Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 4

Klockan var nästan två på morgonen. Bara tre timmar till slutet. Två kvar tills jag måste ge mig av. Jag hade ingen lust att tillbringa dem med att rulla tummarna, åtminstone inte nykter. Jag tänker inget vidare då. Som tur var stängde hålet i väggen inte förrän fyra på morgonen. Jag slängde på mig rocken och låste dörren till kontoret. För gott, undrade jag utan att det skrämde mig nämnvärt. Jag kände mig märkvärdigt orädd. Kanske kommer modet när man vet att man skall göra det rätta, tänkte jag. Men visste jag det? Hissen stannade med ett ryck, och jag skyndade ut i gränden. Ett par småfeta fyllisar i medelåldern höll på att slå ihjäl varandra strax intill min bil. För vad? En kvinna, kung och fosterland, pengar, knark eller sårad stolthet? Förmodligen för att de inte hade något bättre för sig. De såg rätt gulliga ut där de tumlade runt på gatan med skjortor och magar hängande utanför byxorna. "Akta kärran!" ropade jag och slank in på krogen. Jag slog mig ned i baren och tittade ödmjukt på den surmulne ägaren som aldrig gjorde sig någon brådska med gästernas beställningar. Tv-apparaten i taket stod på som vanligt. Den pumpade ut välredigerade bildspel från dagens händelser i gettot. Knappt hade jag öppnat munnen förrän det stod en öl och en whisky på bardisken. Det hade bara hänt ett par gånger tidigare, och det skvallrade om att gubben i baren var pratsjuk. Det bekymrade mig, för jag förstod vad han ville prata om.

"Slödder!" utbrast han och blängde ilsket på mig. "Hursa?" undrade jag försynt. "De där vettvillingarna nere i hamnen!" fortsatte gubben och gjorde en gest med handen mot tv-apparaten. "Slödder! Horor och tjuvar och knarkare hela bunten! De går bara och drar och tycker att vi andra skall betala för dem och deras satungar!" Han fick något vildsint i blicken, och ögonen blev vattniga: "Du vet väl att de är som kaniner!" flämtade han. "De hoppar i säng med varandra hela tiden! Nej, sterilisera allihop! Som man gjorde förr i världen." Ett par salivstänk for ur munnen på honom och träffade mig på kinden. Jag torkade mig försiktigt med handen. "Tja, jag vet inte…" började jag, men gubben avbröt mig genast. "Om borgmästaren hade något i byxorna skulle han köra bort dem därifrån och bygga anständiga bostäder åt hederligt folk i stället!" rasade han. "Min pojk bor fortfarande hemma. Han har ett bra arbete, han är skötsam och läser ekonomi på kvällarna. Han skall bli affärsman. Som den där Kaiser, kanske!" Han kostade på sig ett skevt, ihåligt leende, som om han skrattade åt sina egna förhoppningar. Och pojkens. "Men någon lägenhet får han inte!" fortsatte han och slog ut med armarna. "Dem skall packet ha!" Han slog näven i bardisken och tog sedan flaskan och fyllde på mitt glas och tog ett själv. Sedan spände han sina hårda, missunsamma ögon i mig: "Ut med dem bara! Sätt dem bakom taggtråd i ett tältläger utanför staden och låt dem arbeta för sitt uppehälle. Det finns mycket att göra. Gatorna är fulla av hål, parkerna är skräpiga, kyrkorna förfaller, och murarna runt fästningen är på väg att rasa samman. Dessutom är hela staden ett enda tjyvnäste. Ingenstans går man säker! En vän till mig blev av med sin plånbok häromdagen. I morse såg han den som hade gjort det på tv. Han sprang där med de andra bråkstakarna och kastade sten mot polisen."

Jag tittade misstroget på honom. "Är det inte svårt att känna igen en ficktjuv så där utan vidare?" undrade jag. Gubben blev röd i ansiktet. "Det förstår du väl att han hade ögonen med sig!" utbrast han och stirrade på mig som om jag kom från en annan planet. "Strunt samma", fortsatte han. "De är tjuvar allihop. Men vad skall man göra? De kan ju vara beväpnade. Och de drar sig inte för att döda, skall du veta. Vilddjur!" Saliven vällde fram ur mungiporna på honom. Han fyllde på glasen igen. "De skulle skjutas hela bunten!" fortsatte han med den där ruskiga blicken. "Men jag kan nöja mig med att spärra in dem och sätta dem i arbete. Då skulle de göra litet nytta och brottsligheten skulle försvinna från våra gator!" Han grinade triumferande när han levererade detta överlägsna argument för sin hemmafilosofi. Jag visste inte vad jag skulle säga. Vi skålade i stället och jag tackade för gästfriheten och reste mig för att gå. Gubben sjönk ihop ett stycke när den värsta ilskan hade lagt sig. Han tryckte min hand och tillade med en röst som inte längre ville kännas vid de mest groteska överdrifterna: "Det skulle vara bättre för dem också."

"En gång var min hustru och jag på picknick när vi drabbades av ett sådant här oväder. Ja, det var förstås en annan gång, för länge sedan. Men herrn skall veta att vi hade roligt, ja det hade vi, trots att regnet forsade i floder runt våra kroppar. Vad är väl litet regn när man har ett liv att leva! Tycker inte herrn det?" Den lille mannen pratade oavbrutet när vi skyndade från bilen mot en avsides entré till Teaterparken. Han verkade bekant på något vis, men jag begrep inte varför. Vädret hade slagit om under natten. Himlen öppnade sig och den kvalmiga sommarhettan med dess påträngande dofter av vissnade rosor, grillolja, ruttnande sopor, svett, avgaser, övermogna frukter och sötaktig parfym försvann i ett fyrverkeri av tusentals blixtar och våldsamma skyfall. Lögnen sköljdes bort från gatorna, åtminstone för en natt. Den som uppfann paraplyet visste vad han gjorde. Den lille mannen bar på ett som mest skyddade honom själv. Det var något märkligt över honom, men jag förstod inte vad förrän vi blev stående i någon minut utanför en betongklump innanför grindarna som visade sig vara ett hisschakt. Där, under ett litet tak, i det regnvåta ljuset från en lampa ovanför ståldörren, fällde mannen ihop paraplyet och lät armarna hänga utmed kroppen och jag blev varse hur händernas fingrar med jämna mellanrum drog ihop och rätade ut sig igen. Ofrivilligt, och på båda händerna samtidigt. Fascinerande! "Fingrarna, ja!" utbrast han jovialiskt när han märkte att jag tittade på honom. "Ett fenomen som jag ådrog mig i livets slutskede! Ja, det riktiga livet alltså. Jag tänker inte så mycket på det längre, men ungarna gillar det. Det skrämmer dem, eller äcklar dem, eller roar dem. Vad vet jag? Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb."

Och plötsligt mindes jag: detta var mannen som drog i spaken när vagnarna rasslade förbi under den märkvärdiga maskinen mot slutet av Själavandringen. "Ja, du har kanske sett mig därinne någon gång", fortsatte han som om han kunde läsa mina tankar. En kraftig rysning fick mig ur balans och jag var tvungen att ta stöd mot betongen för att inte falla samman. Den lille mannen skrämde mig i all sin utstuderade tråkighet och självutplånande likgiltighet. I sanning en livsfarlig figur. Ståldörren öppnade sig och snart var vi på väg ned i underjorden i en stor hiss som mest påminde om en operationssal. "Snabbaste hissen i landet", skröt den lille mannen. "Det finns bara tre i hela världen som är snabbare. Vad säger herrn om det?!" Han log triumferande. Varför, undrade jag. Det var väl inte hans hiss. Men det är så lätt att slå i mannen på nedersta trappsteget att det är en ära att få slicka stövlarna på den som står ovanför. Den fattige är ack så tacksam för de smulor som den rike kastar åt honom. Den rike, den som är sedd av gudarna. De visar honom att han lever i den rikes tankar, att han trots allt är en del av världen, ja, därborta, höljd i dimman, till och med den fina världen. Staden på berget. En bit bröd, ett glas och några skuggbilder på väggen gör den svage till ett lydigt redskap i den starkes händer.

Hissen var verkligen snabb. På bara några sekunder hade vi förflyttat oss ett tjugotal meter ned i underjorden. Den lille mannen pladdrade på. Allt var stort, väldigt, enormt: "Det längsta tunnelsystemet… Den mest strömslukande ljusanläggningen… Den största generatorn… Det största underjordiska kabelsystemet…" Han sade aldrig något om sig själv. Vid ett tillfälle frågade jag vad han hade gjort innan Teaterparken byggdes. "Men då var jag ju på picknick!" utbrast han och tittade på mig som om jag var en fullständig idiot. Han stod stilla ett ögonblick och skakade på huvudet. Sedan fortsatte han framåt och snart var han återigen igång med sina tröttsamma uppräkningar av allt som var längst och störst och kraftfullast och gud vet vad. "Herrn skall veta att det tog fyrahundra män hundratusen arbetstimmar att resa det tornet, trehundra elektriker för att dra kablarna till Själavandringen, och trettio husmödrar som arbetade dygnet runt för att utfordra dem!" Han pekade och babblade och pekade och snubblade och babblade och pekade och klättrade och gick på i ett sådant tempo att jag hade svårt att hänga med. Till sist, när vi hade klättrat åtskilliga meter närmare markytan igen, befann vi oss i en lång gång som slutade i ännu en hiss som var nästan lika snabb som den första. Jag förmodade att detta var den femte snabbaste hissen i världen, och det dröjde inte förrän den lille mannen bekräftade mina misstankar. Men sedan blev han som förändrad: karg, sammanbiten, inåtvänd. "Kanske är det den sjätte", muttrade han. "Eller sjunde. Jag bryr mig inte, jag gör bara mitt jobb." Vi lämnade hissen utanför någon slags elcentral och den lille mannen föste mig mot en dörr en bit därifrån. Någonting hade gjort honom nedstämd. Och tyst. Kanske en tanke, ett minne, någonting som påminde honom om livet en gång för länge sedan när han var sig själv, inte någon annans ombud. "Där bakom, herrn", mumlade han när vi nådde fram till dörren. "Du och din fru", undrade jag innan han tryckte ned handtaget. "Var ni ofta på picknick tillsammans?" Den lille mannen tittade förunderligt på mig. "Bara den gången", sade han till sist och sköt upp dörren.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 3

Det var på många sätt en egendomlig natt för både människor och djävlar och änglar. Sällan har så mycket dådkraft sprungit ur ett och samma ställe vid ett och samma tillfälle som just den natten. Åtminstone inte ur personer – mänskliga och andra – som aldrig tidigare hade visat tecken på sådant mod och egensinne. För samtidigt som den märkliga figuren som var formad som en rugbyboll, tillsammans med sin nye herre – som alltså var en människa! – lade bomber under allt som hade gjort honom till den han var, smög en annan märklig figur ned i samma gångar, fick syn på de två andra som han kände alltför väl, gömde sig för dem utan att veta vad de sysslade med, kröp fram igen, och försvann bort mot tunneln som ledde ned till Teaterparken, Själavandringen och den märkvärdiga maskinen. Den delen av nöjesparken var stängd under natten, så medan hög och låg och tjock och smal och rik och fattig, ledsen, glad, halvdan och alldaglig förträngde livets vedermödor på andra håll i parken, hade Julius Kaiser all tid han behövde för att ta sig an det där sattyget som en gång hade givit honom allt han kunde önska sig och tagit allt annat ifrån honom. Han hukade sig under taket i den smala, låga tunneln där röret löpte som fraktade själarna som maskinen tog i pant från sina offer bort till det gamla gruvschaktet, den yttersta domen, där samvetskvalen ljöd som vargungar i natten. Döende vargungar. De som aldrig glömmer säger att dödsjämret i förintelselägrens gaskamrar var just sådant – mycket lågt, varken mer eller mindre. Mycket lågt. Till sist mynnade tunneln ut i den lilla graven där han så ofta hade stått med metallstaven i handen och bjudit ut sin ondska till dem som visste att betala med det som är ovärderligt. Ovanför honom löpte rälsen där vagnarna på dagarna och kvällarna skakade fram med hänförda, extatiska människor som trodde att Själavandringen var en fantastisk lek. Bara Julius visste att alltsammans var ruskigaste allvar. Det var hans dröm, den var bara sann för honom. Men den var fasansfull för hela mänskligheten.

