levde rövare och jagade, fördrev och slaktade varandra. Detta var förvisso något som alltid hade pågått, men dittills hade ingen brytt sig om det eftersom både vår herre och hans änglar hade varit upptagna med att fröjdas över den raska och positiva utvecklingen på jorden. Den lilla ängelns ruskiga upptäckt fick återigen vår herre att gripas av ilska och misströstan över materiens oförmåga att komma till insikt om sin egen existens. Hur skulle han någonsin bli klok på sig själv om underverket som han hade skapat därnere aldrig lämnade honom någon ro att lära av det? Efter att i vredesmod ha låtit ytterligare några himlakroppar regna över jorden, lugnade han sig och sammankallade sina närmaste änglar för att höra vad de hade att säga om situationen. (Här bör framhållas att de änglar som vår herre skapade för att förläna materien dess olika egenskaper aldrig själva kan vara medvetna om sin egen existens på det sätt som gud önskade. De fungerar bara som en omedelbar funktion av gudomligheten, delar av vår herre själv och därmed lika allsmäktiga som honom i de situationer där de har inflytande. Liksom vår herre vet de allt och därför också ingenting. Och liksom vår herre har de ingen början och inget slut, vilket är en mycket dålig förutsättning för att lära sig något. Och bara den som själv måste lära sig något kan bli medveten om sin egen existens. Allt lärande kräver en början och åtminstone en uppfattning om ett slut. Tiden är således ett rekvisit för kunskap. Änglarnas materiella sida medger emellertid en begränsad förståelse, men mer om det senare.)

Nåväl, de visaste av änglar samlades runt himlatronen och förtalte för vår herre allt de visste om den senaste utvecklingen på den märkvärdiga planeten jorden. Jo, det var sant som den lilla ängeln sade, att därnere försiggick ruskigheter. Herren blev ond på dem och undrade varför ingen hade sagt något om detta tidigare. Efter diverse mummel enades församlingen om att de aldrig hade bekymrat sig över detta. Ingen kunde närmare förklara varför, men snart nog haglade ursäkterna genom luften. Det hade helt enkelt blivit så mycket annat att göra i himlen att angelägenheterna på jorden hade fallit i glömska. När vår herre, fortfarande på dåligt humör, undrade om där fanns någon i församlingen som hade någon som helst uppfattning om vad som egentligen pågick på jorden, trädde till sist en ängel fram och erkände att hon faktiskt hade några nyheter att förmedla. (En ängel är i utgångsläget könlös. Den kan däremot på jorden anta köttslig och därmed könslig gestalt för att lösa sina olika uppgifter. För enkelhetens skull betraktas änglarna i texten som feminina. Vår herre däremot beskrivs i maskulinum av rent traditionella skäl.) Ängeln berättade att hon av några underlydande änglar (hierarkier hade tidigt etablerats för att sköta den växande administrationen av himmelriket) för en tid sedan hade hört att varelser som tycktes skilja sig från alla de andra plötsligt hade börjat dyka upp på jorden. De gick på två ben, och när en av dem dog gjorde de sig stort omak med att skaffa undan kroppen under vad som föreföll vara högtidliga former. Dessutom kunde de sitta orörliga i timmar och betrakta stjärnorna på himlen, som om de begrep att det däruppe faktiskt fanns något att begripa som de absolut inte begrep. "Märkligt!" utbrast vår herre. "Men jagar de varandra och de andra djuren och förgör dem då?" undrade han myndigt. "Inte vad jag vet", svarade ängeln. "Nå, men låt oss då se till att så aldrig kommer att ske! Mina vänner, jag tror att vi står inför det stora genombrottet."

Återigen var vår herre tillfreds med tillvaron, ja, kanske mer än någonsin. Äntligen hade det på jorden dykt upp varelser som intresserade sig för något mer än att leva i okunskap, och som förstod att inte förgöra sin omgivning och därmed också förutsättningarna för att förstå den. Nu gällde det bara att se till att dessa nya varelser inte hamnade snett och började uppföra sig som alla andra oförståndiga bestar därnere. Men hur skulle det gå till? Vår herre tänkte en stund innan det slog honom att det i himlen fann en massa överflödiga änglar som bara gick och drog och viftade med solfjädrar och sjöng lovsånger. Dem kunde man naturligtvis skicka till jorden utrustade med sådana egenskaper som dessa nya varelser borde ha för att utvecklas i rätt riktning! Strax omsvärmades himlatronen av tusentals änglar som alla fick höra att de skulle sändas ut på det viktigaste uppdraget av alla: att leda jordens herrar på rätta vägar, att hindra dem från att någonsin jaga och förgöra varandra, att få dem att älska varandra och alla andra och, när de väl en gång begrep sig på sin egen existens, också vår herre. Och änglarna förstås, tillade han i förbifarten. Alla änglarna blev överlyckliga över att plötsligt finna sig tilldelade denna den viktigaste av alla uppgifter någonsin. Alla utom en. För just som herren hade givit dem den kraft och gudomlighet som de behövde för att kunna sprida de önskvärda egenskaperna till varelserna därnere på jorden, reste sig en ängel upp och skruvade på sig. "Ja, min vän?" undrade vår herre med mildhet. Den lilla ängeln harklade sig. "Min skapare säger att vi skall göra så att dessa varelser inte jagar och förgör varandra, men vad skall de i så fall leva av?" Vår herre såg först oförstående på den lilla ängeln. Sedan log han med hela sin härlighet: "Av gräset på marken och trädens och jorden frukter, förstås! Vad annars, lilla vän!" Den lilla ängel var inte helt nöjd med svaret. "Men gräset och trädens och jordens frukter har väl också liv som allt annat på jorden? Varför är det bättre att förgöra dem än sådana som går på fyra ben eller simmar i havet eller krälar på marken eller flyger i luften?" "Men det förstår du väl!" utbrast vår herre irriterat. "Det är ju inte samma sak! Nog nu, iväg med er!" Och alla änglarna lämnade tronsalen och försvann ned till jorden för att fullborda underverket.

