Epilog

För en tid sedan läste jag i tidningen en dödsruna över en just avliden äldre dam. Där stod, som i alla dödsrunor, om allt det goda som den gamla damen hade gjort i livet, om alla andra liv som hon hade berikat med sin glädje och generositet, om hennes hängivenhet i sin yrkesroll, och hennes äventyr i ungdomen. Det var på många sätt en rolig dödsruna, om man får säga så. Den var välskriven och underhållande och gjorde kvinnan levande på ett sätt som nästan fick mig att tro att jag hade känt henne själv. Efter en stund slog det mig till min förvåning att det faktiskt också var så. Texten handlade om den gamla damen på nummer femtioett, satkärringen som hade övergivit sina barn, slagit Johnnys liv i spillror och stått i begrepp att låta Robin Kassan slita Cornelias dotter i stycken. Inget av detta stod förstås att läsa i artikeln. Ändå kan jag inte påstå att den var förljugen på något vis. Den bara undanhöll en viktig del av gummans personlighet. Men gör vi inte alltid det när vi skriver hyllningstexter eller dödsrunor? Den sidan som kom till uttryck i artikeln var också en del av gumman. Hon var förvisso en glad och munter och mycket charmerande person. Hon var säkert en hängiven yrkeskvinna. Hon gjorde säkert stor nytta i församlingsarbetet och i alla frivilligorganisationer där hon var medlem. Inget av detta påverkas av det faktum att hon i andra avseenden var en svinpäls. En människa är det vi vet om henne. Understundom rent av det vi vill veta om henne.

Det mest förvånande var att dödsrunan hade skrivits av någon som påstod sig vara hennes dotter – en människa som verkligen hade anledning att hata henne. Dottern antydde visserligen att hon inte alltid hade stått på god fot med sin mor, men hon framhöll att de hade kommit varandra nära det senaste året. Det hon själv inte visste om modern hade vänner och bekanta upplyst henne om. Och de målade upp sådana underbara bilder av gumman att texten nästan skrev sig själv. Allt detta stod i dödsrunan. Jag läste igenom den en gång till och fann att den handlade nästan lika mycket om dottern som om hennes mor. Jag såg framför mig en människa på jakt efter sitt förflutna som skapade sin egen rosenrabatt och slängde tistlarna på komposthögen. Det är den fördel man har när man konstruerar sina föräldrar: man kan göra dem till vad man vill att de skulle ha varit om man hade känt dem. Först blev jag arg och ville ta kontakt med dottern för att kasta sanningen i ansiktet på henne. Sedan tänkte jag efter. Vad hade jag för rätt att rota i den stackars kvinnans drömmar? Hon hade inte gjort mig något ont. Gumman på nummer femtioett var borta. Gud vare tack och lov! Men hennes dotter hade rätt till sina minnen, sina våndor, sin sorg. Sina lögner. Jag beslöt mig för att glädjas över att ännu en av dessa fruktansvärda människor hade kilat vidare. Själv var jag nästan färdig med min berättelse.

