Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 5

Kvällen hade blivit natt, och natten var kylig och Cornelia huttrade bakom regnvattentunnan där hon fortfarande låg gömd. Hon oroade sig för Julius. Han hade varit borta i över en halvtimma och hon visste inget om vad som försiggick därinne i den stora ladugården annat än att de båda männen hade återvänt en stund tidigare. Tänk om de hade fått tag i honom! Vad skulle han då göra? Han var ju så hjälplös! Cornelia grälade på sig själv för att hon inte hade gjort honom sällskap in i byggnaden. "Hur kunde jag vara så dum", mumlade hon. Sedan brast hon i gråt. Tårarna flödade ur ögonen och rann nedför ansiktet och hon torkade bort dem, men de följdes av nya kaskader som hon också torkade bort tills näsduken blev genomvåt. Det var som om allt plötsligt sköljde över henne: minnet av lillebror som dog i mammas mage och som hon därför aldrig hade fått se, men som hon fortfarande gjorde sig bilder av i sömnen; och pappa, som kände skuld över att ha flytt från sitt hemland där hans föräldrar senare dödades i samband med en militärkupp utan att han hade återsett dem; och mamma, som aldrig kom över sorgen efter lillebror och som brukade sucka och säga till Cornelia att "du har det allt bra som får leva"; och känslan – den där undflyende som aldrig gick att ta på – av att hon bar skulden för lillebrors död och att hon faktiskt levde på hans bekostnad; och skulden som hon kände varje gång pappa lyfte upp henne i famnen och berättade om farmor och farfar tills han började gråta eftersom han insåg att de aldrig skulle få träffa hans lilla ängel; och längtan – den där starka, livskraftiga, påträngande, köttaktiga, obotliga – efter tiden före nollpunkten när lillebror levde, och farmor och farfar, och varken mamma eller pappa kände någon sorg eller skuld och bara älskade varandra och sina barn; sina båda barn. Och så Julius, som hon älskade, och som var så liten och hjälplös att han skulle gå under utan henne och som hon därför måste ta hand om trots att han nästan alltid behandlade henne illa. Men det gjorde inte så mycket. Hon älskade honom, det fick räcka. Han kunde varken förstå eller uttrycka känslor och det måste hon acceptera. Det kom an på henne att känna för dem båda. Och han behövde henne. Nej, tänkte hon, det var att underskatta verkligheten: han var fullständigt beroende av henne. Och därför skulle hon aldrig vara utan honom, och han aldrig vara utan henne, och kunde man egentligen tänka sig ett bättre liv när man älskade någon som hon älskade Julius? Ja, hon var faktiskt lyckligt lottad när hon tänkte efter. Många människor går genom livet utan att ha någon att älska. Men inte hon. Aldrig! Hon var beslutsam i sin kärlek, och förtröstansfull. Och rätt vad det var slutade tårarna att rinna lika plötsligt som de hade börjat.

Cornelia hade knappt hämtat sig från gråtattacken när dörren till ladugården öppnades och de två männen kom ut och satte sig i bilen. Hon väntade tills de hade kommit en bit därifrån, så långt till och med att hon knappt hörde ljudet av motorn längre. Sedan skyndade hon bort till trappan och dörren och försökte ta sig in i byggnaden. Men dörren var låst och hur hon än bultade och bankade kom Julius inte och öppnade. Hon blev utom sig av oro. Vad hade de månne gjort med honom därinne, undrade hon förskräckt. Hon var nära att brista i gråt igen när hon äntligen hörde ljudet av en nyckel i låset. Dörren gick upp och där stod Julius, till synes välbehållen bortsett från alla blessyrer och blåmärken och såret i höften som han hade ådragit sig tidigare under dagen. "Var har du hållit hus!" utbrast hon när hon fick se honom. Hon ville krama honom men hon visste att han hade svårt för beröring, och hon nöjde sig med att ta honom i armen. "Jag har räddat min ängel", mumlade Julius. Han var så trött att han nästan inte kunde stå på benen. Cornelia stängde dörren efter sig. Sedan lade hon armen om Julius och han lutade sig mot hennes axel och för första gången sedan de var mycket små upplevde hon att han kände sig otvungen i hennes sällskap. Han var helt enkelt för trött och omtumlad för att orka med något annat. Cornelia såg sig omkring i lokalen och blev överväldigad av alla märkvärdigheter som omgav henne, men hon kunde inte engagera sig i dem eftersom hon ville ta Julius därifrån så fort som möjligt. Vem kunde veta vad som skulle hända när de där två ruskiga typerna kom tillbaka? Hon hade själv sett den ene av dem ta livet av gubben i butiken. Men gud, tänkte hon för första gången sedan dess, jag såg det faktiskt med egna ögon. Visst var det alldeles mörkt i rummet, men jag var faktiskt där. Och ändå gjorde jag inget för att hjälpa honom! Cornelia började gråta igen, och för ett ögonblick glömde hon till och med bort Julius som gjorde sig fri från hennes grepp och irrade ut i lokalen. Fram tills nu hade hon agerat mekaniskt, som i trans, förmodligen därför att hon hade befunnit sig i chocktillstånd. Men nu kom känslorna över henne och det var naturligtvis därför som hon brast i gråt hela tiden. Hon plockade fram den plaskvåta näsduken och torkade kinderna och de svullna, rödgråtna, mörkbruna ögonen.

Sedan blev hon medveten om att Julius hade försvunnit. Hon ropade efter honom, men han svarade inte, och hon ropade igen, allt vad den hesa och utmattade rösten förmådde. Men Julius hörde inte av sig. Hon började småspringa genom lokalen, uppför en gång som kantades av praktfulla dräkter, kappor, balklänningar, sobelpälsar och underliga hattar, och nedför en annan som befolkades av skyltdockor i uniformer av alla de slag. Och tvärsöver gången i mitten och ned mellan hyllor fulla av guld och juveler och ädla stenar, och upp mellan andra som täcktes från golv till tak av skelettdelar från både djur och människor och glasburkar med anatomiska prover. En dödskalle stirrade ned på henne med sina tomma ögonhålor och hon skrek till av förskräckelse. "Julius, var är du!" utbrast hon förtvivlat, men Julius svarade inte. Till sist kom hon fram till dörren på baksidan av byggnaden, och där, i trappan som ledde upp till loftet, fick hon äntligen syn på Julius. Han raglade uppför trappan som en drucken och Cornelia blev rädd för att han skulle falla ned. Efter sig släpade han det normandiska tvåhandssvärdet som hängde bredvid den märkvärdiga maskinen. Cornelia sprang efter honom, men han var redan uppe på loftet, och där, bland alla lejon och tigrar och jaguarer och vargar och björnar med uppspärrade käftar, föll han ned i halmen och somnade med svärdet bredvid sig. Cornelia suckade och snyftade och förbannade sig själv för att hon hade släppt taget om honom. Vad skulle de göra om de där uslingarna kom tillbaka? Å andra sidan vågade hon inte köra tillbaka hem av rädsla för polisen. Och hon var själv utmattad och ville sova och så tänkte hon att vad skulle de där karlarna göra på loftet bland alla de uppstoppade djuren? Nej, det var nog lika bra att stanna kvar över natten. Hon lade sig ned bredvid Julius och lyssnade till konserten som vinden orkestrerade i sommarnatten med hjälp av lösa plankor, gamla plåtburkar och rostiga maskindelar. Livet är besynnerligt, tänkte hon. Man föds och man dör och allt där emellan är bara ett skådespel. Eller en konsert. Av lösa plankor, gamla plåtburkar och rostiga maskindelar. Några morgonpigga fåglar hade redan börjat sjunga och påminde henne om det fanns en värld utanför ladan. Men den fick vänta, åtminstone tills i morgon. I natt fanns bara hon och Julius, tillsammans, bredvid varandra. För första gången. Cornelia kröp ihop intill honom, och snart sov hon också.

Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 4

"Det gäller att tänka både snabbt och rätt", mumlade Julius för sig själv där han låg och tryckte bakom den gamla Stalinorgeln. Angelica levde alltså fortfarande och hon befann sig någonstans i staden och hon hade inte begått något oförlåtligt misstag, vilket den svartklädde hade fått henne att tro. Förälskad i honom – vilket löjligt påstående! Men det var förstås skönt att veta att han hade att göra med en idiot. Icke desto mindre var tiden knapp. I gryningen skulle allt vara över. Han tänkte och tänkte tills huvudet värkte utan att han fick några idéer. Till sist började han gråta. Så nära men ändå så långt borta. Han såg för sitt inre hur den där fyllegubben stoppade bössan i munnen och sköt bort inte bara sitt huvud och sina våndor utan också hans och Angelicas framtid. Det stora ljuset dränktes i ett hav av blod, hjärnsubstans och skallfragment. Jävla idiot, tänkte Julius. Varför skall han ta livet av sig? Han kommer ju bara att dö av det! Till sist bestämde han sig för att slåss för sin älskade. Han skulle ta ett stort svärd eller ett spjut eller en hillebard eller en spikklubba och driva genom kroppen och huvudet på den där uslingen. Rugbybollen betraktade han som ofarlig, men om han blandade sig i skulle han inte dra sig för att döda honom också. Han visste att han inte hade något att frukta. Ändå skakade han i hela kroppen. Besynnerligt! Tänk om den svartklädde kom undan, funderade han. Och gav sig på Angelica och skadade henne på något sätt! Ja, detta var vad som skrämde honom; detta var vad som fick honom att skaka av rädsla. Men vad annat kunde han göra? Om den svartklädde försvann och kastade Angelica i fördärvet utan att han hade gjort något för att hindra honom skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Han reste sig och smög fram bakom raketrampen och gick några steg uppför gången. De båda männen stod kvar vid bordet och småpratade. "Gå och hämta några hagelpatroner åt mig!" sade den svartklädde plötsligt till Rugbybollen. "Jag visst herrn, skall bli herrn!" kraxade väpnaren. "Var står de?" "Någonstans bortåt Stalinorgeln, tror jag", mullrade den svartklädde.

Julius blev alldeles kall. Han hörde Rugbybollen närma sig med tunga, klafsande steg. Vart skulle han nu ta vägen? Ljudet av stegen tilltog i styrka. Han vände om och tassade tillbaka till det gamla gömstället. På vägen tittade han sig omkring efter lämpliga vapen. Längst ned i en av hyllorna, helt nära Stalinorgeln och alldeles intill vapenskåpet där hagelbössorna stod, fick han syn på en mängd askar i olika storlekar. De var staplade på varandra i grupper. Under varje grupp satt en bit tejp där det stod vad askarna innehöll: 30/06, skarpa; 30/06, lösa; 7,62, skarpa; 7,62, lösa; .333, skarpa; .333, lösa. Det handlade om gevärsammunition, och där fanns uppenbarligen både skarpa och lösa patroner. Julius blev perplex, livrädd, kallsvettig, upprymd, fötvivlad, ledsen, oförvägen, och – av någon underlig anledning – beslutsam på en och samma gång. Hjärtat bultade så att det kändes som om det var på väg att slå sig ut ur bröstkorgen, och blodet rusade från hjärnan ned till fötterna och tillbaka igen med trycket hos en brandspruta. Han hade fått en idé. Vad skulle hända om han hittade askarna som innehöll skarpa och lösa hagelpatroner och flyttade om dem, funderade han. När Rugbybollen kom för att leta efter patronerna skulle han läsa på tejpbitarna, och när han såg att det stod "hagelpatroner, 20", skarpa" under en ask skulle han öppna den och plocka ur ett par patroner och ta dem med sig i tron att de faktiskt var skarpa. Fast de egentligen var lösa. Sedan skulle han ge dem till den svartklädde, som i sin tur skulle byta ut Angelicas lösa patroner mot dessa eftersom han också trodde att de var skarpa. Trots att de alltså var lösa! Och så småningom skulle Angelica stoppa dessa – således lösa – patroner i fyllegubbens hagelbössa, den som han i gryningen skulle stoppa i munnen för att skjuta bort huvudet och alla sina våndor, och sedan – bang! Där stod gubben med tinnitus för resten av livet. I dödsriket. Men det struntade Julius i.

Det var en alldeles utmärkt idé och den gjorde honom på ett sprudlande humör. Äntligen hade han på egen hand lyckats ta sig ur en knivig situation i verkliga livet. Åtminstone trodde han det tills han vaknade upp ur sitt translika tillstånd och hörde de där tunga, klafsande stegen släpa sig nedför gången intill. Det var bråttom! Julius sökte av varje hyllplan med ögonen, från vänster till höger, uppifrån och ned. Stegen kom allt närmare. Paniken spred sig från hjärnan och ut i blodet och lade beslag på kroppen och han förlorade koncentrationen och strukturen och letade alltmer slumpartat. Till slut irrade han med blicken över hela hyllsystemet utan att egentligen hitta någonting. Men då, just som han stod i begrepp att ge upp och ta till vapen – då stod de där, mitt framför ögonen på honom: två askar som båda innehöll stora hagelpatroner, den ena skarpa, den andra lösa. Därefter gick allt så fort att han senare hade svårt att minnas vad han egentligen gjorde. Men tydligen lyckades han både flytta om askarna och försvinna bakom Stalinorgeln innan Rugbybollen upptäckte honom, för när denne äntligen hade lyckats släpa sig till rätt hylla plockade han mycket riktigt fram två lösa hagelpatroner ur den ask under vilken det nu stod "hagelpatroner, 20", skarpa". Sedan släpade han sig tillbaka till sin svartklädde herre. Julius tyckte att det tog en evighet, och vid den tiden, och med tanke på Rugbybollens kondition, var det säkert en fullt rimlig uppfattning.

Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 3

Julius stod som förstummad mitt på golvet i den svagt upplysta lokalen och betraktade alla märkvärdiga ting som omgav honom. Från dörren på framsidan löpte en gång rakt igenom byggnaden till en annan dörr på baksidan. Mitt i gången stod en stor glasbur, flera meter hög och minst en och en halv meter bred. Glasburen vilade på en plåtlåda och i mitten av den satt en stor tratt som ledde in i maskinen. Bredvid den, på ändan av en hylla, hängde ett stort svärd, över en meter långt. Märkvärdigt! Från gången i mitten utgick långa rader av hyllsystem fullastade med all möjlig rekvisita: från alla tidsepoker, från alla världsdelar, från alla professioner, från alla sorters ämbeten, från alla kulturer, från alla samhällsklasser, från alla religioner, från alla vetenskaper, från alla ideologier, och från alla filosofiska riktningar. Av sådant som hörde till männens värld och sådant som hörde till kvinnornas, av sådant som hörde till barndomen och sådant som hörde till vuxenlivet, av sådant som hörde till de trosvissa och sådant som hörde till de otrogna, av sådant som hörde till människornas värld och sådant som hörde till djurriket, av sådant som hörde till sanningen och sådant som hörde till lögnen, och av sådant som hörde till de levande och sådant som hörde till de döda. Julius häpnade inför detta överflöd, han snurrade runt och kastade huvudet fram och tillbaka och upp och ned och betraktade allt och inget på samma gång. Plötsligt låg hela världen för hans fötter och bara väntade på att han skulle utforska den. Men var skall man börja när man vill utforska något som förefaller oändligt? Med dödsmaskerna som kastade tomma blickar mot honom från de översta hyllplanen? Eller med de blodtörstiga rovdjuren (lyckligtvis uppstoppade!) som rastlöst vankade av och an uppe på loftet? Eller med de praktfulla regalierna som skimrade av arrogans och maktfullkomlighet på en egen hylla i ena ändan av huset?

Intresset ljuger inte, som Karl Marx en gång påpekade, och när Julius fick syn på den välsorterade vapenavdelningen skyndade han genast dit. Där fanns allt: långbågar, stridsyxor, hillebarder, armborst, korta romerska svärd och långa normandiska med tvåhandsfattning, slungor, kastmaskiner, alla sorters spjut, spikklubbor, till och med en stridsvagn av det slag som arierna använde för att invadera Babylon och som gjorde hyksosfolket till Egyptens herrar för tretusenfemhundra år sedan. Och där fanns naturligtvis alla sorters moderna vapen: musköter och bakladdare, äldre repetergevär som Winchester och Henry, Mauser, Enfield och Husqvarna, kulsprutepistoler (han hade alltid önskat sig en gammal Thompson!) och automatkarbiner, pistoler och revolvrar av alla de slag, en Gatlingkanon som stod bredvid en amerikansk M-60 och den tyska MG-42:an från andra världskriget som fortfarande var i bruk på sina håll, handgranater, lätta kanoner, bombattrapper, truppminor och personminor, sprängdeg (både Semtex och C4), bajonetter, djungelknivar, fjäderbatonger, knogjärn, pansarvärnsrobotar och eldkastare. Bland annat. Men Julius visste vad han letade efter och längst ned på en av hyllorna hittade han till sist sitt drömvapen: en dubbelpipig hagelbössa av det italienska märket Beretta som, om man avfyrade båda piporna samtidigt och använde de större patronerna med en laddning som bestod av tjugo stycken grova blyhagel, på nära håll blåste innandömet ur en människa. Den skulle nog göra hål också i en svartklädd och likblek änglaskändare.

Julius stod och fingrade på vapnet när de båda männen plötsligt återvände. I sin fascination över alla underbara ting som omgav honom hade han för ett ögonblick glömt bort både dem och Angelica och Cornelia och Anne-Margrete och allt annat som livet hade givit honom anledning att minnas. Nu greps han av panik och förbannade Cornelia för att hon inte hade gjort honom sällskap. Hon kunde lastas för allt: det var hennes fel att mamma hatade honom, det var hennes fel att gubben hade blivit mördad, och det var hennes fel att Angelica hade blivit kidnappad. Nu var det också hennes fel att hon inte var där för att rädda Julius ur den knipa som han själv hade försatt sig i. Männen kom närmare och Julius fick tårar i ögonen och svettades och var nära att skrika när han fick syn på en Stalinorgel som stod intill väggen. Där, bakom den gamla helvetesmaskinen som en gång hade dränkt Hitlers arméer i störtfloder av Katjusjaraketer, beslutade han sig för att söka skydd. Trots att lokalen var överlastad med allsköns märkvärdigheter var akustiken god och han kunde utan vidare höra vad de båda männen talade om. "Jag har ännu ett ärende att uträtta innan dagen är till ända", sade den ene till den andre. Julius kände vreden flamma upp inombords igen. Det var den svartklädde som talade med samma mörka, bottenlösa röst som i butiken tidigare på kvällen. "Jaså, jaha…" svarade Rugbybollen och kraxade som en skadskjuten kråka. "Och vad kan det vara?" undrade han. "Ja, om herrn inte misstycker förstås…" skyndade han sig att tillägga. Julius tänkte att han var en sådan där inställsam figur som kryper för herrarna på dagen och ägnar nätterna åt att lägga bomber i deras toalettstolar. "Inte alls!" svarade den svartklädde. "Det angår dig också. För en tid sedan lyckades jag komma över en dyrgrip som jag länge har haft ögonen på." "Vad kan väl det vara?" kraxade Rugbybollen som en frågvis barnunge. "En kvinna", svarade den svartklädde. "En kvinna?" utbrast Rugbybollen förbryllat. "Men vad skall herrn med henne till?" "För satan, din gamle eunuck!", skrockade den svartklädde. "Vad har man kvinnor till?"

Rugbybollen tänkte efter i några sekunder. "Att koka té på kvällarna?" försökte han till sist. "Dumskalle!" utbrast den svartklädde. Rugbybollen tänkte efter igen. "Att tappa upp morgonbadet då?" "Idiot!" fick han till svar. "Men vad skall ni då göra med henne?" utbrast han förtvivlat. "Din förbaskade mulåsna", suckade den svartklädde. "Du begriper visst ingenting! Nåväl, låt oss gå vidare. Den här kvinnan är en ängel." "En ängel?" kraxade Rugbybollen, men nu en oktav högre än tidigare. "Jamen då förstår jag!" "Utmärkt, min vän!" utbrast den svartklädde, glad över att ha funnit ett ämne som de båda kunde förhålla sig till. "Hon är alltså en ängel", fortsatte han. "Den vackraste, mest förtjusande och tillgivna, godhjärtade och ärligaste lilla ängel du kan tänka dig!" Rugbybollen kacklade som en höna och det dröjde en liten stund innan Julius begrep att han förmodligen skrattade. "Ja, du vet vad jag menar!" sade den svartklädde och kostade på sig ett litet skratt för egen del som i all sin återhållsamhet fick hyllorna att svaja som en hängbro i stormvindar. Rugbybollen kraxade instämmande, fortfarande en oktav upp. Sedan fortsatte han att kackla. "Hur som helst så återstår en liten detalj innan jag helt säkert har den där lilla oförstörda själen i min hand." "Och vad skulle det vara, herrn?" undrade Rugbybollen. Han hade återgått till att kraxa i de nedre registren. "Jo förstår du, det arma livet är av den där godtrogna och allvarsamma sorten som tror att människorna har en fri vilja och att de kan använda den till att göra goda gärningar mot varandra." "Talar vi om en skyddsängel?" undrade Rugbybollen. Den svartklädde nickade instämmande och Rugbybollen började återigen kackla ett par oktaver högre. "En skyddsängel som har gjort ett stort misstag", fortsatte den svartklädde. "Ett misstag som hon fruktar har kostat henne himlens förtroende." "Så?!" flämtade Rugbybollen. Han började bli upphetsad. "Ja, hon har helt enkelt förälskat sig i mig. Du vet väl vad förälskad betyder?" frågade den svartklädde. Rugbybollen undslapp sig ett gurglande läte som med litet välvilja kunde tolkas som ett ja. Den svartklädde tittade misstroget på honom innan han fortsatte: "Jag har all anledning att tro att hon våndas över sin kärlek, hon är en sådan varelse. Men jag vet inte säkert. Däremot vet jag att himlen inte känner till vår förbindelse. I himlens ögon har hon alltså inte begått något misstag. Ännu. Men vetskapen om sina egna känslor ger henne förmodligen skuld, och den sten som skulden lägger på hennes hjärta är så tung att hon får för sig att både himlen och hela världen känner till hennes inbillade förbrytelse.Vilket naturligtvis inte är sant. Och även om så vore är hon förmodligen mycket strängare mot sig själv än himlen någonsin skulle vara."

"Skuld och synder, misstag och förbrytelser!" utbrast Rugbybollen. "Än känner hon det ena, än är hon alldeles oskyldig till det andra! Jag begriper faktiskt inte vad herrn talar om!" Den stackars karlen lät fullständigt uppgiven. Julius misstänkte att han skakade på huvudet, för plötsligt hördes ett klafsande ljud som förmodligen uppstod när de tjocka, fettstinna hudlagren kastades fram och tillbaka. "Idiot!" fräste den svartklädde. "Jag talar om vad hon tror och vad jag vet. Så länge hon tror att hon har förbrutit sig mot himlen kan jag få henne till vad som helst. Men jag vet att hon inte har gjort något fel. Hon är godtrogen men inte dum, och förr eller senare begriper även hon hur det ligger till. Och då har jag förlorat henne! Jag måste alltså under den tid jag har till mitt förfogande lura henne att begå ett verkligt misstag, en förbrytelse så stor att den inte går himlen förbi!" Rugbybollen hade börjat hänga med igen. "Och hur har herrn tänkt sig att gå till väga?" kraxade han nyfiket. "Jo förstår du", började den svartklädde och lät som en gammal folkskolelärare. "I ett litet hus på en kulle i andra ändan av staden sitter just nu en man och våndas och dricker och lider och våndas och dricker och gråter och våndas och lider och dricker, och dricker och lider och våndas och gråter och dricker och fuktar tungan i bägaren med självömkan och njuter av den bitterljuva sötman ända tills gryningen då han stoppar hagelbössan i munnen och skjuter bort alla våndor för gott. Det är åtminstone hans avsikt. Vad han inte vet är att han kommer att misslyckas." "Hurså?" undrade Rugbybollen. Allt prat om död och sorg och ondska och elände gjorde honom upprymd, och han flåsade och kraxade och kacklade på samma gång. "Jo förstår du, när han väl kommer sig för att plocka fram den där bössan – alltså när glaset är lika tomt som checkkontot och kärlekslivet och han på allvar inser att döden är allt av värde som återstår – då har vår lilla vän redan sett till att byta ut de skarpa patronerna i bössan mot lösa. Bang! Det enda den stackars kraken riskerar att drabbas av är en hörselskada att lägga till sina redan övermäktiga bördor. Som om det skulle vara en god gärning!" Rugbybollen kacklade.

"Nåväl", fortsatte den svartklädde. "I kväll skall jag besöka henne, och vid lämpligt tillfälle kommer jag byta ut hennes lösa skott mot ett par skarpa som jag tar med mig härifrån. Sedan kommer hon i sin tur att byta ut de skarpa patronerna i gubbens bössa mot ett par andra, lika skarpa, som hon har i väskan – patroner som hon alltså tror är lösa. Bang! Och gubben finns inte mer, och inte heller hans våndor och sorger och besvikelser och spritproblem och sexuella frustrationer och professionella tillkortakommanden och misslyckade relationer och ständiga känsla av otillräcklighet. Det finns faktiskt ingenting kvar, när jag tänker efter!" Rugbybollen kraxade förtjust långt uppe i registren. "Och sedan är olyckan fullständig!" konstaterade den svartklädde triumferande. "Vår stackars ängel har begått en oerhörd förbrytelse, och hon kommer att lasta sig själv för händelsen och klandra kärleken till mig som fördunklade hennes omdöme, och den kärleken, som hon ännu bär i sitt hjärta, kommer att svartna och förtvina och förvandlas till en fruktansvärd plåga som gör henne till en viljelös geléklump i mina händer, och kanske till sist ett fruktansvärt redskap i ondskans tjänst! Är det inte bra?" Den svartklädde var full av beundran inför sin egen förslagenhet, liksom Rugbybollen som tjöt som en gris med en skadskjuten kråka och ett par hönor i halsen. Mörkrets furste och hans väpnare var på god väg att foga ännu en förlorad själ till sin redan digra samling.

Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 2

De hade kommit fram till en gammal bondgård, eller snarare en samling fallfärdiga ladugårdar som omgav en lerig gräsplan. Efter att försäkrat sig om att bilen stod i skuggan av skylten började de vandra upp mot gårdsplanen. De gamla byggnaderna såg spöklika ut i mörkret med sina trasiga tak och glesnade väggar. Längst uppe vid takåsen där fönster en gång hade suttit gapade stora, svarta hål i gavlarna. Genom detta enda, vidöppna öga kastade ladorna hotfulla blickar på omgivningen, som om de hade varit cykloper – de enögda jättar som enligt den grekiske historieskrivaren Hesiodos skapade åskan och blixten och gav dem åt Zeus så att han kunde nedkämpa titanerna. Cornelia visste inget om dessa varelser, men ladugårdarna var tillräckligt skrämmande på egen hand. Inifrån dem hördes märkliga ljud när vinden satte lösa plankor, gamla plåtburkar och rostiga maskindelar i rörelse. Det var bara en svag sommarbris, men den räckte för att ställa till med en mindre konsert på gårdsplanen. Cornelia funderade över hur det måste låta när höststormarna rev och slet i de stackars skelettlika byggnaderna. Längst bort fick hon syn på en lada som skiljde sig från de andra. Den var betydligt större, faktiskt enorm, och vilade på en rejäl stengrund. Dessutom var den nyrenoverad och kunde stoltsera med både isolerade fönster och hela, nymålade brädor i fasaden. Inte heller kunde hon se några luckor i tegelpannorna på taket. Cornelia tänkte att detta var nog den största, mest gedigna, pråligaste, lyxigaste, vackraste ladugård som hon någonsin hade sett. Hon hade visserligen inte sett särskilt många, men den stolthet med vilken denna byggnad bar upp sitt tak, och den resning med vilken den betraktade sina skamfilade kusiner gjorde att hon beslöt sig för att detta minsann var kungen bland ladugårdar.

