Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 3

Lätt och luftigt, vackert, skirt, blott en tunn hinna av den sanna verkligheten, en film som klistrats över det som alla andra kallar verkligt. Naket, skört, bräckligt, värt att vårda – svårt att vårda – omöjligt att skydda, och ändå inte, eftersom livet i döden – det verkliga livet – aldrig mer kan dö. Lätt och luftigt, fullt av syre, brinner bra, ett stort ljus, där, ja, bara några meter till, en ynka armslängd bort, ja, där, nu, nästan, ta mig dit, ge mig din hand, nu går vi, sista steget tar vi nu – ljud som dödar, släcker livet där, helt nära, spränger väggar, dörrar, fönster, hus och världar, släcker eldar, blåser bort all verklighet för evigt – borta, inte här, förlustigad all framtid. "Ve mig, varför alltid samma sak!" Julius vred på sig i halmen så att den stack honom i kroppen med sina vassa strån. Den lindriga smärtan från de olika angreppspunkterna blandades med ljudet av Cornelias skrik till ett helvete i huvudet där elden helt nära – sammansmältningen, det fjärde aggregationstillståndet – sakta dog ut framför hans ögon, expanderade som solen en gång skall göra, och gick under i ett moln av gas och damm och förvandlades till en dvärg, en av de sju eller en av oändligt många, vit, röd eller svart eller i miljontals färger – det gjorde varken till eller från, för livet var fortfarande döden och livet i döden hade just förintats där, framför hans ögon, som så många gånger förr när blott en armslängd återstod. Till sist försvann de sista bilderna av drömmen och han vaknade till liv, gnuggade sig i ögonen och kröp fram till kanten av loftet och tittade ut över den väldiga ladan med alla sina märkvärdiga ting. Han hörde steg därunder, men skriket som först väckte honom hade tystnat och minnet av det fanns fortfarande bara i drömmen. Och så tystnad i ett ögonblick, och nya steg, snabbare än de föregående, och ännu ett skrik, högre än alla de andra, så högt att han mindes ljudet av de förra, dem som hade väckt honom men fortfarande bara fanns i drömmen, och han blev klarvaken och vände huvudet mot skriket och såg Cornelia ligga avsvimmad i famnen på den svartklädde. Och där, strax bakom dem, Angelica i armarna på Rugbybollen som fortfarande hade lädermasken över huvudet.

"Din dumma kossa", mumlade Julius. "Nu har du allt ställt till det!" Han ville kasta sig ut över kanten och ge sig på de ruskiga typerna nedanför och slåss för Angelica och för – nej inte för Cornelia – naturligtvis inte för Cornelia! – men ändå, för det kändes så konstigt i magen; bara slåss, helt enkelt. Ok? Men först en nypa luft. Och han drog ett djupt andetag och lade huvudet mot halmen på marken och lät det vila där i några sekunder. Sedan blev han misstänksam. Kanske var allt bara ett skådespel, en del av en plan som Cornelia och den svartklädde hade kokat ihop för att locka fram Julius och förgöra honom tillsammans med Angelica! Ja, så var det förmodligen. "Måtte djävulen ta den mordiska häxan", svor han för sig själv. Hon som tog mamma ifrån honom och satte henne på hemmet där hon tynade bort; hon som snart ordnade ett arbete åt honom hos gubben i butiken därför att hon visste att det skulle driva både honom och mamma till vansinne; och hon som därför bar skulden för mammas död, och sedan gjorde tillvaron så outhärdlig för honom att han ville ta livet av sig; och hon som därigenom fick honom att se – Angelica? Slutsatserna kolliderade i huvudet på Julius. Det kunde väl inte vara att…? Nej, aldrig i livet! Cornelia var en liten cappuccinofärgad häxa, det hade mamma Anne-Margrete sagt för länge sedan och det fanns ingen anledning att grubbla över det. Men Julius kunde inte undgå att bli en smula imponerad. Det var en enastående plan i all sin djävulska försåtlighet. Att få honom att tro att Cornelia var en förutsättning för Angelica – det var en smått fantastisk vändning, så trovärdig att han för ett ögonblick nästan lät sig luras av tanken.

