Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 3

"Den satans skökan har bedragit mig!" skrek den svartklädde ursinnigt och grep Rugbybollen i det slappa skinnet på huvudet och släpade honom genom huset ut till bilen. Vapendragaren dunsade ned för furstutrappan, inte som en boll eftersom luften hade gått ur honom, utan snarare som en säck ris. Den svartklädde tryckte ned honom i passagerarsätet och sedan bar det av med en fruktansvärd hastighet. Bilen lämnade stora moln av rök och damm efter sig och däcken tjöt och skrek när den krängde i svängarna och understundom balanserade på två hjul. Rugbybollens formlösa kropp böljade fram och tillbaka i kupén innan han lyckades få på sig säkerhetsbältet. "Vafalls, herre, vad står på?!" kraxade han förskräckt. Besvikelsen över att finna mannen i det lilla huset på kullen i andra ändan av staden vid liv hade varit så stor att han hade drabbats av tillfällig minnesförlust. När han nu vaknade till liv igen hade han ingen aning om vad som hade hänt. Däremot var han livrädd, och det hade han all anledning att vara, för till skillnad från den svartklädde, som ju var en ängel, var Rugbybollen i allra högsta grad dödlig. Änglar kunde visserligen också dö, men att ta livet av dem var en besvärlig procedur som krävde särskilda verktyg och redskap. De behövde aldrig frukta för livet i situationer där människor inte hade en chans. Eller smådjävlar som Rugbybollen för den delen, även om sådana inte var lika lätta att döda som människor. Icke desto mindre gick även änglar att förgöra, de kunde utplånas från jordens yta och himlens sfärer, upplösas i intet och flyta ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar. Och detta var just vad den svartklädde ämnade göra med den ängel som han trodde låg bakom morgonens misslyckande – Angelica. Att mannen i det lilla huset på kullen i andra ändan av staden skulle dö stod skrivet. Han hade spelat högt i ondskans tjänst men förlorat, och förlorare fann ingen nåd hos sina herrar utom den som döden kunde erbjuda. Och det var fullt begripligt, för hur skulle det se ut om ondskans hantlangare fick lov att gå omkring och misslyckas med att vara onda? Det vore knappast till skräck och varnagel för någon. Mannen däruppe på kullen kunde väl få utgöra ett undantag, han kunde leva vidare som det lik han redan var. Kanske kunde man rent av dra nytta av hans odöda tillstånd. Angelica däremot hade visat sig vara en farlig motståndare och därför återstod bara att förgöra henne. De många sköna stunder som de hade haft tillsammans bekymrade honom inte. Det fanns alltid en ny ängel.

Den svartklädde körde till en övergiven fabriksbyggnad en bit utanför staden där lediga skyddsänglar brukade träffas när de hade en stund över. Hela tiden vräkte han galla över Angelica inför Rugbybollen, som glömde sin rädsla så fort han fick klart för sig vad de skulle göra. Att ta livet av en skyddsängel var något av det bästa han visste. Han hatade dem av hela sitt mörka hjärta, de där självgoda, bortskämda, näsvisa småflickorna som trodde att de hade världen i sin hand och kunde rädda den i varje ögonblick med sina vackra ord och goda gärningar. Otacksamma var de också. De föddes med silverskedar i munnen och växte upp med himlens härlighet omkring sig och fick allt vad de ville ha utan att ens be om det. Och när de sedan i vuxen ålder skickades till jorden för att göra enkla saker som att rädda liv och laga trasiga själar, ja då sprang de snart till pappa och grät och beklagade sig över den orimliga arbetsbördan. Själv visste han minsann vad det innebar att slita för brödfödan. Ända sedan han föddes hade hans far drivit honom framför sig med piskan och tvingat honom att arbeta från morgon till kväll, dag ut och dag in, varje vecka, varje månad, varje år, i det mörkaste kyffet på den kallaste och fuktigaste platsen i hela underjorden. Där stod han och hamrade sönder stelfrusna kroppar med en jättelik slägga tills allt som återstod av dem var ett fint, vitaktigt stoff som far använde som proteintillsats i maten till hundarna som vaktade helvetets portar. Han mindes hur han brukade dagdrömma om att byta plats med dem vars själar pinades i elden långt nere i jordens medelpunkt. Vad kunde väl litet hetta vara mot den bitande kylan som trängde genom huden och frös sönder köttet och fick benen att spricka så att flisorna irrade runt i kroppen och skar sönder hans svartblodiga vener? Kylan var den enda sanna smärtan, essensen av all annan smärta. Åtminstone trodde han det tills far en dag ertappade honom med att sova i sin håla samtidigt som flera kroppar rullade förbi på det löpande bandet utan att behöva lida av något annat än det faktum att de var sönderfrusna. Vilket Rugbybollen i och för sig tyckte var alldeles tillräckligt. Han ångrade bittert sin frispråkighet när far lät flänga skinnet av honom och sedan förbjöd honom att äta något annat än bitar av den egna huden i en månads tid. En smådjävuls kropp är inte lika känslig som en människas, och efter ett tag hade ny hud bildats över muskelvävnaden, även om stora, missprydande ärrbildningar fortfarande vittnade om vad han en gång hade fått utstå. Dessutom var han alltsedan dess alldeles kal över hela kroppen eftersom håret aldrig växte ut igen. Det skilde honom från andra smådjävlar som var tämligen ludna. Skändad och hårlös blev han snart föremål för tråkningar och övergrepp av andra smådjävlar i hans ålder, och efter ytterligare några års slavande i frysboxen sökte han sig upp till jorden där han kom i kontakt med den svartklädde som just hade förlorat sin väpnare och var i behov av en ny. De fattade strax tycke för varandra och Rugbybollen hade alltsedan dess varit sin herre trogen. Vid det här laget hade de tillbringat nästan trettio år tillsammans. Det var ett gott liv, det bästa som en utstött och misslyckad figur som han kunde hoppas på. Särskilt när han fick lov att utplåna en sådan där liten äcklig skyddsängel och förpassa resterna av henne, den kraftlösa kraften, till tomrummet som omger materiens beståndsdelar. Då kände han sig manlig och mallig och modig och stolt över att kunna tillfredsställa sin herre. Då fick han visa att han inte var sämre än någon av de andra smådjävlarna därnere i underjorden, och att han i sanning var sin faders son. Och då var det skönt att vara levande, med eller utan hår.

