03 juli 2006

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 5

Det var som att stiga ut på månens baksida. Överallt mörker. Inte svärta eller sot, bara mörker. För ett ögonblick kunde jag se mina fötter i ljuset från dörröppningen. Sedan gick dörren igen. "Finns det en lampa eller nåt här?" mumlade jag. När jag inte fick något svar upprepade jag frågan med större oro och eftertryck. Tystnad. Jag våndades och började treva med händerna i mörkret efter min ledsagare, en strömbrytare eller åtminstone något att hålla i. Men överallt tomhet. Mörker och tomhet. Jag kände mig obehaglig till mods. Riktigt obehaglig. Liten, rädd, ängslig, utlämnad. Som ett övergivet barn som längtar efter mamma. Till och med bödeln är bättre än ensamheten. Sekunder gick förbi, minuter. Snart samlade de ihop sig till en evighet. Den stumma tystnaden bröts ibland av hemlighetsfulla ljud som fick mig att rysa. Det gnisslade och sprakade, ven, viskade och studsade. Jag skakade i kroppen, kallsvettades och hörde ljudet av mina fötter som rörde sig mot golvet utan att jag tänkte på det, tänderna som gneds mot varandra och gaserna som bubblade i magen. Sedan hände det. Det började med vibrationer i marken under mig, därefter riktades en ensam ljuskägla mot en öppning i väggen en bra bit bort. Ögonen hade vant sig vid det fullständiga mörkret och det svaga ljuset bländade mig så att jag inte kunde se klart på flera sekunder.

Sedan hörde jag det skramlande ljudet av tivolivagnar, och plötsligt kom synen tillbaka och jag såg hur ljuskäglan följde en ensam vagn som skakade fram på rälsen ett femtiotal meter från där jag stod. Vagnen tjöt och skrek och gnistorna yrde när den bromsade in och blev stående rakt framför mig. En ensam ljuskägla spred plötsligt ett svagt ljus över min omedelbara omgivning. Jag begrep att jag stod på en avsats som förmodligen överblickade en del av Själavandringen. Plötsligt avbröts mina utforskningar av en öronbedövande fanfar som nästan fick mig att tappa fattningen, och sedan utbröt ett enastående fyrverkeri som lyste upp det väldiga rummet som omgav mig. Jag gick fram till staketet på avsatsen och tittade ut. Där nedanför anade jag en plattform som ledde fram till en grav som säkert var femton meter bred, och mitt i graven löpte rälsen på stag som stack ut ur plattformens sida. Bortom rälsen, på andra sidan där marken var betydligt lägre, skymtade jag rörelser i det svaga ljuset. De hemlösa, tänkte jag. De som lät sig hunsas av andra för att överleva dagen. Jag tittade igen, men rörelserna var borta. Jag visste att den märkvärdiga maskinen borde ligga till höger, men innan jag hann vända mig om dog fyrverkeriet ut och därmed ljuset. Ännu en öronbedövande fanfar fick rummet att skälva och jag grep om staketet för att inte tappa balansen. Sedan började föreställningen.

Med en van rörelse reste han sig upp i vagnen – mitt öde, vilddjuret, mannen som hade gjort mig till den jag var. Mannen på Försäkringskassan. Han var klädd i käp och hög hatt som en trollkarl, och i handen bar han en halvmeter lång stav. Han slängde med käpen, tog hatten i handen och bugade sig mot mig. "Men se, min vän herr detektiven!" utbrast han likt en van estradör. "En sådan oväntad ära! Vad för Er månne till vår enkla morgontillställning? Nyfikenhet? Lust? Glädje? Sorg?" – han gjorde en liten paus – "Hat?" Sedan skrattade han. Det var ett genomträngande och mycket obehagligt skratt. Men det var hest, och det märktes att han kämpade för att inte hosta. "Nåväl!" fortsatte han till sist. "Ni skall inte behöva vänta på underhållningen!" Han tittade befallande mot utrymmet under avsatsen där jag stod: "Musik!" Plötsligt fylldes det väldiga rummet av gammal marschmusik som strömmade ur jättelika högtalare. Mannen på Försäkringskassan svängde på klacken och riktade staven åt det håll som tågen kom från på dagarna. "Och ljus!" ropade han. Samtidigt som väldiga strålkastare lyste upp mynningen i väggen där tågen kom farande, spände han fast sig själv i en sele och lät sig vinschas upp i luften under det att hans egen vagn rullade bort för att ge plats åt fler ekipage. Han slängde med käpen omkring sig samtidigt som han presenterade de medverkande: "Mina damer och herrar!" Han skrattade litet förläget. "Min herre, förstås, den ende, men ändå! Jag ger Er nu Fröken Frank och den dygdiga Cornelia!" Det rasslade till i tunnelöppningen och en tivolivagn med Fanny Frank och Cornelia rullade fram till en spång som förband rälsen med plattformen. Där steg de av och Fanny Frank föste den gråtande Cornelia framför sig. Till höger anade jag en stor konstruktion som förmodligen var den märkvärdiga maskinen. "Den dygdiga Cornelia, min gode man!" fortsatte mannen på Försäkringskassan och svängde med käpen. "En alldeles förtjusande liten tragiker! Henne skall min herre få se mycket av i kväll. Men först de andra i vårt galleri!" Han riktade staven mot tunnelöppningen i en pose som påminde om hur seraferna brukar blåsa i lurar inför herrens härlighet på gamla målningar: "Tant Agatha, eller haggan på nummer femtioett!"

