Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 2

Allt var stilla i den stora ladan. Den märkvärdiga maskinen var märkvärdigt tyst och elden därinne i glasboxen hade sedan länge dött ut, och röken och dammet hade lagt sig till ro på golv och bjälkar, socklar, trösklar, bord och stolar, hyllor, brädor, fönsterkarmar och alla tusentals prylar. Lamporna hade slocknat och det enda ljuset i lokalen kom från några fönster under taket och det nybildade hålet i väggen där dörren tidigare hade suttit. Utanför blåste det upp och vinden for in i ladan och smet nedför korridorerna och satte hyllorna i gungning och ryckte och slet i kläder och tyger och allt lösöre som kom i dess väg. Ett lerkrus föll i golvet helt nära Julius, som fortfarande inte hade kommit till sans. Cornelia ryckte till när skärvorna spreds över golvet. Hon låg med huvudet i famnen på Angelica och grät och snörvlade och skakade och frös och hostade om vartannat. Angelica smekte och tröstade henne och försökte glädjas över att de alla var i livet. Hon visste att det var en klen tröst. Jo, de kanske levde, men de var levande döda. Åtminstone hon och Julius. Hon hade misslyckats i allt. Julius var förtappad eftersom han hade stuckit svärdet i maskinen och därmed kommit att uppfyllas av den svartkläddes ondska. Men det var hon som hade dragit i spaken så att dödsängeln sögs in i maskinen och sedan satt metallstaven i hålet och laddat partiklarna med sin egen godhet. Det var alltså hon som hade dödat den svartklädde. Och när det goda tar livet av det onda, då blir också det goda ont. Sådana som hon får aldrig leka med elden, som dödsängeln så riktigt hade påpekat. Han må ha varit ond, men han visste mycket mer om villkoren på jorden än hon någonsin skulle göra. Hon var trots allt bara en liten ängel på nedersta trappsteget. Och nu var allt till ända. Vägen till helvetet började redan den där första gången då hon gjorde sig otillbörliga föreställningar om den svartklädde. Antingen älskar man gud eller djävulen; man kan aldrig älska dem båda. Och hon hade gjort sitt val. Julius älskade henne. Åtminstone inbillade han sig det. Angelica visste bättre. Hon visste att hans kärlek till henne bara var en dröm, en illusion av det slag som människor ibland förlorar sig i när verkligheten inte tycks ha plats för dem. Änglar också. Men Julius var förstås övertygad om det sanna i hans känslor, och nu när han hade fått styrkan att göra allt han ville kunde hon inte längre säga nej. Hon hade kostat Julius hans själ. Var hon inte rent av skyldig honom sin kropp? Hon hade ju trots allt en gång valt djävulen till make.

Ljudet som krukan gjorde när den gick i tusen bitar letade sig in i huvudet på Julius och strax for han upp med ett skrik. Kanske kände han i den stunden att det där lerkruset i själva verket var en del av honom själv, en oersättlig grekisk amfora full med bilder av det liv som han alltid hade försökt att komma undan. En amfora som nu för alltid hade gått förlorad, för världen och historien, men framför allt för honom själv. Man vet aldrig vad man har förrän man saknar det. Han satte sig upp och lutade sig mot en hylla. Det stora ljuset hade bländat honom och han trevade sig fram med händerna. Cornelia ville rusa fram och hjälpa honom, men Angelica hindrade henne. "Låt honom vara en stund", sade hon mjukt. "Han måste lära känna sig själv först." Cornelia förstod inte vad hon menade, men hon litade på Angelica. Dessutom var det skönt att ligga kvar där med huvudet i hennes famn. Julius stirrade rakt ut i rummet. Han hade en märklig känsla av att vara både mer och mindre på samma gång. Bröstkorgen och mellangärdet kändes till exempel egendomligt starka och kraftfulla, men mitt i magen fanns ett tomrum som han aldrig tidigare hade reflekterat över. Benen skakade och skälvde och värkte ända in i märgen, men när han spände musklerna en liten aning kände han sig fullt kapabel att i nästa ögonblick stå upp och gå ett varv runt jorden. Underlivet brann av lust att spränga bojorna och byxorna och ta i anspråk varje åker, plöja upp den rart och hårt och vällustigt och fylla varje fåra med dådkraftig säd. Det mest besynnerliga var känslan av att en del av honom inte längre fanns i kroppen utan svävade fritt i rummet och iakttog honom utifrån. Plötsligt kunde han se sig själv rakt framifrån, från sidan eller uppifrån taket. Inte som i en spegel, utan som om han var en annan människa. Ungefär som Narcissus, som när han tittade ned i källan fick se en sådan vacker yngling att han inte kunde annat än att förälska sig i honom. Just så kände Julius när han betraktade sig själv – som en fullblodshingst, en förlossare, frälsare, ja, en guds gåva till världen och människorna. En guds gåva till honom själv. Han förlorade sig i det undersköna ansiktet i flera minuter innan källan plötsligt sinade, och bilden försvann, och ögonen fylldes av gyttja och stenar och döende fiskar, tills allt som återstod var det där underliga tomrummet i magen. Ljuset som hade bländat honom dog bort och han blev varse omgivningen och sig själv och dessutom två främmande människor som plötsligt stod i hålet i väggen där dörren en gång hade suttit. Men självkänslan värkte fortfarande i bröstkorgen, och benen bar verkligen, och lusten i underlivet gjorde honom rusig, och han reste sig upp och plötsligt glittrade källan igen och han betraktade bilden av sig själv och såg att han var vacker, stark och kraftfull och det gjorde honom stolt, och stoltheten gav honom mod, och modet gav honom resning, och tomrummet nere i magen fanns inte längre, och ögonen glödde och fräste som solkärnan själv, och han visste att nu var tiden äntligen inne för kassen kantai, det stora slaget, atomernas sammanslagning och det fjärde aggregationstillståndet. Och människorna som stod där i hålet i väggen där dörren en gång hade suttit häpnade när han kom emot dem, för de såg i hans ögon precis vad han själv upplevde. De visste att det fjärde aggregationstillståndet bara var ett annat ord för helvetet, och de hade all anledning att vara nöjda. De hade funnit vad de sökte.