Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 6

Mannen på Försäkringskassan skrattade när han fick se vad jag höll på med. "Tyvärr, min gode man, jag måste göra Er besviken!" utbrast han muntert. "Vi låter aldrig publiken delta i våra föreställningar. Det är alldeles för farligt!" Strax därpå märkte jag hur staketet växte och blev någon meter högre. Jag klättrade vidare. Så länge jag klamrade mig fast ordentligt skulle inget hända. "Nåväl!" fortsatte mannen på Försäkringskassan. "Ni får så gärna idrotta under tiden, om Ni vill. Men låt mig fortsätta presentationen: till höger om Er – och allt längre ned, som Ni förstår! – hjärtat i vår föreställning, all vår längtans moder, den märkvärdiga maskinen!" Applåderna vällde fram ur högtalarna. "Och vem står vid spakarna, om inte vår gamle trotjänare som en gång undgick döden men trots allt dog ändå, och vars fingrar är så flinka att de rör sig av sig själva!" En strålkastare riktades mot den lille mannen med de underliga fingrarna som drog ihop och rätade ut sig med jämna mellanrum på båda händerna samtidigt. Han såg bister ut, inte muntert likgiltig som tidigare på morgonen. Det var tydligt att något hade hänt med honom under vårt samtal. "Vår lille vän har dragit i spaken många gånger, skall Ni veta!" påpekade mannen på Försäkringskassan samtidigt som han lät sig vinschas upp en bit för att hålla jämna steg med mig. "Men nog om det!" fortsatte han med en röst som skrämde upp den lilla flickan. "Vi har ännu en huvudperson här i dag, en som ni väl inte känner men ändå känner till, har träffat och samtalat med, och vad vet jag? – Ni kanske tycker att ni känner honom! Mina damer och herrar – förlåt, blott min herre förstås! – i löpgraven bakom maskinen: allas vår oersättlige Julius Kaiser!"

Ljuset träffade Julius Kaiser som jag tyckte verkade starkare och friskare än på mycket länge. Ett gott tecken, undrade jag, eller hade han bara återvänt till fållan? Jag klättrade vidare. Mannen på Försäkringskassan spelade gråtfärdig: "Men bäste herrn, Ni måste förstå att detta är en väldigt speciell dag för vår Julius. I dag skall han föra den gåva som vi alla avundas honom vidare till sin dotter!" Jag ryckte till så att jag nästan tappade taget. Långt under mig hörde jag hur Cornelia flämtade till. Mannen på Försäkringskassan riktade staven och blicken mot mig så att han såg ut som Onkel Sam: "Men visste ni inte det?" utbrast han och spelade förvånad. "Att den lilla flickan, allas vår Divina Monstera, är Julius Kaisers egen dotter? Den han fick tillsammans med den dygdiga Cornelia? Nå, vi fick allt hjälpa flickan till rätta, för hon var inte så dygdig när hon kom till oss." "Du ljuger!" skrek Cornelia. "Ditt monster, du ljuger! Flickan är min och Johnnys och jag skall ta henne härifrån och sedan skall ni alla brinna i helvetet!" Hon pekade ut var och en med fingret: "Du, och du, och du, och du, och du, och du!" Nu blev den lilla tvååringen vettskrämd och började gråta. Sedan sprang hon och gömde sig bakom rumpan på satkärringen för att komma undan sin förtvivlade mor. Fanny Frank fnyste åt Cornelia som om hon bara var en irriterande liten fluga. "En sådan fasansfull figur", fräste satkärringen indignerat. "Skrämma upp flickungen på det viset! Skäms på sig!" Gumman spelade bra, och Cornelia kunde inte annat än stirra på henne. Hon hade inte ord för vad hon ville säga. Hon förstod inte sådan ondska, sådan lögn och skrupelfrihet.

