Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 1

I begynnelsen skapade gud himmel och jord. Sedan tog han ett stycke av solen och skapade änglarna. Det var åtminstone så det gick till i korthet, och en sådan beskrivning hade varit fullt tillräcklig förr i tiden när värdet av en sanning inte låg i hur många ord eller tecken eller siffror som krävs för att uttrycka den. I vårt trolösa tidevarv då information inte längre är en källa till kunskap utan till förströelse, och där förströelse är vår nya gudstro, tarvar saken emellertid en närmare förklaring. Således skapade gud för länge sedan universum. Till skillnad från vad skrifterna påstår tog detta inte sex eller sju eller åtta eller några dagar alls, eftersom det vid den tiden inte fanns någon tid. Mänskliga teorier fallerar än så länge vid tidens början, och eftersom teorierna inte håller kan tiden dessförinnan inte heller ha funnits. Ännu. Nåväl, när allting fanns där, från början och kanske med ett slut, som herren hade skapat det, lutade han sig tillbaka och betraktade sitt verk och såg att allt var gott. Nästan. Han fann sig omgiven av ett till synes oändligt antal stjärnor som föddes och brann som solar i några miljarder år innan de sakta slocknade och gick under i stora moln av gas och damm; och av långt fler planeter som vandrade runt de många stjärnorna, några som brinnande klot, andra med samma klimat som vindpinade väderstationer på vårt Antarktis. Fast med dubbelt så många köldgrader, förstås. Åter andra var helt sterila. Nog var det makalöst alltid, tänkte herren och försökte glädjas över det himmelska mekano som han hade byggt upp omkring sig. Men han var inte riktigt nöjd. Där fanns något som saknades, något förutan vilket hela den fantastiska skapelsen föreföll meningslös. Åtminstone i vår herres ögon, och det fanns ju inga andra att tillgå. Förmodligen tänkte han just så, för plötsligt slog det vår herre att: "Vad som tarvas universum är andra ögon än blott mina!" Därefter skapade han inte människan, som man skulle kunna tro. Däremot lade han grunden för de förutsättningar som senare skulle leda fram till uppkomsten av liv på jorden, och därmed också människan.

Utgångspunkten var i själva verket ett tankeexperiment: Är det överhuvudtaget möjligt för materien att komma till insikt om sin egen existens? Vi måste tänka oss vår herre som alldeles ensam därute i den stora tomheten, en singularitet om ni så vill, som kanske inte längtade så mycket efter sällskap som efter den där underbara känslan av att en dag kunna få vakna upp och veta vem han själv var. Men utan referenser, utan någon eller någonting att lära av, var vår herre maktlös, utlämnad åt ensamhet och evig okunskap. När han satte sig före att fylla världsrymden med något som påminde om intelligens var syftet därför inte att skapa ofullständiga kopior av hans egen allsmäktiga gestalt inför vilka han kunde demonstrera makt och myndighet och understundom kärlek. Han ville bara skapa kreativa, självständiga processer omkring sig som en dag skulle kunna lära honom att förstå syftet med hans egen existens. Men hur skulle han gå tillväga? Han visste ju faktiskt ingenting. Vår herre betraktade alla himlakroppar omkring sig som antingen förbrann eller förfrös eller blåste bort eller förtvinade av orörlighet, och plötsligt förstod han att materien bara skulle kunna bli varse sin egen existens på en plats där ett relativt medelvärde av universums storheter härskade. Förståelsen kräver värme, men inte hetta; svalka, men inte kyla; friska vindar, en och annan storm, men inte ständiga orkaner, och absolut inte stiltje; därtill en något så när jämn fördelning av flytande och fast och gasformig massa. Förmodligen. Sanningen att säga var nog vår herre, till skillnad från Montesquieu långt senare, inte helt säker på något av detta. Det enda han insåg var att skådespelet omkring honom, hur underbart det än var att betrakta, knappast någonsin skulle komma att begripa någonting. Därtill utgjordes det i alltför stor utsträckning av extrema processer som inte sysslade med mycket annat än att utröna den hetaste hetta eller den kallaste kyla – något som i längden är ganska ointressant, om man inte är besatt av termodynamik. Utifrån en uppskattning av medelvärdet av universums storheter genomförde han således några enklare mekaniska justeringar som vi inte skall gå närmare in på, och skapade de av oss relativt kända förutsättningarna för den biologiska utvecklingen på jorden. Men varför valde han just jorden, frågar man sig naturligtvis. Var det en slump? Och kan man överhuvudtaget göra ett slumpmässigt urval av ett oändligt antal fall? Svaren på de frågorna vet bara vår herre. Än så länge.

