Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 7

Cornelia kröp fram till randen av löpgraven och letade efter Julius som låg på botten, utslagen, blodig och med ett hål i bröstet där metallstaven hade träffat. Det vilade en förunderlig stillhet över honom. Försiktigt hasade hon sig ned i graven och tog hans huvud i sin famn. "Julius…" snyftade hon. "Snälla, säg något." Julius svarade inte. Hon vaggade honom försiktigt en liten stund, och plötsligt sträckte han ut handen och rörde vid hennes ansikte. För första gången. Någonsin. Han formade ord med munnen, men ingen av oss kunde höra vad han sade. Bara Cornelia. Hon visste vad han ville säga. "Tack, min älskade, tack för allt!" viskade hon och vandrade med fingrarna över hans läppar, och han kysste dem, och sedan lutade han sig tillbaka och somnade in. Cornelia tog gråtande en glasbit som hade slitits loss i explosionen och skar sig i fingret och lät blodet droppa ned i munnen på Julius, och det fräste till och bubblade en liten stund, och sedan steg ett stort ljus ur hjärtat på honom och försvann ut genom ett fönster strax under takåsen. Samma fönster genom vilket solen hade kastat sina strålar över dem den där morgonen för så länge sedan då de hade sovit på loftet tillsammans. Den där enda morgonen. Allt var slut, Julius var borta. Han räddade sig själv och flickan genom att låta hennes godhet flöda genom sin kropp till dess varken han eller maskinen orkade längre. Han visste att slutet var hans enda räddning. Och vem vet, kanske upplevde han för ett ögonblick det där fjärde aggregationstillståndet som han alltid hade längtat efter. På riktigt.

Jag andades ut, om och om igen, tills jag begynte nedklättringen. Då hörde jag plötsligt satkärringen långt under mig: "Förbaskade avföda, Satans förrädare!" Jag tittade ned och fick se henne stå vid maskinen med den gråtande flickan i ett stadigt grepp. Hon hade tagit kontroll över vinschen med Robin Kassan och nu styrde hon honom raskt mot säkerheten. "Det är krut i gumman, skall du veta!" ropade han förtjust och brast i skratt, och hostade, och skrattade igen. "Vad tycker du förresten om min trollstav?" hojtade han och höll upp staven och drog till i ena ändan så att stora knivblad med hullingar for ut ur den. "Själv älskar jag den! Skall vi se vad flickan tycker?" Satkärringen skrattade så att hon blev alldeles rusig och nästan föll omkull. Jag klättrade vidare. Jag var nästan framme vid vajern i taket. Den var fäst i en lina som löpte hela vägen till andra sidan. Det var samma lina som bar upp vinschen där Robin Kassan hängde. Satkärringen styrde honom allt närmare marken och räddningen. Jag skyndade på och snubblade till, tappade nästan taget och fattningen, men kom till sans och fann greppet igen. Det var säkert trettio meter till marken. Jag var livrädd.

Plötsligt hörde jag satkärringen skrika. Jag stannade upp och tittade ned mot maskinen och fick se hur den lille mannen med fingrarna hade kravlat sig upp över kanten och dragit omkull gumman så att hon tappade greppet om flickan. Sedan skickade han Robin Kassan långt ut i luften. "Din lille skit!" skrockade Kassan. "Du tror väl ändå inte att du kan rå på mig?!" Samtidigt sparkade satkärringen till den lille mannen på smalbenet så att han föll ihop med ett skrik. För första gången ingrep nu Fanny Frank och tog kontroll över reglagen, och snart var Robin Kassan på väg tillbaka igen. Jag såg vajern strax ovanför mig, sträckte ut handen och rörde vid den, tog ännu ett steg, grep tag i den och virade den runt mina händer och armar. Sedan klättrade jag upp till toppen av staketet och gjorde mig beredd att kasta mig ut. Då bröt helvetet löst. En våldsam explosion skakade berget en bit bort. Sedan följde en till, och ännu en. Hela tiden kröp de närmare. Rök och damm och bråte kom farande ur gången som förband Själavandringen med bergrummen under Själens Frihets kursgård. En sista explosion satte hela byggnaden i gungning. Jag tappade fotfästet och for iväg mot Robin Kassan som just stod i begrepp att ta emot flickebarnet från satkärringen. Han tittade upp och skrattade till strax innan jag träffade honom med fötterna i bröstet. Satkärringen kastades ned på plattformen och bröt lårbenshalsen. Den lille mannen med fingrarna återtog kontrollen över reglagen och förde Robin Kassan över graven med brinnande olja till andra sidan där de hemlösa väntade med påkar och slipade bitar av glas och järn i händerna. De sjöng inte längre Själens Frihets kampsång. Jag hade fått tag i en bit av hans käp och följde efter. De hemlösa hjälpte fram mig med sina hurarrop, med sina krav på upprättelse och Robin Kassans blod. Mannen på Försäkringskassan. Tänka sig. Han flinade: "Se där, du är minsann som jag! Men här, ta staven, ta den och gör slut på mig!" Han räckte fram staven. Jag tvekade. "Det är väl vad du vill?" fortsatte han. "Du har den rätta ändan, den är ofarlig för dig. Men ta den då, gör slut på mig!" Jag tog tag i ändan på staven. Den var mjuk, välsnidad, inbjudande. Förförisk. Den doftade av makt och domsrätt. Jag tvekade. "Men ta den då!" skek han. Vädjande. Jag släppte taget. En sådan tjänst tänkte jag inte göra honom.

Jag ropade till den lille mannen med fingrarna att vinscha in oss. Jag hoppades att han fortfarande hade kontroll över reglagen. När jag inte fick något svar vände jag mig om och fick se något som jag aldrig kommer att glömma: ur tunneln som förband Självandringen med bergrummen under Själens Frihets kursgård kom Rugbybollen rusande. Han var helt övertänd och allt eftersom lågorna slukade honom blev vi varse hans verkliga kropp: de spetsiga öronen blev till små horn, ögonen brann gult av illvilja, fettet runt magen försvann och blottade benen, och fötterna var verkligen klövar. Nu såg han ut som en riktig djävul, en sådan som man kan se på medeltida kyrkmålningar. Han fortsatte ut över kanten till graven med brinnande olja, men i stället för att falla ned förvandlades hans kropp till ett eldklot som for iväg mot mig och Robin Kassan. Jag tog spjärn mot Kassans kropp och sköt mig bort så långt jag kunde. Eldklotet träffade en bit ovanför huvudet på honom, slet av vinschen och fortsatte till slutet av Själavandringen där det exploderade. Robin Kassan föll handlöst till marken där de hemlösa tog emot honom med sina klubbor och pikar och hemmagjorda knivar. Jag vände bort blicken. Det räckte med att lyssna till skrik som blev till kvidanden som blev till flämtningar som blev till gnyende snyftningar. Några minuter senare var allt över och det blev tyst. Mannen på Försäkringskassan var borta.