Nu stod han där, för första gången ensam med den märkvärdiga maskinen, detta monster som hade skapats av himlens avfällingar till gagn för människans ondska, materiens oförmåga, antimaterien. Det fjärde aggregationstillståndet, kassen kantai, det stora slaget – pyttsan! Men inget är förgäves, och nu kom plötsligt den gamla kunskapen till nytta. En tanke slog honom: hur kom det sig att han en gång för nästan tjugo år sedan hade kommit till insikt om samma längtan som den som dödsängeln gav uttryck för, och som maskinen faktiskt var en symbol för? Hade den svartklädde månne smugit sig på honom i sömnen, i drömmen, och smittat honom med dessa fruktansvärda tankar? Eller hade han insjuknat långt tidigare? Och vem hade i så fall spridit sjukdomen? Nej, bort, hemska, onda, hädiska tanke! – inte kunde det väl vara mor Anne-Margrete? Nej, naturligtvis inte. Men kanske morfars far? Nej, det var inte heller rimligt. (Det fanns en viss logik i det.) Men då var det socialisterna! De whiskypimplande socialisterna som alltid förekom i amerikanska tv-serier. Dödsängeln var en sådan socialist, och den där Robin, Fanny Frank och alla de andra. Socialister! Men inte Cornelia, där hade mamma faktiskt fel. (Det var ett stort erkännande, fullt tillräckligt för resten av livet.) Nej, den där hemska sjukan som socialisterna hade smittat honom med och som han sedan i sin galenskap hade spridit till andra, skulle inte längre föras vidare. Han mindes sin läxa, den han hade lärt för tjugo år sedan, men också den som hade slagit honom i huvudet helt nyligen, den dagen då Cornelia plötsligt inte fanns i hans närhet. För det vackra i det hela var att allt det fruktansvärda som han hade lärt sig tjugo år tidigare kom till nytta när han nu skulle göra allvar av allt han hade begripit det senaste året. Han visste precis hur den där maskinen fungerade, han kände varje detalj i processen, varje liten händelse, ned till minsta väteatom. Tekniken, den var lätt att sätta sig in i. Det som går in och ut ur en maskin är bara två sidor av samma mynt, och det myntet går, som alla mynt, att vända på. Och om man dessutom slipar ned sidorna och graverar om dem, då kan man förändra världen. Det var precis vad han ämnade göra.

Maskinen var i dåligt skick. Överallt fanns lösa delar och muttrar och skruvar som höll på att rosta sönder eller saknades helt. Det var tydligt att den var i behov av en ordentlig renovering. Han skrockade för sig själv. Nu skulle den få sig en grundlig genomgång av ett slag som ingen hade räknat med. Bara Julius visste att det gick att genomföra. Han var den ende som förstod maskinen i sitt hjärta, för en gång hade han själv velat vara som en sådan maskin. Ärkebiskopen, polismästaren, borgmästaren och de andra halvfigurerna, de begrep ingenting. De trodde att ondskan var en kappa som gick att köpa för pengar, en ytterrock att gömma sig under när kylan i den stora världen blev för sträng för deras ambitioner. Bara Julius visste att ondskan låg i själva ambitionen. "Det borde vara här", mumlade han och böjde sig ned bredvid det stora handtaget där mannen med de märkliga fingrarna som drog ihop och rätade ut sig samtidigt på båda händerna brukade stå när han satte igång maskinen. Han lyste försiktigt med ficklampan på de svarta plåtsidorna, fram och tillbaka flera gånger. "Muttrar, skruvar, spikar, kugghjul, nubb, plåt, sladdar – allt!" suckade han uppgivet. "Jag behöver reservdelar." Maskinens bedrövliga tillstånd gjorde honom nedslagen. Var kunde han månne få tag på allt han behövde, undrade han. Mitt i natten? Som han satt där lutad mot maskinen, nästan gråtfärdig, hörde han plötsligt fotsteg, mummel, röster som hastigt närmade sig honom, och han försökte krypa ned i graven och gömma sig, men det var för sent – de hade redan fått syn på honom. Han hade glömt dem – de hemlösa som höll till längst ned i Själavandringen, som aldrig såg dagens ljus, och som levde som spetälska i biblisk tid till varnagel för den hänförda publiken som for förbi i sina vagnar och med skräckblandad förtjusning kastade till dem en slant eller två. "Se på dem!" skrek sensmoralen. "De hoppade ur ekorrhjulet, de trodde i sin enfald att de var bättre än du och vi och jag och ni och alla andra. Se på dem nu, på botten av livet, långt under er som får göra den fantastiska resan från puppa till själens fullbordan. Medborgare, fasa för dem, deras lättja, deras högmod! Fylls av skräck och vämjelse inför deras vettlösa egensinnighet."

Julius var livrädd för de där geléaktiga varelserna i sina smutsgula trasor, med sina insjunkna kinder, sin nikotinfärgade hy och sina omisskännliga tecken på vitaminbrist, näringsbrist, vätskebrist, ja, alla mänskliga brister som man kunde föreställa sig. Så nära men ändå så långt borta, tänkte han. Nåväl, jag dör och flickan lever. Inte så dumt, trots allt. Jag dör i dag i stället för i morgon, men flickan lever för evigt. Och jag förgås i elden, precis som jag alltid hade tänkt mig. Jag har bara mig själv att skylla. Han låg på botten av den lilla graven med slutna ögon och hörde hur de samlades omkring honom. De sade ingenting, de bara kved och mumlade, alldeles tyst, nästan som samvetskvalen i den yttersta domen. Efter en liten stund bestämde han sig för att allt var slut och öppnade ögonen. Han ville möta döden med blicken när den tog honom. Men allt han såg var hur en figur som utstrålade någon slags självklar auktoritet trängde sig förbi de andra och fram till kanten av graven. Han bar ett par spruckna glasögon av en modell som hade varit populär ett antal år tidigare. Julius mindes den modellen mycket väl eftersom den hade hört till handelsimperiets mest framgångsrika produkter. Det var en originaldesign som han hade kommit över när han köpte ut en av sina många havererade konkurrenter. Mannen med glasögonen tittade utforskande på Julius i några sekunder. Sedan räckte han honom handen. "Kom!" väste han med en röst som var karg och härjad men samtidigt full av värme och välvilja. Julius var förundrad, han visste inte vad han skulle tro. Varför ville de inte döda honom i graven där han kunde ligga länge innan någon hittade honom? Var de hungriga och ville åt hans kött? Att falla offer för kannibaler hade alltid hört till en av hans största fasor, men nu brydde han sig inte längre. Efter en stund sträckte han ut handen och lät församlingen dra upp honom ur graven. De synade honom i flera minuter, rörde vid hans kläder, hans hud, hans ben och huvud och armar, och hummade och suckade, stönade och utbytte förundrade blickar med varandra. Julius tänkte att nu synade de rovet. Vilken besvikelse! Han skrattade för sitt inre. Det fanns inte mycket kött kvar på den kroppen. På många sätt var han lika nedgången som de. Till sist gjorde mannen med de trasiga glasögonen en gest med händerna och de andra drog sig undan. "Du ser ut som vi i kroppen", sade han förundrat. "Men skor och kläder, ja, till och med tänderna, tillhör en fin herre. Var har du stulit dem?" Julius kunde inte låta bli att dra på munnen. "Tänderna?" fnissade han. "Hur skulle jag ha kunnat ta dem från någon?" "Det undrar jag också", sade mannen med de spruckna glasögonen bistert, och tillade med en blick och ett tonfall som skar genom Julius: "Vem är du egentligen?"

Julius berättade hela historien. Det tjänade inte längre något till att ljuga. Församlingen tittade misstroget på honom, hånskrattade ibland och log överseende när detaljerna var gulliga och inte, som de ofta var i deras ögon, groteskt överdrivna. Men mannen med de trasiga glasögonen var inte lika säker på att Julius narrades. Han synade honom hela tiden med en blick som tycktes tränga genom skor, kläder, händer, fötter, kropp och ögon. Och något sade honom att denne man talade sanning. Något i anletet, hållningen, till och med i själen; något i hans eget minne. När Julius berättade att han hade kommit dit för att förstöra maskinen gapskrattade församlingen, men mannen med de spruckna glasögonen gjorde en skarpare markering än den första och de tystnade tvärt. "Jodå, du är Kaiser", konstaterade han. De andra mumlade upphetsat, men ingen sade något. "Jag minns dig", fortsatte han. "Har vi träffats?" undrade Julius utan att låta särskilt förskräckt. Han hade redan förlikat sig med tanken på en ond, bråd död. "Du har träffat mig en gång", svarade mannen med de trasiga glasögonen. "Rakt i hjärtat! Men det minns du förstås inte. Din rovgirighet drev mig från hus och hem. Min fru tog livet av sig och samhället tog mina barn ifrån mig. Allt som fanns att ta för mig var flaskan. Det var nästan fem år sedan. Då, på den tiden, var jag frisk, reslig, eftertraktad, inflytelserik och välbärgad – en sinnebild av varje människas dröm om framgång genom förtröstan och hårt arbete. Allt det tog du ifrån mig." Han spände ögonen i Julius som plötsligt kände sig illa till mods: "Se på mig: fem år – fem år av mitt liv. Ett helt annat liv, eller hur?" Han rosslade och hostade upp litet slem som han spottade ut på marken bredvid sig. "Men se på dig!" utbrast han sedan. "Dig tog det bara fem månader!" Han stack pekfingret i bröstet på Julius: "Samvetet är den bästa hälsokuren!" Sedan brast han ut i skratt, och resten av församlingen följde efter, och Julius kände sig inte längre lika oförvägen. Tvärtom var han livrädd. Det var en sak att bli ihjälklubbad, skinnflådd och uppäten av underjordiska vildar. Det var rent av en smått heroisk död. Men att släpas till stupstocken efter en sådan rannsakning, det var outhärdligt. Inte minst när straffet dessutom vore rättmätigt. För så visste han i sitt allt friskare hjärta att det skulle vara.