Julius och Cornelia vandrade sakta över gårdsplanen och gjorde långa skuggor när skylten med stor oregelbundenhet beslutade sig för att lysa i några sekunder. Plötsligt hörde de ljudet av en bil som närmade sig på vägen. De blev både skräckslagna och villrådiga och stod som förstenade en liten stund innan Cornelia fick syn på en stor regnvattentunna som stod vid ena gaveln på den stora ladugården. Hon tog tag i Julius och drog honom med sig och sprang mot ändan av huset där de kröp ihop bakom tunnan. Julius skämdes över sin rädsla. Vad hade han att frukta? Han levde ju, och kunde aldrig mer dö. Till skillnad från Cornelia. Han greps av en besynnerlig lust att blotta sig för de ovälkomna gästerna, att ställa sig i vägen för dem och därigenom skydda henne. Där, framför dem, barbröstad, skulle han kämpa med samma vilja och beslutsamhet som den Horatius som en gång räddade Rom från etruskerna genom att modigt försvara den enda bron över Tibern. Han var för övrigt också enögd. Nej, Julius hade inget att frukta. Men varför denna bisarra önskan att skydda Cornelia? Han tänkte efter. Lusten hade varit alldeles spontan, självklar, opåverkad av tankekonstruktioner. Nu måste den rationaliseras, annars gick den inte att förstå. Efter en liten stund slog det honom: han brydde sig naturligtvis inte om Cornelia, men han kunde inte riskera att hon, om hon verkligen dog, också skulle förvandlas till levande. Den risken var förvisso att betrakta som minimal, men livet (eller snarare då döden) hade dragit Julius vid näsan alltför många gånger och han tog inte längre några risker. Han kände sig lättad. För ett ögonblick hade han trott sig gripen av vansinne när han vidkändes den där lusten att slåss för Cornelia. Nu förstod han hur allt hängde samman. Han skrattade inombords. Det gäller att tänka både snabbt och rätt. Det var skönt att veta att han hade bestått provet. Likväl beslutade han sig för att inte ge sig till känna. Det kunde hända att de ovälkomna gästerna hade Angelica med sig, och även om Julius själv kände sig osårbar visste han inte hur det förhöll sig med henne. Bäst alltså att ligga lågt. Nu var bilen helt nära och plötsligt dök den upp bakom ladugårdarna och lyste upp gårdsplanen med sina starka lyktor. Den brummade och stånkade sig fram över grästuvorna och lervällingen och stannade framför den lilla trappan i mitten av den stora byggnaden, ett tjugotal meter från tunnan där Julius och Cornelia låg gömda. Strax därefter steg två män ur. Den ene av dem kände de genast igen. Han bar samma svarta, fotsida kappa, samma svarta scarf över munnen och ansiktet, och de små ögonen glödde lika röda som tidigare på kvällen. Det var helt enkelt mannen som hade mördat gubben i butiken och kidnappat Angelica.

Julius blev utom sig av raseri. Den stora släggan begynte bearbeta städet i smedjan djupt nere i hjärnans mörkaste prång och gränder, och snart flammade hatet upp och satte eld på hans själ. Ljudet av slagen växte i styrka tills hela huvudet ekade och gjorde honom rusig och fick honom att vilja kasta sig över den svartklädda uslingen och nedkämpa och döda honom. Han kände sig oövervinnerlig, och han var som sagt övertygad om att han inte hade något att frukta. Han var redan bland de levande, och sådana kunde ju inte dö. Och om han, mot all förmodan och allt förnuft, fortfarande befann sig i dödsriket, ja då skulle döden (liksom han hade begripit långt tidigare) bara göra honom levande en gång för alla. För ett ögonblick var han på väg att blotta sig, men så kom han att tänka på Cornelia och det där underliga – om än fullt logiska – resonemanget som han tidigare hade utvecklat, och han ville absolut inte ta risken att också hon skulle göras levande och därför valde han till sist att besinna sig. Dessutom hade han ingenting att slåss med. De båda männen skyndade uppför trappan och försvann in i byggnaden efter att ha låst upp dörren. Den andre var liten och satt och påminde om en rugbyboll med sina alldeles för korta och spinkiga ben som bar upp en väldig kroppshydda. Denna kröntes i sin tur av ett axelparti som var skrattretande smalt i förhållande till resten av bålen. Ett tjockt, blodsprängt, hårlöst bulldogliknande huvud bredde ut sig över axlarna och tryckte ned dem i bröstkorgen och gjorde formen komplett. Julius hade aldrig intresserat sig för bollspel, men när han såg den här "bollen" greps han av en våldsam lust att sparka på den med all sin kraft, om och om igen tills luften gick ur den.

Men återigen lade han band på sin ilska. "Jag måste ta mig in på något sätt", väste han och lyckades både resa sig och ta sig utom räckhåll för Cornelia innan hon kunde göra något för att hindra honom. "Var försiktig, dumskalle!" viskade hon förtvivlat, men Julius var redan framme vid trappan och hörde henne inte. Genom ett litet fönster i dörren kunde han se in i lokalen. De båda männen stod och samtalade vid ett bord inte långt därifrån, men Julius kunde inte höra vad de sade. Plötsligt vände de sig om och började gå mot dörren och han skyndade nedför trappan och tillbaka till tunnan. "Vill du ta livet av oss, eller?!" fräste Cornelia. "Håll tyst och försök se vart de tar vägen", snäste Julius. De båda männen gick runt bilen och öppnade bagageluckan och drog fram en stor låda som såg ut att vara väldigt tung. Men Julius visste av erfarenhet att åtminstone den svartklädde var mycket stark. Han tog också ensam lådan i famnen och bar bort den till en av de andra ladugårdarna utan besvär. Rugbybollen följde flåsande efter och Julius tänkte att han var nog inte lika stark. När de båda männen hade försvunnit in i den mest fallfärdiga byggnaden såg Julius sin chans. Nu gällde det. Om han inte lyckades ta sig in i huset kanske han aldrig skulle få se Angelica igen. Och vad var det då för mening med att höra till de levande? Han reste sig upp och sprang bort mot trappan. Cornelia brydde sig inte om att protestera. Hon visste att det var meningslöst. I stället slöt hon ögonen och bad till gud att han skulle skydda honom. När hon öppnade dem igen var Julius försvunnen.

Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 1

Julius satt tyst och orörlig bredvid Cornelia. Genom bilrutan stirrade han ut på den tomma och livlösa staden som omslöts av sommarnatten. Dödsriket. Tack vare Angelica hörde han nu till levande. Men hon var försvunnen och själv satt han återigen fånge hos den dödaste människan på jorden. Levande, men ändå i dödsriket, som Orfeus på jakt efter sin älskade Eurydike. Med den skillnaden att Angelica inte var död. Han rös vid tanken när han för ett ögonblick blev osäker. Måtte hon inte vara död! Sedan lugnade han sig. Änglar dog inte så där utan vidare. De kunde förmodligen inte dö eftersom de var levande, och de levande gick, trodde Julius, inte att döda. Han tryckte sig mot bildörren för att komma längre från Cornelia. Hon, den lilla häxan, som säkert hade något med mordet på gubben och bortrövandet av hans älskade att göra. Vart förde hon honom egentligen, undrade han misstänksamt. Kanske till den där svartklädda uslingen som hon förmodligen var i maskopi med. Tanken skrämde honom. Sedan insåg han att det nog inte var så dumt ändå. Djävulen skulle kanske döda honom, men det gjorde inget eftersom Julius nu var levande – alltså levande i verklig mening – och sådana kunde man ju inte döda. Döden var egentligen vägen till livet, åtminstone för stora människor som han själv. Kanske bara för han själv, förresten. Och naturligtvis mamma Anne-Margrete. I förvirringen som skulle uppstå när han vägrade att dö kunde han och Angelica (bara hon nu var där!) försvinna bort mot det stora ljuset, och Cornelia och djävulen skulle stå där med lång näsa och undra vad som hade gått fel. Särskilt Cornelia. Inget slott, inga klänningar och diamanter, inga glansdagar kvar att lägga beslag på. Tanken gjorde honom på gott humör. De hade kommit fram till ett industriområde i andra ändan av staden. "Det borde vara här någonstans", konstaterade Cornelia. "Läs på gatskyltarna!" Julius vred huvudet åt vänster och höger, vände sig om och lutade sig ut genom rutan för att få reda på var de befann sig, men de tycktes ha kommit till en del av staden där gatorna saknade namn.

De fortsatte framåt längs en smutsig betongallé som föreföll oändlig. Den kantades av lika smutsiga fabriksbyggnader och lagerlokaler. Här och var skymtade ett fik, en motbjudande lunchrestaurang eller en sliten bensinmack med rostiga pumpar. Sedan följde nya rader av smutsiga fabriksbyggnader och lagerlokaler, fallfärdiga träskjul och vitkalkade kuber av lättbetong som förmodligen hade fogats samman och klätts med billig puts över en dag. Till sist försvann gatan i en kohage och de svängde av åt höger. Sedan följde ännu en gata utan slut kantad av samma bebyggelse, fast nu bara på ena sidan. Från den andra iakttogs de av en samling svartbrokiga kor som lunkade efter bilen innanför stängslet. Plötsligt brast de ut i ett våldsamt romande, och Julius vände sig förskräckt om. "Ta det lugnt, det är bara några kor!" skrattade Cornelia. Julius betraktade korna med stor misstänksamhet. Vad lustig han är med alla sina barnsliga föreställningar, tänkte Cornelia och log för sig själv. Och vansinnigt gullig! Konstigt nog var hon inte alls rädd. De var trots allt på jakt efter en hänsynslös mördare och Julius var knappast att räkna med i skarpa situationer. Ändå kände hon sig fullkomligt trygg i hans sällskap. Och behövd och eftertraktad och modig – ibland rent av älskad. Det var något som hon själv inte kunde förstå eftersom Julius aldrig visade henne någon kärlek. Men Cornelia brydde sig inte om vad han påstod sig tycka eller känna. Hon litade bara på sina egna känslor, och på den där förnimmelsen av att hon av någon anledning hade givits ett uppdrag – av gud, försynen eller stjärnorna i himlen. Det uppdraget var att viga sitt liv åt Julius, att älska honom och vårda och ta hand om honom och lotsa honom genom livets alla labyrinter och vedermödor. Det var en besynnerlig känsla, kanske snarare ett kall. Och allt som oftast ett närmast oöverstigligt åtagande.

Rätt vad det var skrek Julius till. "Stanna bilen!" Han satt fortfarande vänd mot kohagen. "Vad är det?" undrade Cornelia förvånat. "Där!" flämtade Julius upphetsat. "Där uppe i backen! Ser du?" Cornelia tittade ut över ängarna. Allt hon såg var mörker. Hon lät blicken vandra över omgivningarna, om och om igen tills hon var förvissad om att Julius hade sett i syne. "Det finns inget därute", sade hon till sist. "Det var nog bara en stjärna eller ett flygplan." Julius blev arg. "Jag vet vad jag såg!" snäste han. Sedan vände han sig mot Cornelia och grimaserade: "Börjar du få kalla fötter, eller?" Cornelia suckade, vände sig om och tittade ut över fälten igen. Julius var fullständigt hopplös när han fick en idé på hjärnan. För ett ögonblick övervägde hon att köra tillbaka till staden. Sedan tänkte hon att då skulle han väl kasta sig ur bilen och göra sig illa och bli liggande i diket eller irra runt alldeles ensam i mörkret och kylan på den här gudsförgätna platsen. Ensam kanske, bortsett då från mördaren. Vem visste var han höll hus? Nej, de fick allt leta vidare tills Julius tröttnade eller kom på andra tankar. Hon stirrade ut i mörkret med trötta ögon. Då fick hon plötsligt syn på ett ljus som fladdrade till för ett ögonblick. "Ser du!" ropade Julius. "Ser du? Jag hade rätt!" Jo, erkände Cornelia, han hade faktiskt rätt. "Det ser ut som en skylt av något slag", fortsatte Julius. "Kör vidare, det måste finnas en avtagsväg längre fram!" "Men såg du verkligen vad det stod på skylten?" undrade Cornelia misstroget. "Jag såg tre bokstäver, det räcker!" svarade han självsäkert. "T E A! Hur många andra namn tror du börjar på de bokstäverna?" Det var ingen idé att argumentera och Cornelia fortsatte framåt, även om hon tvivlade på att Julius kunde se vad som stod på skylten som var långt borta och bara lös i några sekunder åt gången. Efter någon kilometer kom de fram till en liten avtagsväg som ringlade sig genom kohagen och upp i backarna. "Släck ljuset!" befallde Julius. Cornelia stönade. Det var omöjligt att se handen framför sig i det kompakta mörkret. Hur skulle hon kunna följa vägen utan lyktor? Men hon gjorde som hon blev tillsagd och fortsatte i snigelfart uppför den lilla grusvägen. Skylten blixtrade till igen och lyste upp det omgivande landskapet länge nog för Cornelia att bilda sig en uppfattning om den återstående vägsträckan. De var ganska nära nu och hon konstaterade till sin häpnad att Julius hade rätt: på skylten stod faktiskt Teaterhuset. Men vad väntade där framme? Vilka hemligheter gömde sig på ett ställe med ett sådant namn? Hon kände en ilning utmed ryggraden och greps av fruktan. De var trots allt en mördare i hälarna. Men hon ville inte erkänna sin rädsla inför Julius. "Var inte rädd nu", sade hon till honom och svängde av bakom en lada som stod intill skylten. "Du vet att jag alltid finns vid din sida."

Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 6

Sedan blev allt ljust. Julius såg gubben ligga där död framför sig med ett gapande hål i magen. Munnen var öppen och ögonen stirrade i taket. Han dog livrädd. Överallt var det blod. Plötsligt slog dörren igen. Angelica skrek allt vad hon orkade trots att hon visste att ingen kunde höra henne. Människor hör aldrig änglasången förrän efteråt. Hur skulle de då kunna höra änglars klagan? När Julius försökte resa sig fick han en spark i ryggen som skickade honom över liket av gubben och in i väggen en bit bort. Tåget hade givit honom en ordentlig smäll och dessutom ett ganska djupt sår i höften. Men tillsammans i ljuset med Angelica hade han inte känt någon smärta. Nu förvandlades plötsligt hela kroppen till ett katastrofområde. Han lyfte det bultande huvudet mot Angelica som stod med ryggen mot dörren. Hennes läppar darrade och hon andades häftigt med små, förkrympta andetag. Som en hund som flämtar i värmen. Skräcken lös i ögonen på henne. Det var ett kallt, blåskimrande ljus som påminde om vintermånens. Hon snubblade hela tiden på sina fötter när hon skräckslagen drog sig bakåt över golvet. När hon inte kom längre kröp hon upp med ryggen mot dörren tills hon stod på tåspetsarna. Hon satte händerna framför ansiktet för att värja sig. Kroppen skälvde och en droppe saliv letade sig fram ur mungipan. Julius hörde hur någon närmade sig bakifrån, men han orkade inte vända sig om för att se efter vem det var och strax var han tvungen att låta huvudet vila mot golvet igen. Angelica tittade bort mot honom och förstod att han inte kunde se henne, och skräcken i ögonen förbyttes i något som snarare liknade irritation. Sedan kom skrattet – rungande och mäktigt och skräckinjagande. Det hämtade kraft längst ned i magen, skaffade sig resonans i bröstkorgen och härdades i stuphuvudet. Sedan försvann det ut genom munhålan, först med ett olycksbådande muller och därefter med ett fruktansvärt rytande. Som en överljudsflygmaskin som tar fart för att lyfta. Ett sådant skratt måste tillhöra ondskan själv. Efter en liten stund upphörde det.

"En sådan överraskning, min sköna!" utbrast en röst bakom Julius. Den var svart och bottenlös och klingade av hat och onda avsikter. Angelica viftade med armarna framför ansiktet. "Vad gör du här?!" väste hon ilsket. "Vi har en överenskommelse. Har du redan glömt det?" "Oh nej!" skrockade den avgrundsdjupa rösten. "Det är du, min sköna, som har gått över gränsen. Vad tror du att de säger i himlen när de får veta att du låter din skyddsling röra vid dig? Och att du själv njuter av hans beröring, som om du också var av kött och blod?" Angelica blev alldeles vit i ansiktet. Hon ville skrika ut sin ilska, men det gick inte eftersom Julius kunde höra henne. "Det var en olyckshändelse!" snäste hon. "Allt gick så fort, jag hade ingen möjlighet att ta mig därifrån!" "Du kunde ha försvunnit så fort han slog i marken", påpekade rösten. "Jag var orolig för pojken", suckade Angelica . Hon visste att hon hade gjort fel. "Om jag inte hade stannat kvar hade den stackaren snart försökt igen." "Vilket han ändå kommer att göra förr eller senare", retades rösten. "Jag känner hans sort." Angelica blev plötsligt misstänksam. "Hur vet du vad som hände?" undrade hon efter en stund. "Skuggar du mig?" "Men hur kan du tro något sådant?!" utbrast den svartklädde och lät både sårad och indignerad. "En av mina assistenter hade ett uppdrag på tåget. Så enkelt är det!" Angelica tittade i marken. "Förlåt mig", mumlade hon litet skamset.

Julius kunde höra hur mannen bakom honom närmade sig, och han rullade mödosamt över på sidan och fick syn på gestalten som stod bara några meter ifrån honom. Det var en reslig figur, stor och muskulös och vältränad. Han bar en fotsid svart kappa och därunder ett par eleganta och lika svarta läderstövlar. Runt ansiktet och munnen hade han virat en svart scarf som bara lämnade utrymme för ett par små, glödande ögon. Den väldiga men ändå smäckra kroppen, svartheten och ansiktslösheten tillsammans med de glödande ögonen gjorde onekligen ett skräckinjagande intryck. Julius tyckte att han påminde om en vampyr. Angelica kröp ned från väggen och sträckte på sig. "Vad vill du ha för att lämna pojken ifred?" viskade hon. Blicken och rösten fylldes av en besynnerlig blandning av ilska, attraktion och underkastelse. "Dig!" svarade den svartklädde som om det var den självklaraste sak i världen. "Du är inte klok!" väste Angelica flämtande. Den svartklädde gick närmare henne tills hon kunde känna hans svavelosande andedräkt mot ansiktet. Han trängde sig på henne och hon drog sig återigen upp mot väggen och sträckte ut händerna och han fattade dem i sina väldiga armar och tryckte sig intill henne, kysste henne på munnen och halsen och fortsatte nedåt när Angelica plötsligt sköt honom ifrån sig med knäet. "Sluta!" stönade hon. "Du vet vad vi har kommit överens om: Jag har mitt och du har ditt och vi skall inte lägga oss i varandras uppgifter. Ok?" "Visst!", skrockade den svartklädde. "Men sköt du ditt på rätt sätt då, blanda inte himmel och jord som du har gjort den senaste tiden. Det tycker din herre inte om, och jag – jag blir alldeles galen av det!" Angelica kände en ilning utmed ryggraden. Hon drog försiktigt fingret över bröstkorgen på den svartklädde. "Jag lovar", viskade hon kärleksfullt. "Ta mig härifrån nu. Jag vill inte att den stackars pojken skall veta något." "Som du vill", flinade den svartklädde och tog ett steg tillbaka. "Kom hit, din lilla hynda!" röt han och tog Angelica om livet och drog henne intill sig och gick mot dörren.

Julius begrep ingenting av skådespelet. Han kokade och fräste och bubblade av vrede därnere på golvet. Han var stel i kroppen, och ben och muskler var svullna och smärtade ohyggligt. Ändå lyckades han resa sig upp och tog stöd mot väggen. När den svartklädde lade handen på dörrhandtaget rusade Julius mot honom och sparkade honom allt vad han kunde på smalbenet. "Du tar henne aldrig ifrån mig!" skrek han. Den svartklädde blev lika berörd som om en fluga hade satt sig på hans näsa. Han kastade en blick över axeln och slog till Julius med baksidan av handen så att han flög in i kassadisken flera meter bort. "Ett gott försök, min vän", sade han uppmuntrande. "Men du saknar den rätta viljan. Du måste lära dig att hata! Tacka din skyddsängel för att jag låter dig leva. Om jag ser dig igen skall jag krossa dig mellan fingrarna som den skalbagge du är!" Han skrattade igen, värre än någonsin. Paket och burkar föll ned från hyllorna och de stora persiennerna i fönstren åkte ned med en smäll. Till och med färgflagor i väggarna skakade loss och seglade till golvet. Han föste Angelica framför sig genom dörren och in i en bil som stod på gatan utanför. Strax därefter var de borta.

Julius sjönk samman på golvet. Allt var slut. Han hade haft ängeln i sin hand men förlorat henne till djävulen. "Du saknar den rätta viljan!" Var det så? Ångesten slog klorna i honom och ville tvinga honom till underkastelse. Allt var förlorat, gubben var död och när polisen kom skulle de säkert gripa honom för mordet. Han kunde lika gärna ligga kvar där på golvet och låta den värkande, utmattade kroppen vila. Men han lyckades inte jaga hoppet ur hjärnans prång och gränder. Ängeln fanns därute någonstans. Hon hade givit upp både kropp och själ för hans skull. Sitt liv och hela sin framtid. Det var inte rätt att hon skulle bära allt hans lidande. Själv led han också, och vad var det då för mening med offret? Jo, han kanske hade saknat den rätta viljan. Men det gick att åtgärda. Han kände hatet växa inom sig. Det bultade som en slägga i hela kroppen. Med den släggan och hjärtat som städ skulle han smida de vapen med vilka han skulle nedgöra sin fiender. Det sjöng och klingade i huvudet när släggan formade det glödande stålet. Varje slag utandades renhet, klarhet, fullkomlighet. Sanning. Smärtan i kroppen försvann och blodet strömmade ut i lemmarna så att de blev varma och fulla av kraft. Det var en skrämmande upplevelse, men samtidigt njutbar, nästan vällustig. Han spottade på golvet och svor för sig själv att nästa gång de sågs då skulle han inte sparka den svartklädde på smalbenen. Då skulle han kasta sig över honom med kniven i hand i en kamp på liv och död. Och han skulle inte tveka att driva kniven i honom. Tvärtom ville han inget hellre än att känna bladet tränga genom hud och kött och ben. Han föreställde sig ljudet och lukterna och det varma blodet som sprutade ur såret. Underbart! Ja, mumlade han upphetsat, det är den sanna viljan – modet att fullfölja en handling oberoende av konsekvenserna. Han visste att han måste döda den svartklädde för att lyckas. Och han ville döda honom. För ett ögonblick kände han sig stark, modig, oövervinnelig. Sedan blev han nedslagen igen. Var skulle han få tag i den svartklädde? Och var befann sig hans ängel? Världen runt omkring honom var densamma. Han befann sig inte i en annan dimension, det var hon som hade stigit ned till honom. Men nu var både ängeln och den svartklädde förmodligen någon annanstans, i en värld dit han inte hade tillträde.

Han beslöt sig för att lägga sig att sova i lägenheten tills de kom för att hämta honom, men innan han hann ut genom dörren släcktes ljuset och han hörde någon viska inifrån köket. "Julius! Det är jag, Cornelia!" Cornelia! Så det var hon som hade lockat dit djävulen. Han kände att han ville döda henne. "Jag såg allt som hände", viskade hon. "Jag vet att du inte gjorde det, Julius. Men polisen kommer säkert att gripa både dig och mig. De tror nog att vi gjorde det tillsammans. Vi måste rymma härifrån och gömma oss." "Du mördade honom!" väste Julius mellan tänderna. "Du och den där svartklädda djävulen! Hela livet har ni förstört för mig. Vad är du för en fruktansvärd varelse egentligen!" "Men Julius, vad menar du?" undrade Cornelia oförstående. "Jag stod ute i köket och diskade en kaffekopp när den där figuren kom förbi. Han verkade hotfull, så jag lyfte luren för att ringa polisen. Men plötsligt dog telefonen och det blev alldeles mörkt och sedan hörde jag hur gubben skrek och jämrade sig. Varför tror du att jag skulle ha någonting med saken att göra? Ibland förstår jag mig inte på dig, Julius." Cornelia var mycket saklig, inte alls sårad eller förnärmad. Hon hade för länge sedan vant sig vid Julius utbrott och anklagelser. Och hon tog aldrig någonsin åt sig. Ibland begrep hon sig inte på honom, men det var inte mer med den saken. "Och varför skulle jag tro dig?" undrade Julius misstänksamt. "Du mördade mamma!" Cornelia suckade. "Nej, Julius, det gjorde jag inte. Din mamma blev galen. Dessutom hade hon ett hjärtfel. Kom skall jag visa dig en sak, så kanske du tror mig." Julius släpade sig motvilligt fram till köksdörren där hon stod i en strimma av månen. Han betraktade det runda ansiktet med de mjuka linjerna, den lilla näsan i mitten och de fylliga läpparna strax därunder. Cornelia tycktes inte ha förändrats det minsta sedan de lekte tillsammans som barn. Det var han som hade åldrats, inte hon. Han mötte värmen i hennes mörka ögon med en iskall blick. "Vad var det du ville visa mig?" frågade han sammanbitet. "Här, titta!" utbrast hon och räckte honom ett kort av något slag. "Den där mannen gav det till gamle Oscar när han först kom in i butiken. Oscar måste ha tappat det när han gav sig på honom. Jag såg det på golvet bakom disken när mördaren tände ljuset och du låg intill väggen, och då sträckte jag mig efter det och tog vara på det. Det kan kanske vara till nytta." Julius tittade på visitkortet. Där stod namnet på ett företag en bit utanför staden. Teaterhuset. "Vet du var det här stället ligger någonstans?" frågade han Cornelia. Hon läste på kortet. "Jag har aldrig hört talas om det, men jag kan nog hitta dit." "Har du bilen i närheten?" Cornelia nickade. Hon log. Julius kände magen röra på sig. "Kör mig dit då", sade han bistert.

Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 5

Himlen var grå och det regnade. Gräset på ängarna var söndertrampat och lerigt och korna låg och slöade någonstans i ett hörn och såg ut som om de hade mjölkat färdigt för resten av livet. Fabrikerna litet längre bort spydde ut tjock svart rök som dödade både djur och människor. Bortom dem skymtade silhuetterna av de trista förortsskraporna där människorna gjorde sitt bästa för att inte gå under. Det var en skoningslös värld. Hård och smutsig, brutal och orättvis. Den gjorde ingen lycklig, men desto fler förkrossade. Julius Kaiser visste allt om den. Det var en värld som stängde in honom på sitt rum och hindrade honom från att leva, att vara i ljuset. Att älska och bli älskad. Det var en eländig värld. Dödsriket. Nu gick han där med armen om Angelica över samma eländiga ängar på väg mot samma eländiga stad i samma eländiga värld. Men han såg den inte längre. Han såg bara ett stort ljus omkring sig. Ett guldglänsande skimmer som sprakade och sken och brann med samma intensitet som elden där i solens kärna och spred ljus över världen och gav den livet tillbaka så att den äntligen kunde bli vad den alltid borde ha varit. Han klämde försiktigt med fingrarna om midjan på Angelica. Hon var så skör, så vacker, så behaglig att ta i. Skott och gnistor stod ur marken som raketer när han rörde vid henne. Hon var stickan som satte eld på honom. Tillsammans skulle deras kroppar lysa upp jorden. När han drog ned den förorenade luften som omgav honom i lungorna var det som att andas den renaste bergsluft. Det var skönt att vara levande! Efter en stund kom de förbi området där Julius och Anne-Margrete bodde när han var liten. "Se där Julius, boken står kvar!" utbrast Angelica och pekade mot ett stort träd en bit därifrån. Julius stannade upp och såg sig förvirrat omkring: "Vad? Vilken bok?" "Boken som du brukade sitta under när du var liten", förklarade Angelica. "Där du fick ro och tröst och sällskap i din ensamhet." Julius hörde inte riktigt vad hon sade. Han var fullt upptagen av det starka ljuset som tycktes genomtränga varje liten cell i kroppen. "Den boken växer i en annan värld, inte här", sade han frånvarande. "Den växer i dödsriket." Angelica stannade upp. "Nej, Julius", sade hon bestämt. "Den står där borta. Se!" Julius vände sig om men allt han såg var hängande trädgårdar, spegeldammar och vita marmorpalats. "Jag behöver inte den boken. Jag har dig, och ljuset, och livet." "Det är alltid bra att ha en plats för sig själv", sade Angelica uppmuntrande. "Någonstans att ta vägen när man är trött och ledsen och behöver hitta hem igen." Julius drog henne intill sig. "Jag har hittat hem. Jag har hittat dig. Du är allt jag behöver."

