Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 6

"Sju, sex, fem…" Rugbybollen räknade ned de sista sekunderna bakom stålnitarna i den ruskiga läderhuvan, och Cornelia knep ihop ögonen allt hon kunde för att på något sätt förtränga den vansinniga, obegripliga smärta som hon visste väntade. "Tre, två, ett…" Angelica var någon annanstans. Allt var förlorat – hennes liv, hennes heder, hennes kärlek, hennes ansvar, hennes rättigheter (om hon hade några), hennes skyldigheter (som hon definitivt hade), nu Cornelia, och snart Julius, för utan Cornelia fanns det ingen möjlighet att rädda Julius. Allt var verkligen förlorat. Hon drog ett sista andetag, som om hon önskade att hon kunde kväva sig själv, och väntade på den där fruktansvärda nollan som Rugbybollen snart skulle kraxa fram mellan stålnitarna bakom huvudet på henne, och på Cornelias förtvivlade skrik som snart skulle få hela huset och världen och himlen att skälva. Och allt blev tyst och hon hörde Rugbybollen forma den sista siffran med läpparna. "Frukost!" skrek den svartklädde, och Angelica föll samman i Rugbybollens armar, som en annan Kristus, död i just den stunden på det bloddrypande korset. Men då kom plötsligt ett par fötter farande från ovan och slog den svartklädde till marken med all den kraft som sju meters höjd och en människas kropp kan åstadkomma. Den svartklädde hostade till och vände sig om så att han fick Cornelias knä i ryggen, och det gjorde ont och han rullade över henne och det gjorde ont igen, och Cornelia skrek, och Julius stod där med svärdet över huvudet och svingade det med all sin kraft mot den svartklädde som lyckades kasta sig undan strax innan klingan skulle ha skurit upp bröstkorgen på honom. Nu trängde den i stället genom den tunna stålsargen i ändan av hyllan, fortsatte genom den romerska rätten där bakom, och därtill en tjock bibel rikt illustrerad med färggranna bilder. Det var ett stort svärd, och tungt, och Julius hade all möda i världen med att bemästra det. Fysisk träning hade aldrig legat för honom, tvärtom föraktade han dem som hängav sig åt kroppsövningar. Nu svor han för sig själv och förbannade sin bräckliga konstitution. Vad vore väl Caesars legioner utan muskelstyrka? Men viljan fanns där och den gjorde honom stark – viljan att förgöra, döda, nedkämpa, utplåna den fiende som stod mellan honom och hans älskade Angelica. Han drog svärdet ur bokhyllan och svingade det över den skräckslagna Cornelia i riktning mot den svartklädde som flämtande hade lyckats komma på fötter igen litet längre bort.

"Hur är det nu med viljan, Kaiser?" skrockade han förtjust. "Har du lärt dig att hata ännu?" Julius tog sig förbi Cornelia och gjorde ett nytt, mödosamt utfall med svärdet som den svartklädde enkelt parerade samtidigt som han fortsatte att provocera honom. "Har du druckit dig rusig på skummande blod och svett och bittra tårar och en gnutta anis? Har du ätit förgiftat kött tills huvudet spränger och dunkar och värker och spricker av längtan, av lusten att döda – att döda för dödandets skull? Inte alls för din ängel, inte ens för dig själv, utan blott för den brinnande, värkande, stånkande, sprudlande, kryddstarka lustens alldeles egen skull? Den som fyller din kropp med pärlande vin och sjunger lovsånger till Baals, Belials, Belsebubs och blodets ära och klämtar i klockan tills du lyfter svärdet och driver det genom kroppen på din nästa – vilken som helst – allt djupare, genom kött och ben och ådror, senor och vävnad tills det tränger ut på andra sidan? Har du det, Kaiser?" Julius jagade efter honom med svärdet, än en gång över den stackars Cornelia, bort mot Angelica och den alltmer bekymrade Rugbybollen. Den svartklädde såg dem inte utan snubblade på Angelica så att både han och Rugbybollen tappade balansen. Julius klippte till dem båda med bredsidan så att de vacklade till ytterligare, och Angelica kunde göra sig fri. Raskt skyndade hon fram till Cornelia och lösgjorde henne genom att dra sprintarna ur bojorna. Julius var trött, men det var den svartklädde också. Så trött till och med att han raglade fram mellan hyllorna. Ändå tycktes han njuta av situationen. "Hata, hata, hata!" ropade han förtjust och grinade mot Julius som liksom general Grant slog med svärdet, och slog igen, och en gång till, som om all den trötthet han egentligen kände inte fanns i sinnevärlden. "Hata, hata, hata! Låt din själ uppfyllas av det, njut av skräcken, rädslan, fruktan som du ingjuter i alla andra. Hatets vingar bär dig snabbt och lätt mot dina drömmars mål! Eller hur älskling?"

