28 juni 2006

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 4

Klockan var nästan två på morgonen. Bara tre timmar till slutet. Två kvar tills jag måste ge mig av. Jag hade ingen lust att tillbringa dem med att rulla tummarna, åtminstone inte nykter. Jag tänker inget vidare då. Som tur var stängde hålet i väggen inte förrän fyra på morgonen. Jag slängde på mig rocken och låste dörren till kontoret. För gott, undrade jag utan att det skrämde mig nämnvärt. Jag kände mig märkvärdigt orädd. Kanske kommer modet när man vet att man skall göra det rätta, tänkte jag. Men visste jag det? Hissen stannade med ett ryck, och jag skyndade ut i gränden. Ett par småfeta fyllisar i medelåldern höll på att slå ihjäl varandra strax intill min bil. För vad? En kvinna, kung och fosterland, pengar, knark eller sårad stolthet? Förmodligen för att de inte hade något bättre för sig. De såg rätt gulliga ut där de tumlade runt på gatan med skjortor och magar hängande utanför byxorna. "Akta kärran!" ropade jag och slank in på krogen. Jag slog mig ned i baren och tittade ödmjukt på den surmulne ägaren som aldrig gjorde sig någon brådska med gästernas beställningar. Tv-apparaten i taket stod på som vanligt. Den pumpade ut välredigerade bildspel från dagens händelser i gettot. Knappt hade jag öppnat munnen förrän det stod en öl och en whisky på bardisken. Det hade bara hänt ett par gånger tidigare, och det skvallrade om att gubben i baren var pratsjuk. Det bekymrade mig, för jag förstod vad han ville prata om.

"Slödder!" utbrast han och blängde ilsket på mig. "Hursa?" undrade jag försynt. "De där vettvillingarna nere i hamnen!" fortsatte gubben och gjorde en gest med handen mot tv-apparaten. "Slödder! Horor och tjuvar och knarkare hela bunten! De går bara och drar och tycker att vi andra skall betala för dem och deras satungar!" Han fick något vildsint i blicken, och ögonen blev vattniga: "Du vet väl att de är som kaniner!" flämtade han. "De hoppar i säng med varandra hela tiden! Nej, sterilisera allihop! Som man gjorde förr i världen." Ett par salivstänk for ur munnen på honom och träffade mig på kinden. Jag torkade mig försiktigt med handen. "Tja, jag vet inte…" började jag, men gubben avbröt mig genast. "Om borgmästaren hade något i byxorna skulle han köra bort dem därifrån och bygga anständiga bostäder åt hederligt folk i stället!" rasade han. "Min pojk bor fortfarande hemma. Han har ett bra arbete, han är skötsam och läser ekonomi på kvällarna. Han skall bli affärsman. Som den där Kaiser, kanske!" Han kostade på sig ett skevt, ihåligt leende, som om han skrattade åt sina egna förhoppningar. Och pojkens. "Men någon lägenhet får han inte!" fortsatte han och slog ut med armarna. "Dem skall packet ha!" Han slog näven i bardisken och tog sedan flaskan och fyllde på mitt glas och tog ett själv. Sedan spände han sina hårda, missunsamma ögon i mig: "Ut med dem bara! Sätt dem bakom taggtråd i ett tältläger utanför staden och låt dem arbeta för sitt uppehälle. Det finns mycket att göra. Gatorna är fulla av hål, parkerna är skräpiga, kyrkorna förfaller, och murarna runt fästningen är på väg att rasa samman. Dessutom är hela staden ett enda tjyvnäste. Ingenstans går man säker! En vän till mig blev av med sin plånbok häromdagen. I morse såg han den som hade gjort det på tv. Han sprang där med de andra bråkstakarna och kastade sten mot polisen."

Jag tittade misstroget på honom. "Är det inte svårt att känna igen en ficktjuv så där utan vidare?" undrade jag. Gubben blev röd i ansiktet. "Det förstår du väl att han hade ögonen med sig!" utbrast han och stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. "Strunt samma", fortsatte han. "De är tjuvar allihop. Men vad skall man göra? De kan ju vara beväpnade. Och de drar sig inte för att döda, skall du veta. Vilddjur!" Saliven vällde fram ur mungiporna på honom. Han fyllde på glasen igen. "De skulle skjutas hela bunten!" fortsatte han med den där ruskiga blicken. "Men jag kan nöja mig med att spärra in dem och sätta dem i arbete. Då skulle de göra litet nytta och brottsligheten skulle försvinna från våra gator!" Han grinade triumferande när han levererade detta överlägsna argument för sin hemmafilosofi. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi skålade i stället och jag tackade för gästfriheten och reste mig för att gå. Gubben sjönk ihop ett stycke när den värsta ilskan hade lagt sig. Han tryckte min hand och tillade med en röst som inte längre ville kännas vid de mest groteska överdrifterna: "Det skulle vara bättre för dem också."