Angelica blev bekymrad. Julius var besvärlig. Det tycktes omöjligt att få honom att förstå vad hon menade. "Jag är inte lösningen på dina bekymmer", sade hon till sist. "Jag vet att du tror det, men så är det inte." "Jodå", sade Julius obesvärat. "Det vet jag att du är. Jag såg dig i en dröm och nu är du här. Ödet ville ha det så. Ödet ville att jag skulle leva, precis som mamma alltid sade." "Ja, det är sant", erkände Angelica. "Ödet förde oss samman. Men inte för att göra mig till ljuset i ditt liv. Jag är här för att hjälpa dig att finna ljuset i dig själv." "Du är ljuset i mig", vidhöll Julius. Angelica suckade. "Nej, det är jag inte. Jag kan aldrig vara något ljus för dig." "Och varför inte det då?" undrade Julius retsamt. Han kände sig oförvägen. "Ödet vill inte ha det så", svarade Angelica. De fortsatte framåt under tystnad. Mörkret föll hastigt, men molnen hade skingrats i skymningen och natthimlen lystes upp av en gulfärgad måne och ett pärlband av stjärnor. "Titta!" utropade Angelica plötsligt. "Där hör jag hemma!" Hon pekade med hela handen upp mot himlen. "Där är vi nu", sade Julius förtröstansfullt. "Nej", protesterade Angelica. "Dit kommer du aldrig. Du är på jorden och där kommer du alltid att vara. Du hör hemma på jorden!" Sedan blev hon nedstämd. "Jag däremot kanske aldrig kommer hem igen", snyftade hon. "Men vi är hemma!" konstaterade Julius förnöjsamt. Han tycktes omedveten om det faktum att Angelica hade tårar i ögonen. "Nej", sade Angelica irriterat. "Du är hemma men inte jag. Du och jag hör inte hemma på samma ställe. Jag är en ängel och du är en människa. Julius, jag är din skyddsängel!" "Jag vet", svarade Julius. "Jag såg dig i drömmen. Du hade vingar." De hade nästan kommit fram till butiken och huset där Julius bodde. "Du såg mig i en dröm", sade Angelica. "Men drömmar är inte på riktigt. Du måste tyda dina drömmar och lära av dem, inte leva i dem som om de vore verkligheten. Se dig omkring, Julius: det här är din värld och ditt liv. Min uppgift är att vaka över dig, att leda dig genom livet och att göra dig nyfiken på den världen. Inte att vara ljuset i dina drömmar. Det måste du skapa själv." Julius såg oförstående på henne. "Men du är alltings mening. Jag vet det, jag känner det med hela min existens. Den vetskapen sätter eld på mig och får mig att brinna tills temperaturen når fyrtio miljoner grader och jag smälter samman med dig till en enhet och sprakar och gnistrar och sprider ljus över jorden!" Angelica tittade sorgset på honom. "Det kommer aldrig att hända." Det fanns saknad i hennes ögon. Och tomhet. Även om hon önskade att Julius hade rätt, skulle ödet aldrig tillåta det. Himmelriket har sina lagar, liksom dödsriket och jordelivet. Dem kan ingen överträda, varken änglar eller människor.

Inte förrän de stod utanför den nedsläckta butiken gick det upp för Julius att han faktiskt befann sig i samma värld som alltid. Ändå var den annorlunda. Han hade ängeln vid sin sida, och vad var det som sade att de inte skulle påbörja resan mot solens kärna på jorden? Man kunde väl leva också där. Det innebar för den skull inte att gubben och Cornelia och alla andra var levande. Världen omkring honom såg förvisso ut som vanligt, men det betydde inte att han själv var densamma som tidigare. Det kändes inte alls så. Han kunde kanske se gubben och Cornelia och de andra och röra sig bland dem, men de kunde inte se honom. Han befann sig i en annan dimension, men de var fortfarande fjättrade av bojorna i dödsriket. Förmodligen hade de aldrig hade sett honom på riktigt. Bara hans gestalt. Han fick en intensiv lust att gå in i butiken och se till att allt stod rätt till. Trots att han egentligen inte behövde det, trots att livet inte krävde av honom att ta ansvar för de döda. Tillsammans med Angelica skulle han göra dem levande en dag. Men han behövde inte befatta sig med deras smutsiga sysslor. Inte längre. Icke desto mindre ville han stiga in i butiken. Han satte nyckeln i låset och dörren gick upp. "Jag kan bara stanna en liten stund", sade Angelica försiktigt. Hon visste att hon skulle vara tvungen att göra Julius besviken. "Och när jag har gått kommer jag aldrig igen. Jag kommer att vara i din närhet, och kanske att du ser mig någon gång. Men du kommer aldrig mer att kunna röra vid mig." För första gången blev Julius förskräckt. "Men varför talar du på det viset!" utbrast han. "Varför hotar du med att blåsa ut lågan när du just har tänt den?" "Därför att lågan inom dig måste brinna av sig själv. Du måste lysa på egen hand, Julius. Du har en flicka som älskar dig. Låt henne vara ljuset i ditt liv. Hon är människa, precis som du. Ni hör ihop, inte du och jag." Julius förstod inte vad hon talade om. Hon var kanske också osäker, precis som han hade varit i dödsriket. Nåväl, han kände sig stark, han kunde bestämma för dem båda. Så länge de fick vara tillsammans. Julius gick bort mot disken för att tända i lokalen. På vägen dit snubblade han över något på golvet och tappade balansen och föll. Angelica blev alldeles kall så fort hon steg över tröskeln. Hon kände hur rummet vibrerade av illvilja och onda makter. "Spring, Julius!" ropade hon. "Spring härifrån!" Men Julius kunde inte se något i mörkret. Han trevade omkring sig med händerna tills han fick tag i något mjukt och varmt och fuktigt. Plötsligt kände han hur någon lade handen på hans egen och kramade den. Han blev rädd och skrek till. "Ondskan letar efter dig, min pojk", mumlade en skrovlig röst intill honom. Det var gubben. Julius satte sig på huk och försökte se något i mörkret. "Försvinn härifrån", fortsatte gubben. "Djävulen själv har gjort mig detta. Men egentligen är det dig han vill åt!" Sedan tystnade han. Julius hörde en svag duns och ett väsande ljud när den sista luften pressades ur de hopsjunkna lungorna.

Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 4

Flickan var borta igen, och hoppet, och den lilla lycka som fanns i tanken på döden. Allt som återstod var livet. Och besvikelsen. Och tristessen. Och gubben och Cornelia. Kanske var detta ändå döden, tänkte han. Kanske var livet i själva verket den plats där prinsessan fanns. Men hur tog man sig dit? Han hade sett henne i drömmen, och två gånger därefter, när han trodde att han försökte ta livet av sig. Men kanske var det egentligen döden som han försökte komma undan. Eftersom han hade sett henne hade han förmodligen lyckats ta sig in i gränslandet mellan de olika tillstånden. Nu ville han nå ända fram. Han ville stå intill henne och fatta hennes hand och smälta samman med henne när elden i solens kärna slukade deras kroppar. Vad lustigt, tänkte han. Efter alla dessa år stod han där med svaret i byxfickan. Utan någon dramatik. Han och hon, det var naturligtvis atomernas sammanslagning. Det fjärde aggregationstillståndet. Tillsammans skulle de ge liv åt jorden och varandra. Han promenerade bort till järnvägen som löpte genom industriområdet nere vid ån. Tåget skulle nog göra jobbet, banka döden ur kroppen, pulvrisera det levande liket. Vad gjorde väl det om de fick skrapa upp resterna av kroppen från marken? De var döda, och han levde. Djävulens trälar i helvetet. De skulle aldrig få veta hur det kändes att leva. Men han brydde sig inte om dem, de hörde inte till hans värld. En gång i tiden hade någonting gått fel och han och mamma hade hamnat i dödsriket i stället för bland de levande, där de hörde hemma. Ja, mamma hade förstås varit där när hon var liten. Det var lustigt att tänka sig att hon hade levt och dött och sedan dött för att leva igen. Nu väntade hon där på slottet tillsammans med sin farfar. Och prinsessan, förstås. Socialisterna kunde ha dödsriket för sig själva, tänkte han när han klev upp på banvallen. Långt borta såg han tåget komma. Han ställde sig intill rälsen och väntade.

Tåget närmade sig med en hastighet av mer än hundra kilometer i timman. Ändå tyckte Julius att det rörde sig i snigelfart. Han kunde se att det var ett godståg med många tunga vagnar som drogs av två lok. Det var bra, då skulle kollisionen bli kraftfull och våldsam. Lämningarna av honom skulle efterhand sjunka in på många håll i marken, också långt borta från olycksplatsen. Man skulle aldrig återfinna alla kroppsdelar. Det var förvisso en snuskig metod, men han brydde sig inte längre om att göra ett vackert lik. Kroppen behövdes inte i livet. Där fick själen hela tiden en ny kropp i den ständiga omvandlingsprocessen i solkärnan. Beständighet och förändring på samma gång, så var livet förmodligen beskaffat. Det skulle han snart veta säkert. Han kände hur pulsen steg. Nu var tåget inte långt borta och han kunde se lamporna i duggregnet. Hjärtat bultade, stånkade och värkte och tycktes understundom slå volter därinne i bröstkorgen. Han var inte alls rädd, bara ivrig, exalterad och nyfiken. Han längtade till den andra sidan. Tåget var helt nära nu. Han kunde se skovlarna längst ned på loket. Lamporna bländade honom. När som helst skulle det vara framme. Han tog spjärn med foten mot stenarna i banvallen. Tutan tjöt och lokföraren viftade med armarna. Jo, det var synd att utsätta honom för detta, men det kunde Julius inte ta någon hänsyn till. Stora människor får aldrig låta sig styras av medelmåttorna. De levande måste få leva. Julius låste blicken vid fronten på loket. Tutan tjöt igen. Plötsligt skymtade han en vit gestalt i ena ögonvrån. Han tittade upp, och se, där stod hon minsann igen, prinsessan! Hon log mot honom. Julius log tillbaka. "Snart är jag hos dig", mumlade han för sig själv. Han såg hur hon ropade till honom, men det framrusande tåget dränkte alla andra ljud i ett praktfullt oväsen. Med prinsessan i blickfånget och tåget i ögonvrån gjorde han sig beredd att ta språnget. Leendet försvann från hennes läppar och hon såg nästan förtvivlad ut. Kunde hon inte vänta längre, undrade Julius och blev orolig. Och otålig. Han ville genast vara hos henne, innan hon försvann igen, kanske för gott. Han slängde sig ut över rälsen och hann nästan fram till andra sidan innan en ledstång på loket träffade honom i höften och slungade honom bort från banvallen. Över ett dike och en gammal mjölkpall och ett vattentråg där korna som betade på ängen brukade dricka. Till sist landade han nästan i famnen på prinsessan, det stora ljuset, alltings mening. Han tappade sansen för ett ögonblick, men snart vaknade han till liv igen. Han såg sig omkring och insåg till sin förskräckelse att världen inte hade förändrats. Allt var det samma, bortsett från att han blödde ymnigt ur såret i höften. Han slöt ögonen i förtvivlan och satte ned händerna i marken. Underlaget var mjukt och varmt, skönt, tryggt, underbart. Han tittade ned och fann till sin fasa att han grep om mage, bröst, ben och rumpa på den vettskrämda prinsessan. Ja, det var faktiskt hon. Hon låg under honom i sin vita klänning som snabbt färgades röd av blodet som strömmade från hans höft. Det kastanjebruna håret var alldeles tovigt och händerna var smutsiga av jord och lera. Han betraktade hennes mörka ögon. De var stora och runda och det fanns ett djup i dem som tycktes leda ända till livets källa. Ja, hon var livet självt. Och fastän han var alldeles förvirrad och inte begrep hur eller varför, var han i just den stunden lycklig för allra första gången i livet. Eller döden. Eller var han nu befann sig. Prinsessan var inte lika lycklig. När hon hade kommit över den värsta chocken lät hon huvudet falla tillbaka mot leråkern och suckade resignerat: "Detta fick inte hända!"