Alla utom den lilla frågvisa ängeln och ytterligare ett par änglar som inte heller var riktigt nöjda med vår herres svar. "Det är något med det här som inte stämmer", viskade den frågvisa till de andra. "De andra är på väg ned till jorden för att hindra de nya varelserna att leva av andra som påminner om dem själva. Däremot får de gärna leva av annan materia som inte uppvisar lika tydliga likheter med dem själva. Men har vår herre en gång inte lärt oss att all materia är densamma?" "Jo", instämde de andra änglarna försiktigt. "Nå, men då måste det betyda att om de nya varelserna får lov att leva av en sort men inte av de andra, då kommer de aldrig att förstå materiens enshet och då kan de aldrig bli varse sin egen existens, och vår herre aldrig sin och vi aldrig vår!" "Nej", svarade församlingen aningen tvekande. "Men vad kan vi göra åt det?" "Jo, förstår ni", började den frågvisa. "Ibland ser inte ens vår herre hela bilden och då är det vår uppgift att tvätta ögonen på honom så att han blir medveten om verkligheten." "Och vad betyder det?" De andra änglarna blev ängsliga, för de började förstå vad den frågvisa menade. "Jo det betyder att vi måste fara ned till jorden och göra tvärtemot vad de andra änglarna gör och visa de nya varelserna alla sidor av materien, också dem som inte alltid är så vackra." "Men det vill inte vår herre, det vet vi ju!" "Nej", fortsatte den frågvisa med både tålamod och övertygelse. "Men därför är det också vår uppgift – vi som begriper, för en del av vår gestalt är faktiskt materia, till skillnad från vår herre, även om en annan del av oss är av samma stoff som han! – att rädda vår herre undan hans egna önskningar, de önskningar – eller den oförmågan, eftersom han inte är en del av materien – som hindrar honom från att se hela bilden!" "Men det betyder ju…" stammade församlingen. "Uppror, javisst!" utbrast den frågvisa dristigt. "Men ett litet uppror till och från är bara bra! Det rensar ögon och öron och huvud och förstånd. Vänner – glöm inte att också vi är en del av vår herre, att också vi för alltid skall sväva i ovisshet om vår existens om vi i dag inte beslutar att ta ansvar för det sanna intresset, det som angår oss alla!" Den frågvisa blev alltmer självsäker, och den lilla församlingen, som ju redan från början hade hyst tvivel om det förståndiga i vår herres avsikter, lät sig efterhand övertygas tills de slutligen bestämde sig och gjorde den frågvisa sällskap ned till jorden där de skulle lära de nya varelserna – hela universums, vår herres och änglarnas eget hopp om att en gång nå självförståelse – allt det som deras själsfränder, gudsänglarna, skulle lära dem att undvika.

Och så blev det kaos och kalabalik i himmelriket, och vår herre blev förtvivlad och rasande omvartannat, och varelserna därnere på jorden blev medvetna om det som vi i dag kallar för gott och ont, och därmed gavs de mycket riktigt förutsättningar att en gång bli varse inte bara sin egen utan också vår herres och alla änglars existens. De upproriska änglarna, dem som vi kallar fallna, var redan från början mycket få i förhållande till herrens änglar, och inga nya har tillkommit sedan upproret. De har därför alltid varit beroende av att utnyttja människorna själva för att sprida sitt budskap till andra människor. Vad vi kallar för det goda har däremot ofta hänskjutits till just den andliga sfären, helt enkelt därför att det finns tillräckligt med änglar som sprider det godas idé för att vi människor skall kunna ägna oss åt det onda i stället. Eller så är det på det viset att det goda är svårt och därför lättare att lämna åt änglarna, och det onda enkelt och därför lättare att ta hand om själv. Eller tvärtom. Stor sak i det, vi sitter här omgivna av goda och onda änglar, och de onda, som alltså alltid har befunnit sig i numerärt underläge, har sedan urminnes tider gjort allt för att förgöra de goda änglarna, gudsänglarna. Inte därför att de tycker illa om dem, bara därför att de vet att godhet och ondska förutsätter varandra. Frågan är bara om de fallna änglarna kommer att sluta förgöra de goda den dag det finns lika många av varje sort. Fan tro't.

Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 1

I begynnelsen skapade gud himmel och jord. Sedan tog han ett stycke av solen och skapade änglarna. Det var åtminstone så det gick till i korthet, och en sådan beskrivning hade varit fullt tillräcklig förr i tiden när värdet av en sanning inte låg i hur många ord eller tecken eller siffror som krävs för att uttrycka den. I vårt trolösa tidevarv då information inte längre är en källa till kunskap utan till förströelse, och där förströelse är vår nya gudstro, tarvar saken emellertid en närmare förklaring. Således skapade gud för länge sedan universum. Till skillnad från vad skrifterna påstår tog detta inte sex eller sju eller åtta eller några dagar alls, eftersom det vid den tiden inte fanns någon tid. Mänskliga teorier fallerar än så länge vid tidens början, och eftersom teorierna inte håller kan tiden dessförinnan inte heller ha funnits. Ännu. Nåväl, när allting fanns där, från början och kanske med ett slut, som herren hade skapat det, lutade han sig tillbaka och betraktade sitt verk och såg att allt var gott. Nästan. Han fann sig omgiven av ett till synes oändligt antal stjärnor som föddes och brann som solar i några miljarder år innan de sakta slocknade och gick under i stora moln av gas och damm; och av långt fler planeter som vandrade runt de många stjärnorna, några som brinnande klot, andra med samma klimat som vindpinade väderstationer på vårt Antarktis. Fast med dubbelt så många köldgrader, förstås. Åter andra var helt sterila. Nog var det makalöst alltid, tänkte herren och försökte glädjas över det himmelska mekano som han hade byggt upp omkring sig. Men han var inte riktigt nöjd. Där fanns något som saknades, något förutan vilket hela den fantastiska skapelsen föreföll meningslös. Åtminstone i vår herres ögon, och det fanns ju inga andra att tillgå. Förmodligen tänkte han just så, för plötsligt slog det vår herre att: "Vad som tarvas universum är andra ögon än blott mina!" Därefter skapade han inte människan, som man skulle kunna tro. Däremot lade han grunden för de förutsättningar som senare skulle leda fram till uppkomsten av liv på jorden, och därmed också människan.