Den svartklädde kastade en blick mot Angelica. Han hade svårt att stå på benen och än en gång fick Julius in en träff med bredsidan. Rugbybollen hade dragit sig tillbaka till dörren. Med sin herre på reträtt var han inte alls att räkna med. Julius drev på den svartklädde som hundar gör med villebråd tills han plötsligt befann sig framför den trattformade öppningen på den märkvärdiga maskinen. Då såg Angelica sin chans. Hon kastade sig fram, föste Julius åt sidan och slängde sig över spaken så att den gick i botten. Den svartklädde flämtade till. "Men älskling, vem är du egentligen? Du är ju som jag – precis som jag! Visste du det?" Han skrattade, men det var ett lågmält, nästan förnöjsamt skratt, och ansiktet sprack upp i ett leende som bara fortsatte att växa, och sedan begynte han hosta och tjockt, trögflytande, svart, tjäraliknande blod vällde fram ur munnen på honom. Och leendet klöv hela ansiktet, och huvudet, och anletsdragen tynade bort, och sedan resten av kroppen tills allt som återstod var ett flammande ljus som plötsligt sögs in i den märkvärdiga maskinen. Angelica skyndade runt till baksidan, och där, bredvid röret som ledde bort till dörren, fanns mycket riktigt ett mindre hål. Och på golvet bredvid låg metallstaven som den svartklädde hade sagt att man skulle sticka genom hålet för att ladda partiklarna.

Strax var det gjort och maskinen började stånka och stöna och gnissla och surra och kvida och blixtra och dundra och kränga, och därinne i glasburen blev det så ljust att Angelica och Cornelia och Rugbybollen måste vända bort ögonen. Men Julius trotsade både ljuset och den fruktansvärda hettan. Han bar fortfarande hatet inom sig, viljan, lusten att döda, att en gång för alla förgöra den fiende som han egentligen visste redan var död. Somliga har som bekant behov av att skända de redan döda på slagfältet, som om de ännu levde, som om de fortfarande kunde drabbas av skammen och nesan att inte ha kontroll över sin egen kropp. Naturfolk påstås göra det för att försäkra sig om att också de dödas andar är döda. Kropp och själ är ett och samma, och kroppen måste skändas, förgöras i grunden för att också själen skall dö. Kanske var det så Julius tänkte när han drev det normandiska tvåhandssvärdet genom den trattformade öppningen. Maskinen krängde till och gav ifrån sig ett fruktansvärt dån, och rök och eldsflammor slog upp genom isoleringen mellan glasrutorna och spred en doft av svavel i lokalen. Angelica vände sig förskräckt om och fick se Julius stå där med handen om svärdet och svärdet i maskinen. "Nej, för guds skull, nej!" skrek hon med all den kraft och förtvivlan som hon fortfarande kunde uppbåda, men Julius hörde henne inte. Han var i en annan värld. Plötsligt begynte svärdet glöda och fräsa och stora gnistor slog ut från klingan, och därinne i glasburen brann det allt häftigare, och plötsligt satte den svartklädde för sista gången huset i rörelse med sitt rungande skratt. Bomber och granater, pistoler, piskor, betsel, spritflaskor, snusdosor, sopborstar, avfallskvarnar, dockskåp, likdelar och sexleksaker kastades omkring i rummet, och flera hyllsystem rasade samman och föll till marken i ett hav av rök och damm.

Svärdet exploderade och Julius skakade till när blixten for genom hans kropp och kastade honom flera meter bakåt, och där – i luften under några tiondels sekunder – såg han än en gång sig själv, som i den där drömmen i barndomen, på väg genom den stora salen i sina praktfulla kläder och med svärdet vid sin sida, framåt inför skaror av vördnadsfulla människor som ropade: "Hälsad vare underjordens härskare, hälsad vare hans förening med himlarnas dotter. Ljus och mörker, tillsammans den glöd som får jorden att brinna!" Och där, i fonden, ängeln med sina silkeslena händer och det svallande, kastanjefärgade håret och vingar så vita och sköra att de inte hade kraft att bära något annat än sanningen, och sedan, där, bakom henne, det våldsamma, tvingande, underbara skenet av de renande flammorna, evighetens lågor, alltings mening, livets frälsare, och han fortsatte framåt mot ängeln, och hon kom närmare, och han var framme, men då var hon inte längre där, och han fortsatte ensam, mot det stora skenet, ett steg till, och ännu ett, tills elden fattade tag i hår och tyg och tyll och värjan vid hans sida smälte samman med hans kropp och allt blev vitt och exploderade, och sedan ingenting. Bara sanning. Frid i sinnet och evig sanning. Julius landade med huvudet före i backen en bit från maskinen och slogs för ett ögonblick medvetslös. Och sedan tystnade skrattet, och elden slocknade, och lamporna, ljuset dog ut och en isvind drog genom huset och förvandlade glasskulpturen med maskar till is, och fortsatte förbi den nakna Cornelia, den sargade Julius och den hopplösa Angelica innan den försvann genom den trattformade öppningen, in i den märkvärdiga maskinen, genom röret och bort till dörren som den sprängde sönder på sin väg ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar. Därefter intet.