"En gång var min hustru och jag på picknick när vi drabbades av ett sådant här oväder. Ja, det var förstås en annan gång, för länge sedan. Men herrn skall veta att vi hade roligt, ja det hade vi, trots att regnet forsade i floder runt våra kroppar. Vad är väl litet regn när man har ett liv att leva! Tycker inte herrn det?" Den lille mannen pratade oavbrutet när vi skyndade från bilen mot en avsides entré till Teaterparken. Han verkade bekant på något vis, men jag begrep inte varför. Vädret hade slagit om under natten. Himlen öppnade sig och den kvalmiga sommarhettan med dess påträngande dofter av vissnade rosor, grillolja, ruttnande sopor, svett, avgaser, övermogna frukter och sötaktig parfym försvann i ett fyrverkeri av tusentals blixtar och våldsamma skyfall. Lögnen sköljdes bort från gatorna, åtminstone för en natt. Den som uppfann paraplyet visste vad han gjorde. Den lille mannen bar på ett som mest skyddade honom själv. Det var något märkligt över honom, men jag förstod inte vad förrän vi blev stående i någon minut utanför en betongklump innanför grindarna som visade sig vara ett hisschakt. Där, under ett litet tak, i det regnvåta ljuset från en lampa ovanför ståldörren, fällde mannen ihop paraplyet och lät armarna hänga utmed kroppen och jag blev varse hur händernas fingrar med jämna mellanrum drog ihop och rätade ut sig igen. Ofrivilligt, och på båda händerna samtidigt. Fascinerande! "Fingrarna, ja!" utbrast han jovialiskt när han märkte att jag tittade på honom. "Ett fenomen som jag ådrog mig i livets slutskede! Ja, det riktiga livet alltså. Jag tänker inte så mycket på det längre, men ungarna gillar det. Det skrämmer dem, eller äcklar dem, eller roar dem. Vad vet jag? Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb."

Och plötsligt mindes jag: detta var mannen som drog i spaken när vagnarna rasslade förbi under den märkvärdiga maskinen mot slutet av Själavandringen. "Ja, du har kanske sett mig därinne någon gång", fortsatte han som om han kunde läsa mina tankar. En kraftig rysning fick mig ur balans och jag var tvungen att ta stöd mot betongen för att inte falla samman. Den lille mannen skrämde mig i all sin utstuderade tråkighet och självutplånande likgiltighet. I sanning en livsfarlig figur. Ståldörren öppnade sig och snart var vi på väg ned i underjorden i en stor hiss som mest påminde om en operationssal. "Snabbaste hissen i landet", skröt den lille mannen. "Det finns bara tre i hela världen som är snabbare. Vad säger herrn om det?!" Han log triumferande. Varför, undrade jag. Det var väl inte hans hiss. Men det är så lätt att slå i mannen på nedersta trappsteget att det är en ära att få slicka stövlarna på den som står ovanför. Den fattige är ack så tacksam för de smulor som den rike kastar åt honom. Den rike, den som är sedd av gudarna. De visar honom att han lever i den rikes tankar, att han trots allt är en del av världen, ja, därborta, höljd i dimman, till och med den fina världen. Staden på berget. En bit bröd, ett glas och några skuggbilder på väggen gör den svage till ett lydigt redskap i den starkes händer.

Hissen var verkligen snabb. På bara några sekunder hade vi förflyttat oss ett tjugotal meter ned i underjorden. Den lille mannen pladdrade på. Allt var stort, väldigt, enormt: "Det längsta tunnelsystemet… Den mest strömslukande ljusanläggningen… Den största generatorn… Det största underjordiska kabelsystemet…" Han sade aldrig något om sig själv. Vid ett tillfälle frågade jag vad han hade gjort innan Teaterparken byggdes. "Men då var jag ju på picknick!" utbrast han och tittade på mig som om jag var en fullständig idiot. Han stod stilla ett ögonblick och skakade på huvudet. Sedan fortsatte han framåt och snart var han återigen igång med sina tröttsamma uppräkningar av allt som var längst och störst och kraftfullast och gud vet vad. "Herrn skall veta att det tog fyrahundra män hundratusen arbetstimmar att resa det tornet, trehundra elektriker för att dra kablarna till Själavandringen, och trettio husmödrar som arbetade dygnet runt för att utfordra dem!" Han pekade och babblade och pekade och snubblade och babblade och pekade och klättrade och gick på i ett sådant tempo att jag hade svårt att hänga med. Till sist, när vi hade klättrat åtskilliga meter närmare markytan igen, befann vi oss i en lång gång som slutade i ännu en hiss som var nästan lika snabb som den första. Jag förmodade att detta var den femte snabbaste hissen i världen, och det dröjde inte förrän den lille mannen bekräftade mina misstankar. Men sedan blev han som förändrad: karg, sammanbiten, inåtvänd. "Kanske är det den sjätte", muttrade han. "Eller sjunde. Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb." Vi lämnade hissen utanför någon slags elcentral och den lille mannen föste mig mot en dörr en bit därifrån. Någonting hade gjort honom nedstämd. Och tyst. Kanske en tanke, ett minne, någonting som påminde honom om livet en gång för länge sedan när han var sig själv, inte någon annans ombud. "Där bakom, herrn", mumlade han när vi nådde fram till dörren. "Du och din fru", undrade jag innan han tryckte ned handtaget. "Var ni ofta på picknick tillsammans?" Den lille mannen tittade förunderligt på mig. "Bara den gången", sade han till sist och sköt upp dörren.