Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 8

De hemlösa hjälpte mig ned efter en stund. Blod och köttslamsor på de trasiga kläderna vittnade om den förbrytelse som de helt nyss hade begått. De hade vräkt resterna av Robin Kassan i graven med brinnande olja. Det var ett passande slut för den mannen. Jag hade själv kunnat mörda honom; det föll på deras lott att faktiskt göra det. Vad var skillnaden? Deras ilska var kanske större än min, åtminstone mer personlig. De levde på allmosor i kloakerna, jag klarade mig oförskämt bra. Jag hade tjänat pengar på Robin Kassan. Visst hatade jag honom, men bara därför att han hade visat mig sidor av mig själv som jag inte tyckte om. Han hade inte tagit något ifrån mig, det hade jag lyckats undvika. Jag tog aldrig staven som han räckte mig. Det var min triumf. Han dog som en förlorare. De hemlösa däremot hade gjorts levande döda av honom. Vem var väl jag att klandra dem för att de slet honom i stycken? En man i ett par spruckna glasögon trängde sig fram genom hopen och hälsade mig med en bugning. Han såg besvärad ut. "Jag beklagar att det gick på det här viset", sade han dystert. "Varför det?" undrade jag. "Jag saknar honom inte." "Men det är inte rätt", fortsatte mannen med de trasiga glasögonen. "Kanske inte", svarade jag. "Men man kan inte alltid göra det rätta. Ibland får man hålla till godo med det nödvändiga." "Som offerlamm?" undrade han sorgset. "Nej", konstaterade jag. "Du har rätt. Jag menar bara att vår ondska inte alltid är något som vi rår över." Jag såg honom i ögonen: "Tror du verkligen att det här hade kunnat sluta på annat sätt?" Han tänkte efter. "Nej", svarade han till sist.

Jag plockade fram ett paket cigaretter ur fickan och bjöd runt. "Det finns många fler som han därute", sade jag efter en stund. "Vad menar du?" undrade mannen med de spruckna glasögonen. "Fler som Kassan, alltså", svarade jag. "Borgmästaren, ärkebiskopen, polischefen – de har alla tjänat honom. Låt inte Kassan bli det offerlamm som köper alla andra fria från deras lika stora skuld." "Jo", sade mannen med de trasiga glasögonen eftertänksamt. "Kaiser pratade om något liknande i går när vi hjälpte honom med maskinen." Han drog ett djupt bloss på cigaretten och såg mig i ögonen: "Men du måste förstå – vi är inte det avskum som vi har blivit i kloakerna. En gång levde vi i samhället precis som du. Vi hade familjer, god utbildning och fina anställningar. Åtminstone de flesta av oss. Några drev liksom jag egna företag. Robin Kassan och Julius Kaiser tog allt det ifrån oss. Ingen annan. Vi var det fundament som samhället vilar på. Vi hade inget otalt med borgmästaren; vi röstade på honom! Vi gick i kyrkan på söndagarna och skänkte pengar till ärkebiskopens fonder för mindre bemedlade, vi var polisens bästa vänner och deltog alltid i förebyggande åtgärder för att hålla brottslingarna borta från våra kvarter. Vi hyser ingen agg mot borgmästaren, ärkebiskopen eller polischefen." "Men utan deras stöd hade Robin Kassan aldrig kunnat bli den djävul som han var", försökte jag. "Det må vara hänt", svarade mannen med de spruckna glasögonen. "Men nu är han borta, liksom Kaiser. De har betalat med sitt blod och sina liv. Det får räcka. Vi är inga revolutionärer. Ge oss bara chansen att komma tillbaka till samhället och återskapa det som vi en gång hade. Det är den enda rättvisa vi kräver." "Men om ni inte sätter ned foten kommer sådant här att hända om och om igen", insisterade jag. "Det är inte vårt problem", svarade mannen med de trasiga glasögonen. "För övrigt är vi alldeles för trötta." Han tog mig vänligt i armen: "Kom, låt mig visa dig vägen till andra sidan."

