Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 5

Långt senare menade Cornelia att det var ett under att hon alls hade överlevt, för rädslan som hon kände i det ögonblicket var så stark och intensiv att hjärtat inte bara stannade utan också förblev stilla i flera minuter. Hon mindes egentligen inget av dessa minuter annat än en besynnerlig känsla av att vara död och levande på samma gång, ungefär som de som påstår att de i ett traumatiskt tillstånd i samband med en svår olycka eller en operation har lämnat sin kropp och svävat över den i några minuter för att sedan återvända till livet. Till sist bröts förlamningen och den värsta skräcken lämnade henne och hon insåg att den främmande människan var lika stel och orörlig som hon. Hon kanske också var rädd, tänkte Cornelia. Nu kunde hon tydligt se att det var en kvinna. Hon betraktade främlingen med tilltagande nyfikenhet, och när rädslan hade lagt sig ytterligare klev hon in bland kläderna i hyllan för att komma henne närmare. Cornelia förvånades över sättet på vilket kvinnan därnere vid väggen iakttog henne. Blicken var stadig, eller snarare statisk eftersom den inte rörde sig, och hon blinkade inte, vilket naturligtvis var anmärkningsvärt. Ögonen var mörkt bruna som Cornelias, men större och rundare och magnifika i både lyster och mjukhet. Munnen var stram men vänlig och hon hade tunna, lätt putande läppar som var formade till ett leende som tycktes säga: "Jag är din vän, du kan komma mig nära, men du kan aldrig lära känna mig". Detta var förmodligen en generös och godhjärtad men samtidigt mycket hemlighetsfull person. Cornelia började fatta tycke för henne, och hon trängde sig förbi kläderna i hyllan och ut på gången intill för att komma henne ännu närmare. Den främmande kvinnan kändes inte längre särskilt främmande och absolut inte hotfull, och rädslan från helt nyss var så gott som försvunnen. Cornelia ville säga något, men hon vågade inte riktigt, och dessutom var hon nästan förstummad av den skönhet som den unga kvinnan utstrålade. Både ögon och mun var formfulländande men samtidigt mycket personliga, och det långa, tjocka, svallande kastanjefärgade håret kunde förmodligen väcka till liv avund och missunnsamhet hos de mest fördragsamma kvinnor. Först när hon kom ut på andra sidan upptäckte Cornelia att kvinnan vid väggen var alldeles naken. Och rent av ännu vackrare.

Hon kände sig både dum och oförskämd, men hon kunde inte låta bli att vandra med ögonen över den nakna gestalten. Hon följde linjerna från den raka, något spetsiga hakan, över den smala, utdragna halsen och de fasta men mjuka brösten som stod ut från kroppen, vidare utmed den följsamma ryggraden som böjde sig inåt kroppen i svanken och fick magen att puta ut litet grand, över den rundade stjärten, som liksom brösten varken var för stor eller för liten, nedför de alldeles släta låren, de muntert okynniga knäna, de spänstiga vaderna som i varje avseende stod i proportion till resten av kroppen, ända ned till de små, nästan barnsligt pigga fötterna, som liksom händerna och armarna och benen inte uppvisade några ådringar. Den gyllenbruna huden var nog vackrast av allt det vackra som den unga kvinnan utstrålade. Den föreföll sammetslen och saknade missfärgningar och födelsemärken. Dessutom var den i sig själv levande på ett annat sätt än kroppen i övrigt. Cornelia stod alldeles stilla av rörelse. Detta var inte bara en vacker kvinna – detta var förmodligen den vackraste kvinna som någonsin hade levat. Hon påminde om en ängel eller en sagofé snarare än en människa; en varelse som hörde hemma i de himmelska sfärerna och inte på den fula och förgängliga jorden. Cornelia skämdes över sin egen anskrämliga kropp som hon med skämtsam uppgivenhet brukade säga var 'förbrukad vid födseln'. Ibland undrade hon om det var kroppen som gjorde att hon inte lyckades uppväcka några känslor hos Julius. Och vem kunde väl i så fall klandra honom, suckade hon och tyckte att brösten och rumpan kändes litet extra slappa och formlösa. "Det måste vara underbart att vara du", viskade hon till den främmande varelsen. Men kvinnan svarade inte, utan fortsatte att le sitt hemlighetsfulla leende och tindra med de stora, runda, mörka ögonen som aldrig blinkade. Besynnerligt, tänkte Cornelia och lade huvudet på sned. Hon tyckte sig plötsligt känna igen den unga kvinnan. "Vem är du egentligen?" frågade hon till sist och gick ett par steg nedför gången. "En ängel, en drottning, eller en prinsessa?" Kvinnan svarade inte, men Cornelia fortsatte att prata. "Ja, du är nog en prinsessa. Den där gröna klänningen, den är nog din. Den klär dig. Men du klär väl i allt, förmodar jag. Om du kan tala så svara mig gärna, för jag undrar var jag har sett dig förut. Vi är väl i och för sig i samma ålder, men flickor som jag umgås inte med flickor som du. Så hur kan det vara att jag känner igen dig? Är du en filmstjärna, eller jobbar du kanske på tv? Har jag sett din bild i någon damtidning hos tandläkaren eller frisören?" Den underbara gestalten fortsatte att bemöta henne med tystnad.

Plötsligt märkte Cornelia att den unga flickan fick mer och mer liv allt eftersom hon närmade sig henne. Hon stannade till ett ögonblick och granskade den nakna kroppen som för första gången tycktes röra sig. Men återigen var det huden som stod för rörelsen. Lemmarna och extremiteterna och bröstkorgen och magen och ansiktet och ögonen förblev stilla, som om flickan var en renässansskulptur med en levande yta och ett dött inre. Huden var inte lika slät och finkornig längre, utan föreföll uppbruten i större partiklar, och det var dessa partiklar som befann sig i rörelse. Cornelia gick närmare och huden sprack upp och och blev grövre och fick stora försänkningar, och partiklarna blev större och rörelserna tydligare, och plötsligt märkte hon att det svaga ljuset reflekterades i kroppen som inte längre var särskilt tilldragande, och hon fortsatte framåt tills hon stod alldeles intill den främmande kvinnan och upptäckte att hon i själva verket var gjord av glas, och att det innanför glaset krälade oändligt många maskar som föddes och levde och dog därinne och sedan blev uppätna av andra maskar som i sin tur avlade fram nya som också de skulle framleva sina dagar i den människoformade glaskupan. Det var en vidrig syn, och Cornelia kunde inte låta bli att skrika av fasa och vämjelse. Alla morgonens skrämmande upplevelser sköljde över henne samtidigt. Tårarna strömmade nedför kinderna och hon skrek och skrek tills rösten inte ville vara med längre. Då vände hon sig bort från den skräckinjagande gestalten och började springa uppför gången. Men ljudet av den egna rösten gjorde att hon inte hade hört när ytterdörren öppnades, och ovetande om att hon plötsligt omgavs av nya, mycket större faror, bar det sig inte bättre än att hon sprang rakt i händerna på den svartklädde. I tron att det var Julius kastade hon sig i famnen på honom, men när hon tittade upp och fick se att det i själva verket var den där ruskige figuren som hade mördat gubben i butiken, kollapsade hela nervsystemet. Med hela ansiktet förvridet i ett frågetecken föll hon samman i armarna på honom. Det var en passande avslutning på en morgon full av skräck och fasa.