Utgångspunkten var i själva verket ett tankeexperiment: Är det överhuvudtaget möjligt för materien att komma till insikt om sin egen existens? Vi måste tänka oss vår herre som alldeles ensam därute i den stora tomheten, en singularitet om ni så vill, som kanske inte längtade så mycket efter sällskap som efter den där underbara känslan av att en dag kunna få vakna upp och veta vem han själv var. Men utan referenser, utan någon eller någonting att lära av, var vår herre maktlös, utlämnad åt ensamhet och evig okunskap. När han satte sig före att fylla världsrymden med något som påminde om intelligens var syftet därför inte att skapa ofullständiga kopior av hans egen allsmäktiga gestalt inför vilka han kunde demonstrera makt och myndighet och understundom kärlek. Han ville bara skapa kreativa, självständiga processer omkring sig som en dag skulle kunna lära honom att förstå syftet med hans egen existens. Men hur skulle han gå tillväga? Han visste ju faktiskt ingenting. Vår herre betraktade alla himlakroppar omkring sig som antingen förbrann eller förfrös eller blåste bort eller förtvinade av orörlighet, och plötsligt förstod han att materien bara skulle kunna bli varse sin egen existens på en plats där ett relativt medelvärde av universums storheter härskade. Förståelsen kräver värme, men inte hetta; svalka, men inte kyla; friska vindar, en och annan storm, men inte ständiga orkaner, och absolut inte stiltje; därtill en något så när jämn fördelning av flytande och fast och gasformig massa. Förmodligen. Sanningen att säga var nog vår herre, till skillnad från Montesquieu långt senare, inte helt säker på något av detta. Det enda han insåg var att skådespelet omkring honom, hur underbart det än var att betrakta, knappast någonsin skulle komma att begripa någonting. Därtill utgjordes det i alltför stor utsträckning av extrema processer som inte sysslade med mycket annat än att utröna den hetaste hetta eller den kallaste kyla – något som i längden är ganska ointressant, om man inte är besatt av termodynamik. Utifrån en uppskattning av medelvärdet av universums storheter genomförde han således några enklare mekaniska justeringar som vi inte skall gå närmare in på, och skapade de av oss relativt kända förutsättningarna för den biologiska utvecklingen på jorden. Men varför valde han just jorden, frågar man sig naturligtvis. Var det en slump? Och kan man överhuvudtaget göra ett slumpmässigt urval av ett oändligt antal fall? Svaren på de frågorna vet bara vår herre. Än så länge.

I begynnelsen var ordet, säger evangelisten Johannes. Han säger också att det var hos gud, ja rent av att det var gud! Men frågan är om herren överhuvudtaget kommunicerar på det viset, om han (eller hon eller det) alls formulerar sig med ord, än mindre är dem. Stor sak i det. Ordet skiljer människan från resten av materien och är det första steget på vägen mot självförståelse. Men där är vi inte ännu i vår historia. När herren hade genomfört de små justeringarna, lutade han sig återigen tillbaka och betraktade sin skapelse och fann att allt var gott. Nästan. Visst genomgick materien märkvärdiga förvandlingar som efterhand tog sig allt mer begåvade uttryck, men det gick olidligt långsamt. Herren blev otålig och satte sig före att analysera de förändringar som trots allt hade skett. (Han hade ju, som vi har sett, från början inte någon klar bild av hur utvecklingen skulle gestalta sig.) Sedan skapade han änglarna genom att ta ett stycke av solljuset och dela upp det i tusentals små partikelmoln som, jämte den inneboende solenergin, utrustades med delar av hans egen gudomlighet för att de skulle kunna anta den gestalt som deras uppgift krävde. Därefter sände han partikelmolnen till jorden och gav dem olika ansvarsområden. Några fick i uppdrag att förläna växterna deras egenskaper, andra fick ta hand om det expanderande djurlivet. Och se, utvecklingen satte genast fart, och på jämförelsevis kort tid nåddes enorma framsteg. Men efter ett tag tycktes allt stanna upp igen. Djur och växter fastnade i former där de överlevde i relativ bekvämlighet utan att för den skull begripa särskilt mycket av tillvaron.

Herren blev arg och sände brinnande himlakroppar över jorden, och dessa ställde förvisso till en del elände. Icke desto mindre överlevde mäktiga men i förhållande till uppgiften tämligen obegåvade livsformer som till exempel hajfisken, som ju är uråldrig. När sedan jättelika ödlor, vars storlek bara överträffades av deras dumhet, tog varje uns av planeten i anspråk, begynte herren tvivla på hela projektet. Han skickade en sista, svavelosande himlakropp mot jorden i avsikt att förgöra hela rasket. Allt han lyckades med var emellertid att slå hål på Yucatánhalvön. Bortsett då förstås från att utrota de kostsamma och osmidiga reptilerna. Och se, när herren vände sitt ansikte bort från eländet, då trädde det ur askan på jorden fram små individer med stora huvuden (åtminstone i förhållande till ödlorna) som började förstå allt mer av den omgivande tillvaron. Och änglarna for upp till himlen och berättade för herren vad som var på färde, och han vände sig om och lät sitt ansikte lysa över den märkvärdiga skapelsen som tycktes resa sig ett huvud högre för varje katastrof den tvingades utstå. Och änglarna, de små partikelmolnen, lät han stanna kvar i himlen eftersom han förstod att deras arbete var till ända. De hade spritt gudomligheten till skapelsens alla delar och nu ville han ha dem i sin närhet som en ständig påminnelse om underverket. För nu var allt verkligen gott. Nästan.

Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 5

Långt senare menade Cornelia att det var ett under att hon alls hade överlevt, för rädslan som hon kände i det ögonblicket var så stark och intensiv att hjärtat inte bara stannade utan också förblev stilla i flera minuter. Hon mindes egentligen inget av dessa minuter annat än en besynnerlig känsla av att vara död och levande på samma gång, ungefär som de som påstår att de i ett traumatiskt tillstånd i samband med en svår olycka eller en operation har lämnat sin kropp och svävat över den i några minuter för att sedan återvända till livet. Till sist bröts förlamningen och den värsta skräcken lämnade henne och hon insåg att den främmande människan var lika stel och orörlig som hon. Hon kanske också var rädd, tänkte Cornelia. Nu kunde hon tydligt se att det var en kvinna. Hon betraktade främlingen med tilltagande nyfikenhet, och när rädslan hade lagt sig ytterligare klev hon in bland kläderna i hyllan för att komma henne närmare. Cornelia förvånades över sättet på vilket kvinnan därnere vid väggen iakttog henne. Blicken var stadig, eller snarare statisk eftersom den inte rörde sig, och hon blinkade inte, vilket naturligtvis var anmärkningsvärt. Ögonen var mörkt bruna som Cornelias, men större och rundare och magnifika i både lyster och mjukhet. Munnen var stram men vänlig och hon hade tunna, lätt putande läppar som var formade till ett leende som tycktes säga: "Jag är din vän, du kan komma mig nära, men du kan aldrig lära känna mig". Detta var förmodligen en generös och godhjärtad men samtidigt mycket hemlighetsfull person. Cornelia började fatta tycke för henne, och hon trängde sig förbi kläderna i hyllan och ut på gången intill för att komma henne ännu närmare. Den främmande kvinnan kändes inte längre särskilt främmande och absolut inte hotfull, och rädslan från helt nyss var så gott som försvunnen. Cornelia ville säga något, men hon vågade inte riktigt, och dessutom var hon nästan förstummad av den skönhet som den unga kvinnan utstrålade. Både ögon och mun var formfulländande men samtidigt mycket personliga, och det långa, tjocka, svallande kastanjefärgade håret kunde förmodligen väcka till liv avund och missunnsamhet hos de mest fördragsamma kvinnor. Först när hon kom ut på andra sidan upptäckte Cornelia att kvinnan vid väggen var alldeles naken. Och rent av ännu vackrare.