Döden låg i luften – tung, sötaktig, påträngande, som om liket redan hade börjat lukta. Julius föreställde sig hur maskarna kom krypande in genom kroppsöppningarna, och han blev illamående och hulkade, kräktes en smula, till och med snyftade, och detta gjorde massan upprymd och de närmade sig honom och tog fram små påkar, batonger och slipade föremål med vilka de skulle låta honom gå en utdragen och framför allt plågsam död till mötes. Ingen gillar en lipsill, särskilt inte en som själv har ställt till med så mycket elände. Men just som de skulle börja att slita små köttstycken ur kroppen på honom, höjde mannen med de trasiga glasögonen handen. "Stopp!" utbrast han bistert, och församlingen hejdade sig även om det grymtades på sina håll. "Alla har faktiskt en ångervecka, det vet jag som gammal köpman!" Återigen drog han ned skrattsalvor. Han vände sig mot Julius och tittade på honom med den där genomträngande blicken: "Vill du verkligen förstöra den där maskinen?" Julius nickade och snyftade. "Den som har gjort dig till den du är, den som har givit dig allt du har?" "Vad är det värt nu?" mumlade Julius. "Det har inte betytt något på länge", skyndade han sig att tillägga. Mannen med de spruckna glasögonen fortsatte att granska honom. "Nåväl", sade han till sist. "Då skall vi hjälpa dig." Genast brast församlingen ut i förbluffade rop och stön och suckar, och många kunde inte dölja sin besvikelse. "Den skurken, vad skall han leva för?" sade någon. "Varför skall han få göra rätt för sig?" undrade en annan. Mannen med de trasiga glasögonen tystade dem. "Bara han kan skona världen från sina egna förbrytelser. Och dessutom är det inte mer än rätt att låta varje människa ta hand om vad hon själv har ställt till med. Om hon bara vill. Och Kaiser säger själv att han skall dö i morgon när han gör allt detta. Om så inte sker kan vi ju alltid hacka sönder honom då, eller hur?" Massan hummade, på sina håll irriterat men överlag instämmande. De visste att mannen med de spruckna glasögonen talade sanning. Han var en rättfärdig man. Och när allt kom omkring kunde de faktiskt döda den där gynnaren i morgon. De drog sig tillbaka och lade ned sina påkar, och sedan skred de till verket med att hjälpa Julius att slutföra hans viktiga arbete. Han hade givits tid att leva tills han själv valde att dö.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 2

"Min herre har bedragit mig!" utbrast mannen med tatueringarna. Ända sedan han återvände från expeditionen i staden med Robin Kassan hade han vankat av och an i dunklet i det kallsvettiga bergrummet. Rugbybollen tittade oroligt på honom. "Vad menar herrn?" kraxade han. "Han har bedragit mig!" snäste mannen med tatueringarna. "Han behandlar mig som luft. Inget av allt det jag har gjort för honom under åren har längre något värde." "Något sådant skulle min gamle herre aldrig ha gjort!" kraxade Rugbybollen olycksbådande och slog de små händerna mot huvudet så att det klafsade om skinnet. "Håll klaffen!" fräste mannen med tatueringarna och satte foten genom det murkna brädgolvet. Han svor. De båda männen befann sig en bit in i underjorden, i bergrummen och de vidsträckta korridorerna som bredde ut sig under stiftelsen Själens Frihets kursgård. Det var Rugbybollens hemtrakter. Han trivdes där bland fukt och vatten, mögel, jord och mineraler, maskar, gråsuggor, mikrober, stenar, berggrund, kyla, smuts och annat som vi andra kallar vidrigt. Det var som i helvetet. Det riktiga helvetet där Rugbybollen hade vuxit upp. Det som inte dödar snabbt med eld, utan sakta bryter ned sina offer och suger ur dem must och märg tills allt som återstår av dem är ihåliga avtryck på de gråtande bergväggarna. Längst inne i denna katedral av sargad sten tronade pinakoteket, den yttersta domen. Där återfanns de som hade sålt sina själar till evigheten, fastän deras kroppar fortfarande vandrade på jorden. Redan i öppningen till tunneln som ledde in i berget kunde man höra det svaga, kvidande läte som stod att finna överallt i underjorden. Knappt, men ändå, som en sinuston som trängde in i alla levande varelser och gjorde dem illamående. Det var allt som inför resten av mänskligheten återstod av dem vars väsen hade smultit samman med väggarna i yttersta domen. Ingen människa – inte ens de vars själar fanns därinne – kunde ta sig fram till den där kryptan i bergets mage. Ljudet förbjöd dem.

Men Rugbybollen var inte mänsklig, och det hände ofta att han på nätterna smög ut ur sitt lilla kyffe och på slippriga gruvgångar letade sig fram till grottan. Där låg han på marken i timmar och njöt av de djupa suckarna och drömde sig tillbaka till när han i ungdomen hamrade sönder nedfrusna kroppar på den kallaste platsen i underjorden. Det var konstigt, för det hade varit en tid av förnedring och förskjutning. Utfrysning, också för hans egen del. Men längtan efter en förlorad barndom släpper aldrig taget, och där, i isvinden som svepte ut ur grottan, grät han bittra tårar över ödet som hade drivit honom bort från sina jämlikar. Och tårarna frös fast i kinderna på honom och lämnade djupa fåror i ansiktet. Ibland när han återvände till värmen trängde blodet fram genom den spruckna huden och rann genom fårorna, utefter ansiktet och ned på marken – svart, tjockt, som vore det tjära. Eller olja. Men bortsett från dessa märkliga utflykter var Rugbybollen inte mycket för klagan. För att vara en avfälling från jordens inre hade han klarat sig ganska bra på utsidan. Nej, han hade ingen anledning att klaga. Han var trots allt en uppskattad soldat i ondskans tjänst. Vad mer kunde han önska sig?

Plötsligt stannade mannen med tatueringarna upp och tittade på Rugbybollen. "Förlåt att jag snäste åt dig nyss", sade han urskuldande. "Jag vet att du är en god kamrat, en pålitlig hantlangare. Jag begrep det inte förrän igår, i kyrkan. Jag är väl både dum och trög, antar jag." Han såg på Rugbybollen med ett ömsinne som verkade förvånansvärt uppriktigt. Rugbybollen rodnade. Han var inte van vid sådan omtanke. Mannen med tatueringarna tittade in i de där märkvärdiga ögonen som nästan satt på utsidan av skallen. "Kan jag lita på dig?" frågade han med allvarsam röst. Rugbybollen nickade betänksamt. En obehaglig föraning gjorde honom illa till mods. "Då måste jag be dig om en stor tjänst", fortsatte mannen med tatueringarna. Rugbybollen såg oförstående på honom. "Herre?" kraxade han frågande. Mannen med tatueringarna gick fram till honom och lade armarna på hans axlar. "Min herre är väldigt sjuk", började han. "Snart tar döden honom. Han är bara mänsklig, som du brukar säga. Men dessförinnan vill han fullborda sitt bedrägeri, och det kan jag inte tillåta. Min herre styr över allt omkring oss – både det som finns ovan jorden och det som göms under den. Nu vill han skänka bort alltsammans till någon som inte är som vi. Till någon som vill förgöra oss. Vi måste stoppa honom. Du och jag. Det enda vi kan göra är att spränga allt i luften och släppa lös helvetet i bergets innersta." Nu blev Rugbybollen riktigt orolig. Han började skaka och skälva och kvida på ett underligt sätt. Mannen med tatueringarna drog honom till sig och viskade i örat på honom: "Bara du kan göra det, bara du kan tränga in i bergets hjärta." Rugbybollen skakade tänder så att det överröstade det kusliga ljudet som kom från yttersta domen. En sådan herre, en sådan man, en sådan fruktansvärd människa, tänkte han – den mannen ville ödelägga allt som var viktigt för Rugbybollen, allt som han brydde sig om. Allt som han älskade. Men vad kunde han göra? Mannen med tatueringarna var hans nye herre. Och hur – handen på det lilla onda hjärtat – kunde han i sitt innersta undgå att älska en sådan fruktansvärd människa? En människa, förgänglig, av kött och blod – det borde inte vara möjligt!

Ödet gör förunderliga ting, tänkte Rugbybollen. Spränga allt i luften? Allt viktigt, allt kärt, allt nära? Ja, varför inte, med en sådan människa till herre. Kroppen slutade att skälva, och tänderna att skaka, och återigen hördes ljudet av dem som försmäktade längst inne i berget. Mannen med tatueringarna tittade oroligt på honom. Rugbybollen vidkändes besynnerliga känslor i sitt inre – styrka, mod, självsäkerhet, ja, för ett ögonblick något som förmodligen påminde om lycka. Han mötte blicken med de där ögonen som liknade biljardbollar och kungjorde med sin hesa, kraxande röst: "Herre, jag gör allt vad ni befaller!" Mannen med tatueringarna sjönk samman ett stycke när spänningarna i kroppen släppte, och han tittade på Rugbybollen, och ett litet leende kom över läpparna på honom, och det växte och spred sig över hela ansiktet, och snart skrattade de båda två och dansade fram på brädgolvet i det karga bergrummet. Det var en förunderlig syn – jorden och underjorden, tillsammans, i en underbar dödsdans, själva, på egen hand, utan att himlen var inblandad. Människan och djävulen, utan plats för några änglar. Efter en stund begav sig de båda männen till förrådet där dynamiten förvarades. Det skulle bli en väldig smäll, en härlig smäll, en smäll som skulle smula sönder den yttersta domen. Det skulle bli en smäll som kunde höras ända till himlen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 1

Väntan: lång, olidlig, rastlös, vansinnig, förbannad, grym, otålig, smärtsam. Lång. Väntan. På vad? Döden eller kärleken? Gud vet. Längtan: stark, obändig, plågsam, blodig, sjuklig, snorig, köttslig, tjurig. Stark. Längtan. Efter vad? Döden eller kärleken? Eller kanske förståelsen? Ja, förmodligen förståelsen. Förhoppningsvis förståelsen. Oh gud, måtte det vara förståelsen! Jag stod i mörkret på kontoret och tittade ut över staden. Allt jag kunde göra var att vänta. En timma till, och ännu en, på nästa samtal, nästa plåga, nästa utbrott, nästa svettning. Nästa glas. På gryningen. Mitt öde vilade i händerna på mannen på Försäkringskassan. Liksom Cornelias och hennes dotters. Och Julius Kaisers. Tänkte han verkligen sätta barnet i maskinen och sig själv på andra sidan? Trodde han att han kunde rädda sin själ på det viset? Genom att lägga beslag på någon annans? Jag slog handen i väggen. Jag hade behövt det där dokumentet, jag ville veta vad som rörde sig i Julius Kaisers huvud. Men allt som återstod för tillfället var väntan. Och där väntan finns är längtan aldrig långt borta. Vill hon ha mig när allt är över, undrade jag. Veronica, journalisten från tidigt på morgonen. Jag hade sett henne på tv vid några tillfällen. Hon var förtrollande i rutan med sitt långa, blonda hår, sina vackra och vakna men ändå troskyldiga blå ögon, sin långa, raka näsa, och den lilla munnen som bara undantagsvis kostade på sig ett leende. Som om hon var rädd för att inte bli tagen på allvar om hon rörde mungiporna. Det var synd, för hon var verkligen förtjusande. Och begåvad. Och kunnig. Och trovärdig. Det kan man inte säga om alla journalister.