Plötsligt fick de syn på Angelica. Hon kom gående mot dem på vägen helt nära den gamla fabriksbyggnaden. Den svartklädde körde upp bredvid henne och stannade bilen. Angelica blev både förvånad och irriterad när hon fick syn på honom. Hon tyckte inte om att visa sig offentligt i hans sällskap. Inte långt därifrån fanns hundratals andra skyddsänglar. Om en av dem såg henne tillsammans med honom och berättade det för ärkeängeln kunde det mycket väl betyda slutet för henne. Himmelriket visade ingen nåd mot dem som föll vid sidan av den rätta vägen. "Vad gör du här?!" snäste hon när han steg ur bilen. Den svartklädde svarade inte, utan öppnade bakdörren och tog henne i armen så hårt att hon skrek. Sedan tvingade han in henne i bilen. Angelica var chockad och darrade av skräck. Rugbybollen vände sig om i framsätet och grinade mot henne med hela sitt formlösa ansikte. Fruktansvärda gaser strömmade ur munnen på honom och fick henne att hosta. "Vad håller du på med?" skrek hon med gråten i halsen. "Varför gör du mig detta?" Den svartklädde svarade inte. Rugbybollen flinade. "Får jag ta på mig hättan, herre?" kraxade han upphetsat och flämtade som en hund. "Du får ta på dig vad du vill", svarade den svartklädde faderligt. Rugbybollen öppnade handskfacket och tog fram en bödelshätta i svart läder med stålnitar framför tänderna som han trädde över huvudet. Sedan började han göra utfall mot Angelica med både händerna och olika redskap. Kroppen brände som eld när han rörde vid hennes vingar, hennes ansikte och hennes bröst. Han skrattade hela tiden, och skrattet växte i styrka och intensitet allt eftersom hans närmanden blev grövre. Till sist kunde Angelica inte längre höra honom. Hon bara satt där alldeles stilla, som i en annan, egen, overklig värld, förbryllad, rödgråten, skändad, kall och febervarm på samma gång, klibbig av svett och smuts, och förtvivlad över att inte förstå vad det var som höll på att hända. Hon lade sig ned på sätet för att komma undan Rugbybollen som i skydd av masken vågade göra allt värre utfall mot henne. Stanken som stod ur munnen på honom var outhärdlig och till sist var hon tvungen att kräkas. Det fick henne att känna sig litet bättre. Visst kunde hon göra sig osynlig för Rugbybollen genom att byta skepnad och anta sin himmelska gestalt, men den svartklädde blev hon inte av med eftersom han, liksom hon, var en ängel, ehuru utrustad med ondskans attribut i stället för det godas. I det läget föredrog Angelica att behålla sin kroppsliga gestalt. Då kunde hon gråta, skrika, svära, spotta, fräsa, kräkas och spy upp den bubblande tjäran inom henne. Smärtan. Sveket. Äcklet. Det kunde varken den svartklädde eller hans hantlangare göra något åt. Efter att ha skumpat fram i ett par minuter krängde bilen plötsligt till och stannade upp. Var detta slutet, undrade hon. Det nesliga, hemska, självförskyllda, oåterkalleliga slutet? Den svartklädde öppnade dörren och drog henne ur bilen. Hon vände sig om och fick se de två fallfärdiga ladugårdarna som flankerade det stora kungshuset i mitten. Ja, tänkte hon och snyftade, detta var slutet.