Fanny Frank stod lutad mot räcket intill graven med brinnande olja och sög på en cigarett. Hon granskade mig med sina iskalla ögon när jag kom emot henne från löpgraven där Julius Kaiser hade mött sitt öde. "Vad säger du, John Smith?" skämtade hon. "Är jag din Pocahontas?" Ett avmätt leende kom över hennes läppar. Hon verkade inte särskilt nedslagen av det som hade hänt. En kvinna som hon överlever alltid, tänkte jag. "Jag tror inte det", svarade jag och plockade fram en cigarett. Hon tände den åt mig och lät fingrarna vandra över min hand. "Men visst hade det varit skoj att tävla mot varandra!" sade hon med den där förföriska rösten som blandade Mae West med Ingrid Bergman. Jag kände efter, men allt var stilla i byxorna. "Vi gör nog bäst i att låta bli", svarade jag småskrattande. Vi stod tysta en stund och sög på våra giftpinnar. "Han ville att du skulle döda honom", sade Fanny Frank till sist. "Det var hans plan. Hela tiden. Ända sedan den där första gången när ni träffades baren, tror jag. Långt innan jag kände honom." "Jag vet", svarade jag. "Jag insåg det när vi hängde där i luften tillsammans och han räckte mig staven." "Var det därför som du inte gjorde det?" frågade Fanny Frank utmanande och spände de små ögonen i mig. "Var det verkligen samvetet som hindrade dig från att döda honom, eller var det för att du visste att han i så fall skulle avgå med segern?" "Det är principerna som räddar oss från våra lustar", mumlade jag och blåste rök över graven med brinnande olja. Jag hade inte lust att bemöta ett sådant påstående. Det var alldeles för provocerande. Det värsta av allt var att jag själv inte visste svaret.

"Har du dokumentet?" frågade jag efter en stund. "Nej", svarade Fanny Frank. Av någon anledning trodde jag henne. "Jag kommer inte att hålla tyst om det här", fortsatte jag. "Nej, varför skulle du det?" svarade hon utan vidare. "Skrämmer det dig?" undrade jag. "Inte särskilt", sade Fanny Frank och skrattade. "Jag är inte särskilt lättskrämd." Hon lade handen på min axel och såg mig i ögonen: "Och varför skulle jag vara rädd?" frågade hon med sitt blixtrande leende. "Ingen kommer ändå att tro dig!" Vi skrattade båda två. Det kändes befriande. Jag och den där satmaran, den fruktansvärda människan som hade gjort så mycket ont. Men hon hade förstås aldrig dödat någon. Inte jag heller. Jag hoppades att det var allt vi hade gemensamt. Men jag var långtifrån säker. "Hur går det med själarna i berget?" sade jag till sist. "Hurså?" undrade Fanny Frank. "Tänker du släppa ut dem?" frågade jag. "Jag tror inte att det går", svarade hon. "Men kanske att de flög sin kos i explosionen", fortsatte hon. "Frågan är vart. Ärkebiskopen skall hålla tal till invånarna i gettot i eftermiddag. Hur tror det att går om han plötsligt drabbas av dåligt samvete och ångrar allt han har stått för i decennier?" "Sanningen är alltid bättre än lögnen, åtminstone i längden", konstaterade jag självsäkert. "Också när du vet att din fru kommer att lämna dig om hon får reda på att du har varit otrogen?" undrade Fanny Frank. "Det är väl för fan inte samma sak!" utbrast jag. "Jo", svarade Fanny Frank. "Det är precis samma sak." Jag sög i mig det sista på cigaretten och kastade fimpen i graven med brinnande olja. Vilken tröttsam kvinna! Jag vände på klacken och gick bort mot något som kunde vara utgången. "Jag hoppas att du finner den!" ropade Fanny Frank efter mig. "Vad då?" svarade jag irriterat. "Sanningen!" Jag kunde inte hålla mig för skratt: "I så fall lovar jag att skicka en kopia till dig!" "Det behövs inte!" fnissade hon. "Jag har den redan!" Det var smärtsamt att erkänna, men i hjärtat visste jag att hon hade rätt.