Men än en gång hade han huvudet med sig. "Nära nog, din lilla häxa", skrockade han inombords. "Men mig lurar du inte!" Han grimaserade åt Cornelia som vilade utslagen i armarna på den svartklädde. "Spela räv du bara, spela räv!" mumlade han och vände åter blicken mot Angelica. Rugbybollen höll henne bryskt i armarna och om livet och Julius kände hur vreden kokade upp därinne när han såg hans feta, skamlösa händer gripa tag om hennes sköra uppenbarelse. Smederna därnere i hjärnans mörka prång och gränder slog hammaren mot städet om och om igen tills hatet fyllde varje droppe av hans blod och gjorde honom stark i anden och viljan – viljan att med ett enda slag förgöra den där uslingen, hotet mot alla hans drömmar och önskningar. Det stora slaget – kassen kantai. Det enda slaget – Armageddon. Han kände inte längre någon rädsla, bara hat och vrede mot den svartklädde och Rugbybollen. Och ömhet för Angelica – det stora ljuset, alltings mening, prinsessan med vilken han skulle fara till slottet där mamma Anne-Margrete väntade med alla smycken, klänningar och praktfulla uniformer. Utan Angelica fanns inte livet, och livet självt, det som han levde, var redan döden. Vad fanns väl kvar för honom att förlora? Sakta ålade han sig tillbaka till sängplatsen och fingrade fundersamt på det normandiska tvåhandssvärdet. Vem vet – kanske var ett hugg i hjärtat på den svartklädde vägen till det brinnande paradiset!

"En sådan liten pärla!" utbrast den svartklädde förtjust och tog Cornelia i sina starka armar och lyfte upp henne mot ljuset i taket. "Vem kan hon väl vara? En liten medbrottsling, kanske?" Han log frågande och vände sig mot Angelica. "Medbrottsling till vad?" snyftade Angelica. "Så, så, min kära", sade den svartklädde förmanande. "Låt oss inte ljuga för varandra! Vem annars kunde väl ha bytt ut kulorna i bössan om inte ängelns lilla ängel till hjälpreda!" Angelica fick något märkligt i blicken, en glimt av den process som äger rum då en människa upptäcker att allt det som hon visste var sant men vägrade att tro på visade sig vara just precis så sant som hon egentligen visste att det var från början. Och från att ha skiftat i blått och grönt och grått under processen, blev blicken plötsligt svart när verkligheten slet upp dörrarna och slängde sanningen i ansiktet på henne. "Din djävul!" skrek hon till den svartklädde och krängde med kroppen så att Rugbybollen hade svårt att hålla kvar henne. I ett slag var hon som förbytt, och allt som återstod av gråten som helt nyss hade färgat hennes röst var små stakningar när orden fastnade på slemklumparna i halsen. "Du tog patronerna ur min väska och lade dit ett par andra! Sedan tog du min kropp i anspråk för att tillfredsställa dina lustar!" "Såvitt jag minns var du ganska nöjd för egen del!" skrockade den svartklädde. "Men nog om det. Mitt arbete blev inte utfört tack vare den här satans flickungen! Jag underskattade dig, min sköna, men två kan spela det här spelet, och dessvärre är det en för mycket. Och tänk att flickungen får jag på köpet, som plåster på såren! Ibland är livet allt bra underbart, också för en utbränd dödsängel som jag!" Han blinkade åt Rugbybollen som kraxade förtjust. Sedan började han skratta så att byggnaden skälvde. Skrattet for runt i lokalen och studsade i väggarna och rev ned lådor och burkar och askar och bollar och värjor och skallar från hyllorna. Det halvt konserverade, illaluktande huvudet av ett litet barn kom rullande nedför en av korridorerna och blev liggande vid fötterna på den svartklädde som tog upp det och höll det framför ögonen på Cornelia. Sedan ruskade han om henne tills hon vaknade till liv och fick se det skräckinjagande anletet och skrek allt vad hon kunde. Hon fäktade med armarna och sparkade med benen och blundade och vände huvudet mot Angelica och Rugbybollen, öppnade ögonen igen, och där, framför henne, väntade nästa fasa – glasfiguren med alla maskarna, livs levande, igen, som om allt var en dröm där alla sekvenser spelades upp om och om igen ur litet annorlunda vinklar, med annan ljussättning och scenografi, men med samma skådespelare och samma ständigt närvarande, ihärdiga, genomträngande, stinkande, kroppsöppningsförlamande skräck som fick henne att skrika om och om igen tills rösten inte längre ville vara med.