"Var är elden?" frågade Julius. "Vad menar du?" undrade kvinnan som fortfarande låg på marken. "Elden som du och jag skall vandra in i och där våra kroppar skall smälta samman till fullkomlighet! Var är den? Jag ser den inte." Kvinnan på marken strök Julius på armen. "Någon sådan eld finns inte." Hon log försiktigt mot honom. Julius rös av beröringen. Det kändes precis som när han var fem år gammal och satt i mammas knä och hon smekte honom och berättade om slottet och de vackra klänningarna och alla smyckena och prinsessorna. "Men du finns, och då måste också elden finnas", sade han upphetsat. "Du finns, jag ser dig – jag till och med rör vid dig! Alltså är detta livet, och livet är solens kärna!" Han tittade ut över landskapet som inte hade förändrats det minsta sedan han slängde sig framför tåget. Kvinnan reste sig upp och borstade av den vita klänningen som var blodig och full av lerfläckar. Sedan räckte hon handen till Julius som satt kvar på marken. "Kom så tar vi en promenad!" utbrast hon kamratligt. Julius fattade handen och reste sig. Kvinnan lade armen om midjan på honom och förde honom ut på ängen. Julius kände sig litet obekväm. Han hade aldrig tidigare varit så nära en främmande kvinna och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Samtidigt kände han sig fullkomligt trygg. Detta var flickan i drömmen, kvinnan som ödet hade utsett att föra honom ut ur dödsriket och in i livet, det stora ljuset. Det fanns inget att vara rädd för. Han lade försiktigt armen om ryggen på henne och drog henne till sig. "Tänk vad konstigt", utbrast han efter en liten stund. "Vad då?" undrade kvinnan. "Att livet påminner så mycket om döden. Ja, till det yttre, menar jag. Världen omkring mig ser exakt likadan ut som den gjorde när jag var död." "Men du är inte död", påpekade kvinnan. "Nej, jag vet", svarade Julius. "Men alldeles nyss var jag det. Nu är jag i livet hos dig. Kan någonting vara mer underbart?" Kvinnan stannade upp och vände sig mot honom. "Julius", sade hon allvarligt. "Du har aldrig varit död. Du har alltid levat, du har bara inte vetat om det. Jag är här för att vaka över dig, inte för att du skall tro att jag är livet. Livet finns omkring dig!" Julius tittade på henne. Han älskade henne mer än någonsin. Hon var så finkänslig, så mån om att inte göra honom besviken. "Jag vet att du vakar över mig. Du har ju fört mig hit, till livet! Gubben är borta, och Cornelia, och mörkret och eländet där på andra sidan. Nu ligger det för alltid bakom mig. Tack vare dig. Ja, du har sannerligen vakat över mig!" Kvinnan suckade. "Det är inte riktigt som du tror, Julius. Följ med mig tillbaka till staden så skall jag visa vad jag menar." "Dig följer jag vart som helst", svarade Julius högtidligt. De vände tillbaka och gick över järnvägen och bort mot förortsområdet där Julius bodde. "Vad heter du?" undrade han plötsligt. "Du kan kalla mig Angelica", svarade kvinnan. Angelica. Julius formade bokstäverna i namnet med läpparna, smakade på dem, stoppade dem i munnen och tuggade på dem innan han till sist svalde dem. De rann genom strupen och ned i magen och fördes med blodomloppet ut i resten av kroppen och gjorde honom alldeles mjuk och varm. Angelica – den lilla ängeln. Ja, det var ett passande namn.

Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 3

Den enda glädjen i livet tycktes vara att han inte hade sagt upp kontraktet på lägenheten. Han hade åtminstone någonstans att ta vägen där han kunde vara ifred med all sorg och besvikelse. Han var i sanning ett fantastiskt misslyckande, en genetisk lapsus, så svag både kroppsligen och andligen att han inte ens förmådde att ta livet av sig själv. Mamma var borta, och flickan. Flickan som aldrig hade funnits annat än i drömmen och där på stranden. Kanske i en annan dröm. Det stora ljuset var kanske också bara drömmar. Men kan liv och död verkligen vara mörker båda två? De är trots allt varandras motsatser. Eller? Julius visste att det bara fanns ett sätt att få reda på sanningen: han måste försöka igen. Än en gång satte han sig ned och funderade över hur han skulle gå tillväga. Vatten var tydligen inte hans element. Men eld, då? Det var ju trots allt i lågorna som han hade skådat det stora ljuset. Fast några fyrtio miljoner grader skulle det inte bli tal om. En smältugn nådde inte upp i mycket mer än temperaturen vid solens yta. Och hur skaffade man sig tillträde till en sådan? Eller en förbränningsugn? Nej, då fanns det enklare sätt. Tabletter, till exempel. Gubben i butiken hade både sömnproblem och understundom fruktansvärd värk eftersom han led av ischias. I ett skåp i det lilla köket därnere förvarade han mängder av starka tabletter av olika slag. Det var en enkel lösning, bortsett från en detalj: på tv drack folk alltid sprit när de skulle ta livet av sig med hjälp av piller. Men Julius avskydde alkohol. Kunde man klara sig utan, funderade han. Han ville ju inte snubbla nedför gången i den stora salen och lukta sprit när han tog flickan i handen för att gå mot ljuset. Fast det var nog säkrare att göra som på tv. Han ville inte misslyckas en gång till. Dagen efter besökte Julius Kaiser för första gången i livet en spritbutik. Han bad om en stor flaska av den allra finaste whiskyn. "Sådant som de dricker i amerikanska tv-serier", tillade han upplysningsvis. Expediten tittade misstroget på honom men till sist gick hon ut på lagret och hämtade en flaska Chivas Regal. "Du kanske skall börja med att lukta på den", föreslog hon sarkastiskt när han tackade och gick därifrån. Julius hörde henne inte. Återigen var han upprymd och full av förväntan inför nattens äventyr. När gubben gick hem för dagen stannade han kvar i butiken och städade och räknade kassan. Dessutom lade han beslag på hela tablettförrådet – varenda burk ned till minsta piller. Naturligtvis hade han tagit reda på vad varje burk kostade så att han visste hur mycket han skulle betala gubben. Han var alltid angelägen om att göra rätt för sig.

Sent på kvällen var han färdig. Han lade pengar för tabletterna på köksbänken, låste butiken och gick upp i lägenheten. Där satte han sig vid köksbordet och radade upp burkarna framför sig. Valium, det hade han hört om. Och Rohypnol. Sådant tog livet av människor, det hade han läst i tidningen. Och de ville inte ens dö. Nog måste det väl gå ännu bättre om man, som han, också hade den rätta viljan? Han skruvade korken av flaskan och luktade på innehållet. Den fräna doften av alkohol letade sig upp i näsborrarna och gav honom kväljningar. Tänk att människor faktiskt drack sådant här av fri vilja. Medelmåttor! Han slog upp litet i ett glas och smuttade på innehållet. Bara förekomsten av sprit i munhålan gjorde honom sjuk. Han tappade glaset i golvet och rusade in på toaletten. Magen lugnade dock ned sig och han gjorde ett nytt försök, denna gång med mycket vatten i glaset. Det gjorde genast saken bättre. Det var faktiskt riktigt gott. Julius tog ett par rejäla klunkar, och efter bara några minuter kände han en besynnerlig värme sprida sig i kroppen. Han blev glad och upprymd och fick ett helt annat självförtroende än någonsin tidigare. "Det här blir en lätt match!" sade han högt för sig själv. Han tog några klunkar till och kände hur världen förändrades och brann och sken och lyste av prakt och själslig resning. Den värld där han plötsligt hade gjorts till kung. Sedan började taket snurra, och golvet, och väggarna och resten av rummet omkring honom. Han mådde dåligt. Bäst att skynda på, tänkte han. Han tömde burkarna en efter en och sköljde ned innehållet med den gyllenbruna spriten. Sedan kastade han sig på sängen med ansiket nedåt i kuddarna. Därinne i huvudet snurrade verkligheten runt och blandades med drömmar och intryck från förr. Trots att han hade slutit ögonen var det alldeles ljust omkring honom. Ja, det här var en bra metod. Han såg redan elden där framme. Snart skulle han se också flickan.

Mitt i natten vaknade han och mådde fruktansvärt dåligt. Sängen var densamma, och bokhyllorna och köksbordet. Förutom att de snurrade. Också toaletten var den gamla vanliga. Där satt han i flera timmar tills han inte orkade stöta upp ett maginnehåll som inte längre existerade. Trots det bultande huvudet och den tvångsmässiga magsjukan, lade han märke till detaljer därinne som han aldrig hade sett förut. Han såg att kakelplattorna hade spruckit bakom tvättstället och att golvbrunnen var full av damm och hår. Den måste tydligen göras ren ibland. Och tänk att det kunde bli så skitigt bakom toalettstolen och under badkaret! Vad mycket det finns att lära sig i livet. Han slängde sig över holken och kräktes för gud vet vilken gång i ordningen. Detta, tänkte han, måste vara döden. Eller snarare vägen dit. Vem påstod att det skulle vara lätt att dö? Han släpade sig bort till sängen, övertygad om att han när han vaknade skulle befinna sig i det där bergrummet igen. Han somnade omgående och vidkändes inga intryck förrän telefonen väckte honom sent på förmiddagen. Signalen ekade i huvudet, och ekot kastades runt därinne och växte i styrka när det studsade mot skallbenet tills det tvingade upp ögonen på honom. Samma säng, samma rum. Samma huvudvärk. Han sträckte sig efter telefonen och drog ned den i golvet med en smäll. Med viss möda lyckades han föra luren till örat. Det var gubben som förskräckt undrade vad som hade hänt. I sju års tid hade Julius aldrig någonsin uteblivit från arbetet. Han framhöll att det inte alls gjorde något, han var bara orolig. Dessutom hade en dam varit inne och frågat efter honom tidigare på dagen. Och det låg pengar på köksbänken. Mycket pengar. Ja, därför blev han helt enkelt litet orolig. Julius suckade uppgivet. Detta var inte himmelriket. "Jag ber så mycket om ursäkt, jag kommer ned om en liten stund", sade han utmattad och slängde luren på golvet bredvid telefonen. En dam, muttrade han för sig själv. Kallar han Cornelia för dam nuförtiden? Stolle! Och vilka pengar? Han satte sig upp i sängen. Herregud, medicinen! Han föll samman igen. Vad hade väl gubben för nytta av de där pillren? De hjälpte ju inte, man fick bara ont i huvudet av dem. Kvacksalvare! Han vidkändes en viss sympati för den gamle mannen som blev uppkörd av doktorer och läkemedelsföretag i sina försök att lindra sin smärta. Icke desto mindre måste de återställas. Men hur? Han kämpade sig ur sängen och gick ut i köket och hällde ut resten av spriten i vasken. Kanske förtog den effekten av tabletterna, funderade han. Sprit är av ondo. Alla socialister drack sprit, det hade han förstått av mannen som förgrep sig på mamma. Och människor i amerikanska tv-serier. De var säkert också socialister.

Plötsligt trampade han på något med foten. Det var en tablett som han förmodligen hade tappat natten innan. Han tog upp den och stoppade den i munnen. En till kanske gör susen, tänkte han uppgivet och krossade tabletten med tänderna. Konstigt, den smakade precis som mintkaramellerna som han och gubben sålde därnere i butiken. Sedan hörde han en smäll mot rutan. Han gick fram till fönstret och drog upp persiennen. Det starka solljuset bländade honom, men efter en liten stund vande sig ögonen och han tittade ned på gatan. Han blev förskräckt och ryggade tillbaka så att han nästan ramlade över bordet. Där stod hon igen, mitt emot butiken, på andra sidan gatan. Flickan i drömmen, prinsessan, det stora ljuset, alltings mening. Hon hade bytt klänningen mot en vit byxdress och på huvudet bar hon en lika vit basker. Därunder vällde det kastanjebruna håret fram över ansiktet så att hon var tvungen att skjuta det åt sidan med de små händerna. De mörka ögonen såg kärleksfullt på honom när han vågade sig fram till fönstret igen, och läpparna sprack upp i ett leende. Han ville le tillbaka, men han var alldeles för omtumlad. Därnere såg han hur hon formade ord med munnen, och han försökte öppna fönstret för att höra vad hon sade. Men fönstret gick inte upp och han såg hur hon sakta försvann runt gathörnet. Då rusade han ut genom dörren och ned på gatan. Han hade inga skor på sig, och tröjan och byxorna var solkiga efter nattens övningar. Men det brydde han sig inte om. Allt han ville var att få tala med prinsessan som stod där utanför hans fönster. När han kom ned var hon försvunnen. Han sprang uppför gatorna och in i butikerna och trappuppgångarna som låg utmed dem, men hon stod inte att finna någonstans. Tills sist gav han upp och gick tillbaka till gubben i butiken. "Men vad du ser ut!" utbrast han förskräckt. "Vad har du gjort? Har det med den där kvinnan att göra? Ja, det var allt en grann sak, vill jag lova. Vit och fin och vän. Och vilket hår hon hade! Men sådana kvinnor leder bara till olycka. Se på dig själv!" Julius hörde honom inte. "Vit och fin och vän." Då hade gubben alltså sett henne, då fanns hon alltså i sinnevärlden. "Förresten", undrade gubben. "Har du varit i medicinskåpet?" Julius hajade till. "Jag vet inte riktigt vad jag skall säga", stammade han. "Jag bara undrar", sade gubben. "Det stod en burk för mycket där i morse."

Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 2

Till sist bestämde han sig för att ta livet av sig. Beslutet gjorde honom upprymd och han började genast fundera över lämpliga tillvägagångssätt. En kula för pannan, det var en smidig lösning. Precis som mammas farfar hade gjort innan socialisterna bröt sig in i slottet för att lyncha honom. Men Julius hade inget skjutvapen. Dessutom var det en sölig metod som vanställde kroppen. Och Julius ville lämna livet med både yttre och inre värdighet. Av samma skäl valde han bort att kasta sig framför tåget. Men vatten då? I drömmen hade han sjunkit genom havet ända till botten och först därefter påbörjat sin vandring mot det stora ljuset. Ja, vattnet och havet, det var nog lösningen. Julius valde ut en lämplig dag och sedan satte han sig före att avsluta sina affärer. Han betalade alla utestående räkningar och avslutade sitt bankkonto. Däremot glömde han att säga upp hyreskontraktet. Allt eftersom den stora dagen närmade sig blev han på allt bättre humör. Han pratade och skrattade med kunderna, visslade allt som oftast bakom disken och var till och med trevlig mot Cornelia när hon kom förbi. Hon log mot honom, till och med rodnade ibland. Han skrattade inombords. Tänk om hon bara visste! För en gångs skull satt han där själv med ödet i sin hand. Inte Cornelia. Hon skulle bli så förvånad! Och arg, och besviken. Blåst på konfekten och slottet och allt det där. Rätt åt henne! Han nästan sprack av längtan efter den stora dagen och havet och de stora vågorna och färden till botten och det underjordiska rummet och vandringen mot flickan och elden och det stora ljuset. Och så kom den. Julius steg upp tidigt på morgonen, åt en lätt frukost och avslutade ett brev – ett slags testamente – där han framhöll att alla hans ägodelar skulle brännas. Sedan packade han ryggsäcken med några smörgåsar, frukt och en varm tröja. Han skulle förmodligen bli hungrig under resan och det blåste säkert kallt vid havet. När han hade avslutat alla bestyr ringde han efter en taxi till busstationen. Sedan gick han omkring i rummet en sista gång och sade farväl till alla de böcker och ägodelar som hade betytt så mycket för honom i livet. För första gången kände han en viss saknad. Han torkade bort några tårar ur ögonen, låste dörren bakom sig och gick ut till den väntande droskan.