En ny tivolivagn rullade fram och i den satt mycket riktigt den gamla damen på nummer femtioett i vars händer den stackars Johnny en gång hade överlåtit sitt liv. Vagnen stannade framför den märkvärdiga maskinen och satkärringen steg ur under inspelade applåder och hurrarop som strömmade ur högtalarna. Kutryggig staplade hon över spången med händerna i en trotsig segergest över huvudet, rosiga kinder och ett omisskännligt farmorsleende på läpparna. "Tant Agatha är ensemblens nestor", upplyste konferencieren från sin position i fria luften. "Hon har gjort mer för själens frihet än någon av oss andra. Att skåla i champagne när ens egna barn försvinner – det kallar jag en dolkstöt i ryggen på allt vad hänsyn och sentimentalitet heter!" Han riktade plötsligt staven mot mig och spelade allvarlig: "Min herre kanske tycker att det låter avskyvärt, men om Ni inte dristar rannsaka er själ, låt mig då göra det och jag skall inte så som Caesar överraskat fråga, utan konstatera: Även du, min Brutus!" Han skrattade igen – rått, hest, isande, men jag hörde att hostan kröp närmare. Applåderna strömmade ur högtalarna och damen på nummer femtioett myste allt vad hon kunde där nere till höger, bredvid den gråtande Cornelia.

"Nåväl!" fortsatte mannen på Försäkringskassan bistert. "Morgonen randas och vi har blott några timmar till vårt förfogande. Dags därför att presentera en av denna morgons absoluta huvudattraktioner: den förtjusande flickan Divina Monstera i sällskap av sina kavaljerer – En av dem också min egen! tillade han med spelad förlägenhet – Stjärtgossen och Rugbybollen!" Ännu en tivolivagn skramlade fram på rälsen och för första gången såg jag nu frukten av Cornelias och Johnnys kärlek: en underbar liten mörk flicka i tvåårs åldern med stora, runda ögon som sin mor och ett oemotståndligt leende. Det gick en rysning genom kroppen på mig, en koppartråd av ursinne som laddade varje cell på vägen med raseri. Jag ville slå, ta, rycka, hoppa, springa, handla, göra något – kasta mig ut från avsatsen och nedkämpa fröken Frank, satkärringen och de där halvfigurerna i vagnen som jag aldrig hade sett förut, ta flickan i famnen och Cornelia i handen och rädda dem undan den här perverterade dödsdansen. Men det var säkert tio meter ned till plattformen och jag hittade ingen trappa som förband den med avsatsen. Jag tvingades lägga band på min ilska, hålla huvudet kallt, vänta ut hostan och krämporna som svinet på Försäkringskassan trots allt lade i dagen, på något sätt få honom ur balans, och därmed hantlangarna, och under tiden dessförinnan tänka och studera, utforska och tänka, tänka, tänka tills jag fann ett sätt att ta mig därifrån. Foten i kläm, jajamensan! Tänk positivt, det finns alltid en utväg. Gud vet att jag försökte. Vagnen stannade framför den märkvärdiga maskinen och den lilla flickan rusade glatt över spången fram till satkärringen som förmodligen var den som stod henne närmast. Ibland kommer Satan i en prästkappa. "Mitt barn, mitt barn!" skrek Cornelia. "Mitt älskade barn! Känner du inte igen mig?!" Den lilla flickan blev rädd för den främmande kvinnan som skrek så förfärligt och gömde huvudet i satkärringens kjol. Det skar i hjärtat på mig att se Cornelia förtvivlad och dottern så rädd för sin egen mor, men ännu kunde jag inget göra.

De två figurerna som mannen på Försäkringskassan hade presenterat som Stjärtgossen och Rugbybollen lommade över spången och gjorde resten av församlingen sällskap på plattformen. Den yngre mannen, den som förmodligen kallades Stjärtgossen, såg butter ut. Han hade fullt med tatueringar på armarna och ett stort ärr i ansiktet. Den andre var liten och rund och påminde verkligen om en rugbyboll. Jag förstod att det var denna figur som Cornelia hade omtalat som dödsängelns hantlangare. Så då fanns han alltså i verkligheten, tänkte jag. Eller åtminstone någon som såg ut på det viset. Jo, han hade förvisso drag över sig som inte alls var mänskliga. Det lätt konformade huvudet, de små kattlika ögonen och fötterna som mest påminde om klövar. Mannen på Försäkringskassan harklade sig: "Men ack, ack, ack! – jag glömde visst att påpeka att kavaljererna är kakor ifrån Drömfabriken. Kanske har ni sett deras senaste storsäljare 'Att döda en präst'?" Han skrattade igen och nu trängde hostan fram, men han lyckades integrera den i skrattet så att det blev ännu hemskare. Den lilla flickan tryckte in ansiktet i satkärringens kjol. Och blodet frös till is i mina ådror. Där stod de framför mig, svinen som hade tagit livet av fader Patrick och skändat hans kropp och det heliga korset. Jag satte foten mot en ribba i staketet och började klättra.