Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 2

En dag kom en av de änglar som regelbundet färdades till jorden flygande till vår herre där han satt på himlatronen och berättade att hon hade sett hur varelserna därnere på den märkvärdiga planeten slogs och levde rövare och jagade, fördrev och slaktade varandra. Detta var förvisso något som alltid hade pågått, men dittills hade ingen brytt sig om det eftersom både vår herre och hans änglar hade varit upptagna med att fröjdas över den raska och positiva utvecklingen på jorden. Den lilla ängelns ruskiga upptäckt fick återigen vår herre att gripas av ilska och misströstan över materiens oförmåga att komma till insikt om sin egen existens. Hur skulle han någonsin bli klok på sig själv om underverket som han hade skapat därnere aldrig lämnade honom någon ro att lära av det? Efter att i vredesmod ha låtit ytterligare några himlakroppar regna över jorden, lugnade han sig och sammankallade sina närmaste änglar för att höra vad de hade att säga om situationen. (Här bör framhållas att de änglar som vår herre skapade för att förläna materien dess olika egenskaper aldrig själva kan vara medvetna om sin egen existens på det sätt som gud önskade. De fungerar bara som en omedelbar funktion av gudomligheten, delar av vår herre själv och därmed lika allsmäktiga som honom i de situationer där de har inflytande. Liksom vår herre vet de allt och därför också ingenting. Och liksom vår herre har de ingen början och inget slut, vilket är en mycket dålig förutsättning för att lära sig något. Och bara den som själv måste lära sig något kan bli medveten om sin egen existens. Allt lärande kräver en början och åtminstone en uppfattning om ett slut. Tiden är således ett rekvisit för kunskap. Änglarnas materiella sida medger emellertid en begränsad förståelse, men mer om det senare.)

Nåväl, de visaste av änglar samlades runt himlatronen och förtalte för vår herre allt de visste om den senaste utvecklingen på den märkvärdiga planeten jorden. Jo, det var sant som den lilla ängeln sade, att därnere försiggick ruskigheter. Herren blev ond på dem och undrade varför ingen hade sagt något om detta tidigare. Efter diverse mummel enades församlingen om att de aldrig hade bekymrat sig över detta. Ingen kunde närmare förklara varför, men snart nog haglade ursäkterna genom luften. Det hade helt enkelt blivit så mycket annat att göra i himlen att angelägenheterna på jorden hade fallit i glömska. När vår herre, fortfarande på dåligt humör, undrade om där fanns någon i församlingen som hade någon som helst uppfattning om vad som egentligen pågick på jorden, trädde till sist en ängel fram och erkände att hon faktiskt hade några nyheter att förmedla. (En ängel är i utgångsläget könlös. Den kan däremot på jorden anta köttslig och därmed könslig gestalt för att lösa sina olika uppgifter. För enkelhetens skull betraktas änglarna i texten som feminina. Vår herre däremot beskrivs i maskulinum av rent traditionella skäl.) Ängeln berättade att hon av några underlydande änglar (hierarkier hade tidigt etablerats för att sköta den växande administrationen av himmelriket) för en tid sedan hade hört att varelser som tycktes skilja sig från alla de andra plötsligt hade börjat dyka upp på jorden. De gick på två ben, och när en av dem dog gjorde de sig stort omak med att skaffa undan kroppen under vad som föreföll vara högtidliga former. Dessutom kunde de sitta orörliga i timmar och betrakta stjärnorna på himlen, som om de begrep att det däruppe faktiskt fanns något att begripa som de absolut inte begrep. "Märkligt!" utbrast vår herre. "Men jagar de varandra och de andra djuren och förgör dem då?" undrade han myndigt. "Inte vad jag vet", svarade ängeln. "Nå, men låt oss då se till att så aldrig kommer att ske! Mina vänner, jag tror att vi står inför det stora genombrottet."

Återigen var vår herre tillfreds med tillvaron, ja, kanske mer än någonsin. Äntligen hade det på jorden dykt upp varelser som intresserade sig för något mer än att leva i okunskap, och som förstod att inte förgöra sin omgivning och därmed också förutsättningarna för att förstå den. Nu gällde det bara att se till att dessa nya varelser inte hamnade snett och började uppföra sig som alla andra oförståndiga bestar därnere. Men hur skulle det gå till? Vår herre tänkte en stund innan det slog honom att det i himlen fann en massa överflödiga änglar som bara gick och drog och viftade med solfjädrar och sjöng lovsånger. Dem kunde man naturligtvis skicka till jorden utrustade med sådana egenskaper som dessa nya varelser borde ha för att utvecklas i rätt riktning! Strax omsvärmades himlatronen av tusentals änglar som alla fick höra att de skulle sändas ut på det viktigaste uppdraget av alla: att leda jordens herrar på rätta vägar, att hindra dem från att någonsin jaga och förgöra varandra, att få dem att älska varandra och alla andra och, när de väl en gång begrep sig på sin egen existens, också vår herre. Och änglarna förstås, tillade han i förbifarten. Alla änglarna blev överlyckliga över att plötsligt finna sig tilldelade denna den viktigaste av alla uppgifter någonsin. Alla utom en. För just som herren hade givit dem den kraft och gudomlighet som de behövde för att kunna sprida de önskvärda egenskaperna till varelserna därnere på jorden, reste sig en ängel upp och skruvade på sig. "Ja, min vän?" undrade vår herre med mildhet. Den lilla ängeln harklade sig. "Min skapare säger att vi skall göra så att dessa varelser inte jagar och förgör varandra, men vad skall de i så fall leva av?" Vår herre såg först oförstående på den lilla ängeln. Sedan log han med hela sin härlighet: "Av gräset på marken och trädens och jorden frukter, förstås! Vad annars, lilla vän!" Den lilla ängel var inte helt nöjd med svaret. "Men gräset och trädens och jordens frukter har väl också liv som allt annat på jorden? Varför är det bättre att förgöra dem än sådana som går på fyra ben eller simmar i havet eller krälar på marken eller flyger i luften?" "Men det förstår du väl!" utbrast vår herre irriterat. "Det är ju inte samma sak! Nog nu, iväg med er!" Och alla änglarna lämnade tronsalen och försvann ned till jorden för att fullborda underverket.

