Bok 1: "Julius". Kapitel 4, del 4

"En filt, ett täcke, en kappa, kavaj, en tröja, en handduk, en tunn liten sjal!" mumlade Cornelia när hon vandrade runt i den stora lokalen som var full av märkvärdiga ting på jakt efter något att värma sig under. "Någonstans måste det väl finnas en tygbit att dra över sig!" Hon rörde sig försiktigt mellan hyllorna, för husets hemligheter både lockade och skrämde henne. Det gick aldrig att veta vad som gömde sig bakom nästa hörn. Hon stack fram huvudet och kastade ett öga nedför en av de många korridorerna som löpte mellan hyllorna, men ryggade förskräckt tillbaka när hon fick syn på en människa längst nere vid väggen i andra ändan. Gode gud, tänkte hon, det finns andra här än jag och Julius. Såg hon mig, tro? Hjärtat slog ett par volter i bröstkorgen innan det lugnade ned sig. Hon lyssnade efter steg eller röster eller andra ljud, men allt var lika tyst som förut. Till sist tog hon mod till sig och började smyga nedför den gång som löpte parallellt med den där hon hade sett den främmande människan. När hon hade kommit halvvägs stannade hon upp och spetsade öronen igen, men fortfarande var det tyst som i graven. Allt hon hörde var ljudet av sina egna andetag. Hon tyckte att de dånade och mullrade så att de förmodligen kunde väcka den slumrande Törnrosa långt innan prinsen ens var påtänkt.

Hon tittade sig omkring och insåg till sin förvåning att hon hade funnit vad hon letade efter: en hel avdelning full av de mest underbara klädnader. Där fanns praktfulla kungamantlar och biskopsskrudar, pälsar av varg och räv och leopard och jaguar och ozelot och mink och hermelin, klänningar av shantungsiden i himlens alla färger, dräkter av svart och röd och blå sammet, byxdresser av mjukaste korderoj, och guldbroderade linnekaftaner som svalkade i den orientaliska hettan. Och där fanns makalöst vackra täcken och filtar, gardiner, bonader och vävnader, och dukar för bord och händer och kroppstvagning – allt av finaste kvalitet och material och förfärdigat av de skickligaste händerna på jorden. Cornelia glömde för ett ögonblick den främmande människan som fanns någonstans helt nära och förlorade sig i den häpnadsväckande skönhet som omgav henne. Skräcken hade satt fart på cirkulationen så att blodet forsade runt i kroppen på henne och gjorde henne varm, och det var lika bra för hon hade svårt att tänka sig att krypa ned under en sobelpäls eller en björnfäll med guldtänder i munnen och pärlemorintarsia i ramarna. Sådant gjorde inte flickor som hade vuxit upp i en fyrkantig låda på välståndets bakgård. Men inget kunde hindra henne från att betrakta och beundra och kanske rent av röra vid dessa förkroppsligade vittnesbörd från en annan värld, en värld som var sofistikerad och förfinad, mjuk men ändå rakryggad och självmedveten, så främmande från den som hon levde i.

Cornelia darrade på handen när hon sträckte sig efter en smaragdgrön klänning som hon genast hade förälskat sig i. Hon kände sig illa berörd, nästan skamsen, som om hon inte förtjänade att vara omgiven av så mycket prakt och skönhet. Och samtidigt njöt hon av att känna sig utvald, särskild, som en egen person och inte bara ett får i skocken, lika viktig som någon annan i den fina världen. Det var en berusande känsla som för ett ögonblick fick henne att glömma sig själv och sina hämningar. Utan att tänka sig för gick hon fram till den gröna klänningen och tog den från klädstången och höll upp den framför sig. "Gud vad den är vacker!" mumlade hon och såg för sitt inre hur hon dansade fram över parkettgolvet tillsammans med Julius i en balsal någonstans på ett gammalt slott i sällskap med kungar och drottningar och prinsar och prinsessor och grevar och baroner och alla andra som fick lov att umgås med dem. Hon drog klänningen till sig för att smeka den mot ansiktet, men när hon kom riktigt nära med ögonen upptäckte hon att tyget hade stora revor i sig som hon inte hade sett tidigare. Hon blev rädd och skyndade sig att hänga tillbaka klänningen på sin plats och betraktade den sedan med en blandning av sorg och avund. Flickor som hon skulle inte leka med sådana vackra saker. De förstörde dem bara med sin smutsiga ofullkomlighet. Plötsligt rörde sig klänningen och gled av galgen och föll till marken. Cornelia ryckte till och var nära att skrika. Vettskrämd betraktade hon klänningen som låg på nedersta hyllplanet en liten bit ifrån henne. Hon märkte att knapparna i ryggen hade lossnat så att den hade gått upp där bak. Kunde hon verkligen ha gjort det? Hon tvingade sig själv att ta ett steg framåt, och på närmare håll såg hon att sömmar och fållar var slitna och knappast förmådde hålla samman de olika delarna längre. Revorna som hon först trodde att hon själv hade förorsakat var i själva verket sprickor i det nästan knastertorra tyget. Den undersköna klänningen var helt enkelt gammal och uttjänt och gick inte längre att ha till något annat än att titta på. Hon skrattade för sig själv och konstaterade inte utan skadeglädje att så var det med den fina världen.