Jo, jag hade nog blivit litet förälskad i Veronica. Det händer ganska ofta. Tv-förälskelser passar mig utmärkt. Jag kan göra föremålet för min kärlek till blott ett objekt utan att bry mig om att också hon är en människa med egna behov, med egen lust, längtan och kärlekstörst. Allt får lov att kretsa runt min tillfredsställelse, allt kan ske på mina villkor. Nej, nu ljuger jag! Det är hon som har kontrollen, det är hon som bestämmer när hon har tid för mig. Plötsligt inser jag hur det egentligen förhåller sig, och allt är slut, och jag bryter ihop i några sekunder. Sedan byter jag kanal och hittar en ny favorit. Utmärkt! Men så var det inte med Veronica. Allt sedan hon först dök upp i rutan några månader tidigare hade hon utövat en besvärande lockelse på mig. Nu hade jag tagit henne i hand, känt doften av hennes parfym och värmen från hennes andedräkt mot mitt ansikte, ja, till och med omfamnat henne. Gråtande. Nej, minns jag plötsligt – det var hon som hade omfamnat mig. Tröstande. Nu kunde det sluta hur som helst. Och det skrämde livet ur mig.

Därutanför låg gatorna öde. Klockan var inte mer än tio på kvällen, men massan hade redan skingrats och förvandlats till tusentals individer som bakom mörklagda fönster ruvade på lika många hemligheter. Människor älskar sina hemligheter, tänkte jag. De lever för dem. De lever för dem därför att de tror att det är hemligheterna som gör dem unika, som gör dem till individer i den väldiga, formlösa massan. De mörka hemligheterna. Vem har någonsin hört om ljusa hemligheter? Blott ondskan får det att pirra i magen på oss, får oss att känna oss mäktiga, märkvärdiga. På något sätt större än vi är, för det tycks aldrig räcka till. Men de flesta människors hemligheter är lika spännande som en nattfilm på kabel-tv. De inskränker sig till snattade chockladbitar och tjuvrökning i ungdomen, en och annan urballad fylla, några trafikförseelser och drömmar om en natt med grannfrun i nätstrumpor. I båda ändar – hårt, snabbt, effektivt. Om och om igen. Ganska ointressant. Men missförstå mig inte. Ingen människa är mer intressant än den transparenta eminensen, den där oförargliga figuren i massan som aldrig tycks fastna på negativet. Likgiltighet och andlig lättja är ondskans grundbultar. Ondskan kräver sin publik, den kan inte leva och andas utan massans tillrop, skrik och upphetsade flämtningar. Och publiken, det är alla: alla vi som inte vågar locka fram ondskan inom oss, smaka på den, smeka den, se den i vitögat, ta ställning till den. Alla vi som tror att det är bäst att hålla tyst. Men godheten är högljudd, bullrig, den väsnas som ett reaplan i brunst. Och godheten kostar. Det är lättare att hålla tyst, billigare. Ibland lever man längre. Om man nu betraktar livet som en tävling där antalet år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder som hjärtat slår är det enda som räknas. Det gör de flesta människor. Jag vet inte om jag kan påstå att jag är annorlunda. Jag skulle vilja, men jag är långtifrån säker. Förmodligen inte. Klockan hade blivit halv elva. Om några timmar skulle jag tala. För första gången. Men hur, på vilket sätt? Jag ville slita hjärtat ur den där satans tönten i borsalino och tweedkavaj. Och lungorna, och levern, och njurarna, tarmarna, mjälten, bukspottskörteln. Hjärnan. Vad sade det om mig? Var det så man skulle tala? Med raseriet? Var det sådan bullrighet världen behövde? Knappast. Men linan jag gick på var livsfarligt slak. Jag ville döda draken ¬– jag, Sankt Göran. Och därefter fred och endräkt, prinsessan till mig, och halva kungariket. Minst. Men först litet sömn. Jag lade mig på soffan och slöt ögonen. Veronica dök genast upp i huvudet och strax hade jag somnat.

Den dagen var ett sprakande fyrverkeri av drömmar, dofter, liv, kött, ande, lust och fägring stor. Av morgonrodnadens skimrande lockelser, middagens tygellösa hetta, och skymningssolens purpurröda löften om en värld bortom kantstötta själar och sönderkramad längtan. Bortom verkligheten. I den världen fanns inte Julius Kaiser, Fanny Frank eller mannen på Försäkringskassan. Där fanns inga änglar och demoner, och inga märkvärdiga maskiner som gjorde människor till samvetslösa skuggor av sig själva. Där fanns inte Själens Frihet, Johnny eller den ruskiga gumman på nummer femtioett. Där fanns inte ens fader Patrick eller Cornelia och hennes lilla flicka. Där fanns bara jag och Veronica. I den världen, hela dagen. Stadsparkens alla blommor hade slagit ut för vår skull, och träd och gräs och buskar var grönare än någonsin tidigare. Till och med hjortarna, hästarna, getterna och påfåglarna i sina hägn och burar flockades omkring oss och skrattade med sina mular, skägg och näbbar när vi passerade dem. Vi åt lunch på en liten restaurang i hamnen, och havet utanför låg alldeles stilla, blått som himlen själv, jungfruligt, orört, som i urtiden. Yachterna och småbåtarna i bassängen var inte längre skapelser av människohand för människor, utan märkliga havsvidunder som gudarna hade skickat till jorden för att skydda oss. Vi var de första människorna, jag och Veronica. De enda människorna. I vår värld. Efter lunchen vandrade vi genom den gamla stadskärnan upp till det lilla kastellet som en gång hade räddat landet från en spansk invasionsflotta. Där, i skuggan av kanonerna, de mödosamt sammanfogade stenbumlingarna och väldiga plataner, ekar och bokträd lade vi oss i gräset och öppnade en flaska champagne. Det bubblande vinet påminde om oss själva där vi rörde oss bland molnen ett gott stycke ovanför alla andra. De andra, med sina futtiga bekymmer och problem, med sina vardagliga tankar och sysslor, sina urvattnade relationer och innehållslösa liv. Banala liv. Normala liv. Urtråkiga liv. Så främmande från oss. Vi var alldeles ensamma, de enda levande människorna i hela universum.

Det höga gräset omfamnade våra kroppar och skilde dem åt så att vi förlorade kontakten tills våra händer fann varandra igen, och sedan tumlande, famlande, skenande fortsatte utefter armar, huvud, hals, bröst, fötter, ben, lår, midja, mage, rumpa, underliv tills hon och jag inte längre gick att skilja från varandra, eller gräset som omgav oss, eller himlen ovanför, eller staden, jorden, världen nedanför berget och det lilla kastellet. Sommarens dofter blandades med lukten av svett och parfym och svällande, frustande, ångande dunster av skållhet, naken längtan. Till slut var vi bara ett bylte, en märkvärdig förening av händer, kyssar, smekningar, ett grepp om ryggen, hår i ansiktet, i munnen, ögonen och näsan, gräs som gneds mot huden så att den blev grön där naglar helt nyss hade lämnat avtryck; hetta, fukt – ångande fukt! – okynniga små fingrar utmed halsen, där ett bröst, en skinka, hakan, pannan, kinderna och näsan, handen mellan låren, där, snart, vänta, nu – ja, nu! – en liten fågel sjöng i örat, där, i trädet, på en gren strax ovanför mitt huvud; stillestånd och rörelse, ett litet stycke till – ja, nu! – en ängel, där på stenmuren, nej, där i gräset under mig, ännu en stund, en liten stund – ja, nu! – en stund, en sista stund; och där, en skymt av paradiset, dörren stod på glänt, jag stack in foten, dörren var så lätt, den blåste upp rakt i mitt ansikte, och sedan kom himlens alla änglar farande med all dess härlighet och dränkte mig i ett hav av fantastiskt ljus. Det jordiska paradiset, hos mig, i min kropp. Vi låg nakna i gräset och flämtade som två törstande hundar. "Kände du hur jorden rörde sig?" viskade Veronica kärleksfullt. "Ja", mumlade jag. "Himlen också." Sedan blev allt grumligt, och Veronica flöt bort från mig på väldiga moln som sakta slukade hennes glansiga kropp. Gräset blev små korn av söndervittrad möbelstoppning, och doften av svett och parfym förbyttes i stanken av rök, matrester och fjättrad kontorsluft. Sedan blev jag varse ljuset från skrivbordslampan. Det trängde in i ögonen på mig och rensade bort resten av drömmen. Jag var tillbaka i verkligheten.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 6

Jag ryggade förskräckt tillbaka och började darra i kroppen, och svetten trängde fram i pannan och under armarna och på bröstet och magen och gjorde skjortan klibbig. Jag trevade med handen efter strömbrytaren på väggen. Matbordet stod alldeles framför mig, bara ett par meter bort. Det var nästan mörkt i rummet, men jag kunde ändå urskilja ögonhålorna, sprickorna i näsbenet och den vita tandraden i skallen. De stack ut som brytpunkter i det kompakta dunkel som fick rummet, tingen och sommarkvällen utanför att smälta samman. Det var kusligt och jag våndades. Patrick hade talat om smådjävlar, men just då kände jag att jag hade givit mig i kast med Satan själv. Jag hittade strömbrytaren och det blev ljust i rummet. Skallen kändes mindre skräckinjagande när jag kunde se den i sin helhet, som den var: resterna efter en död människa. Borta, förlorad för alltid, sörjd av någon eller ingen, kanske i paradiset, kanske i helvetet, förmodligen i intigheten. Men definitivt ofarlig. Jag gick fram till skrivbordet och betraktade kraniet. Det satt en lapp mellan tänderna: "Minns du leendet?" Jag stod en stund och betraktade skallen och grubblade över det besynnerliga meddelandet. Sedan ringde telefonen. Det var en sådan där apparat som inte bara låter som ett helt menageri utan också blinkar som ett nöjesfält, och ljud och ljus ledde mig snart fram till den. Jag sträckte mig efter luren. En fälla, undrade jag. Kanske en bomb? Jag tvekade. Telefonen blinkade och väsnades igen. Efter femte signalen bestämde jag mig. Jag förde luren till örat utan att säga något. "Men där är ni ju!" utbrast en mansröst i andra ändan. "Åter bland de levande efter en lång arbetsdag!" Jag sade ingenting. "Nåväl", fortsatte mannen. "Luta er tillbaks i fåtöljen bakom er. Snart skall vi lära känna varandra! Det står förresten en flaska någonstans i hyllan. Jag vet att ni tycker alldeles för mycket om sådana saker!" Sedan lade han på. Besynnerligt! Jag tittade på skallen igen. "Minns du leendet". Vad skulle det betyda? Jag letade fram flaskan och ett glas i hyllan. Paddy's, fader Patricks favoritmärke. Ännu ett sammanträffande som knappast var en slump. Jag kände vreden flamma upp inombords. Lugn, tänkte jag och förde glaset till munnen. Jag måste hålla huvudet kallt, jag måste koncentrera mig. Annars skulle jag sluta på samma sätt som Patrick. Jag gjorde som jag hade blivit tillsagd och satte mig tillrätta i fåtöljen. Sedan började föreställningen.

