25 juni 2006

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 3

Det var på många sätt en egendomlig natt för både människor och djävlar och änglar. Sällan har så mycket dådkraft sprungit ur ett och samma ställe vid ett och samma tillfälle som just den natten. Åtminstone inte ur personer – mänskliga och andra – som aldrig tidigare hade visat tecken på sådant mod och egensinne. För samtidigt som den märkliga figuren som var formad som en rugbyboll, tillsammans med sin nye herre – som alltså var en människa! – lade bomber under allt som hade gjort honom till den han var, smög en annan märklig figur ned i samma gångar, fick syn på de två andra som han kände alltför väl, gömde sig för dem utan att veta vad de sysslade med, kröp fram igen, och försvann bort mot tunneln som ledde ned till Teaterparken, Själavandringen och den märkvärdiga maskinen. Den delen av nöjesparken var stängd under natten, så medan hög och låg och tjock och smal och rik och fattig, ledsen, glad, halvdan och alldaglig förträngde livets vedermödor på andra håll i parken, hade Julius Kaiser all tid han behövde för att ta sig an det där sattyget som en gång hade givit honom allt han kunde önska sig och tagit allt annat ifrån honom. Han hukade sig under taket i den smala, låga tunneln där röret löpte som fraktade själarna som maskinen tog i pant från sina offer bort till det gamla gruvschaktet, den yttersta domen, där samvetskvalen ljöd som vargungar i natten. Döende vargungar. De som aldrig glömmer säger att dödsjämret i förintelselägrens gaskamrar var just sådant – mycket lågt, varken mer eller mindre. Mycket lågt. Till sist mynnade tunneln ut i den lilla graven där han så ofta hade stått med metallstaven i handen och bjudit ut sin ondska till dem som visste att betala med det som är ovärderligt. Ovanför honom löpte rälsen där vagnarna på dagarna och kvällarna skakade fram med hänförda, extatiska människor som trodde att Själavandringen var en fantastisk lek. Bara Julius visste att alltsammans var ruskigaste allvar. Det var hans dröm, den var bara sann för honom. Men den var fasansfull för hela mänskligheten.

Nu stod han där, för första gången ensam med den märkvärdiga maskinen, detta monster som hade skapats av himlens avfällingar till gagn för människans ondska, materiens oförmåga, antimaterien. Det fjärde aggregationstillståndet, kassen kantai, det stora slaget – pyttsan! Men inget är förgäves, och nu kom plötsligt den gamla kunskapen till nytta. En tanke slog honom: hur kom det sig att han en gång för nästan tjugo år sedan hade kommit till insikt om samma längtan som den som dödsängeln gav uttryck för, och som maskinen faktiskt var en symbol för? Hade den svartklädde månne smugit sig på honom i sömnen, i drömmen, och smittat honom med dessa fruktansvärda tankar? Eller hade han insjuknat långt tidigare? Och vem hade i så fall spridit sjukdomen? Nej, bort, hemska, onda, hädiska tanke! – inte kunde det väl vara mor Anne-Margrete? Nej, naturligtvis inte. Men kanske morfars far? Nej, det var inte heller rimligt. (Det fanns en viss logik i det.) Men då var det socialisterna! De whiskypimplande socialisterna som alltid förekom i amerikanska tv-serier. Dödsängeln var en sådan socialist, och den där Robin, Fanny Frank och alla de andra. Socialister! Men inte Cornelia, där hade mamma faktiskt fel. (Det var ett stort erkännande, fullt tillräckligt för resten av livet.) Nej, den där hemska sjukan som socialisterna hade smittat honom med och som han sedan i sin galenskap hade spridit till andra, skulle inte längre föras vidare. Han mindes sin läxa, den han hade lärt för tjugo år sedan, men också den som hade slagit honom i huvudet helt nyligen, den dagen då Cornelia plötsligt inte fanns i hans närhet. För det vackra i det hela var att allt det fruktansvärda som han hade lärt sig tjugo år tidigare kom till nytta när han nu skulle göra allvar av allt han hade begripit det senaste året. Han visste precis hur den där maskinen fungerade, han kände varje detalj i processen, varje liten händelse, ned till minsta väteatom. Tekniken, den var lätt att sätta sig in i. Det som går in och ut ur en maskin är bara två sidor av samma mynt, och det myntet går, som alla mynt, att vända på. Och om man dessutom slipar ned sidorna och graverar om dem, då kan man förändra världen. Det var precis vad han ämnade göra.

