Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 2

"Vilken underbar dag!" utbrast den svartklädde när han steg ur bilen utanför det lilla huset på kullen i andra ändan av staden där en förtvivlad man helt nyss hade stoppat en hagelbössa i munnen och tryckt av i tron att han därmed skulle vara kvitt livets alla sorger. "Känner du hur vattnet efter nattens regn stiger ur marken med hjälp av den sol som fördrivit molnen? Känner du dess dofter, dess längtan, dess innersta väsen? Himmel och jord, förenade i ångan som sprider sig över världen. Är det inte fantastiskt?" Rugbybollen såg oförstående på honom. "Din tjockskallige getabock", suckade den svartklädde teatraliskt. "Du begriper visst ingenting av livets mysterier och universums härlighet. Allt du förstår dig på är död och förintelse och lidande. Andras lidande." Rugbybollen sken upp och kraxade instämmande. Den svartklädde log och nickade fundersamt. "Ja, du är en bra karl. En trofast tjänare och en god kamrat. En sann ondskans hantlangare. Nåväl, låt mig njuta av solen en liten stund. Snart skall också du få ditt lystmäte. Ett helt hus fullt med resterna av en enda människa. Du tog väl den grövsta kalibern?" Rugbybollen kraxade entusiastiskt. "Utmärkt. Nå, då går vi väl in och betraktar det underbara eländet!" Dörren stod litet på glänt och den svartklädde sköt upp den med foten. Därinne var det tyst som i en gravkammare där lämningarna nästan helt hade försvunnit så att inte ens råttorna brydde sig om dem längre. De fortsatte genom hallen och in i köket som luktade surt av ruttnande sopor och gammal disk. Bänkarna var fulla av ölburkar och urdruckna spritflaskor. Den svartklädde såg sig omkring. "Gott!" konstaterade han med försiktig optimism. Rugbybollen grymtade och frustade av upphetsning och skyndade otåligt mot vardagsrummet. I dörröppningen blev han stående orörlig. Det förväntansfulla grinet som blottade hans gulnade tandstumpar föll samman och ansiktet skrumpnade så att man kunde tro att han verkligen var en boll som någon just hade stuckit en spik igenom. Den svartklädde tittade bekymrat på honom. "Hur är det fatt?" undrade han. "Hur ser det ut därinne?" Rugbybollen bubblade och fräste och sprutade saliv ur munnen när luften som strömmade ur kroppen satte läpparna i rörelse. Till sist sjönk han samman och blev sittande på golvet i det lilla utrymmet mellan köket och vardagsrummet. Den svartklädde skyndade fram till honom. I dörröppningen vände han sig om och fick se orsaken till den stackars väpnarens besvikelse.

På en stol vid matbordet satt husets ägare och stirrade ut i rummet med uppspärrade ögon och glasartad blick. Apatisk, som om han var död fast han inte var det. Som om han plötsligt såg allt och ändå inget. Som om svaren på världens alla gåtor låg där fullt synliga framför honom utan att han kunde tolka dem. Som om han just hade insett att döden är livet och livet i själva verket döden, och att porten dit inte stod öppen för honom. På bordet intill stod två flaskor vodka, en urdrucken och en halvfull. Hagelbössan låg på golvet alldeles nära fötterna där han hade tappat den när skottet gick av. Det luktade fortfarande krutrök i rummet. Han hade bara en sliten morgonrock på sig och den hade glidit isär så att han blottade benen och överkroppen och ett par smutsiga kalsonger. Det var något märkvärdigt med hans händer. De hängde ned utmed sidorna och slog nästan i golvet, men till skillnad från resten av kroppen som var alldeles stel och orörlig rätade fingrarna med viss regelbundenhet ut sig och drog ihop sig igen. Det var förmodligen något som han själv inte var medveten om. Det underliga var att rörelserna i båda händerna var koordinerade med varandra: de rörde sig på exakt samma sätt samtidigt. Den svartklädde stod en stund och iakttog det underliga fenomenet. Sedan fick han syn på en bibel som låg under stolen där mannen satt. Han gick fram till honom, böjde sig ned och tog upp boken. Mannen rörde sig inte, bortsett då från händerna som levde ett liv för sig själva. Ögonen fortsatte att stirra ut i rummet. Den svartklädde slog upp ett ställe i Jesaja som var markerat med ett bokmärke och läste ett stycke som mannen hade strukit under: "Ondskan brann som en eld och förtärde tistel och törne. Den satte snårskogen i brand och röken steg mot skyn. Av Herren Sebaots vrede brändes landet, och folket blev som det elden förtär, den ene skonade inte den andre. Man högg för sig till höger utan att bli mätt, man rev åt sig till vänster men var lika hungrig. Alla högg in på varandra."

Den svartklädde mumlade instämmande: "Så var det och så är det, och så skall det alltid vara. Jag är den som brinner som elden och slukar allt som kommer i min väg. Jag är den som driver folket framför mig och får dem att jaga och förgöra varandra. Jag är herren Sebaots redskap, jag är den som verkställer hans vrede över den gudlösa människans lättsinne och otacksamhet." Han tittade på mannen som fortfarande satt orörlig och höjde rösten. "Jag! Ser du? Jag! Mig skall du lyda, mig skall du frukta. Mig skall du följa när jag säger åt dig att hugga in på alla andra. Annars är din tid förverkad." Han böjde sig ned över mannen och väste i örat på honom med behärskat ursinne: "Jag känner dig och jag vet att du aldrig skulle svika mig, så säg mig, vem har gjort dig detta? Vem, du stackars krympling, har varit så grym att han har berövat dig rätten till döden, den sista anständighet på vilken du hade rätt att förtrösta? Eller var det kanske en kvinna?" Ögonen brann av ilska på honom. De fräste och sprakade och skiftade färg från klaraste gult till renaste rött till mörkaste blått och mjukaste grönt och återigen till klaraste gult, och elden sped sig utanför dem och blev till sist så intensiv att den antände håret på den stackars mannen. På ett ögonblick var huvudet alldeles kalt och allt som återstod var en omfattande rodnad där lågorna hade dragit fram. Men han rörde sig inte. "Vem?" väste den svartklädde än en gång. Sedan tappade han tålamodet och skrek med tordönsröst så att böcker föll ned från hyllorna och fönsterrutorna skakade sönder: "Vem, för satan!?" Men mannen hörde inte eftersom chocken och smällen av skottet hade gjort honom döv, åtminstone för stunden. Den svartklädde vände sig bort från honom. När allt kom omkring brydde han sig inte om vad han hade att säga. Han visste redan vem som låg bakom alltsammans.