I begynnelsen var ordet, säger evangelisten Johannes. Han säger också att det var hos gud, ja rent av att det var gud! Men frågan är om herren överhuvudtaget kommunicerar på det viset, om han (eller hon eller det) alls formulerar sig med ord, än mindre är dem. Stor sak i det. Ordet skiljer människan från resten av materien och är det första steget på vägen mot självförståelse. Men där är vi inte ännu i vår historia. När herren hade genomfört de små justeringarna, lutade han sig återigen tillbaka och betraktade sin skapelse och fann att allt var gott. Nästan. Visst genomgick materien märkvärdiga förvandlingar som efterhand tog sig allt mer begåvade uttryck, men det gick olidligt långsamt. Herren blev otålig och satte sig före att analysera de förändringar som trots allt hade skett. (Han hade ju, som vi har sett, från början inte någon klar bild av hur utvecklingen skulle gestalta sig.) Sedan skapade han änglarna genom att ta ett stycke av solljuset och dela upp det i tusentals små partikelmoln som, jämte den inneboende solenergin, utrustades med delar av hans egen gudomlighet för att de skulle kunna anta den gestalt som deras uppgift krävde. Därefter sände han partikelmolnen till jorden och gav dem olika ansvarsområden. Några fick i uppdrag att förläna växterna deras egenskaper, andra fick ta hand om det expanderande djurlivet. Och se, utvecklingen satte genast fart, och på jämförelsevis kort tid nåddes enorma framsteg. Men efter ett tag tycktes allt stanna upp igen. Djur och växter fastnade i former där de överlevde i relativ bekvämlighet utan att för den skull begripa särskilt mycket av tillvaron.

Herren blev arg och sände brinnande himlakroppar över jorden, och dessa ställde förvisso till en del elände. Icke desto mindre överlevde mäktiga men i förhållande till uppgiften tämligen obegåvade livsformer som till exempel hajfisken, som ju är uråldrig. När sedan jättelika ödlor, vars storlek bara överträffades av deras dumhet, tog varje uns av planeten i anspråk, begynte herren tvivla på hela projektet. Han skickade en sista, svavelosande himlakropp mot jorden i avsikt att förgöra hela rasket. Allt han lyckades med var emellertid att slå hål på Yucatánhalvön. Bortsett då förstås från att utrota de kostsamma och osmidiga reptilerna. Och se, när herren vände sitt ansikte bort från eländet, då trädde det ur askan på jorden fram små individer med stora huvuden (åtminstone i förhållande till ödlorna) som började förstå allt mer av den omgivande tillvaron. Och änglarna for upp till himlen och berättade för herren vad som var på färde, och han vände sig om och lät sitt ansikte lysa över den märkvärdiga skapelsen som tycktes resa sig ett huvud högre för varje katastrof den tvingades utstå. Och änglarna, de små partikelmolnen, lät han stanna kvar i himlen eftersom han förstod att deras arbete var till ända. De hade spritt gudomligheten till skapelsens alla delar och nu ville han ha dem i sin närhet som en ständig påminnelse om underverket. För nu var allt verkligen gott. Nästan.