Maskinen var i dåligt skick. Överallt fanns lösa delar och muttrar och skruvar som höll på att rosta sönder eller saknades helt. Det var tydligt att den var i behov av en ordentlig renovering. Han skrockade för sig själv. Nu skulle den få sig en grundlig genomgång av ett slag som ingen hade räknat med. Bara Julius visste att det gick att genomföra. Han var den ende som förstod maskinen i sitt hjärta, för en gång hade han själv velat vara som en sådan maskin. Ärkebiskopen, polismästaren, borgmästaren och de andra halvfigurerna, de begrep ingenting. De trodde att ondskan var en kappa som gick att köpa för pengar, en ytterrock att gömma sig under när kylan i den stora världen blev för sträng för deras ambitioner. Bara Julius visste att ondskan låg i själva ambitionen. "Det borde vara här", mumlade han och böjde sig ned bredvid det stora handtaget där mannen med de märkliga fingrarna som drog ihop och rätade ut sig samtidigt på båda händerna brukade stå när han satte igång maskinen. Han lyste försiktigt med ficklampan på de svarta plåtsidorna, fram och tillbaka flera gånger. "Muttrar, skruvar, spikar, kugghjul, nubb, plåt, sladdar – allt!" suckade han uppgivet. "Jag behöver reservdelar." Maskinens bedrövliga tillstånd gjorde honom nedslagen. Var kunde han månne få tag på allt han behövde, undrade han. Mitt i natten? Som han satt där lutad mot maskinen, nästan gråtfärdig, hörde han plötsligt fotsteg, mummel, röster som hastigt närmade sig honom, och han försökte krypa ned i graven och gömma sig, men det var för sent – de hade redan fått syn på honom. Han hade glömt dem – de hemlösa som höll till längst ned i Själavandringen, som aldrig såg dagens ljus, och som levde som spetälska i biblisk tid till varnagel för den hänförda publiken som for förbi i sina vagnar och med skräckblandad förtjusning kastade till dem en slant eller två. "Se på dem!" skrek sensmoralen. "De hoppade ur ekorrhjulet, de trodde i sin enfald att de var bättre än du och vi och jag och ni och alla andra. Se på dem nu, på botten av livet, långt under er som får göra den fantastiska resan från puppa till själens fullbordan. Medborgare, fasa för dem, deras lättja, deras högmod! Fylls av skräck och vämjelse inför deras vettlösa egensinnighet."

Julius var livrädd för de där geléaktiga varelserna i sina smutsgula trasor, med sina insjunkna kinder, sin nikotinfärgade hy och sina omisskännliga tecken på vitaminbrist, näringsbrist, vätskebrist, ja, alla mänskliga brister som man kunde föreställa sig. Så nära men ändå så långt borta, tänkte han. Nåväl, jag dör och flickan lever. Inte så dumt, trots allt. Jag dör i dag i stället för i morgon, men flickan lever för evigt. Och jag förgås i elden, precis som jag alltid hade tänkt mig. Jag har bara mig själv att skylla. Han låg på botten av den lilla graven med slutna ögon och hörde hur de samlades omkring honom. De sade ingenting, de bara kved och mumlade, alldeles tyst, nästan som samvetskvalen i den yttersta domen. Efter en liten stund bestämde han sig för att allt var slut och öppnade ögonen. Han ville möta döden med blicken när den tog honom. Men allt han såg var hur en figur som utstrålade någon slags självklar auktoritet trängde sig förbi de andra och fram till kanten av graven. Han bar ett par spruckna glasögon av en modell som hade varit populär ett antal år tidigare. Julius mindes den modellen mycket väl eftersom den hade hört till handelsimperiets mest framgångsrika produkter. Det var en originaldesign som han hade kommit över när han köpte ut en av sina många havererade konkurrenter. Mannen med glasögonen tittade utforskande på Julius i några sekunder. Sedan räckte han honom handen. "Kom!" väste han med en röst som var karg och härjad men samtidigt full av värme och välvilja. Julius var förundrad, han visste inte vad han skulle tro. Varför ville de inte döda honom i graven där han kunde ligga länge innan någon hittade honom? Var de hungriga och ville åt hans kött? Att falla offer för kannibaler hade alltid hört till en av hans största fasor, men nu brydde han sig inte längre. Efter en stund sträckte han ut handen och lät församlingen dra upp honom ur graven. De synade honom i flera minuter, rörde vid hans kläder, hans hud, hans ben och huvud och armar, och hummade och suckade, stönade och utbytte förundrade blickar med varandra. Julius tänkte att nu synade de rovet. Vilken besvikelse! Han skrattade för sitt inre. Det fanns inte mycket kött kvar på den kroppen. På många sätt var han lika nedgången som de. Till sist gjorde mannen med de trasiga glasögonen en gest med händerna och de andra drog sig undan. "Du ser ut som vi i kroppen", sade han förundrat. "Men skor och kläder, ja, till och med tänderna, tillhör en fin herre. Var har du stulit dem?" Julius kunde inte låta bli att dra på munnen. "Tänderna?" fnissade han. "Hur skulle jag ha kunnat ta dem från någon?" "Det undrar jag också", sade mannen med de spruckna glasögonen bistert, och tillade med en blick och ett tonfall som skar genom Julius: "Vem är du egentligen?"