Häromdagen talade jag med Cornelia. Hon lever tillsammans med sin dotter och en ny man i en lägenhet i samma förort där hon en gång växte upp. Snart skall familjen flytta till ett av de nybyggda husen i det gamla gettot. De väntar nämligen tillökning. Cornelia och jag talar ofta med varandra. Hon är en förtjusande kvinna och hon har varit ovärderlig i arbetet med den här boken. Det mesta som står att läsa mellan dessa pärmar om Julius Kaiser, änglar och demoner, Robin Kassan, Fanny Frank, Rugbybollen, Stjärtgossen och alla de andra kommer från henne. Jag har alltid trott på henne, men jag skulle aldrig ha skrivit den här boken om det inte vore för att också jag under dessa omskakande och smärtsamma dagar fick uppleva de mest förunderliga ting. Jag klandrar inte den som tvivlar. Det är en otrolig historia, den går bortom allt förnuft. Jag vet vad jag själv har sett och det räcker för mig. Men det är en bra historia, och en sådan vill jag inte undanhålla någon. Cornelias dotter är snart fyra år. Hon heter Angelica. Hon vet att pappa är i himlen och att de skall träffas där om många, många år. Angelica längtar redan, men mamma har lärt henne att man måste vänta på saker och ting i livet. Också döden. Fast det säger hon naturligtvis inte! När hon ringde häromdagen var det för att berätta något märkligt: den lille mannen med fingrarna hade härförleden stått utanför dörren med blommor och presenter till flickan. Först kände hon inte igen honom. "Han var så full av liv!" som hon uttryckte det. Nu kommer han förbi en gång i veckan och tar ut Angelica i parken en stund. De brukar äta picknick tillsammans under det stora bokträdet intill dammen. "Det är konstigt, men jag saknar inte Julius", sade Cornelia till mig. "Varför skulle jag det? Han finns runt omkring mig hela tiden! Jag älskar min nye man, men inte som jag älskade Julius. Sådan kärlek har inte längre någon plats i mitt liv." Hon tystnade. Jag hörde hur hon formulerade tankarna genom luren. "Det är nästan skrämmande", utbrast hon till sist. "Jag är inte ens trettiofem år och jag har redan samlat på mig fler minnen än de flesta hundraåringar!" Hon började skratta. "Det låter som om du har förtjänat litet lugn och ro!" skrockade jag. "Ja, jag tycker nog det", svarade hon. Jo, det har hon. Men hon lever ändå ett aktivt yrkesliv. Hon är försäljningschef på ett av de klädföretag som tidigare ingick i Kaisergruppen. I dag drivs det av kyrkan. Ärkebiskopen är ordförande i styrelsen. Världen är en märklig plats.

I går såg jag Fanny Frank på tv. Hon arbetar som presschef hos borgmästaren och hon presenterade ett nytt äldreboende som staden skall bygga i bergen ovanför Teaterparken. Det mesta finns redan, konstaterade jag när jag såg bilderna. Explosionen förstörde inte särskilt mycket av kursgården. De skall visst kalla det nya boendet för Själens Vederkvickelse. Ränderna går aldrig ur. Den hurtige reportern berättade märkliga historier om vargungar som ylar i berget på nätterna trots att det inte har funnits varg i trakten på över hundra år. Det var samme karl som rapporterade från oroligheterna i gettot ett och ett halvt år tidigare. Jag kan inte med honom. Han påminner mig om fader Patrick, om orättvisan och lögnerna som vi alla fortfarande lever med. Strax efter kravallerna utrymdes gettot och invånarna föstes ihop i baracker utanför staden. Vi har fått ett flyktingläger invid stadsgränsen. De gamla husen är rivna och nya skjuter upp som svampar ur jorden. Några få är kulturminnesmärkta och står kvar som märkliga anakronismer bland stål och glas och sandfärgat tegel. Ett av dem är Kyrkogatan femtioett. Det gamla folket kommer aldrig tillbaka. De har inte råd, och de får förmodligen bo kvar i barackerna under överskådlig tid. Kommunen har inte pengar att bygga nytt, heter det. Illvilliga tungor kallar det kollektiv bestraffning och det retar gallfeber på polischefen. Det är alltid roligt att se honom tappa ansiktet på tv.