"Det är sant, Cornelia", sade Julius efter en stunds tystnad. Han talade så lågt att orden nästan inte gick fram. "De lurade av mig min säd en gång när jag inte var vid mina sinnen." Cornelia blev alldeles stum. "Men hur…?" flämtade hon till sist. "Trodde du verkligen att Johnny var kapabel till något sådant?!" snäste satkärringen. "Att skapa nytt liv? Du är allt dummare än tåget!" "Vi befruktade dig när vi hade lagt in dig på sjukhuset", sade Fanny Frank torrt. Cornelia var tvungen att sätta sig ned på golvet. "Så då är alltså mitt barn också Julius dotter?" snyftade hon. "Tekniskt sett", svarade Fanny Frank. "Eller snarare biologiskt. Men hon tillhör oss. Och om du tänker på saken är det inte mer än rätt: du och Kaiser hade aldrig fått till det på egen hand! Glöm flickan. När allt det här är över skall du vara glad om du fortfarande lever. Du är frisk och kry och inte särskilt gammal. Skaffa dig en annan unge att dalta med!" Jag klättrade vidare och kände hur staketet växte ytterligare. Jag befann mig säkert femton, tjugo meter ovanför plattformen vid det här laget. Där nere såg jag hur Cornelia reste sig upp och tog några staplande steg mot Julius, förbi den äcklade Fanny Frank. "Gör det inte!" snyftade hon. "Älskade Julius, gör det inte. Inte mot din egen dotter! Vår dotter. Vårt liv, vårt blod, frukten av vår kärlek!" "Lita på mig", mumlade Julius. "Jag gör det för hennes skull. Lita på mig."

Mannen på Försäkringskassan ryckte till i selen och fanfaren dundrade ur högtalarna. "Så, så, mina vänner, tiden är knapp! Nu när vår gäst har lärt känna hela ensemblen är det väl ändå dags för huvudnumret!" Han snurrade ett varv i luften med ett aningslöst uttryck på läpparna. "Men vad är det Ni säger?" utbrast han förvånat. "Mitt namn, mitt eget namn, men det kan väl kvitta? Nåväl, om Ni nu insisterar, så låt mig presentera Er allra ödmjukaste värd och vän och skyddsängel: en sång för Robin Kassan, får jag be?" En glad låt strömmade ur högtalarna. Robin Kassan, tänkte jag. Ett sådant bögnamn! Jag klättrade vidare. "Ni siktar visst mot stjärnorna, min vän!" skrockade Kassan. "Gärna för mig, men låt mig för all del göra Er sällskap!" Han ryckte i linan och lät sig vinschas upp ytterligare några meter. "Sådär! En sådan ypperlig placering. Låt oss nu se vad maskinen kan göra för det lilla flickebarnet!" Nu vidtog ett mycket obehagligt skådespel. På andra sidan rälsen bar skaror av hemlösa fram stora krukor fulla med brinnande olja som de placerade vid randen av graven. Sedan ställde de sig på rad bakom krukorna och började rabbla Själens Frihets valspråk: Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. Om och om igen tills orden flöt samman och inte gick att skilja från varandra. Satkärringen lämnade villigt över det lilla flickebarnet till Stjärtgossen och Rugbybollen som ledde henne uppför trappan till den märkvärdiga maskinen. "Mitt barn, mitt barn!" skrek Cornelia och sprang efter dem, men gumman fällde henne med kryckan. "Dumskalle!" skrattade hon. Tänker han verkligen göra det, undrade jag. Sätta staven i maskinen och förgöra sitt eget barn? Jag hade gärna kastat mig ut och dödat både Julius Kaiser och mig själv om jag bara hade haft anledning att tro att det skulle lyckas. Det hade jag inte. "Lita på mig", mumlade Julius därnere i löpgraven. Jag klättrade vidare.