Julius berättade hela historien. Det tjänade inte längre något till att ljuga. Församlingen tittade misstroget på honom, hånskrattade ibland och log överseende när detaljerna var gulliga och inte, som de ofta var i deras ögon, groteskt överdrivna. Men mannen med de trasiga glasögonen var inte lika säker på att Julius narrades. Han synade honom hela tiden med en blick som tycktes tränga genom skor, kläder, händer, fötter, kropp och ögon. Och något sade honom att denne man talade sanning. Något i anletet, hållningen, till och med i själen; något i hans eget minne. När Julius berättade att han hade kommit dit för att förstöra maskinen gapskrattade församlingen, men mannen med de spruckna glasögonen gjorde en skarpare markering än den första och de tystnade tvärt. "Jodå, du är Kaiser", konstaterade han. De andra mumlade upphetsat, men ingen sade något. "Jag minns dig", fortsatte han. "Har vi träffats?" undrade Julius utan att låta särskilt förskräckt. Han hade redan förlikat sig med tanken på en ond, bråd död. "Du har träffat mig en gång", svarade mannen med de trasiga glasögonen. "Rakt i hjärtat! Men det minns du förstås inte. Din rovgirighet drev mig från hus och hem. Min fru tog livet av sig och samhället tog mina barn ifrån mig. Allt som fanns att ta för mig var flaskan. Det var nästan fem år sedan. Då, på den tiden, var jag frisk, reslig, eftertraktad, inflytelserik och välbärgad – en sinnebild av varje människas dröm om framgång genom förtröstan och hårt arbete. Allt det tog du ifrån mig." Han spände ögonen i Julius som plötsligt kände sig illa till mods: "Se på mig: fem år – fem år av mitt liv. Ett helt annat liv, eller hur?" Han rosslade och hostade upp litet slem som han spottade ut på marken bredvid sig. "Men se på dig!" utbrast han sedan. "Dig tog det bara fem månader!" Han stack pekfingret i bröstet på Julius: "Samvetet är den bästa hälsokuren!" Sedan brast han ut i skratt, och resten av församlingen följde efter, och Julius kände sig inte längre lika oförvägen. Tvärtom var han livrädd. Det var en sak att bli ihjälklubbad, skinnflådd och uppäten av underjordiska vildar. Det var rent av en smått heroisk död. Men att släpas till stupstocken efter en sådan rannsakning, det var outhärdligt. Inte minst när straffet dessutom vore rättmätigt. För så visste han i sitt allt friskare hjärta att det skulle vara.

Döden låg i luften – tung, sötaktig, påträngande, som om liket redan hade börjat lukta. Julius föreställde sig hur maskarna kom krypande in genom kroppsöppningarna, och han blev illamående och hulkade, kräktes en smula, till och med snyftade, och detta gjorde massan upprymd och de närmade sig honom och tog fram små påkar, batonger och slipade föremål med vilka de skulle låta honom gå en utdragen och framför allt plågsam död till mötes. Ingen gillar en lipsill, särskilt inte en som själv har ställt till med så mycket elände. Men just som de skulle börja att slita små köttstycken ur kroppen på honom, höjde mannen med de trasiga glasögonen handen. "Stopp!" utbrast han bistert, och församlingen hejdade sig även om det grymtades på sina håll. "Alla har faktiskt en ångervecka, det vet jag som gammal köpman!" Återigen drog han ned skrattsalvor. Han vände sig mot Julius och tittade på honom med den där genomträngande blicken: "Vill du verkligen förstöra den där maskinen?" Julius nickade och snyftade. "Den som har gjort dig till den du är, den som har givit dig allt du har?" "Vad är det värt nu?" mumlade Julius. "Det har inte betytt något på länge", skyndade han sig att tillägga. Mannen med de spruckna glasögonen fortsatte att granska honom. "Nåväl", sade han till sist. "Då skall vi hjälpa dig." Genast brast församlingen ut i förbluffade rop och stön och suckar, och många kunde inte dölja sin besvikelse. "Den skurken, vad skall han leva för?" sade någon. "Varför skall han få göra rätt för sig?" undrade en annan. Mannen med de trasiga glasögonen tystade dem. "Bara han kan skona världen från sina egna förbrytelser. Och dessutom är det inte mer än rätt att låta varje människa ta hand om vad hon själv har ställt till med. Om hon bara vill. Och Kaiser säger själv att han skall dö i morgon när han gör allt detta. Om så inte sker kan vi ju alltid hacka sönder honom då, eller hur?" Massan hummade, på sina håll irriterat men överlag instämmande. De visste att mannen med de spruckna glasögonen talade sanning. Han var en rättfärdig man. Och när allt kom omkring kunde de faktiskt döda den där gynnaren i morgon. De drog sig tillbaka och lade ned sina påkar, och sedan skred de till verket med att hjälpa Julius att slutföra hans viktiga arbete. Han hade givits tid att leva tills han själv valde att dö.