Teaterparken är populärare än någonsin. Själavandringen återinvigdes härom månaden efter det fruktansvärda terrorattentatet som enligt myndigheterna krävde ett okänt antal dödsoffer. Den märkvärdiga maskinen ser helt annorlunda ut. Mycket häftigare, säger ungarna. Det bästa med den är att den är ofarlig. Jag tog mig en tur häromsistens. Det mesta är sig likt, bortsett från att de hemlösa har ersatts av betalda statister. Det är numer förbjudet att kasta åt dem pengar, men nästan alla gör det ändå. Vakterna bryr sig inte. Vad gör väl det om folk drygar ut sina dåliga löner med en extraslant? Flera av de hemlösa har fått upprättelse och integrerats i samhället. Inte genom någon offentlig process, utan därför att borgmästaren av nåd förbarmade sig över dem. Det kunde han väl i så fall ha gjort långt tidigare, kan man tycka. Men det är lätt att skrika högt när man tror sig veta sanningen. Stor sak i det, det är sällan som någon lyssnar. Mannen med de spruckna glasögonen träffar jag nästan varje dag. Han har övertagit hålet i väggen i gränden nedanför kontoret. Den gamle ägaren dömdes för en tid sedan till tio års fängelse för anstiftan till upplopp, mordbrand och litet annat smått och gott. Den som sätter karmalagen före den romerska rätten tycker säkert att han förtjänar det. Det gör inte jag, men jag sörjer honom inte för det. Mannen med de trasiga glasögonen har kastat ut slöddret och fått ordning på stället. Dessutom lagar han riktigt god mat. Tyvärr känner han sig litet obekväm i mitt sällskap. Jag påminner honom om en tid i livet som han helst vill glömma, och om den mörka hemlighet som han och jag och några till delar. Ibland slår han upp en whisky till mig och viskar i mitt öra: "Tror du att jag kommer till helvetet när jag dör?" "Hur skulle det gå till?" brukar jag svara. "Du har ju redan varit där!" Då skruvar han på sig och muttrar irriterat: "Du skall inte ta så lätt på herrens straffdomar. Det finns alltid sängplats i Gehenna!" Och jag dricker ur och tänker att då borde han kanske göra något annat än att sälja sprit. Ibland saknar jag den gamle ägaren. Och jag tror varken på karmalagen eller Gehenna. Världen är orättvis. Allt vi kan göra är att försöka jämna ut den litet i kanterna.

Julius Kaiser dog för sina synder. Kanske fann han därigenom sin förlorade själ. Det lär jag aldrig få veta. Ibland undrar jag om han sitter däruppe i himlen tillsammans med Angelica och tittar ned på oss. Saknar han i så fall Cornelia, kvinnan som han alltid älskade utan att förstå det förrän livet nästan var till ända? Är han i så fall svartsjuk på hennes nye man? Saknar han den dotter som han bara träffade den gången då hon räddade hans själ undan plågorna i yttersta domen? Naturligtvis inte. Oräkneliga gånger under de arton månader som har förflutit sedan de där märkliga högsommardagarna har jag läst igenom det dokument som Julius Kaiser författade i klostret den kvällen då fullmånen var gul och innerlig och hade en besynnerlig glimt i ögat, som om den just då kände till mänsklighetens alla hemligheter och bar varje människas förtröstan i sitt hjärta. Det är allt som återstår av honom, bortsett från de minnen som lever i dem som en gång kände honom. Hans kropp återfanns aldrig, men jag tror för den skull inte att han är uppstånden från de döda och uppstigen till himlen där han sitter till höger eller vänster om Angelica, eller gud fader själv, för den delen. De döda är för alltid borta, deras själar finns inte någon annanstans. De lever bara i våra minnen och i återstoden av deras gärningar. Därom är jag fullständigt övertygad. Ändå är jag lika rädd för spöken som någonsin Oscar Wilde. Det är med spöken som med hemligheter: de senare är alltid mörka och de förra alltid farliga. Det säger förmodligen mer om oss levande än om de döda.

Jag vet allt detta, och likväl tror jag helt och fullt på vad Cornelia har sagt mig, och vad jag själv har sett med mina egna ögon. Jag kan inte förklara något av det. Ibland ligger jag sömnlös på nätterna och spelar upp bilderna av Rugbybollen som förvandlades till ett eldklot och satte sig till doms över Robin Kassan. Jag tror inte på en högre rättvisa, men just då förefaller den ha varit för handen. Nu tror jag i och för sig inte på dödsstraffet heller, och det hela var i så fall djävulens verk. Men det är och förblir en upplevelse som inte passar in i mitt värdesystem och som jag därför inte kan förklara. Så tills vidare får jag hålla till godo med vad den franske upplysningsmannen Pierre Louis Moreau de Maupertuis skrev för tvåhundrafemtio år sedan: "Kanske är det för tidigt att förklara världen. Vi kan bara beundra skådespelet." Och jag bänkar mig gärna i salongen. I dag har jag Veronica. Vi sitter och skrattar åt världens lögner och skändligheter över en flaska vin på nätterna. Vi älskar och njuter tillsammans och pratar om allt som vi inte förstår. Men vi bryr oss inte längre så mycket om det. Kanske är det för att vi har blivit gamla, eller visa, eller trötta. Stor sak i det, vi bryr oss åtminstone om varandra. Det är början till all förståelse.