Hon kände sig både dum och oförskämd, men hon kunde inte låta bli att vandra med ögonen över den nakna gestalten. Hon följde linjerna från den raka, något spetsiga hakan, över den smala, utdragna halsen och de fasta men mjuka brösten som stod ut från kroppen, vidare utmed den följsamma ryggraden som böjde sig inåt kroppen i svanken och fick magen att puta ut litet grand, över den rundade stjärten, som liksom brösten varken var för stor eller för liten, nedför de alldeles släta låren, de muntert okynniga knäna, de spänstiga vaderna som i varje avseende stod i proportion till resten av kroppen, ända ned till de små, nästan barnsligt pigga fötterna, som liksom händerna och armarna och benen inte uppvisade några ådringar. Den gyllenbruna huden var nog vackrast av allt det vackra som den unga kvinnan utstrålade. Den föreföll sammetslen och saknade missfärgningar och födelsemärken. Dessutom var den i sig själv levande på ett annat sätt än kroppen i övrigt. Cornelia stod alldeles stilla av rörelse. Detta var inte bara en vacker kvinna – detta var förmodligen den vackraste kvinna som någonsin hade levat. Hon påminde om en ängel eller en sagofé snarare än en människa; en varelse som hörde hemma i de himmelska sfärerna och inte på den fula och förgängliga jorden. Cornelia skämdes över sin egen anskrämliga kropp som hon med skämtsam uppgivenhet brukade säga var 'förbrukad vid födseln'. Ibland undrade hon om det var kroppen som gjorde att hon inte lyckades uppväcka några känslor hos Julius. Och vem kunde väl i så fall klandra honom, suckade hon och tyckte att brösten och rumpan kändes litet extra slappa och formlösa. "Det måste vara underbart att vara du", viskade hon till den främmande varelsen. Men kvinnan svarade inte, utan fortsatte att le sitt hemlighetsfulla leende och tindra med de stora, runda, mörka ögonen som aldrig blinkade. Besynnerligt, tänkte Cornelia och lade huvudet på sned. Hon tyckte sig plötsligt känna igen den unga kvinnan. "Vem är du egentligen?" frågade hon till sist och gick ett par steg nedför gången. "En ängel, en drottning, eller en prinsessa?" Kvinnan svarade inte, men Cornelia fortsatte att prata. "Ja, du är nog en prinsessa. Den där gröna klänningen, den är nog din. Den klär dig. Men du klär väl i allt, förmodar jag. Om du kan tala så svara mig gärna, för jag undrar var jag har sett dig förut. Vi är väl i och för sig i samma ålder, men flickor som jag umgås inte med flickor som du. Så hur kan det vara att jag känner igen dig? Är du en filmstjärna, eller jobbar du kanske på tv? Har jag sett din bild i någon damtidning hos tandläkaren eller frisören?" Den underbara gestalten fortsatte att bemöta henne med tystnad.

Plötsligt märkte Cornelia att den unga flickan fick mer och mer liv allt eftersom hon närmade sig henne. Hon stannade till ett ögonblick och granskade den nakna kroppen som för första gången tycktes röra sig. Men återigen var det huden som stod för rörelsen. Lemmarna och extremiteterna och bröstkorgen och magen och ansiktet och ögonen förblev stilla, som om flickan var en renässansskulptur med en levande yta och ett dött inre. Huden var inte lika slät och finkornig längre, utan föreföll uppbruten i större partiklar, och det var dessa partiklar som befann sig i rörelse. Cornelia gick närmare och huden sprack upp och och blev grövre och fick stora försänkningar, och partiklarna blev större och rörelserna tydligare, och plötsligt märkte hon att det svaga ljuset reflekterades i kroppen som inte längre var särskilt tilldragande, och hon fortsatte framåt tills hon stod alldeles intill den främmande kvinnan och upptäckte att hon i själva verket var gjord av glas, och att det innanför glaset krälade oändligt många maskar som föddes och levde och dog därinne och sedan blev uppätna av andra maskar som i sin tur avlade fram nya som också de skulle framleva sina dagar i den människoformade glaskupan. Det var en vidrig syn, och Cornelia kunde inte låta bli att skrika av fasa och vämjelse. Alla morgonens skrämmande upplevelser sköljde över henne samtidigt. Tårarna strömmade nedför kinderna och hon skrek och skrek tills rösten inte ville vara med längre. Då vände hon sig bort från den skräckinjagande gestalten och började springa uppför gången. Men ljudet av den egna rösten gjorde att hon inte hade hört när ytterdörren öppnades, och ovetande om att hon plötsligt omgavs av nya, mycket större faror, bar det sig inte bättre än att hon sprang rakt i händerna på den svartklädde. I tron att det var Julius kastade hon sig i famnen på honom, men när hon tittade upp och fick se att det i själva verket var den där ruskige figuren som hade mördat gubben i butiken, kollapsade hela nervsystemet. Med hela ansiktet förvridet i ett frågetecken föll hon samman i armarna på honom. Det var en passande avslutning på en morgon full av skräck och fasa.

Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 4

"En filt, ett täcke, en kappa, kavaj, en tröja, en handduk, en tunn liten sjal!" mumlade Cornelia när hon vandrade runt i den stora lokalen som var full av märkvärdiga ting på jakt efter något att värma sig under. "Någonstans måste det väl finnas en tygbit att dra över sig!" Hon rörde sig försiktigt mellan hyllorna, för husets hemligheter både lockade och skrämde henne. Det gick aldrig att veta vad som gömde sig bakom nästa hörn. Hon stack fram huvudet och kastade ett öga nedför en av de många korridorerna som löpte mellan hyllorna, men ryggade förskräckt tillbaka när hon fick syn på en människa längst nere vid väggen i andra ändan. Gode gud, tänkte hon, det finns andra här än jag och Julius. Såg hon mig, tro? Hjärtat slog ett par volter i bröstkorgen innan det lugnade ned sig. Hon lyssnade efter steg eller röster eller andra ljud, men allt var lika tyst som förut. Till sist tog hon mod till sig och började smyga nedför den gång som löpte parallellt med den där hon hade sett den främmande människan. När hon hade kommit halvvägs stannade hon upp och spetsade öronen igen, men fortfarande var det tyst som i graven. Allt hon hörde var ljudet av sina egna andetag. Hon tyckte att de dånade och mullrade så att de förmodligen kunde väcka den slumrande Törnrosa långt innan prinsen ens var påtänkt.

Hon tittade sig omkring och insåg till sin förvåning att hon hade funnit vad hon letade efter: en hel avdelning full av de mest underbara klädnader. Där fanns praktfulla kungamantlar och biskopsskrudar, pälsar av varg och räv och leopard och jaguar och ozelot och mink och hermelin, klänningar av shantungsiden i himlens alla färger, dräkter av svart och röd och blå sammet, byxdresser av mjukaste korderoj, och guldbroderade linnekaftaner som svalkade i den orientaliska hettan. Och där fanns makalöst vackra täcken och filtar, gardiner, bonader och vävnader, och dukar för bord och händer och kroppstvagning – allt av finaste kvalitet och material och förfärdigat av de skickligaste händerna på jorden. Cornelia glömde för ett ögonblick den främmande människan som fanns någonstans helt nära och förlorade sig i den häpnadsväckande skönhet som omgav henne. Skräcken hade satt fart på cirkulationen så att blodet forsade runt i kroppen på henne och gjorde henne varm, och det var lika bra för hon hade svårt att tänka sig att krypa ned under en sobelpäls eller en björnfäll med guldtänder i munnen och pärlemorintarsia i ramarna. Sådant gjorde inte flickor som hade vuxit upp i en fyrkantig låda på välståndets bakgård. Men inget kunde hindra henne från att betrakta och beundra och kanske rent av röra vid dessa förkroppsligade vittnesbörd från en annan värld, en värld som var sofistikerad och förfinad, mjuk men ändå rakryggad och självmedveten, så främmande från den som hon levde i.

Cornelia darrade på handen när hon sträckte sig efter en smaragdgrön klänning som hon genast hade förälskat sig i. Hon kände sig illa berörd, nästan skamsen, som om hon inte förtjänade att vara omgiven av så mycket prakt och skönhet. Och samtidigt njöt hon av att känna sig utvald, särskild, som en egen person och inte bara ett får i skocken, lika viktig som någon annan i den fina världen. Det var en berusande känsla som för ett ögonblick fick henne att glömma sig själv och sina hämningar. Utan att tänka sig för gick hon fram till den gröna klänningen och tog den från klädstången och höll upp den framför sig. "Gud vad den är vacker!" mumlade hon och såg för sitt inre hur hon dansade fram över parkettgolvet tillsammans med Julius i en balsal någonstans på ett gammalt slott i sällskap med kungar och drottningar och prinsar och prinsessor och grevar och baroner och alla andra som fick lov att umgås med dem. Hon drog klänningen till sig för att smeka den mot ansiktet, men när hon kom riktigt nära med ögonen upptäckte hon att tyget hade stora revor i sig som hon inte hade sett tidigare. Hon blev rädd och skyndade sig att hänga tillbaka klänningen på sin plats och betraktade den sedan med en blandning av sorg och avund. Flickor som hon skulle inte leka med sådana vackra saker. De förstörde dem bara med sin smutsiga ofullkomlighet. Plötsligt rörde sig klänningen och gled av galgen och föll till marken. Cornelia ryckte till och var nära att skrika. Vettskrämd betraktade hon klänningen som låg på nedersta hyllplanet en liten bit ifrån henne. Hon märkte att knapparna i ryggen hade lossnat så att den hade gått upp där bak. Kunde hon verkligen ha gjort det? Hon tvingade sig själv att ta ett steg framåt, och på närmare håll såg hon att sömmar och fållar var slitna och knappast förmådde hålla samman de olika delarna längre. Revorna som hon först trodde att hon själv hade förorsakat var i själva verket sprickor i det nästan knastertorra tyget. Den undersköna klänningen var helt enkelt gammal och uttjänt och gick inte längre att ha till något annat än att titta på. Hon skrattade för sig själv och konstaterade inte utan skadeglädje att så var det med den fina världen.

En kungamantel i röd sammet med pälskrage av hermelin som hängde helt nära fångade hennes intresse. Hon hade fått sådana beskrivna för sig i barndomens sagor, och som liten hade hon brukat fantisera om att hon var man och kung och satt på en gyllene tron med sin krona på huvudet och en sådan mantel på kroppen och bestämde över alla människor i landet. Hon var en bra kung, fast hon var en man, och hon var snäll mot alla utom dem som slog sina barn och plågade sina kvinnor och hunsade männen som arbetade för dem. Sådana förvandlade hon till aska som spreds för vinden över havet vid stora festdagar en gång i månaden. Hon kunde nämligen trolla också. Fast hon var ju en man, förstås. Men, tänkte hon sedan, varför kunde hon inte lika gärna vara drottning och bestämma över alla människor och vara lika snäll mot alla utom dem som slog sina barn och plågade sina kvinnor och hunsade männen som arbetade för dem, och som kvinna förvandla dem till aska som spreds för vinden över havet vid stora festdagar en gång i månaden? Varför kunde en drottning inte sitta på en gyllene tron med samma krona som en kung på huvudet och samma mantel som en kung på kroppen? När hon frågade pappa eller mamma skrattade de bara och svarade att det spelade ingen roll om hon var man eller kvinna för hon skulle ändå aldrig bli vare sig kung eller drottning. Någonsin. Då brukade Cornelia titta ned i marken och gå till sitt rum och lägga sig på sängen och somna och drömma att hon var den bästa och snällaste och vackraste drottning som någonsin hade levat.