Resan till havet tog ungefär en timma. Det blåste och regnade därute och när han steg av bussen satte han genast på sig den tjocka tröjan. Han gick ned på stranden och blickade ut över det skummande havet. Vinden tilltog i styrka och snart skulle omständigheterna vara perfekta. Han hade omsorgsfullt valt ut platsen där han skulle anträda sin vandring. Det var en långgrund sträcka där han fortfarande bottnade ett hundratal meter ut i vattnet. Ungefär när det stod honom till halsen försvann botten emellertid i en grav som var flera tiotals meter djup. Där skulle starka strömmar snabbt föra honom ut till havs och ned i djupet. Därefter fanns ingen återvändo. Han hade märkt ut den exakta platsen på en karta. Den låg ett par hundra meter längre bort. Medan han gick där i vågsvallet utmed stranden betraktade han alla sandslott som barnen hade byggt dagen innan när solen sken och det var varmt i luften. I dag återstod inte mycket av dem. Nej, så går det med de slott som man bygger i livet, tänkte han. Men själv var han äntligen på väg mot det stora slottet, det som låg på andra sidan, bortom livet och mörkret. Efter all denna tid, efter all denna meningslösa intighet. Barnen hade avundats honom om de hade vetat. Till sist var han framme. Han tog av sig ryggsäcken och gömde den bakom en sten. Sedan gick han ned till strandkanten. Bäst att ta av sig skorna, tänkte han. Annars riskerade han att fastna i leran där nere på botten. Han drog sig till minnes att han hade varit barfota i drömmen. Nåväl, det var bra skor, de skulle säkert komma någon annan till nytta. Han ställde dem åt sidan och började gå ut i havet. Det kalla vattnet steg runt hans fötter, vrister, vader och lår tills det nådde honom till midjan. Då stannade han upp och vände sig om. Han hade kommit ett femtiotal meter ut i havet och på stranden syntes inte en människa. Det regnade allt häftigare och den tilltagande vinden fick vågorna att skölja över bröstet och axlarna. Han huttrade i kylan och det var svårt att ta sig fram genom vattenmassorna. Allt oftare lyftes han från botten av vågorna. Men viljan var obruten och efter ha hämtat andan fortsatte han sin vandring.


Till sist var han där. Vattnet nådde honom till halsen och han kände hur strömmarna ryckte och slet i kroppen som hyenor som slåss om ett kadaver på savannen. Han letade med tårna bland tång och stenar och småkrabbor tills han nådde fram till kanten. Någonting rörde vid foten och han kände ett visst obehag. Han tvekade. Kunde detta verkligen vara vägen till ljuset? Dyn och leran och snäckorna och musslorna och djupet som snart låg under honom? En våg sköljde över hans huvud och kastade honom bakåt så att han tappade fotfästet. Han hade förflyttats litet åt sidan och när han satte ned foten igen var botten annorlunda: slät och sandig och riktigt behaglig att sjunka ned i. Han kämpade sig framåt igen, denna gången ända till kanten med hela kroppen. Där, framför honom, öppnade sig paradiset. Återigen greps han av tvivel. Tänk om drömmen inte var sann? Tänk om han sjönk till botten och blev liggande där och flöt upp igen efter ett halvår och såg ut som ett sådant där äckligt vattelik som han hade sett på tv en gång? Han gungade med kroppen fram och tillbaka över kanten. Flera gånger höll han på att sugas ned i djupet av strömmarna. De bar på mäktiga krafter och lockelsen att ge sig åt dem blev större för varje gång de grep tag i honom. Som en drog där varje injektion bara ökade begäret. Han betraktade horisonten, och himlen där solen plötsligt skymtade fram mellan de uppspruckna molnen. Vad gör väl det om jag flyter upp om några månader, tänkte han. Eller det som är kvar av mig. Ljuset fanns där långt innan jag föddes och då var jag en del av det. Utan kropp. Varför inte i döden? Han slappande av och gjorde sig beredd att låta strömmarna föra honom med sig när de passerade nästa gång. Vågorna tog tag i kroppen och han förlorade kontakten med botten. Han släppte luften ur lungorna i en utdragen suck. Snart skulle bojorna vara lösta.

Då hörde han plötsligt hur någon ropade till honom från stranden. Julius blev alldeles stel. Det var Anne-Margretes röst. "Hallå, du därute, du har glömt din ryggsäck på stranden!" skrek hon. Men hur var det möjligt? Hon var ju död! Han hade själv sett dödsattesten. Strömmarna grep tag i honom och drog ned honom under vattnet. Julius drabbades av panik och kämpade med armar och ben för att komma upp till ytan. Men han sjönk bara längre och längre ned och snart hade han inget syre kvar i lungorna. Han kastade ut handen i ett sista försök och lyckades få tag med fingrarna om ett litet klippsprång i branten. Med stor möda kämpade han sig upp till kanten där han tog sats och sköt ifrån med sina sista krafter. Till sist bröt han igenom vattenytan och när han tog det första, intensiva andetaget kändes det precis som det hade gjort när han i drömmen landade i bassängen i bergrummet – befriande! Vågorna förde honom in mot land igen och han kunde höra Anne-Margretes röst: "Skynda dig upp innan någon tar den!" Han öppnade ögonen. Och tappade andan. Där, på stranden, stod hon och viftade med armarna – inte mor, utan kvinnan i drömmen, prinsessan med vilken han hade vandrat rakt in i det stora ljuset. Hon bar samma vita klänning, och det långa, vackra håret glänste i det allt starkare solljuset. De små vita, mjuka händerna var som briljanter som glittrade mot himlen när hon förde dem fram och tillbaka i luften. Jo, det var hon. Han var ännu långt från stranden och han kunde inte urskilja några detaljer, men han visste att det var hon. Med samma självklarhet som han hade vetat det i drömmen. Han kände det i magen, i benen, fötterna, händerna, bröstet, halsen, armarna och huvudet – ja, med hela sin existens. Egentligen kunde han inte simma, men nu lärde han sig raskt i sin iver att komma närmare stranden. Kanske var detta också en dröm, tänkte han. Kanske hade han faktiskt dragits ned i djupet, sugits genom leran, tvättat av sig och tagit på sig kläderna utan att han visste om det. Kanske var det med döden som det är med att somna: man vet aldrig när det händer. "Skynda dig nu, vet jag!" ropade flickan från stranden. Mors röst i den flickans kropp. Då hade hon alltså rätt! Kroppen skälvde och skakade. Ja, detta var hon – det stora ljuset, prinsessan, alltings mening! Men var han död eller levande, funderade Julius. Spelade det alls någon roll? Oavsett om han var död eller levande eller drömde var han åtminstone vid något slags medvetande. Och världen var underbar! Hon ropade till honom igen och han sköt fram huvudet genom en våg och såg den vita gestalten framför sig. Himmelriket! Sedan sköljde en ny våg över honom. Kroppen slog i sanden och vattnet räckte honom plötsligt inte längre än till knäna. Han körde fast i botten och stack huvudet genom vattenytan. Stranden var alldeles öde, tom och innehållslös. Bortsett då från ryggsäcken som stod mitt framför honom, bredvid skorna. Hon hade ställt den där. Den vita flickan med det glänsande kastanjebruna håret. Prinsessan, ljusets gudinna. Men själv var hon inte längre där. Julius lade sig på rygg i vattnet och lät vågorna skölja över kroppen. Det verkade inte finnas något slut på hans elände.

Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 1

Sent en kväll när Julius Kaiser stod i butiken och räknade dagskassan, knackade det på dörren. Han gick för att öppna och där utanför stod en man i prästkläder. "Jag är ledsen att störa så sent herr Kaiser, men jag ville inte ringa er på telefon." Hans röst var saklig och medkännande, såsom prästers röster ofta är när de kommer med dåliga nyheter. "Vad gäller saken?" undrade Julius. "Er mor", svarade prästen. Julius kände hur hjärtat plötslig slog fortare. Han blev upprymd. "Hur så?" utbrast han. "Har det skett någon förändring? Vill hon tala med mig?" "Hon är död", svarade prästen. Julius såg oförstående på honom. "Död? Vad då död?" undrade han irriterat. "Det är min mor ni talar om. Henne tar man inte livet av så lätt!" "Jag beklagar", fortsatte prästmannen mjukt och medlidsamt. "Hon dog i eftermiddags. Ja, hon hade förstås varit sjuk en längre tid. Hjärtat. Jag kan försäkra er att hon blev väl omhändertagen in i det sista. Även om ni och er mor inte stod varandra nära, förmodar jag att ni kommer att sköta begravningen. Det finns ju ingen annan, vad jag förstår?" Han gjorde en liten paus, men Julius svarade inte. "Det är väl bäst att jag återkommer i morgon", fortsatte han till sist. "Här, ta mitt kort om ni behöver hjälp eller stöd. Jag beklagar än en gång." Prästen log medkännande och gav Julius en klapp på axeln. Sedan försvann han i mörkret. Julius stod ensam kvar och kramade visitkortet. Han tog inte ens i hand, tänkte han. Han kom förbi och berättade att min mor är död, men han sade aldrig sitt namn och han tog inte ens i hand. Han bara lämnade sitt kort och gick. Julius förstod fortfarande inte riktigt vad som hade hänt. Inte förrän morgonen därpå när han vaknade av att telefonen ringde. Det var begravningsbyrån Trygghet som undrade om arrangemangen skulle skötas på det vanliga sättet. "Hur menar ni?" frågade Julius. "Ja, vi har ett avtal med sjukhemmet", förklarade begravningsentreprenören. "Vi erbjuder deras kunder reducerade priser på våra standardutföranden." Julius begrep ingenting. "Standardutföranden?" undrade han yrvaket. "Ja, alltså en enkel ceremoni i sjukhemmets kapell och därefter eldbegängelse i vårt nyrenoverade krematorioum. Där har vi för övrigt den allra senaste utrustningen!" "Kommer ni upp i fyrtio miljoner grader?" undrade Julius. Begravningsentreprenören blev litet osäker. "Nu förstår jag nog inte riktigt vad ni menar." "Tänk inte på det", sade Julius. "Vi gör som ni säger." "Utmärkt!" utbrast begravningsentreprenören. "Ni kommer inte att bli besviken." Sedan sänkte han rösten. "Det blir väl inte så många som kommer, antar jag?" "Nej", svarade Julius frånvarande. "Vi blir inte så många."

Det blev en enkel ceremoni. Prästen var den samma som hade kommit med dödsbudet. Han hade inte mycket att säga om Anne-Margrete, mer än att hon var en god människa som inte riktigt orkade med alla bördor i jordelivet och som skulle få det mycket bättre i himmelriket. Hon låg där framme vid altaret i en vit kista av billigaste modell. Julius ville inte se henne innan hon lades i kistan. Det kändes på något sätt inte rätt. Varför skulle hon vara död när han levde? De skulle ju resa tillsammans till det stora ljuset – till slottet och klänningarna och smyckena och prinsessorna. Med vilken rätt reste hon i förväg, på egen hand? Prästen kastade jord på kistan. "Av jord är du kommen …" Dumheter, tänkte Julius. Av eld är varje människa kommen och eld skall hon åter bli. Egentligen ville han följa med till krematoriet och se kistan förgås i lågorna, men han trodde inte att det passade sig. Gudstjänsten tog en knapp halvtimma. Därefter gick Julius fram och lade en röd ros på kistan. Han stod kvar en stund där framme, till synes oberörd. Han visste att hans mor låg i den där kistan, att hon var död och att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Ändå kunde han inte förmå sig att känna något annat än ett stort hål inombords. Ingen sorg, ingen saknad – bara tomhet. Förlusten av personen Anne-Margrete som hon var gick inte att jämföra med förlusten av den person som hon alltid sade att hon en gång skulle bli. Tillsammans med honom. Det var drömmen om Anne-Margrete som han saknade snarare än hennes fysiska gestalt. Till sist vände han sig om och gick nedför gången, ut ur kapellet. Cornelia och gubben i butiken hade stått längst ned vid dörren under hela förrättningen. De hade köpt en krans, den enda som låg på kistan. "För Julius skull", stod det på det himmelsblå bandet. Cornelia körde hem dem. Julius satt bredvid henne där framme. Han hatade henne mer än någonsin. Han misstänkte att hon hade haft sina smutsiga fingrar med i spelet från början. Hon hade känt till vräkningen efter bara några dagar, och hon hade snabbt ordnat ett arbete åt honom eftersom hon visste att han behövde ett. Men hur kunde hon veta allt detta? Mamma talade aldrig med henne. Hon föraktade henne! Men vad var det som sade att det inte var Cornelia som hade tagit kontakt med Anne-Margrete? Hon hade alltid varit ute efter slottet. Efter honom. Gud vet vilka lögner hon hade slagit i mamma. Ja, han hatade henne. Cornelia stannade till på trottoaren utanför huset där Julius bodde. "Vill du att jag följer med upp en stund?" undrade hon. Julius tittade rakt fram och försökte låta oberörd. "Nej."