Det susade och brummade och surrade och bråkade när apparaterna i hyllan bakom mig gick igång, och plötsligt kunde jag se bilden av en man på väggen ovanför soffan. Han var till åren kommen, ganska kort och litet rundlagd. Med sin borsalino på huvudet och sin alldeles för varma tweedkavaj såg han ut som en snäll gammal farbror. Men det var en bedräglig villfarelse. Den gamle mannen log förvisso med läpparna, men ögonen såg ut att vara av den sorten som njuter av andras lidande. Jag hade sett sådana ögon förut. Konstigt nog tyckte jag mig känna igen dessa särskilt väl. "Äntligen!" utbrast han jovialiskt och gjorde en omfamnande gest med armarna så att händerna försvann utanför objektivet. "Jag har väntat länge på er. Ni har sådana besynnerliga arbetstider, min vän. Upp med tuppen och i säng med månskärvan, det är sådant som gör en människa frisk till kropp och själ!" Jag tände en cigarett och betraktade honom genom den blågrå röken som sakta steg upp mot taket. Jag hade inte rökt på nästan hela dagen och nikotinet gjorde mig yr för ett ögonblick. Den märklige mannen på videoduken betraktade mig godmodigt. Jag var nästan säker på att jag hade träffat honom förut, men jag kunde för mitt liv inte minnas var eller varför. "Jag tror bestämt inte att ni minns mig", sade han efter en stund och bekräftade därmed att jag hade rätt." "Svara ni", tillade han uppmuntrande. "Jag kan höra er!" Teknikens under, tänkte jag. "Nej, jag minns inte dig", mumlade jag irriterat. "Det är minsann litet oförskämt av er", skojade han. "Det är trots allt jag som har skapat er! Och min hustru förstås." Plötsligt dök skallen upp på duken framför mig och jag ryckte till. "Nu har ni träffats två gånger", konstaterade han muntert. "Jag måste säga att jag gillar henne bättre så här", fortsatte han. "Hon pladdrar inte längre så förbannat!" Han skrattade så det sjöng om bröstet, och hela kroppen skakade. Sedan började han hosta. Då föll allt på plats: mannen på duken framför mig var den gamle svindlaren på Försäkringskassan. Han var gråhårig och hade blivit magrare och fått rynkor i ansiktet. Förr gjorde han ett vulgärt intryck, men nu var han mycket distingerad. Men skrattet var detsamma. Jag drog mig till minnes att den stympade kvinnokroppen som polisen i Fréjus hade hittat för snart femton år sedan saknade huvud. Nu stod resterna av det på matbordet bredvid mig i en lägenhet som stank av målarfärg och lösningsmedel. Jag tänkte på ögonen som en gång hade suttit i de tomma hålorna i skallen: azurblå, precis som Medelhavet inte långt därifrån, desperata, förhärdade – men inte alls onda eller hatiska, som de hade haft rätt att vara. Bara fulla av sorg. Bottenlös sorg. En dunst av whiskyn i glaset på bordet smög sig in i näsan på mig och jag drabbades av kväljningar. Det var ett motbjudande skådespel.

Det tog någon minut för den lille mannen på duken att hämta sig från hostattacken. "Ni får ursäkta", sade han till sist med skrovlig röst. "Jag är inte längre vad jag en gång var. Kroppsligen, vill säga!" Han skrattade försiktigt. "Men kanske att ni minns mig nu?" fortsatte han förhoppningsfullt. Jag var rasande. "Du mördade henne!" väste jag mellan tänderna. "Slaktade henne, tack vare mig!" "Nu skall vi inte förhäva oss", sade den lille mannen och hytte förmanande med pekfingret. "Ni var inte oumbärlig. Jag hade hjälp av andra också. Minns ni älskaren?" Han gjorde en konstpaus innan han fortsatte: "Han har gjort mer för mig än någon annan!" Han skrockade förnöjsamt: "Jo, minsann!" Jag svepte glaset och satt tyst en liten stund och letade med blicken efter kameran. Jag var säker på att han kunde se mig. Den lille mannen vände huvudet åt höger och vänster på duken och visslade retsamt, väl medveten om vad jag sysslade med. Till sist bröt jag samman av ilska och indignation. "Du dödade och skändade den stackars kvinnan för att hon inte stod ut med en djävul som du!" skrek jag samtidigt som blicken löpte fritt i rummet. Den lille mannen vände sig mot kameran. "Jag befriade hennes själ från den usla kropp som hon levde i", svarade han stillsamt. "Människor har sådana förenklade uppfattningar om rätt och fel. Min hustru var en begränsad människa. Hon lät sig styras av konventioner. Jag däremot är en gränslös människa. Jag låter inget stå i vägen för mina behov. Gör ni?" "Vad menar du?" fräste jag. "Att ni inte är någon vanlig hantlangare", svarade han konstaterande. "Det visste jag redan när vi sågs i den där baren för femton år sedan. Ni vill så mycket, men ni låter viljan styras av samhällets förutfattade meningar. Ni lägger band på era önskningar och vänder er i stället inåt i jakten på förståelse och självförverkligande. Min själ tar sig fram på bekostnad av andra. Det gör er också."

"Hur vågar du!" utbrast jag och reste mig ur stolen. Kanske ville jag göra ett hotfullt intryck, jag vet inte. Det var under alla omständigheter ganska meningslöst. Gubbjäveln kunde befinna sig var som helst. "Ni skrämmer inte mig, min vän", fortsatte den lille mannen på duken och lät oberörd. "Även om ni kunde är ni inte den typen som slår en försvarslös gamling. I alla fall inte ännu. Ni kanske aldrig blir det heller. Men vi är trots allt av samma sort, ni och jag. Våra själar är två sidor av samma mynt. Min vänder sig utåt världen och tar för sig av andra för sin överlevnad. Er vänder sig inåt och söker kraften i sig själv och bryr sig inte om andra. Vad är skillnaden?" Hans resonemang gjorde mig rasande. Samtidigt – och det gjorde mig ännu mer rasande – fanns där en poäng som inte gick att bortse från. "Ni, min vän, är en sådan person som finner tröst i sin egen lastbarhet", fortsatte han. "Utan att göra något åt den! Ni sitter på er kammare och njuter av att vara en syndfull människa som lider därför att ni har lärt er att lägga band på era drifter. I stället gör ni själva lidandet till kärnan i er filosofi. Inte är väl det särskilt människovänligt? Åtminstone inte i den meningen ni skulle vilja. Jag däremot lever ut mina laster och drifter och förverkligar mig själv som en fri människa. Förvisso på bekostnad av många andra. Men så är också de flesta människor ganska ointressanta. Umbärliga, helt enkelt. För en verkligt stor människa finns inga hinder. Innerst inne tror jag att ni också förstår och erkänner det." Orden gjorde mig matt. Allt han sade var inte fel, hur mycket jag än skulle vilja. Det är så lätt att generalisera, att tillskriva människor antingen goda eller onda egenskaper. Dem man hatar begriper ingenting, dem man älskar vet allt. Ofta är det tvärtom. Ibland kommer Satan i en prästkappa. Han är förvisso en bedragare, men han är en utmärkt sådan därför att han känner dig. Han kan säkert också klä sig i borsalino och tweedkavaj, tänkte jag. "Ni får ursäkta min utläggning", sade den lille mannen på duken framför mig plötsligt. "Ibland kan jag inte behärska mig! Men nu till mitt ärende." "Som skulle vara – ?" undrade jag irriterat. "Att ge er ett erbjudande!" utbrast han glatt. "Ett som jag inte tror att ni kan motstå!"

Det var svårt att lyssna på den motbjudande figuren på videoduken framför mig; svårt att se honom stå där och redogöra för alla vidrigheter som han låg bakom. Ibland oberörd, men ofta munter, upprymd och förnöjsam. Patrick hade mycket riktigt mördats för sitt motstånd mot exploateringen av hamnkvarteren. Och de påföljande upploppen spelade den lille mannen rakt i händerna, precis som han hade räknat med. "Fyra döda poliser!" sade han om och om igen och skrattade. "Det är nog bäst att vi får er därifrån så fort som möjligt. Annars slaktar de kanske er också!" Det fräste och bubblade inombords, och understundom exploderade jag och for upp ur stolen och skrek och gapade och slängde ett glas eller ett askfat i väggen. Den lille mannen på duken bara skrockade. Han hade mig i sitt våld, jag kunde inget göra. För allt jag visste kunde hela huset flyga i luften när som helst. "Varför Johnny?" sade jag till sist och sjönk ihop i fåtöljen. Ilskan gjorde mig ledbruten. "Men visst har ni träffat tant Agatha?" utbrast mannen på duken. "Det är ju trots allt hennes stol ni sitter i, hennes whisky ni dricker – hennes glas som ni är fräck nog att kasta omkring er! Hut, unge man. Hut!" Han lät för ett ögonblick förorättad, men brast snart ut i skratt. "Nåväl", fortsatte han när han hade samlat sig. (Han var mästerlig när det kom till att iscensätta och regissera sitt eget skådespel.) "Agatha är en mycket förstående kvinna. Ja, det var hon som tog hand om lille Johnny! Men det har hon väl ändå berättat?" Jag flämtade något till svar. "Johnny var mycket riktigt ett experiment", fortsatte han. "Men också en investering i framtiden. Om du visar kärlek och förtroende för en människa som Johnny – utlämnad, oälskad, övergiven (och dessutom extremt obegåvad, mumlade han i förbifarten) – då gör han sedan vad som helst för dig. Som en hund, ungefär. Det dröjde visserligen innan vi begrep vad vi skulle göra med honom, men rätt vad det var hittade vi ett förträffligt ändamål!" "Cornelia", muttrade jag. "Precis!" utbrast mannen på duken, och lät av någon anledning förtjust. "Det visar att man aldrig får tänka kortsiktigt", mässade han. "En dag får också den trögaste hund korn på ett villebråd!" "Men varför döda honom?" frågade jag mekaniskt. Jag orkade inte längre engagera mig. "Han fick reda på något som han inte hade med att göra", svarade mannen på duken allvarligt. "Och sedan kunde han inte låta bli att lägga näsan i blöt. Den dumskallen – han trodde att han var som vi!"

"Men allt detta vet ni förstås redan!" utbrast han plötsligt. "Ni har ju träffat Cornelia!" Jag tittade upp. "Inte sant?" tillade han mjukt, och jag förstod att jag hade gått i fällan. "Se inte så förvånad ut!" fortsatte han. "Jag har haft ögonen på er i flera månader. Ja, bortsett från alla år som jag har följt er på avstånd, förstås! Varför tror ni att Kaiser tog kontakt med er egentligen? En andraklassens privatdeckare?" Jag svarade inte. "För att ni skulle finna hans själ?" skrockade han föraktfullt. "Unge man, hans själ är sedan länge förverkad!" Han gjorde en liten paus och jag märkte att blicken på duken letade efter mina ögon. "Nej, min vän", sade han till sist: "Det är er själ jag är ute efter!" Jag kunde inte låta bli att titta på honom. "Det har jag varit alltsedan den dagen vi första gången träffades", fortsatte han. "Den får ni aldrig!" fräste jag. "Kanske inte", konstaterade han litet sorgset. "Kanske har jag faktiskt misstagit mig på er." Sedan gav han mig en iskall blick så att kameran och skärmen nästan frös sönder och sprack: "Men jag ger mig inte förrän en av oss är död!" Jag ryste till. Han menade verkligen vad han sade. "Vad skulle erbjudandet vara?" mumlade jag efter en stunds tystnad. "Visst ja!" utbrast han och var återigen på gott humör. "Här står jag och glömmer mig!" Han tänkte efter i ett ögonblick, som om han behövde påminna sig själv. Teater, naturligtvis. "Din själ mot Cornelia, kanske också hennes barn", fortsatte han sedan med självklarhet. "Om jag känner mig blödig!" "Din djävul!" skrek jag och rusade upp ur stolen. "Våga inte röra flickan eller hennes barn!" "För vad skall då hända?" utbrast mannen på duken och skrattade hånfullt.