En kungamantel i röd sammet med pälskrage av hermelin som hängde helt nära fångade hennes intresse. Hon hade fått sådana beskrivna för sig i barndomens sagor, och som liten hade hon brukat fantisera om att hon var man och kung och satt på en gyllene tron med sin krona på huvudet och en sådan mantel på kroppen och bestämde över alla människor i landet. Hon var en bra kung, fast hon var en man, och hon var snäll mot alla utom dem som slog sina barn och plågade sina kvinnor och hunsade männen som arbetade för dem. Sådana förvandlade hon till aska som spreds för vinden över havet vid stora festdagar en gång i månaden. Hon kunde nämligen trolla också. Fast hon var ju en man, förstås. Men, tänkte hon sedan, varför kunde hon inte lika gärna vara drottning och bestämma över alla människor och vara lika snäll mot alla utom dem som slog sina barn och plågade sina kvinnor och hunsade männen som arbetade för dem, och som kvinna förvandla dem till aska som spreds för vinden över havet vid stora festdagar en gång i månaden? Varför kunde en drottning inte sitta på en gyllene tron med samma krona som en kung på huvudet och samma mantel som en kung på kroppen? När hon frågade pappa eller mamma skrattade de bara och svarade att det spelade ingen roll om hon var man eller kvinna för hon skulle ändå aldrig bli vare sig kung eller drottning. Någonsin. Då brukade Cornelia titta ned i marken och gå till sitt rum och lägga sig på sängen och somna och drömma att hon var den bästa och snällaste och vackraste drottning som någonsin hade levat.

Nu stod hon hur som helst strax intill en sådan mantel som hon brukade fantisera om i barndomen. Hon smekte andäktigt det röda sammetstyget med handen. Det kändes verkligen tungt och myndigt och utstrålade en aura av makt och härlighet som nästan fortplantades ut i handen. Men det var också strävt och ömtåligt och kändes gammalt. Hon drog fingrarna genom den vita pälskragen och fann att den var full av smuts och smulor. De svarta fläckarna i pälsen förbryllade henne på grund av det oregelbundna mönstret och den varierande storleken, och hon lutade sig fram för att studera dem närmare. Plötsligt insåg hon att fläckarna inte alls bestod av de svarta hårstråna på hermelinens svanstipp utan av något som liknade torkat blod. Hon ryggade förskräckt tillbaka. Det var hemskt att tänka sig att den kung som en gång hade burit den manteln hade råkat ut för en ruskig mördare som hade skurit halsen av honom så att blodet hade sprutat över kroppen och klädnaden. Han kunde naturligtvis också ha råkat ut för en olycka, men mördaren passade bättre i Cornelias fantasi. Hon betraktade de andra klädnaderna och märkte att också de bar spår av blod och smuts och hade stora revor i tyget. De som hade burit dem hade alla tydligen råkat illa ut. Hon återvände till den gröna klänningen och böjde sig ner för att inspektera den. Efter en liten stund fann hon en lagning i midjehöjd som hon tidigare inte hade sett. I gördelns underkant löpte ett horisontellt snitt rakt över magen. När Cornelia drog tillbaka handen märkte hon att den var full av små mörka flagor som förmodligen också var torkat blod. Hon genomfors av en rysning som inte ville gå över och tänkte att det här stället var en enda stor gravkammare som säkert befolkades av tusentals osaliga andar. Och så drog hon sig till minnes den där främmande människan som hon hade sett för en stund sedan men alldeles förträngt när hon fick syn på den vackra klänningen och den praktfulla manteln och alla andra undersköna klädnader. Var det kanske ett spöke, funderade hon. En gengångare som irrade runt i det makabra huset på jakt efter den klänning som hon bar när någon tog livet ifrån henne? Kanske trodde hon att kläderna, om hon fick dem på sig igen, skulle ge henne livet tillbaka, funderade Cornelia. Hon var rädd och kroppen skälvde och hon kände sig återigen frusen. Och iakttagen. Hon lyfte blicken från klänningen som låg i en slarvig hög på nedersta hyllplanet och upp mot den plats där den tidigare hade hängt, och plötsligt såg hon rakt igenom hyllan, och snett över nästa gång, ända ned till väggen, och minsann, där stod den främmande kvinnan, mitt framför henne, till synes livs levande.