Alla utom den lilla frågvisa ängeln och ytterligare ett par änglar som inte heller var riktigt nöjda med vår herres svar. "Det är något med det här som inte stämmer", viskade den frågvisa till de andra. "De andra är på väg ned till jorden för att hindra de nya varelserna att leva av andra som påminner om dem själva. Däremot får de gärna leva av annan materia som inte uppvisar lika tydliga likheter med dem själva. Men har vår herre en gång inte lärt oss att all materia är densamma?" "Jo", instämde de andra änglarna försiktigt. "Nå, men då måste det betyda att om de nya varelserna får lov att leva av en sort men inte av de andra, då kommer de aldrig att förstå materiens enshet och då kan de aldrig bli varse sin egen existens, och vår herre aldrig sin och vi aldrig vår!" "Nej", svarade församlingen aningen tvekande. "Men vad kan vi göra åt det?" "Jo, förstår ni", började den frågvisa. "Ibland ser inte ens vår herre hela bilden och då är det vår uppgift att tvätta ögonen på honom så att han blir medveten om verkligheten." "Och vad betyder det?" De andra änglarna blev ängsliga, för de började förstå vad den frågvisa menade. "Jo det betyder att vi måste fara ned till jorden och göra tvärtemot vad de andra änglarna gör och visa de nya varelserna alla sidor av materien, också dem som inte alltid är så vackra." "Men det vill inte vår herre, det vet vi ju!" "Nej", fortsatte den frågvisa med både tålamod och övertygelse. "Men därför är det också vår uppgift – vi som begriper, för en del av vår gestalt är faktiskt materia, till skillnad från vår herre, även om en annan del av oss är av samma stoff som han! – att rädda vår herre undan hans egna önskningar, de önskningar – eller den oförmågan, eftersom han inte är en del av materien – som hindrar honom från att se hela bilden!" "Men det betyder ju…" stammade församlingen. "Uppror, javisst!" utbrast den frågvisa dristigt. "Men ett litet uppror till och från är bara bra! Det rensar ögon och öron och huvud och förstånd. Vänner – glöm inte att också vi är en del av vår herre, att också vi för alltid skall sväva i ovisshet om vår existens om vi i dag inte beslutar att ta ansvar för det sanna intresset, det som angår oss alla!" Den frågvisa blev alltmer självsäker, och den lilla församlingen, som ju redan från början hade hyst tvivel om det förståndiga i vår herres avsikter, lät sig efterhand övertygas tills de slutligen bestämde sig och gjorde den frågvisa sällskap ned till jorden där de skulle lära de nya varelserna – hela universums, vår herres och änglarnas eget hopp om att en gång nå självförståelse – allt det som deras själsfränder, gudsänglarna, skulle lära dem att undvika.

Och så blev det kaos och kalabalik i himmelriket, och vår herre blev förtvivlad och rasande omvartannat, och varelserna därnere på jorden blev medvetna om det som vi i dag kallar för gott och ont, och därmed gavs de mycket riktigt förutsättningar att en gång bli varse inte bara sin egen utan också vår herres och alla änglars existens. De upproriska änglarna, dem som vi kallar fallna, var redan från början mycket få i förhållande till herrens änglar, och inga nya har tillkommit sedan upproret. De har därför alltid varit beroende av att utnyttja människorna själva för att sprida sitt budskap till andra människor. Vad vi kallar för det goda har däremot ofta hänskjutits till just den andliga sfären, helt enkelt därför att det finns tillräckligt med änglar som sprider det godas idé för att vi människor skall kunna ägna oss åt det onda i stället. Eller så är det på det viset att det goda är svårt och därför lättare att lämna åt änglarna, och det onda enkelt och därför lättare att ta hand om själv. Eller tvärtom. Stor sak i det, vi sitter här omgivna av goda och onda änglar, och de onda, som alltså alltid har befunnit sig i numerärt underläge, har sedan urminnes tider gjort allt för att förgöra de goda änglarna, gudsänglarna. Inte därför att de tycker illa om dem, bara därför att de vet att godhet och ondska förutsätter varandra. Frågan är bara om de fallna änglarna kommer att sluta förgöra de goda den dag det finns lika många av varje sort. Fan tro't.