Han förvred ansiktet i en ynklig grimas och gnällde som en förtvivlad komediant: "Skall du bli ond och döda mig?" Sedan blev han plötsligt saklig och sträckte på sig: "Nåväl, må så vara. I morgon. Sedan är flickorna döda." Jag var rasande, jag ville döda honom där och då, men han fanns bara på duken, och plötsligt tystnade apparaterna, och bilden på väggen försvann och rummet blev alldeles mörkt och tyst. Som om ingenting hade hänt, som om allting bara hade varit en mardöm. Jag tog en klunk ur flaskan. Telefonen ringde och jag slet åt mig luren. "I morgon", sade en röst, och jag blev ursinnig och skrek dumma saker om potatisar som hade satts för sista gången, men allt var över och snart stod gettot i brand och jag måste genast ta mig därifrån. Till klostret, till Cornelia. Kanske ljög gubben ändå, kanske fanns det någon rättvisa i världen. Dumskalle, svor jag för mig själv, och bugade mig för skallen på matbordet på vägen ut och lovade den stackars kvinnan som hade hetat Clara – det mindes jag! – att jag skulle ge henne en anständig begravning när allt var över och hennes mördare brann i helvetet. Ja, där hörde han hemma, dit skulle jag förpassa honom – själv, med mina egna händer. Bara händer, för jag ville känna hur livet rann ur kroppen på honom när fingrarna slöt sig om halsen och nacken. Jag sprang ut i sommarnatten, nedför de tomma gatorna, bort mot parken och in i kulverten. I fjärran kunde jag höra hur kravallerna hade flammat upp igen. Johnny, Patrick, Cornelia, fyra polismän, snart otaliga andra – ingen visste förmodligen hur många liv det där svinet hade på sitt samvete. Vilket samvete, muttrade jag. Stor sak i det, snart var han död. Och jag var dum, för jag var verkligen på väg att gå i fällan.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 5

När jag vaknade var Cornelia försvunnen. Jag satt kvar under bokträdet, gäspade och tittade ut över dammen, bort mot de slitna betongmodulerna där Cornelia och Julius Kaiser hade vuxit upp. Hemlängtan? Kanske hade hon bara gått till barndomstorget för att köpa sig något att äta. Jag fick syn på en liten pojke en bit bort som lekte i sandlådan i en björkdunge. "Du grabben!" ropade jag. Pojken vände sig mot mig. "Kom hit så får jag fråga dig en sak!" Han tittade misstroget på mig en liten stund innan han återgick till att bygga på sitt sandslott. "Du får en femma till glass!" försökte jag. Pojken tittade upp igen. Han tvekade i några sekunder innan han reste sig och började springa mot mig över gräsmattan. När han var fyra, fem meter bort stannade han upp och plirade med ögonen. "Var är femman?" undrade han. "Strax grabben", svarade jag. "Först vill jag fråga dig en sak." Vad då?" sade pojken truligt. "Hur gammal är du?" började jag. "Får jag femman om jag säger det?" svarade pojken förväntansfullt. "Nej", sade jag och skrattade. "När får jag den då?" gnällde pojken. "Såg du flickan som satt bredvid mig för en stund sedan?" kontrade jag. Här gällde det tydligen att lägga korten på bordet från början. Pojken slängde fram och tillbaka med huvudet. "Jag fyller sju år på fredag!" utbrast han plötsligt. "Vad roligt!" svarade jag och försökte låta uppriktig. "Men du, såg du flickan som var här förut?" Pojken fortsatte att slänga med huvudet. Sedan stoppade han ett par fingrar i munnen. "Det finns inga glassar för en femma…" konstaterade han med ord som flöt ihop till en gröt och knappt gick att urskilja. Jag suckade. "Ok, vi säger väl en tia då! Får man en glass för det?" Pojken var tyst en stund. Sedan nickade han eftertänksamt. "Nå, såg du flickan?" frågade jag ännu en gång. Rösten hade blivit kärv. "Pengarna först!" svarade pojken och slängde fram handen. "Hörru du…" började jag och reste mig upp. Pojken tog ett steg tillbaka och jag ångrade mig och grävde fram en tia ur byxorna. Jag kastade åt honom myntet och han böjde sig ned och plockade upp det. Sedan spände jag ögonen i honom och upprepade frågan. "Hon gick innan du vaknade", sade pojken. "Jag vet", suckade jag. "Kan jag gå nu?" undrade pojken. Glasstrutarna stod ur ögonen på honom. "Inte ännu", svarade jag bestämt. "Var någon annan med henne när hon gick?" fortsatte jag. Pojken skakade på huvudet. "Hon bara reste sig upp och försvann?" undrade jag misstroget. Pojken nickade. "Ok, kila iväg med dig då!" muttrade jag.

Pojken stod kvar. "Hon pratade i telefon med någon", sade han efter ett litet tag. "Vad säger du?!" utbrast jag och tittade på honom. "Hur länge?" "En liten stund", svarade pojken med självklarhet. "Kommer du ihåg när det var?" undrade jag vänligt. "Innan du vaknade", sade pojken. Jag suckade. "Jag hade byggt första tornet till mitt sandslott", fortsatte han nästan genast. "Får jag titta på ditt sandslott?" frågade jag med sammetslen röst. Pojken sträckte fram handen och jag grävde fram ännu ett mynt ur fickan. "Din lilla ockrare…" muttrade jag för mig själv. Pojken rusade bort till sandlådan och jag följde efter. Stolt visade han upp sitt slott som nu bestod av fyra torn med rejäla murar. Han hade just påbörjat arbetet med vallgraven. Jag bad honom bygga ett torn och en bit av en mur bredvid. Det tog fem minuter och kostade inget extra. Fem minuter. Alltsammans hade förmodligen tagit honom över en halvtimma. Det var ett välbyggt slott. Ett telefonsamtal och en halvtimma skilde mig alltså från Cornelia. Det kunde mycket väl vara en evighet. Men varför? Vad och vem hade fått henne att gå därifrån utan att säga något till mig? Jag tackade pojken och började gå mot parkeringen. "Du farbrorn!" ropade han när jag hade kommit en bit på väg. Jag vände mig om. "Jag har ett papper till dig!" Han sprang emot mig och stannade återigen upp ett par meter bort. "Vad då för papper?" suckade jag. "Farbrorn som gav det till mig sade att du skulle ge mig en tia för det!" sade pojken och lekte med fingrarna på läpparna. "Nej, vet du vad!" utbrast jag. "Nu har du fått så mycket pengar att du kan köpa hela glassbutiken! Jag vill allt se det där papperet innan jag ger dig så mycket som en femtioöring!" Pojken började slänga med huvudet. "Då river jag sönder det!" skrek han. "Står det något på det?" frågade jag och försökte låta vänlig. Pojken tänkte efter en stund innan han gick med på kompromissen. "En stor femma och en stor etta", muttrade han tjurigt. Jag grävde raskt fram en sedel ur plånboken och räckte den åt honom. "Köp du glassbutiken!" flämtade jag. Pojken gav mig kuvertet. Där stod mycket riktigt numret femtioett skrivet på utsidan. Sedan rusade han tillbaka till sandlådan och det praktfulla slottet. Jag slet upp kuvertet med fingrarna. Det innehöll en adress. Kyrkogatan femtioett. Mitt i det brinnande gettot. Där stod också hur jag skulle ta mig dit. Det behövdes. Jag ville inte slåss med vare sig polisen eller gatans parlament. Då skulle jag alltså få se det berömda nummer femtioett. Men inte tack vare mina egna ansträngningar. Någon annan låg hela tiden steget före mig. Men varför? Jag kände ett visst obehag inombords. Vad jag än företog mig var jag någon annans marionettdocka. Nu stod jag i begrepp att kasta mig in i ännu en situation som jag inte hade kontroll över. Och Cornelia var borta. Och papperen, dokumentet, Julius Kaisers testamente, eller vad man nu skulle kalla det. Jag startade bilen och lämnade förorten. Därnere i hamnen väntade kanske slutet på historien. På ett eller annat sätt.

Jag tog mig in i gettot via en kulvert som mynnade i hamnen. Den ledde bort en liten bäck som rann fritt genom en park mitt i området, inte alls långt från Kyrkogatan. Jag hade lekt där som barn. Det pirrade i magen när jag försvann in mörkret och gjorde vad jag kunde för att hålla fötterna torra. Jag tog mig osedd hela vägen till parken och genomlevde under tiden samma spänning, samma våndor, samma rädsla, samma rus som i barndomen. Samma förlösande känsla av att ha undkommit mörkrets makter när jag kunde skönja gräset och buskarna och träden i slutet av tunneln. Efter några minuter stod jag utanför det fallfärdiga huset på Kyrkogatan femtioett. Hjärtat gjorde volter och och förde ett förfärligt liv i bröstkorgen så att jag nästan trodde att jag skulle väcka hela huset. Men där fanns ingen att väcka, för hyresgästerna stod vid barrikaderna och kämpade för rätten att bo i ett hus som snart skulle falla samman av sig självt. Arma satar, tänkte jag och stack nyckeln i låset och vred om. Jag hade ingen aning om vad gumman hette, men jag drog mig till minnes att Johnny en gång hade sagt mig att hon bodde på nedersta våningen. Jag såg mig omkring i den fuktiga, mögelskadade, illaluktande, dunkla trappuppgången där färg och murbruk från väggarna låg i drivor på golvet. Där fanns bara tre slitna dörrar som inte bestod av mycket mer än några plankor. Med hjälp av cigarettändaren sökte jag efter ledtrådar på de olika dörrarna. Namnskyltarna sade mig ingenting, men vid andra försöket fick jag syn på en liten dekal från Själens Frihet som satt under handtaget på den bortersta dörren. Bingo! Jag satte nyckeln i låset och vred om så försiktigt jag kunde och hoppades på det bästa. Dörren gick upp.

