Bok 1: "Julius". Kapitel 1, del 2

Julius visste allt om det goda livet för länge sedan, och om det hemska öde som hade drabbat Anne-Margretes farfar. Han hade fått historierna berättade för sig om och om igen ända sedan öronen började växa i livmodern. Anne-Margrete skyllde allt på socialisterna. Eller judarna. Eller liberalerna. Eller samhället. Eller de homosexuella. Ja, alla som kallade sig sexuellt frigjorda. "Bland sådana människor finner man inga oskyldiga", brukade hon säga. Eller arbetarna, de där uppkomlingarna som hade lurat skjortan av farfar. Han hade haft flera affärsbekanta av tvivelaktig börd, det hade hon tagit reda på långt senare. Eller de bildade klasserna, präster och akademiker, som hade sålt ut sina institutioner och ämbeten till slöddret. Det fanns så många att skylla på att hon för länge sedan hade tappat räkningen. Oftast kallade hon dem för socialister allesamman. Det var lättast så. Nästan varje dag upprepade hon för Julius att det goda livet dog den kvällen då socialisterna tog livet av hennes farfar. "Och de har inte lämnat oss någon ro sedan dess", fortsatte hon. "Stick ut huvudet genom fönstret så får du se. Varenda människa därnere på gården är en socialist. Var på din vakt, snart kommer de och tar dig också!" Ibland blev Julius så rädd när hon talade på det viset att han sprang och gömde sig i badkaret. Då följde Anne-Margrete efter och tog upp honom i famnen, bar in honom i sovrummet och satte sig på sängkanten där hon vaggade honom samtidigt som hon strök hans blonda hår. "Allt blir nog bra, skall du se", viskade hon. "En dag kommer livet tillbaka och då skall du och jag sjunga och dansa tillsammans i det vackraste slott du kan tänka dig. Jag skall ha på mig en lång, blåskimrande klänning av renaste siden från Kina. Och smycken av guld och ädla stenar från Indien, Afrika och Sydamerika som har hämtats ur marken bara för min skull. Och du skall vara så stilig i din nya uniform! Vilken färg skall den ha nu då? Blå, naturligtvis! Vad dum jag är, du är ju kommendörkapten i flottan. En dag tror jag nog att du blir amiral!" Julius vände sig om och klamrade sig fast vid Anne-Margretes bröst. "Mamma", snyftade han. "När kommer den dagen?" "Snart, min vän", viskade Anne-Margrete. "Snart."

Julius gillade Cornelia. Hon var snäll, precis som mamma. Men Anne-Margrete, som aldrig hade träffat flickan, visste redan vad hon tyckte. "Här finns inga flickor för dig", sade hon till Julius när han talade om henne. "Inte i denna världen. Du får vänta tills vi kommer till slottet. Där kan du välja och vraka, där finns det anständiga och belevade flickor. Och vackra – inte fula och smustiga som slöddret runt omkring oss. Riktiga flickor, sådana som din mamma." Var låg det där slottet egentligen, undrade Julius. Och hur tog man sig dit? Vem var det som bestämde att han och mamma inte kunde fara dit med en gång? Mamma sade ju alltid att det var där de hörde hemma. Men hur kan man höra hemma någon annanstans än där man är? Frågorna var många, men svaret förblev det samma: han måste vänta. Och längta. Ibland tänkte han att slottet kanske var den lilla skogsdungen med de väldiga trädkronorna bakom fotbollsplanen där han och Cornelia brukade leka. Fast egentligen var det bara han som lekte. Cornelia satt mest på den kullvräkta björkstammen och tittade på och såg till att ingen störde dem. Och hon hade varken fina klänningar eller guld och diamanter. Och skogsdungen var egentligen ganska torftig. Särskilt taket, det var inte mycket till hjälp när det regnade. Nej, slottet låg nog inte där, och Cornelia var nog ingen riktig slottsdam. Men hon fanns åtminstone hos honom just då. Varför var inte det tillräckligt?