Nu stod hon hur som helst strax intill en sådan mantel som hon brukade fantisera om i barndomen. Hon smekte andäktigt det röda sammetstyget med handen. Det kändes verkligen tungt och myndigt och utstrålade en aura av makt och härlighet som nästan fortplantades ut i handen. Men det var också strävt och ömtåligt och kändes gammalt. Hon drog fingrarna genom den vita pälskragen och fann att den var full av smuts och smulor. De svarta fläckarna i pälsen förbryllade henne på grund av det oregelbundna mönstret och den varierande storleken, och hon lutade sig fram för att studera dem närmare. Plötsligt insåg hon att fläckarna inte alls bestod av de svarta hårstråna på hermelinens svanstipp utan av något som liknade torkat blod. Hon ryggade förskräckt tillbaka. Det var hemskt att tänka sig att den kung som en gång hade burit den manteln hade råkat ut för en ruskig mördare som hade skurit halsen av honom så att blodet hade sprutat över kroppen och klädnaden. Han kunde naturligtvis också ha råkat ut för en olycka, men mördaren passade bättre i Cornelias fantasi. Hon betraktade de andra klädnaderna och märkte att också de bar spår av blod och smuts och hade stora revor i tyget. De som hade burit dem hade alla tydligen råkat illa ut. Hon återvände till den gröna klänningen och böjde sig ner för att inspektera den. Efter en liten stund fann hon en lagning i midjehöjd som hon tidigare inte hade sett. I gördelns underkant löpte ett horisontellt snitt rakt över magen. När Cornelia drog tillbaka handen märkte hon att den var full av små mörka flagor som förmodligen också var torkat blod. Hon genomfors av en rysning som inte ville gå över och tänkte att det här stället var en enda stor gravkammare som säkert befolkades av tusentals osaliga andar. Och så drog hon sig till minnes den där främmande människan som hon hade sett för en stund sedan men alldeles förträngt när hon fick syn på den vackra klänningen och den praktfulla manteln och alla andra undersköna klädnader. Var det kanske ett spöke, funderade hon. En gengångare som irrade runt i det makabra huset på jakt efter den klänning som hon bar när någon tog livet ifrån henne? Kanske trodde hon att kläderna, om hon fick dem på sig igen, skulle ge henne livet tillbaka, funderade Cornelia. Hon var rädd och kroppen skälvde och hon kände sig återigen frusen. Och iakttagen. Hon lyfte blicken från klänningen som låg i en slarvig hög på nedersta hyllplanet och upp mot den plats där den tidigare hade hängt, och plötsligt såg hon rakt igenom hyllan, och snett över nästa gång, ända ned till väggen, och minsann, där stod den främmande kvinnan, mitt framför henne, till synes livs levande.

Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 3

"Den satans skökan har bedragit mig!" skrek den svartklädde ursinnigt och grep Rugbybollen i det slappa skinnet på huvudet och släpade honom genom huset ut till bilen. Vapendragaren dunsade ned för furstutrappan, inte som en boll eftersom luften hade gått ur honom, utan snarare som en säck ris. Den svartklädde tryckte ned honom i passagerarsätet och sedan bar det av med en fruktansvärd hastighet. Bilen lämnade stora moln av rök och damm efter sig och däcken tjöt och skrek när den krängde i svängarna och understundom balanserade på två hjul. Rugbybollens formlösa kropp böljade fram och tillbaka i kupén innan han lyckades få på sig säkerhetsbältet. "Vafalls, herre, vad står på?!" kraxade han förskräckt. Besvikelsen över att finna mannen i det lilla huset på kullen i andra ändan av staden vid liv hade varit så stor att han hade drabbats av tillfällig minnesförlust. När han nu vaknade till liv igen hade han ingen aning om vad som hade hänt. Däremot var han livrädd, och det hade han all anledning att vara, för till skillnad från den svartklädde, som ju var en ängel, var Rugbybollen i allra högsta grad dödlig. Änglar kunde visserligen också dö, men att ta livet av dem var en besvärlig procedur som krävde särskilda verktyg och redskap. De behövde aldrig frukta för livet i situationer där människor inte hade en chans. Eller smådjävlar som Rugbybollen för den delen, även om sådana inte var lika lätta att döda som människor. Icke desto mindre gick även änglar att förgöra, de kunde utplånas från jordens yta och himlens sfärer, upplösas i intet och flyta ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar. Och detta var just vad den svartklädde ämnade göra med den ängel som han trodde låg bakom morgonens misslyckande – Angelica. Att mannen i det lilla huset på kullen i andra ändan av staden skulle dö stod skrivet. Han hade spelat högt i ondskans tjänst men förlorat, och förlorare fann ingen nåd hos sina herrar utom den som döden kunde erbjuda. Och det var fullt begripligt, för hur skulle det se ut om ondskans hantlangare fick lov att gå omkring och misslyckas med att vara onda? Det vore knappast till skräck och varnagel för någon. Mannen däruppe på kullen kunde väl få utgöra ett undantag, han kunde leva vidare som det lik han redan var. Kanske kunde man rent av dra nytta av hans odöda tillstånd. Angelica däremot hade visat sig vara en farlig motståndare och därför återstod bara att förgöra henne. De många sköna stunder som de hade haft tillsammans bekymrade honom inte. Det fanns alltid en ny ängel.