Lägenheten var alldeles tyst och mörk bortsett från det svaga skymningsljuset. Den var förmodligen nyrenoverad, för det luktade starkt av färg och tapetklister redan i hallen. Det låg ingen post på golvet, och där stod inga skor, och det fanns inga kläder i garderoberna. Lägenheten gjorde överhuvudtaget ett kalt, nästan sterilt intryck, som om den nyligen hade ställts i ordning för någon som ännu inte hade flyttat in. Märkligt med tanke på att huset skulle rivas när som helst. Jag fortsatte genom hallen och stannade i öppningen till vardagsrummet. Jag såg mig omkring. Det var dunkelt, spöklikt, fullt av skuggor i skymningsljuset. Saker och ting får en speciell prägel när man betraktar dem just i övergången mellan dag och natt. Som om de befann sig i gränslandet mellan att synas och vara osynliga och tvekade om åt vilket håll de skulle gå. Ungefär som de flesta människor. Jag betraktade silhuetterna i rummet. Det är spännande med silhuetter. För dem är alla lika, de gör ingen skillnad på folk och folk. De svarta konturerna av en människa mot den blodröda solen säger just inget annat om henne än att hon är människa. Som silhuett är varje människa sig själv men också vem som helst. Alla människor gör vackra silhuetter. Utom möjligen Charles de Gaulle och Henry Kissinger. Det är förvisso en skönhet med begränsad attraktionskraft. Silhuetter gör alla människor lika genom att bryta ned dem till avtryck, kopior av varandra, utan plats för några egenheter. De saknar själ och utan själ finns ingen riktig skönhet. Det är spännande med silhuetter därför att de döljer tusentals små hemligheter bakom den där kolsvarta fasaden som ställer alla i samma dager. De ljuger och bedrar och narrar en att tro på dem i stället för på den människa som faktiskt skapar dem. Sådana figurer är alltid spännande. Jag vände blicken mot matbordet. Där fick jag syn på konturerna av ett rundat föremål, ungefär lika stort som en fotboll. Jag gick litet närmare för att se bättre. Det runda blev avlångt och fick kanter och sprickor och försänkningar. Jag gick ännu litet närmare, och plötsligt blev jag alldeles kall. Där på bordet stod utan tvekan ett människokranium.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 4

Blott några kvarter från barrikaderna i gettot ägnade sig två män åt att bära in avancerad teknisk utrustning i en sliten lägenhet på Kyrkogatan femtioett. De hade försänkningar i båda läger och kunde därför komma och gå som de ville genom avspärrningarna. Den ene var grånad och till åren kommen och påminde mest om en snäll gubbe i sin alldeles för varma tweedkavaj och borsalinohatt. Den andre var inte mycket mer än trettio år gammal. Han var välbyggd och solbränd och hade tatueringar på båda armarna. Ett stort ärr på vänsterkinden gav honom en lätt skräckinjagande uppsyn. Mannen med tatueringarna hade just burit upp de sista apparaterna när han mindes att han hade glömt något. Han lutade sig ut genom fönstret och ropade till den äldre mannen borta vid bilen: "Robin! Jag glömde visst lådan där bak. Kan du ta med henne in?" Robin Kassan kisade mot honom och vinkade till svar. Några minuter senare kom han in i lägenheten med en kartong som han ställde på matbordet. Han flämtade i värmen och var tvungen att sätta sig ned en stund. "Tänk vad långt vi har kommit sedan den dagen!" utbrast han och tittade på kartongen med ögon som fylldes av nostalgi. "Ja, hon har betytt mycket för oss båda", sade mannen med tatueringarna, och de skrattade förtjust. Robin vinkade honom till sig. "Minns du soffan?" undrade han och fick något oanständigt i blicken. Mannen med tatueringarna smekte honom över nacken och axlarna. "Om jag minns!" utbrast han och genomfors av en välfunnen rysning. Robin nöp honom i stjärten. "Det finns en soffa här också!" viskade han förföriskt. "Ja, det gör det visst!" fnissade mannen med tatueringarna. "Men vi avslutar det här först", fortsatte han retsamt och drog sig undan. "Arbete, arbete – ständigt detta arbete!" suckade Robin teatraliskt. "Men du har naturligtvis rätt, min kära. En sak i taget!" De båda männen skred till verket, och strax hade de hängt en videoduk ovanför soffan, och monterat en projektor i hyllan ett par meter därifrån, mitt över rummet.

"Det gick ju bra med prästen", sade Robin efter en stund. "Skrek han?" "Nej då", svarade mannen med tatueringarna. "Så frikostig var jag inte!" Robin skrockade. "Nej, du är minsann en pålitlig hantlangare!" Han plirade med ögonen: "Och en underbar älskare." "Smicker hjälper dig inte förrän jobbet är klart", retades mannen med tatueringarna. "Vad är förresten meningen med allt det här?" undrade han plötsligt. Robin svarade inte genast, men efter någon minut vände han sig mot mannen med tatueringarna och såg på honom med ögon som var tröttare än vanligt. "Ja, det är väl lika bra att du får veta någon gång", började han. "Veta vad då?" frågade mannen med tatueringarna oroligt. "Min tid är snart till ända", fortsatte Robin utan att låta alltför nedslagen. "Jag har varit sjuk i flera år. Cancer. Nu har den spridit sig i hela kroppen, och jag har inte lång tid kvar. I bästa fall två, tre månader." Mannen med tatueringarna stirrade på honom. "Varför har du inte sagt något?" utbrast han till sist, och lät både chockad och förargad på samma gång. "Jag tyckte inte att det angick någon annan", svarade Robin med en axelryckning. Mannen med tatueringarna kunde inte dölja sin oro."Vet Fanny om det?" slängde han ur sig. "Nej", svarade Robin lugnt. "Hon vet inte ens att vi är här." "Så jag är alltså den ende som du har berättat det för?" undrade mannen med tatueringarna och sken upp. "Än så länge", sade Robin. "Men nu till din fråga: Minns du mannen som ledde oss till Clara den där gången i Fréjus?" Mannen med tatueringarna nickade. "Jag vill göra honom till min efterträdare. Det vet Fanny, och hon instämmer i mitt beslut. Hon vet bara inte hur snart det kommer att bli aktuellt. Den mannen har både förståndet och beslutsamheten, men han låter sig fortfarande bindas av småskurna moraluppfattningar. I morgon skall vi ändra på det, i morgon skall han lära sig att döda. Och sedan kommer han för alltid att vara i vårt våld, ja, i sitt eget. Minsann, han blir en värdig efterträdare! Han är större än dem alla, och klipskare; han hatar mer än alla tillsammans – ärkebiskopen, borgmästaren, polismästaren och de där dumskallarna. Han behöver inga maskiner, han behöver bara släppa taget och ge efter för sin ondska. Och sedan – stillhet, ro, förtröstan, renhet, skönhet. Allt det som ryms inom det underbara självförverkligandet! Det som bara några få av oss kan uppleva. Vi få, vi modiga och lyckliga; vi stora i vårt lilla brödraskap."

Mannen med tatueringarna tittade på Robin med en min som var full av ilska, oförståelse, uppgivenhet, besvikelse och chock på samma gång. Han hade svårt att begripa vad den gamle mannen talade om. I nästan femton år hade han sprungit hans smutsiga ärenden, gjort hans blodiga hantverk och lånat ut sin kropp för att tillfredsställa hans motbjudande lustar. Allt naturligtvis i förvissningen – inte förhoppningen! – att han en dag skulle sitta där på tronen själv med rätt att kräva av andra vad Robin alltid hade krävt av honom. Då skulle han vara solen i världsaltets mitt, och resten av solsystemet skulle kretsa kring hans önskningar, hans vilja och hans lustar. Det var, när allt kom omkring, inte mer än rätt, och det var så han trodde att också Robin resonerade. Han kände sig lurad och bedragen, försmådd, helt enkelt, som den älskare han faktiskt var. Och smutsig, eftersom han egentligen hatade det. Robin tittade muntert oförstående på honom: "Se inte så nedslagen ut! Det är en bra karl, det kommer du snart att märka. Mig skall du inte sörja." Han skrattade: "Du vet ju att vi aldrig sörjer andra än oss själva!" Ställd inför ett sådant aningslöst, oförskämt bemötande rann sinnet på mannen med tatueringarna. "Du har svikit mig, din snuskhummer!" skrek han så att Robin ryckte till. "Alla dessa år till ingen nytta. Hur fan tror du att det känns?" Ansiktet gick nästan sönder av vrede och frustration. Robin tittade först eftertänksamt och sedan, när saker och ting föll på plats, föraktfullt på honom. "Märkligt!" utbrast han och skrattade försiktigt. "Tänk att jag har överskattat din förmåga på det viset! Jag trodde att du hade så mycket förstånd att du insåg dina begränsningar. Men jag hade tydligen fel."

Han spände iskallt blicken i mannen med tatueringarna. "Vad trodde du egentligen?" undrade han hånfullt. "Att du kunde bli som jag genom att låna ut din rumpa? En sådan förolämpning! Det skulle jag aldrig göra. Och inte heller mannen som skall efterträda mig." Han fnissade och fnittrade och skrockade på samma gång: "En stjärtgosse som du?" Han pekade på mannen med tatueringarna. "Bli som jag?" Sedan brast han ut i ett rungande gapskratt, slog sig för bröstet och började hosta och tvingades sätta sig vid matbordet. "Kompromisslöshet, min vän", väste han och lät för första gången riktigt sjuk. "Integritet. Det är den sanna viljan, den sanna ondskan. Det sanna självförverkligandet. Inte offervilja, lojalitet eller undergivenhet. Det man vill ha tar man genast – själv, på egen hand, och för sig själv. Man får det inte plötsligt till skänks av någon bara för att man hänger honom i underbyxorna!" Han hostade igen och spottade upp litet slem. "Se till att få ordning på grejorna nu!" snäste han och reste sig mödosamt upp och tömde kartongen på dess makabra innehåll. Mannen med tatueringarna svarade inte. Han gjorde som han blev tillsagd, men inombords blåste vreden upp i orkanstyrka och bitterheten sköljde över honom i jättelika vågor som dränkte alla andra tankar. Hunsad, skändad, lurad och bedragen – detta skulle inte få passera. Hämndens ängel flaxade med vingarna i svärtan bakom ögonen. I morgon var en annan dag, då skulle allt vara förbi. På ett eller annat sätt.

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 3

Hon stod under ett träd vid parkeringen utanför stadsparken och väntade på mig – litet rund om magen, bronsfärgad, med stora, bruna, troskyldiga ögon och alldeles svart hår som hängde ned över axlarna och glänste i morgonsolen. Hon var vacker; vacker därför att hon var så naken, avskalad och oförstörd, vacker därför att hon inte bar på några fula, missprydande hemligheter, vacker därför att jag kunde se rakt igenom henne, se att i den kroppen levde ingen bitterhet, ingen avund, ingen missunsamhet, inga mörka tankar. Vacker därför att hon var så skör och bräcklig, och likväl stark på samma gång. Hon var förmodligen ett par år yngre än jag. Som Kaiser, ungefär. Hon betraktade mig med så mycket misstänksamhet som hon var kapabel till när jag steg ur bilen. Jag förstod att hon var osäker och ropade till henne: "Var det du som ringde för en stund sedan?" Hon svarade inte. "Du ville prata om Julius", fortsatte jag och läste upp mitt telefonnummer. Då slappnade hon av och kom emot mig och tog försiktigt min hand, och jag tog hennes, och jag kände genast att detta var en hand som varje förnuftig man borde säga ja till vid altaret. Men inte jag. Jag är inte så förnuftig. Vi satte oss i bilen och hon bad mig köra till en av stadens förorter där jag inte hade satt min fot på många år. "Cornelia", sade jag efter en stund. "Det är ett namn som förpliktar!" "Hurså?", undrade Cornelia reserverat. "Gracchernas moder", fortsatte jag. "Modersidealet i det gamla Rom, ett mönster för alla hustrur och mödrar som kom efter henne!" "Det visste jag inte", svarade Cornelia blygt och tittade i marken som en skolflicka.