En dag när Julius var sex år gammal tog han med sig Cornelia till butiken där hans mor arbetade. Det var varmt och Anne-Margrete satt utanför och svalkade sig med en solfjäder. Mest för att jaga bort stanken från kundernas otvättade kroppar, påstod hon. När de närmade sig henne tog Julius för första gången Cornelia i handen. "Mamma, det här är min kompis Cornelia", sade han förväntansfullt. Anne-Margrete trillade nästan av stolen. "Den där?" utbrast hon med en blandning av avsky och förskräckelse. "Se på henne!" skrek hon så att hela gatan vände sig om. "Trasiga skor och smutsiga kläder! Och håret, sedan! Alldeles fett och tovigt. Och svart!" Julius såg på Cornelias skor och sedan på sina egna. Han tyckte att de var ganska lika. Och hennes kläder var inte smutsigare än hans. "Men mamma", sade han oförstående. "Vad är det för fel på svart hår?" "Alla socialister har svart hår!" svarade Anne-Margrete upphetsat. "Och alla utlänningar! Sådana som hon. Alla utlänningar är socialister!" Cornelia släppte taget om handen på Julius och sprang därifrån. "Varför gjorde du så där?" frågade Julius med gråten i halsen. "Därför att din vän där är en liten häxa. En cappuccinofärgad påskkärring! När skall du lära dig att lyssna på mig egentligen? Jag har ju sagt åt dig att inte umgås med andra barn. De är inte som vi, förstår du." Anne-Margrete hade lugnat ned sig och rösten var försonligare. "Cornelia är ingen häxa", snyftade Julius. "Och jag tycker om henne!" Än en gång tappade Anne-Margrete behärskningen. "Du skall göra som jag säger, du skall inte ha med den där negerungen att göra! Sådana som hon drev farfar till självmord!"

Bok 1: "Julius". Kapitel 1, del 1

Julius Kaiser var nog den enda människa på jorden som inte var tråkig. Det var åtminstone hans egen uppfattning. Däremot var människorna omkring honom urtråkiga. Och därför också hela världen, och universum, ja livet självt. Han kunde inte minnas hur gammal han var när han första gången insåg att livet var tråkigt. Inte mer än fyra, fem år i alla fall. Det var på sommaren, det mindes han. Och det var varmt. Det var så varmt att luften dallrade och asfalten på gatorna klibbade under skosulorna. Det gick till och med att steka ägg på bilarnas motorhuvar, något som de äldre pojkarna i grannskapet snart förstod att sysselsätta sig med. Alla de mindre barnen flockades omkring dem för att betrakta skådespelet. Även Julius. Han var inte stor till växten, förmodligen minst av alla barnen i sin årskull. Rent av mindre än många av de yngre. Julius höll sig mest för sig själv. Ibland blev han retad och kallad morsgris, men oftast talade de andra barnen inte med honom. De bara lekte eller spelade boll eller byggde kojor tillsammans utan att han fick vara med. Utan att ta notis om honom, som om han inte existerade. Nu stod han längst bak i klungan och försökte se vad de stora grabbarna sysslade med där framme. De andra barnen tjöt och skrek när en pojke vändstekte ett ägg utan att gulan gick sönder. "Är det någon som är hungrig?" ropade han, och snart var han omgiven av dussintals giriga små händer. Julius försökte också tränga sig fram, men de andra barnen stängde vägen för honom. Utan ett ord, utan minsta blick. Han sprang runt till en lucka intill bilen på andra sidan, men en jämnårig pojke fick syn på honom och signalerade till några kamrater längre bort som raskt fyllde luckan med sina långt kraftigare kroppar. Julius såg det inte och sprang nästan in i rumpan på dem. En av pojkarna gav honom en känga med ryggslutet när han försökte ta sig förbi. Då gav han upp och gick och satte sig på en stor sten intill vägkanten en bit från de andra. Han grät inte, han bara tittade i marken och slog hälarna mot stenen så att de små fötterna med gummiskor på studsade fram och tillbaka.

Efter en liten stund kom en flicka fram till honom. Det var Cornelia. Hon var ett par år äldre än Julius och ganska stor för sin ålder. Cornelia var det enda barnet i grannskapet som talade med honom. Fastän hon själv var ganska populär, inte minst bland pojkarna, lekte hon sällan med de andra barnen. Hon föredrog att vara med Julius och hon brukade ta honom i försvar och skydda honom när de andra retades. Cornelia ställde sig framför Julius och sträckte fram handen. "Kom Julius", sade hon. "Jag skall visa dig vad de håller på med därborta!" Julius slängde med huvudet så att den blonda kalufsen for fram och tillbaka. "Jag vill inte!" svarade han tjurigt. "Jodå, det vill du visst", sade Cornelia och tog honom i handen. "Jag vill inte, jag vill inte!" fortsatte Julius att protestera, men Cornelia drog upp honom från stenen och släpade med honom till församlingen en bit därifrån. När de kom fram satte hon sig huk. "Du kan rida på mina axlar", sade hon uppmuntrande. "Då ser du bra även om vi står längst bak." Julius muttrade och sparkade i marken, men till sist klättrade han motvilligt upp på Cornelias rygg. Där, mer än en meter upp i luften, hade han en utmärkt överblick över skådespelet. En av pojkarna där framme stekte fortfarande ägg, en annan var i färd med att rosta brödskivor med hjälp av ett stort brännglas. När Julius fick se dem utbrast han full av indignation: "Det där gör min mamma mycket bättre!" Barnen omkring honom svor och stönade och några av dem slog i luften med nävarna mot honom. "Men du fattar ju ingenting!" ropade en flicka litet längre bort. Nej, han fattade ingenting. Vad var det han förmodades förstå, undrade han. Att ägg går att steka vid rätt temperatur? Men det visste han ju redan, det gjorde mamma på spisen nästan varje dag. Om detta var det roligaste andra ungar kunde tänka sig, då kunde de lika gärna vara döda allihop! Cornelia gick därifrån med Julius på axlarna. Hon kände sig illa till mods. Det var inte lätt att tycka så mycket om Julius som hon gjorde. Ofta var han ganska dum. Han förstörde helt enkelt för sig själv. När de kom fram till porten satte hon ned honom. "Vill du följa med mig hem och leka en stund?" undrade hon. "Nej", sade Julius buttert. "Det går inte. Jag får inte leka med dig för min mamma." Cornelia såg förbryllad ut. "Varför inte det?" Julius lyfte huvudet mot henne och kisade med ögonen bakom luggen: " Hon säger att du inte är som vi."