Flickan förstod inget av det hela. Hon skrattade muntert när de båda männen ledde henne fram till den trattformade öppningen på framsidan av den märkvärdiga maskinen. Först när de band fast hennes händer vid det normandiska tvåhandssvärdet begynte hon gny och göra motstånd. "Ta det lugnt lilla vän, allt är som det skall!" ropade satkärringen. Men repen skavde och gjorde ont och flickan kunde inte röra sig, och till sist började hon gråta. "Var stark, min älskling", snyftade Cornelia. "Allt kommer att gå bra." "Knip käft, satunge!" skrek Fanny Frank, men flickan grät allt högre. "Divina, nu håller du tyst!" röt satkärringen, men flickan bara fortsatte att gråta. "Tyst, min älskling", viskade Cornelia. "Mamma är här. Inget ont skall hända dig." Och plötsligt tystnade flickan. "Mamma?" snyftade hon. "Ja!" utbrast Cornelia och sken upp. "Mamma är här!" "Mamma!" skrek flickan och började gråta mycket häftigare än tidigare. "Snyggt!" stönade Fanny Frank. "Robin, kan vi inte göra slut på det här spektaklet snart?!" Robin Kassan gjorde en piruett i luften och höjde staven. "Så gärna, min söta! Herr Kaiser, är ni redo?" Julius stönade jakande. "Och maskinisten?" Den lille mannen med fingrarna muttrade något till svar. "Nå, då så! Låt resan begynna, gör själen fri, och flickan till ett redskap för ingen annan än sig själv!" Kassan sänkte staven. "Gör det inte!" skrek Cornelia en sista gång, men det var försent. Maskinen begynte skaka och skälva och stånka och frusta, och rök stod ur taket, och flickan skrek, och Cornelia, men deras skrik överröstades av det hemska oväsendet från maskinen som jagade upp sig i ett aldrig tidigare skådat tempo. Satkärringen tjöt av upphetsning, Robin Kassan dansade runt i luften och sjöng glada sånger, och Fanny Frank tittade på klockan och såg uttråkad ut. Stjärtgossen och Rugbybollen drog sig försiktigt bort mot löpgraven, som om de var på väg någonstans. Jag klättrade vidare.

Jag hade fått syn på en vajer som hängde ned från en lina i taket och tänkte att om jag bara fick tag på den kunde jag manövrera mig i position ovanför Julius Kaiser och kasta mig över honom och döda oss båda. Önsketänkande. Men något annat var på väg att hända. Fanny Frank var den första som anade oråd. Den stackars flickan som stod bunden vid det normandiska tvåhandssvärdet grät och skrek, men annars tycktes hon vara märkligt opåverkad av de våldsamma krafter som kämpade mot varandra framför henne. Julius däremot kastades fram och tillbaka i löpgraven, och det var bara med stor möda som han lyckades hålla fast i den lilla metallstaven. Allt oftare slog blixtar ut ur mun och öron på honom, och huden fick ett gyllene skimmer över sig. Plötsligt tog maskinen eld, glaset började smälta, och Julius skrek för första gången, högre än satkärringen och flickan och Cornelia, och Robin Kassan tycktes ana vad som var på färde och ryckte i selen och ropade till den lille mannen med fingrarna att stoppa maskinen, men han bara log. Som om han drog sig till minnes den där gången när han åt picknick med sin hustru i det gröna. Kassan svor över honom. Något annat kunde han inte göra där han hängde i sin sele över rälsen och graven med brinnande olja. De andra hantlangarna hade flytt fältet. För första gången var han övergiven av dem han alltid hade haft makt över. Plötsligt hördes en våldsam smäll och jag såg hur en stålkula slungades ur maskinen och slog upp ett stort hål i taket innan den fortsatte ut i universum. Julius kastades bakåt i löpgraven och fick metallstaven i bröstet, och den lille mannen med fingrarna ramlade ned från maskinen och blev liggande på randen av graven med brinnande olja. Stålramen och det glas som satt kvar i den föll ihop i en rykande hög på botten av det som återstod av den märkvärdiga maskinen. Därefter intet.