Jag log mot henne, och hon sneglade mot mig med blicken och log försiktigt tillbaka. När vi kom ut till förorten visade hon mig vägen till parkeringen där vi ställde bilen, och sedan promenerade vi bort till en liten damm i en lummig park där vi satte oss under ett väldigt bokträd. Jag märkte att Cornelia fortfarande kände sig osäker, och jag bad henne så varsamt som möjligt att berätta för mig allt hon visste om Julius Kaiser. Hon skruvade på sig, och de stora, troskyldiga ögonen tittade överallt utom på mig, som om de fruktade vad de skulle få se i mina. "Du kommer aldrig att tro mig", mumlade hon till sist. "Jag är van vid att lyssna till de mest fantastiska historier", sade jag mjukt. "Lögner biter inte på mig!" Sedan fattade jag hennes hand i min och viskade i örat på henne: "Men lögner vet du inte vad det är." Då förstod Cornelia att jag av någon anledning litade på henne, och att hon kunde lita på mig, och hon började berätta den fantastiska historien om Julius Kaiser, goda och onda änglar, hemska människor och fruktansvärda konspirationer.

När Cornelia hade kommit till den där sista dagen då Angelica föll sönder och hon med sitt blod förvandlade den stackars ängelns hjärta till ett skimrande stoff som steg upp till himlen, såg hon mig för första gången rakt i ögonen. "Du tror väl att jag hittar på", sade hon nästan skamset. "Vad jag tror i mitt hjärta är min ensak", svarade jag förtröstansfullt. "Och hjärtat säger mig att du inte kan ljuga." Det förefaller egendomligt när jag tänker tillbaka på det i dag, men när jag betraktade den där flickan som satt bredvid mig i skuggan av Julius Kaisers bokträd, då visste jag att allt hon sade var sant trots att det var det mest fantastiska jag någonsin hade hört. Och Cornelia såg att jag trodde henne, och jag tror att hon för ett ögonblick kände sig litet lycklig, och hon fortsatte med sin berättelse. "Till sist orkade jag inte mer", började hon. "Jag blev förvirrad, arg, ledsen, irriterad, deprimerad. Psykotisk, sade doktorn när de lade in mig, men jag förstod aldrig vad det betydde." "När lade de in dig?" undrade jag försynt. "Det är en lång historia", fortsatte Cornelia. "Jag blev som sagt arg och ledsen och förvirrad och allt det där, och jag stod inte längre ut med att se Julius gå under, att se honom göra alla dessa oskyldiga människor så illa. Att göra sig själv så illa! Pojken jag alltid har älskat – det var fruktansvärt! Till sist hotade jag med att gå till pressen och berätta allt jag visste om alla illdåd som Julius och hans nya vänner hade begått." Hon tittade på mig med ögon som bad om förståelse, som om hon fortfarande var osäker på om hon hade handlat rätt: "Jag gjorde det bara för att rädda Julius!" Hon fick tårar i ögonen och jag lade armen om henne och plockade fram en pappersnäsduk och gav till henne. "Jag fick panik", fortsatte hon efter en stund, och jag förstod att vi hade kommit till en känslig del av historien. "Jag började gå ut och dansa, dricka, träffa andra män. Du måste förstå att jag hade väntat på Julius i hela mitt liv. Jag hade aldrig varit med någon man. Och en flicka har vissa behov, vet du." Jag nickade instämmande: "En man också." "Hur som helst", fortsatte hon. "Det var då de fick omkull mig."

"De tog reda på vilka barer och restauranger jag brukade gå till, och sedan mutade de personalen där att bjuda mig på preparerade drinkar tills jag inte längre ville ha något annat. Jag förstod inte förrän långt senare att det var knark i de där drinkarna. Men jag mådde bra, som en prinsessa, jag kände mig vacker och attraktiv, åtminstone ett tag tills jag började dricka alltfler drinkar och blev allt vimmelkantigare tills jag inte längre visste vad jag gjorde. Det var då de sammanförde mig med den här killen, Johnny." Det smällde till i huvudet på mig, men Johnny var trots allt ett ganska vanligt namn. "Visst var jag dum i huvudet", fortsatte Cornelia och drog litet på munnen. "Men inte hur dum som helst! Johnny påminde om Julius. Jag vet inte om de förstod det, men så var det i alla fall. Liten och skör, utlämnad, övergiven av alla som borde ha tagit hand om honom, oförmögen att klara sig själv i den stora världen. Efteråt insåg jag att han på många sätt inte alls var som Julius, men just då var han det bästa jag kunde hitta. Skrytsamma hingstar med gymkort och gurkor i kalsongerna har aldrig intresserat mig." Hon rodnade när hon kom på sin egen frispråkighet. Jag skrattade litet förläget. "Vi hade det faktiskt rätt fint i några veckor", fortsatte hon och lät för en gångs skull riktigt glad. "Visst var vi fulla och stenade nästan jämt, men vi hade det faktiskt ganska fint. Och mot slutet var vi åtminstone nyktra oftare än vi var berusade. Vi kunde nog ha gjort mycket för varandra. Men i magen kände jag att det inte var rätt. Och i magen hände det mycket, för den delen. Alldeles för mycket!"

Cornelia grep efter en död gren som stack ut ur bokträdet, kanske därför att det fick henne att känna sig närmare Julius. "Jag förstod inte att jag var gravid förrän en läkare och två poliser kom och hämtade mig på en nattklubb sent en kväll när jag inte hade sett Johnny på över en vecka", sade hon till sist och snyftade. "De viftade med ett papper och sade att de hade rätt att omhänderta mig eftersom jag äventyrade mitt ofödda barns hälsa." Hon kippade efter andan: "Jag visste inte ens om att jag bar ett barn inom mig!" Jag lade armen om henne och drog henne till mig och hon lutade huvudet mot min axel och fuktade skjortan med sina tårar. "De tog mig till ett mentalsjukhus och sade att jag skulle få stanna där tills de var säkra på att jag kunde ta hand om mig själv och mitt barn", fortsatte Cornelia när hon hade samlat sig. "Mina föräldrar visste ingenting, de trodde att jag var död! Och Julius, min älskade Julius – jag längtade efter honom, drömde om att han snart skulle komma ridande på en vit springare och ta mig därifrån. Men det där var naturligtvis bara dumheter. Jag har alltid varit den som skall rädda honom! Jag intalade mig själv att det där barnet som jag bar i magen inte alls var Johnnys, att jag egentligen hade legat med Julius, eller åtminstone att hans säd på något märkligt sätt hade smugit sig in i Johnny så att det i själva verket var Julius som befruktade mig. Men det spelar ingen roll: jag älskade det där barnet från första början, oavsett vems det var. Det var i alla fall mitt!"

Vi satt tysta en stund och lyssnade till vinden som fick bokens väldiga grenar att röra sig. "Du är en väldigt stark kvinna", sade jag till sist. "Stark och vacker. Hade jag varit lika stark som du hade jag genast förälskat mig i dig!" "Menar du det!?" utbrast Cornelia och tittade på mig med sina underbara ögon. Sedan suckade hon: "Men jag älskar bara Julius." "Jag vet", svarade jag. "Det är det som gör dig så stark." Jag smekte henne på handen. "Flicka eller pojke?" frågade jag efter någon minuter. "Flicka", svarade Cornelia och fick något sorgset i blicken. "Var är hon nu?" fortsatte jag. "De tog henne ifrån mig direkt efter förlossningen", snyftade hon. "Jag fick inte ens hålla om henne!" Tårarna vällde fram igen, och jag plockade fram ännu en näsduk och torkade henne om ögonen. "Jag har aldrig sett henne", fortsatte hon. "Men jag tänker kämpa tills jag dör för att få henne tillbaka!" "Den där Johnny", undrade jag. "Har du träffat honom igen sedan du blev utskriven?" "En gång för några veckor sedan", svarade Cornelia. "Han hade på något sätt fått reda på sanningen, och han ville att vi skulle hota med att gå till pressen om de inte gav oss tillbaka både flickan och en massa pengar. Jag sade att det var dumheter. Jag hade redan försökt med hotelser en gång, och jag visste hur det slutade." "Och hur tog Johnny det?" undrade jag. "Han är död", svarade Cornelia och lät märkligt oberörd. "Han ramlade ned från ett hustak i går kväll." Det smällde till i huvudet på mig igen, och den här gången visste smällen var den tog. "Vad heter han i efternamn?" frågade jag upprört. "Vem?" undrade Cornelia förskräckt. "Johnny förstås!" utbrast jag. Cornelia blev rädd och jag lugnade ned mig. "Förlåt", började jag ursäktande. "Men jag känner Johnny." "Gör du?!" utbrast Cornelia överraskat. "Jag var där i går när han föll ned från taket", mumlade jag. "Han blev knuffad!" "Nej!" skrek Cornelia. "Inte Johnny också!" "Vad menar du?" undrade jag upphetsat. "Ja, de dödade ju prästen i går kväll. Fader Patrick. Det måste du ha hört om!" Jag tittade henne i ögonen, och hon förstod och sänkte blicken. "Du kände honom", sade hon skamset. "Förlåt, jag visste inte det." "Hur skulle du kunna veta det?" sade jag varsamt och knuffade henne försiktigt i sidan. "Det är inte ditt fel att han är död."

Cornelia kröp närmare mig och lutade huvudet mot mitt bröst. "Vi två är alldeles ensamma i hela världen", sade hon uppgivet. "Hurså?" undrade jag och försökte låta aningslös fast jag visste precis vad hon menade. "Vi är de enda som vet något om allt detta hemska", fortsatte hon. "Jag har med mig någonting", sade hon plötsligt och sträckte sig efter en pappersbunt i fickan. "Något hemskt och något underbart på samma gång." "Vad är det?" undrade jag nyfiket. "Något som Julius har skrivit", svarade Cornelia. "Det var så jag fick tag i ditt nummer." "Så du har träffat Julius nyligen?" frågade jag och blev allvarlig, eftersom jag visste att det var viktigt. "I går kväll, för första gången på nästan två år. Utanför klostret dit du hade fört honom. Det står i papperen. Vi sade inget till varandra, men jag såg i hans ögon att han äntligen hade förstått. Han jagade in mig i skogen, bort från de där hemska människorna. Sedan tittade han på mig en lång stund innan han kastade blocket mot mig och sprang tillbaka till bilen." "Hur visste du att Julius var i klostret?" undrade jag förvånat. "Han ringde till min pappa på eftermiddagen", svarade Cornelia. "Kan jag få titta på papperen?" frågade jag och Cornelia räckte mig dem utan att svara. "Jag tror att något hemskt skall hända snart", sade hon efter en stund. "Och jag är rädd för att det har med min lilla flicka att göra." Hon tittade upp på mig med sina rödgråtna ögon: "Du måste hjälpa mig att rädda min dotter från de där vansinniga människorna!" Hon tystnade i några sekunder. "De kommer att sätta henne i maskinen!" skrek hon plötsligt och fick något desperat i blicken, som om en insikt i form av blixten hade träffat henne i huvudet. "Ja, så är det!" fortsatte hon. "De kommer att sätta henne i ena ändan av maskinen och Julius i den andra, och Julius kommer att förgifta henne med sin ondska!" Hon tittade vädjande, bedjande, gråtande på mig: "Du måste rädda min lilla flicka!" Jag lade armen om hennes underbara lilla huvud och smekte det svartglänsande håret, de bronsfärgade kinderna och de svullna, bruna, stora, troskyldiga ögonen som varken kunde ljuga eller vilja någon illa: "Ingen skall få göra din flicka något ont. Allra minst Julius." Sedan somnade hon i min famn, och jag somnade också, och rätt vad det var hade vi sovit bort halva dan. Och det var lika gott, för det var det underbaraste jag hade gjort på många år. Kanske i hela mitt liv.