Anne-Margrete Kaiser kunde sin historia. Hon härstammade från en av landets mest anrika familjer och det gjorde hon aldrig någon hemlighet av. En gång i tiden ägde släkten stora gods och egendomar runt om i landet, och männen tjänade kungen som fältherrar, marskalker, sändebud, riksråd och skattmästare. Många av dem lyckades också anpassa sig till den nya tiden och blev framgångsrika industrialister, politiker och statstjänstemän. Vid tiden för Anne-Margretes födelse ägde hennes farfar ännu ett gods i en annan del av landet. Där, på det välskötta och praktfulla slottet, höll han ofta fester och baler för höga personer från hela riket, och för officerarna vid det närbelägna regementet. Men prakten och den rika undfägnaden var en illusion som inte gick att upprätthålla länge till. Farfadern hade i många år förlorat pengar på dåliga affärer. Dessutom både drack och spelade han. Nu var pengarna slut och det var bara en tidsfråga innan slottet skulle gå på auktion. Anne-Margrete mindes fortfarande den allra sista balen, trots att hon då bara var fem år gammal. Hon satt i farmors knä inne i den stora salen och följde storögt rörelserna på dansgolvet. Damerna bar långa, glittrande klänningar av siden i alla möjliga färger. De hade pärlor i halsen och briljanter runt armlederna, och diadem som prydde de magnifika håruppsättningarna. De var så vackra! Och herrarna bar paraduniformer med stora guldrevär på jacka och byxor. De hade epåletter med guldfransar på axlarna, och medaljer och ordnar på bröstkorgen. Några av dem bar värjor och dolkar i guld och silver vid sidan. De var så stiliga! Tjänstefolk i svarta dräkter med vita handdukar över armarna serverade förfriskningar från stora silverbrickor, och orkestern i frack spelade bara wienervalser. Allting var så underskönt, så alldeles perfekt.

Anne-Margrete hade naturligtvis ingen aning om att hela tillställningen var en anomali och att tiden utanför slottsporten för länge sedan hade sprungit ifrån människorna därinne. För henne var detta världen, sann och oförfalskad. Hon lutade sig tillbaka mot farmors barm och njöt av att leva. Då hördes plötsligt ett skott någonstans i huset. Dansen stannade upp och orkestern slutade spela. Några av damerna skrek i högan sky och herrarna försvann springande i riktning mot skottet. Farmor ramlade bakåt och slog ut med armarna så att Anne-Margrete trillade ur famnen på henne. En kvinna i grön balklänning med någon slags guldgördel om livet skyndade fram och tog hand om henne. Strax därefter kom en tjänsteflicka springande med konjak och luktsalt. Anne-Margrete kände sig litet bortkommen i tumultet och drog sig undan åt samma håll som herrarna. I dörren till farfars arbetsrum stod en skara män och samtalade upphetsat. Ingen av dem såg henne närma sig, och innan de visste ordet av hade hon tagit sig förbi dem och in i rummet. Där, på golvet bredvid skrivbordet, låg farfar i en stor pöl av blod och hjärnsubstans. Håret var alldeles tovigt och täckt av blod och där ögonen hade suttit syntes bara ett gapande hål fullt av köttaktig sörja. Ansiktet gick inte att känna igen, men hon såg att det var farfar på kläderna och på den stora guldklockan som hade ramlat ur fickan och lagt sig intill kroppen. Han hade satt sin gamla armépistol mot näsroten och tryckt av. Tiden hade hunnit ikapp honom. Och fordringsägarna.