Några dagar senare ringde begravningsbyrån och sade att det gick bra att hämta urnan. Julius hade inte ordnat med någon gravplats. I stället tog han med sig urnan hem och ställde den i bokhyllan, mellan William Shermans memoarer och Julius Caesars "Om kriget i Gallien". Det slog honom att han inte hade läst i de böckerna på över sex år. Förr hörde de till hans favoriter. Nu var pärmarna alldeles dammiga och papperet hade gulnat. Han drog med fingret över de tätt packade volymerna: Thukydides, von Clausewitz, Churchill, Guderian, Lidell-Hart, Suetonius, Keegan, Gibbon, Lee, Tacitus, von Moltke, ja till och med kommuisterna Mao, Trotskij och Che Guevara. De kunde åtminstone slåss. Böckerna stod inte längre i ordning. En gång när han var nyinflyttad hade Cornelia tagit ut och dammat av dem och sedan ställt tillbaka dem huller om buller. Därefter förbjöd han henne att röra böckerna, men han brydde sig aldrig om att ställa dem i ordning igen. Vad spelade det för roll? Han läste ändå aldrig i dem. Men nu kom minnena tillbaka. Namn på fältherrar och drabbningar och romerska kejsare blandades med de gamla föreställningarna om det stora ljuset, atomsammanslagningen och den där sista, banbrytande tanken – kassen kantai, det stora slaget. Men vad hjälpte väl det nu? Allt var förbi. Kanske kunde minnena komma tillbaka, men knappast intresset. Mamma var borta och hans liv bestod av att prata strunt med medelmåttor som ingenting begrep dagarna i ända. Den gamle gubben var snäll, men han hade inte mycket i huvudet. Det viktiga i livet för honom var fotboll, väderleksrapporter och kungahuset. Och byskvaller, förstås. När Julius såg tillbaka på alla år som han hade tillbringat i den där butiken förstod han inte hur han hade stått ut. Genom att sluta tänka, förmodade han. Med minnena kom också tankarna tillbaka. Men inte intresset, och inte gnistan. Och tankar utan drivkraft leder bara till elände. Han lade sig ned på sängen. Just som han slöt ögonen tyckte han sig se en liten strimma av det stora ljuset, men den försvann innan han egentligen han uppfatta den. I stället såg han framtiden framför sig. Resten av livet återstod, sedan en vit kista på en katafalk i ett öde kapell. Med en krans från Cornelia ovanpå. "För alltid min!" Gubben var död, och alla kunderna, och själv var han en gråhårig, skrumpnad figur utan mål och mening i vare sig livet eller döden. Bara Cornelia reste sig över dem alla i kraft av den styrka som hon hade sugit ur honom och mamma. Slottet var äntligen hennes. Julius förbannade henne. Och framtiden. Sedan somnade han.

Bok 1: "Julius". Kapitel 1, del 5

Vid det laget var Julius Kaiser nästan sjutton år gammal. Han hade inte avslutat grundskolan och aldrig haft en anställning. Han hade heller inga vänner eller släktingar att söka råd och hjälp hos. Allt han hade i livet var mamma Anne-Margrete, och hon påstod att om han inte skaffade sig ett arbete innan det var dags att flytta var han inte välkommen till den nya lägenhet som hon med viss möda och stor förödmjukelse hade lyckats ordna med hjälp av socialtjänsten. Nu ägnade han de få dagar som återstod till vräkningen åt att vandra upp och ned för gatorna i kvarteret. Han var förtvivlad, sorgsen, och han stod inte ut med att vistas i det rum där han hade tillbringat nästan hela sin uppväxt tillsammans med sina böcker, kartor, spel, leksaker och tankar. Hans liv fanns i det rummet. Det satt i väggarna, i den slitna heltäckningsmattan, i de sotiga ventilationsskydden och i det trasiga värmeelementet som han en gång hade plockat isär och lagat en iskall vinternatt. Nu sade man att han skulle kastas ut därifrån, men var det verkligen möjligt att kasta ut en människas liv? Det fanns bara en plats utanför rummet och lägenheten där Julius verkligen trivdes. Det var den lilla dammen som låg i parken inte långt från huset. Där, helt nära vattenbrynet, reste sig ett stort bokträd. Julius kände sig trygg under det jättelika grenverket. Det var tjockt och grönt och lummigt och stod emot vilka skyfall som helst. Det tröstade honom när han var ledsen och gav inspiration när tankarna hade gått i baklås. Nu gick han bort till parken och satte sig under boken. Han tittade ut över dammen. Där, till höger, kunde han se sitt eget hus, och litet längre bort skymtade han gungorna på lekplatsen. Pizzerian låg kvar vid den avgiftsfria besöksparkeringen, liksom frisersalongen. Alldeles intill låg huset där Cornelia hade bott förr om åren. Konstigt nog kände han sig inte längre sorgsen och vemodig. Boken var minsann en pålitlig själasörjare!

Det slog honom att han nu hade nästan hela livet framför sina ögon. Egentligen var det bara skolan som fattades. Och mammas butik, förstås. De låg åt andra hållet, borta vid torget. Hela livet, funderade han. Med dess vidriga minnen. Tänk om man kunde förgöra alltsammans i ett enda slag – det stora slaget, eller kassen kantai, som det hette på japanska. Det slag som enligt amiral Yamamoto skulle tvinga amerikanerna till förhandlingsbordet. Men japanerna misslyckades och fick två atombomber i huvudet. Vad var det som gick fel? Han sökte bland fältherrarna och hittade till sist Isoruku Yamamoto. Utbildad vid Harvard och i sin ungdom japansk militärattaché i Washington, dessutom en passionerad pokerspelare. Det syntes i hans strategiska tänkande. Han spelade högt och satsade gärna allt på ett kort. Precis som vid Midway 1942. Det var förmodligen alldeles rätt med tanke på det läge som Japan då befann sig i. Så vad var det som gick fel? Bara otur och det faktum att amerikanerna knäckte den japanska koden och kunde förekomma den kejserliga flottans planer? Eller fanns det andra aspekter som avgjorde utgången av slaget? Viljan, till exempel. Hade den pokersspelande amiralen verkligen den vilja som krävdes för att bekämpa det land där han hade fått stora delar av sin utbildning och säkert spenderat några fantastiska ungdomsår? Viljan var en ofta underskattad komponent i krigföring. McClellan saknade till exempel viljan att nedgöra sin fiende. Det var en olycklig egenskap hos en fältherre. Viljan i sig utgjorde nämligen ett fruktansvärt vapen. Han betraktade återigen omgivningen. Kassen kantai – det stora slaget. Det stora ljuset! Tänk om det fanns ett samband? Tänk om viljan var den faktor som krävdes för att slå ihop atomerna! Julius blev alldeles rusig. Detta var kanske lösningen. Han fick lust att genast springa hem till sitt skrivbord och sina böcker för att arbeta med den nya teorin, men så slog det honom att han snart inte hade något hem längre. Och inget arbete heller, för den delen. Inget arbete, inget nytt hem. Han blev ledsen igen och det gjorde honom trött. Han slöt ögonen och somnade.

Efter en stund vaknade han av att någon satt bredvid honom och smekte hans hand. Det var Cornelia. Han hade inte sett henne på flera år och det förvånade honom att hon hade blivit så liten. Hon var inte längre ett huvud högre än honom. Tvärtom räckte hon knappt upp till hakan på honom. Hon såg på Julius med sina runda, mörka ögon. "Jag har hört att du måste flytta", sade hon efter en stund. "Ja", svarade han kort. "Vad tråkigt", sade Cornelia medkännande. Rösten avslöjade att hon kände till omständigheterna. "Var skall du bo någonstans nu då?" fortsatte hon. "Jag vet inte", muttrade Julius. Cornelia satte sig bredvid honom och lutade sig mot trädstammen. "Minns du när vi lekte därborta vid lekplatsen?" undrade hon. "Ja. Det var längesen. Vad spelar det för roll nu?" Julius flyttade litet på sig. Det kändes obekvämt att sitta så nära hennes kropp. "En gång sade du att jag var din prinsessa", fortsatte Cornelia. "Och att träden omkring oss var vårt slott. Du gjorde ett halsband till mig av björkkvistar. Du sade att löven egentligen var smaragder. Minns du det?" "Nej." Varför pratar hon en massa strunt, undrade Julius. Vad är hon ute efter? Slottet och klänningarna och smyckena, förstås. Precis som alltid. Han kände hur magen rörde på sig. Cornelia förstod att han kände sig illa till mods. "Jag vet att du behöver ett arbete", sade hon plötsligt. Julius blev kallsvettig. "Hur vet du det?" snäste han och vände sig mot henne. "Din mamma sade det", svarade Cornelia. "När träffade du henne?" undrade Julius förbryllat. "I går, i affären där jag jobbar. Hon sade att ni inte bor tillsammans längre och att jag kunde göra vad jag vill med dig. Hon tycker att du har blivit så konstig de sista åren." Cornelia hade lagt sig till med ett triumferande och litet retsamt tonfall: "Jag tycker att din mamma är dum!" Julius blev knallröd i ansiktet och reste sig upp. "Du skall inte säga så om min mamma!" utbrast han. "Hon är den finaste människan på jorden. Du är en lort i jämförelse!" Han vände sig om och gick därifrån. "Jag kan ordna ett jobb till dig, om du vill!" ropade Cornelia efter honom. Julius stannade upp och tvekade en liten stund innan han vände sig om. "Var då någonstans?" undrade han misstänksamt. "I en affär en bit härifrån. Jag känner ägaren. Det är en gammal farbror. Han behöver någon som hjälper honom på lagret och i kassan och så där. Ja, du behöver inte oroa dig för mig, jag springer inte där så ofta. Nå, vad säger du?" Återigen såg hon Julius i ögonen. Han tittade i marken och försökte undvika hennes blick. "Varför gör du det här för mig?" frågade han till sist. Cornelia blinkade med ögonen: "Därför att jag vill!"

Så kom det sig att Julius Kaiser hamnade i livsmedelsbranschen. Den gamle farbrorn som ägde den lilla kvartersbutiken där han arbetade fattade snart tycke för den unge pojken och strax hade han ordnat en liten enrumslägenhet åt honom i samma hus som butiken. Dessförinnan fick Julius sova i en alkov på lagret. Han flyttade aldrig in till Anne-Margrete. Det dröjde flera månader innan hon besökte honom. "Vilken svinstia!" utbrast hon så fort hon steg över tröskeln. "Men det är förstås den där flickans fel! Tänk att det skulle gå så illa för dig. Farfar vrider sig väl i sin grav. Och snart ligger jag där själv med mitt dåliga hjärta…" Hon lät plötsligt ynklig. "Men mamma, du har väl inte blivit sjuk?" undrade Julius oroligt. "Säg bara till så flyttar jag hem och tar hand om dig!" "Jag behöver inte din hjälp!" snäste Anne-Margrete. "Och jag vill inte ha dig i mitt hus så länge du springer efter den där flickan!" "Men det gör jag inte!" utbrast Julius förtvivlat. "Så vem ordnade det här jobbet åt dig, då? Inte var det jag, i alla fall!" "Men jag trodde att du sade…" "Skyll inte på mig!" skrek Anne-Margrete och rusade ut i hallen. "Jag har allt gjort vad jag har kunnat. Skyll inte på mig!" Sedan slängde hon igen dörren med en smäll. Det var det sista han såg av henne tills han besökte henne på sjukhuset något år senare. Nåväl, han hade åtminstone sin egen lägenhet. Där försökte han rekonstruera sitt gamla rum med skrivbordet och sängen placerade i samma väderstreck som därhemma, och med alla böcker och saker på sina vanliga platser i hyllorna. Men det spelade ingen roll, det var ändå inte som förr. Han skötte sitt jobb exemplariskt och arbetade ofta över. När han kom hem satte han sig vid skrivbordet och funderade över sina gamla idéer, men han kom inte längre vidare och efter något år gav han upp. Böckerna fick stå kvar i hyllorna, liksom tennsoldaterna och experimentlådorna. Den enda burk han fortsatte att befatta sig med var tv-apparaten. Cornelia kom förbi butiken någon gång i månaden. Ofta pratade hon om Anne-Margrete. Det sades att hon hade tappat förståndet och att hon på nytt höll på att förlora både lägenhet och arbete. Grannkvinnorna visste att berätta att hon höll vilda spritfester i sitt hem och att hon ständigt tog upp nya karlar till sig, ofta flera på en gång. Julius skrek åt Cornelia, kallade henne lögnare och förbannade både henne och hennes socialistfamilj. Det var Cornelia som hade vänt Anne-Margrete mot honom. Hon ville som vanligt åt slottet och därför hade hon bestulit honom och hans mamma på deras drömmar, deras hopp och deras framtid. Cornelia lyssnade inte. Det hade hon slutat med för länge sedan. Ibland följde hon med honom upp efter arbetet och städade hans lägenhet samtidigt som han vräkte galla över henne. Det tycktes inte bekomma henne. Det hände emellertid att hon dök upp i butiken tillsammans med andra pojkar. Då hälsade hon knappt på Julius. Däremot stod hon ofta och pratade en lång stund med den gamle farbrorn. Då kände Julius hur magen rörde sig igen. Fast på ett annat sätt.

Det var Cornelia som berättade för honom att Anne-Margrete hade blivit sjuk. En gång hälsade han på henne på sjukhuset, men hon skrek hela tiden så att sjuksköterskan fick be honom att gå därifrån. Några veckor senare kom Cornelia förbi med ett papper som Julius behövde skriva på. Doktorn på sjukhuset sade att Anne-Margrete var väldigt dålig och att hon inte längre kunde ta hand om sig själv. Det var nog bäst för alla om hon fick bli omhändertagen av den snälla personalen på ett trevligt behandlingshem. Cornelia hade med sig en broschyr också. Julius bläddrade i den och mindes att han hade sett något liknande en gång. Det var visst ett pensionat i skärgården med egen golfbana, och det lät väl bra. Han litade på doktorn och skrev på utan att säga ett ord. Vid det laget brydde han sig inte längre. Han skötte sitt arbete på dagarna och somnade framför tv:n på kvällarna. Han pratade strunt med gubben och kunderna och skrek litet åt Cornelia när hon kom förbi. Ja, inte ens det, förresten. Nuförtiden höll han mest tyst. Och så rullade åren på, och minnena av det stora ljuset, atomernas sammanslagning och kassen kantai förbleknade tills allt som återstod av dem var ett läskpapper i huvudet som sög upp alla ansatser till tankeverksamhet och spolade ned dem i glömskans kloaker. Efter sju år återstod inte mycket av det liv som Julius Kaiser tillsammans med mor Anne-Margrete hade byggt upp i det lilla rummet i den lilla lägenheten i det stora huset i de luggslitna kvarteren i utkanten av den stora staden. Och kanske var det inte så underligt. Det var trots allt en plats som saknade både energi och vilja. En tråkig plats, helt enkelt.