Den svartklädde körde till en övergiven fabriksbyggnad en bit utanför staden där lediga skyddsänglar brukade träffas när de hade en stund över. Hela tiden vräkte han galla över Angelica inför Rugbybollen, som glömde sin rädsla så fort han fick klart för sig vad de skulle göra. Att ta livet av en skyddsängel var något av det bästa han visste. Han hatade dem av hela sitt mörka hjärta, de där självgoda, bortskämda, näsvisa småflickorna som trodde att de hade världen i sin hand och kunde rädda den i varje ögonblick med sina vackra ord och goda gärningar. Otacksamma var de också. De föddes med silverskedar i munnen och växte upp med himlens härlighet omkring sig och fick allt vad de ville ha utan att ens be om det. Och när de sedan i vuxen ålder skickades till jorden för att göra enkla saker som att rädda liv och laga trasiga själar, ja då sprang de snart till pappa och grät och beklagade sig över den orimliga arbetsbördan. Själv visste han minsann vad det innebar att slita för brödfödan. Ända sedan han föddes hade hans far drivit honom framför sig med piskan och tvingat honom att arbeta från morgon till kväll, dag ut och dag in, varje vecka, varje månad, varje år, i det mörkaste kyffet på den kallaste och fuktigaste platsen i hela underjorden. Där stod han och hamrade sönder stelfrusna kroppar med en jättelik slägga tills allt som återstod av dem var ett fint, vitaktigt stoff som far använde som proteintillsats i maten till hundarna som vaktade helvetets portar. Han mindes hur han brukade dagdrömma om att byta plats med dem vars själar pinades i elden långt nere i jordens medelpunkt. Vad kunde väl litet hetta vara mot den bitande kylan som trängde genom huden och frös sönder köttet och fick benen att spricka så att flisorna irrade runt i kroppen och skar sönder hans svartblodiga vener? Kylan var den enda sanna smärtan, essensen av all annan smärta. Åtminstone trodde han det tills far en dag ertappade honom med att sova i sin håla samtidigt som flera kroppar rullade förbi på det löpande bandet utan att behöva lida av något annat än det faktum att de var sönderfrusna. Vilket Rugbybollen i och för sig tyckte var alldeles tillräckligt. Han ångrade bittert sin frispråkighet när far lät flänga skinnet av honom och sedan förbjöd honom att äta något annat än bitar av den egna huden i en månads tid. En smådjävuls kropp är inte lika känslig som en människas, och efter ett tag hade ny hud bildats över muskelvävnaden, även om stora, missprydande ärrbildningar fortfarande vittnade om vad han en gång hade fått utstå. Dessutom var han alltsedan dess alldeles kal över hela kroppen eftersom håret aldrig växte ut igen. Det skilde honom från andra smådjävlar som var tämligen ludna. Skändad och hårlös blev han snart föremål för tråkningar och övergrepp av andra smådjävlar i hans ålder, och efter ytterligare några års slavande i frysboxen sökte han sig upp till jorden där han kom i kontakt med den svartklädde som just hade förlorat sin väpnare och var i behov av en ny. De fattade strax tycke för varandra och Rugbybollen hade alltsedan dess varit sin herre trogen. Vid det här laget hade de tillbringat nästan trettio år tillsammans. Det var ett gott liv, det bästa som en utstött och misslyckad figur som han kunde hoppas på. Särskilt när han fick lov att utplåna en sådan där liten äcklig skyddsängel och förpassa resterna av henne, den kraftlösa kraften, till tomrummet som omger materiens beståndsdelar. Då kände han sig manlig och mallig och modig och stolt över att kunna tillfredsställa sin herre. Då fick han visa att han inte var sämre än någon av de andra smådjävlarna därnere i underjorden, och att han i sanning var sin faders son. Och då var det skönt att vara levande, med eller utan hår.

Plötsligt fick de syn på Angelica. Hon kom gående mot dem på vägen helt nära den gamla fabriksbyggnaden. Den svartklädde körde upp bredvid henne och stannade bilen. Angelica blev både förvånad och irriterad när hon fick syn på honom. Hon tyckte inte om att visa sig offentligt i hans sällskap. Inte långt därifrån fanns hundratals andra skyddsänglar. Om en av dem såg henne tillsammans med honom och berättade det för ärkeängeln kunde det mycket väl betyda slutet för henne. Himmelriket visade ingen nåd mot dem som föll vid sidan av den rätta vägen. "Vad gör du här?!" snäste hon när han steg ur bilen. Den svartklädde svarade inte, utan öppnade bakdörren och tog henne i armen så hårt att hon skrek. Sedan tvingade han in henne i bilen. Angelica var chockad och darrade av skräck. Rugbybollen vände sig om i framsätet och grinade mot henne med hela sitt formlösa ansikte. Fruktansvärda gaser strömmade ur munnen på honom och fick henne att hosta. "Vad håller du på med?" skrek hon med gråten i halsen. "Varför gör du mig detta?" Den svartklädde svarade inte. Rugbybollen flinade. "Får jag ta på mig hättan, herre?" kraxade han upphetsat och flämtade som en hund. "Du får ta på dig vad du vill", svarade den svartklädde faderligt. Rugbybollen öppnade handskfacket och tog fram en bödelshätta i svart läder med stålnitar framför tänderna som han trädde över huvudet. Sedan började han göra utfall mot Angelica med både händerna och olika redskap. Kroppen brände som eld när han rörde vid hennes vingar, hennes ansikte och hennes bröst. Han skrattade hela tiden, och skrattet växte i styrka och intensitet allt eftersom hans närmanden blev grövre. Till sist kunde Angelica inte längre höra honom. Hon bara satt där alldeles stilla, som i en annan, egen, overklig värld, förbryllad, rödgråten, skändad, kall och febervarm på samma gång, klibbig av svett och smuts, och förtvivlad över att inte förstå vad det var som höll på att hända. Hon lade sig ned på sätet för att komma undan Rugbybollen som i skydd av masken vågade göra allt värre utfall mot henne. Stanken som stod ur munnen på honom var outhärdlig och till sist var hon tvungen att kräkas. Det fick henne att känna sig litet bättre. Visst kunde hon göra sig osynlig för Rugbybollen genom att byta skepnad och anta sin himmelska gestalt, men den svartklädde blev hon inte av med eftersom han, liksom hon, var en ängel, ehuru utrustad med ondskans attribut i stället för det godas. I det läget föredrog Angelica att behålla sin kroppsliga gestalt. Då kunde hon gråta, skrika, svära, spotta, fräsa, kräkas och spy upp den bubblande tjäran inom henne. Smärtan. Sveket. Äcklet. Det kunde varken den svartklädde eller hans hantlangare göra något åt. Efter att ha skumpat fram i ett par minuter krängde bilen plötsligt till och stannade upp. Var detta slutet, undrade hon. Det nesliga, hemska, självförskyllda, oåterkalleliga slutet? Den svartklädde öppnade dörren och drog henne ur bilen. Hon vände sig om och fick se de två fallfärdiga ladugårdarna som flankerade det stora kungshuset i mitten. Ja, tänkte hon och snyftade, detta var slutet.

Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 2

"Vilken underbar dag!" utbrast den svartklädde när han steg ur bilen utanför det lilla huset på kullen i andra ändan av staden där en förtvivlad man helt nyss hade stoppat en hagelbössa i munnen och tryckt av i tron att han därmed skulle vara kvitt livets alla sorger. "Känner du hur vattnet efter nattens regn stiger ur marken med hjälp av den sol som fördrivit molnen? Känner du dess dofter, dess längtan, dess innersta väsen? Himmel och jord, förenade i ångan som sprider sig över världen. Är det inte fantastiskt?" Rugbybollen såg oförstående på honom. "Din tjockskallige getabock", suckade den svartklädde teatraliskt. "Du begriper visst ingenting av livets mysterier och universums härlighet. Allt du förstår dig på är död och förintelse och lidande. Andras lidande." Rugbybollen sken upp och kraxade instämmande. Den svartklädde log och nickade fundersamt. "Ja, du är en bra karl. En trofast tjänare och en god kamrat. En sann ondskans hantlangare. Nåväl, låt mig njuta av solen en liten stund. Snart skall också du få ditt lystmäte. Ett helt hus fullt med resterna av en enda människa. Du tog väl den grövsta kalibern?" Rugbybollen kraxade entusiastiskt. "Utmärkt. Nå, då går vi väl in och betraktar det underbara eländet!" Dörren stod litet på glänt och den svartklädde sköt upp den med foten. Därinne var det tyst som i en gravkammare där lämningarna nästan helt hade försvunnit så att inte ens råttorna brydde sig om dem längre. De fortsatte genom hallen och in i köket som luktade surt av ruttnande sopor och gammal disk. Bänkarna var fulla av ölburkar och urdruckna spritflaskor. Den svartklädde såg sig omkring. "Gott!" konstaterade han med försiktig optimism. Rugbybollen grymtade och frustade av upphetsning och skyndade otåligt mot vardagsrummet. I dörröppningen blev han stående orörlig. Det förväntansfulla grinet som blottade hans gulnade tandstumpar föll samman och ansiktet skrumpnade så att man kunde tro att han verkligen var en boll som någon just hade stuckit en spik igenom. Den svartklädde tittade bekymrat på honom. "Hur är det fatt?" undrade han. "Hur ser det ut därinne?" Rugbybollen bubblade och fräste och sprutade saliv ur munnen när luften som strömmade ur kroppen satte läpparna i rörelse. Till sist sjönk han samman och blev sittande på golvet i det lilla utrymmet mellan köket och vardagsrummet. Den svartklädde skyndade fram till honom. I dörröppningen vände han sig om och fick se orsaken till den stackars väpnarens besvikelse.

På en stol vid matbordet satt husets ägare och stirrade ut i rummet med uppspärrade ögon och glasartad blick. Apatisk, som om han var död fast han inte var det. Som om han plötsligt såg allt och ändå inget. Som om svaren på världens alla gåtor låg där fullt synliga framför honom utan att han kunde tolka dem. Som om han just hade insett att döden är livet och livet i själva verket döden, och att porten dit inte stod öppen för honom. På bordet intill stod två flaskor vodka, en urdrucken och en halvfull. Hagelbössan låg på golvet alldeles nära fötterna där han hade tappat den när skottet gick av. Det luktade fortfarande krutrök i rummet. Han hade bara en sliten morgonrock på sig och den hade glidit isär så att han blottade benen och överkroppen och ett par smutsiga kalsonger. Det var något märkvärdigt med hans händer. De hängde ned utmed sidorna och slog nästan i golvet, men till skillnad från resten av kroppen som var alldeles stel och orörlig rätade fingrarna med viss regelbundenhet ut sig och drog ihop sig igen. Det var förmodligen något som han själv inte var medveten om. Det underliga var att rörelserna i båda händerna var koordinerade med varandra: de rörde sig på exakt samma sätt samtidigt. Den svartklädde stod en stund och iakttog det underliga fenomenet. Sedan fick han syn på en bibel som låg under stolen där mannen satt. Han gick fram till honom, böjde sig ned och tog upp boken. Mannen rörde sig inte, bortsett då från händerna som levde ett liv för sig själva. Ögonen fortsatte att stirra ut i rummet. Den svartklädde slog upp ett ställe i Jesaja som var markerat med ett bokmärke och läste ett stycke som mannen hade strukit under: "Ondskan brann som en eld och förtärde tistel och törne. Den satte snårskogen i brand och röken steg mot skyn. Av Herren Sebaots vrede brändes landet, och folket blev som det elden förtär, den ene skonade inte den andre. Man högg för sig till höger utan att bli mätt, man rev åt sig till vänster men var lika hungrig. Alla högg in på varandra."

Den svartklädde mumlade instämmande: "Så var det och så är det, och så skall det alltid vara. Jag är den som brinner som elden och slukar allt som kommer i min väg. Jag är den som driver folket framför mig och får dem att jaga och förgöra varandra. Jag är herren Sebaots redskap, jag är den som verkställer hans vrede över den gudlösa människans lättsinne och otacksamhet." Han tittade på mannen som fortfarande satt orörlig och höjde rösten. "Jag! Ser du? Jag! Mig skall du lyda, mig skall du frukta. Mig skall du följa när jag säger åt dig att hugga in på alla andra. Annars är din tid förverkad." Han böjde sig ned över mannen och väste i örat på honom med behärskat ursinne: "Jag känner dig och jag vet att du aldrig skulle svika mig, så säg mig, vem har gjort dig detta? Vem, du stackars krympling, har varit så grym att han har berövat dig rätten till döden, den sista anständighet på vilken du hade rätt att förtrösta? Eller var det kanske en kvinna?" Ögonen brann av ilska på honom. De fräste och sprakade och skiftade färg från klaraste gult till renaste rött till mörkaste blått och mjukaste grönt och återigen till klaraste gult, och elden sped sig utanför dem och blev till sist så intensiv att den antände håret på den stackars mannen. På ett ögonblick var huvudet alldeles kalt och allt som återstod var en omfattande rodnad där lågorna hade dragit fram. Men han rörde sig inte. "Vem?" väste den svartklädde än en gång. Sedan tappade han tålamodet och skrek med tordönsröst så att böcker föll ned från hyllorna och fönsterrutorna skakade sönder: "Vem, för satan!?" Men mannen hörde inte eftersom chocken och smällen av skottet hade gjort honom döv, åtminstone för stunden. Den svartklädde vände sig bort från honom. När allt kom omkring brydde han sig inte om vad han hade att säga. Han visste redan vem som låg bakom alltsammans.