"Jag tror bestämt att hon har sett din spegelbild, ditt sanna jag, min sköna!" konstaterade den svartklädde muntert. "Du skulle aldrig ha lämnat henne ensam på det här stället över natten", tillade han och hytte förmanande med fingret mot Angelica. "Det var elakt gjort. Verkligen elakt. Vem är du egentligen bakom den där vackra masken? Masken, ja – kanske tusentals maskar?" Han skrattade igen och drog fingrarna genom håret på den skräckslagna Cornelia. Sedan satte han ned henne på golvet och stack handen innanför tröjan på henne så att den rörde vid brösten och drog henne till sig. "Vem är du nu, min älskling?" kvittrade han retsamt och blinkade mot Angelica. "God eller ond, god eller ond?" Han höll Cornelia i ett kraftigt grepp som omslöt hela halsen. Sakta drog han den fria handen utmed hennes lår, över underlivet, upp till midjan. Sedan stack han den innanför byxorna på henne, knäppte upp dem och trevade sig fram över hennes höfter, stjärt och könsorgan. Cornelia grät och skrek och slog omkring sig, men hon var alldeles för liten och han var alldeles för stor för att hon skulle kunna värja sig för hans skamlösa händer. Angelica betraktade honom med alldeles tomma ögon. Allt hon kände i den stunden var sorg och vämjelse och bitterhet över att ha älskat en sådan fruktansvärd varelse. Kanske älskade hon honom fortfarande. Allt var så förvirrat nuförtiden. Hon bara önskade att Cornelia på något sätt kunde försvinna så att hon själv fick bära ansvaret för sina egna handlingar och låta den svartklädde – den man som hon hade älskat; eller älskade? – förgöra henne tills hon flöt ut i tomrummet som omgav materiens beståndsdelar. Men inte Cornelia, och inte Julius, för Julius fanns säkert i närheten. Och han behövde Cornelia, hon och hennes kärlek var det enda som kunde rädda honom, rädda hans själ – åt sig själv, åt honom, åt hela världen. Att få dem härifrån, att rädda dem tillsammans, det var i sanning ett trösterikt martyrium. En enda god gärning, det räcker för att trivas, till och med i tomrummet.

Plötsligt föste den svartklädde Cornelia åt sidan och drog bort handen från hennes underliv så att byxorna gled ned och lade sig runt benen på henne. Han sträckte ut handen mot Angelica. "Min ängel, min kära!" började han urskuldande. "Väcker det din lusta att se mig tillsammans med en annan kvinna? Eller din svartsjuka? Din ilska? Kanske rent av ditt hat?! Vill du månne slita hjärtat ur det lilla flickebarnet som i sin barnsliga oskuld inte kan dölja sin köttsliga längtan? Ack, det kunde jag väl aldrig tro om dig! Men det klär dig, åtminstone på jorden, i mina ögon. Din fader i himlen är nog inte lika road!" "Ditt monster!" mumlade Angelica. "Jag förstår inte hur jag en gång kunde älska dig på bekostnad av min fader!" Bittra tårar rann utmed kinderna och ned på klänningen och bildade små rännilar som letade sig ned mot marken utefter fållarna. "En gång?" flinade den svartklädde. "Men käresta, du gör mig så besviken när du ljuger. Jag vet ju att du fortfarande älskar mig!" "Min kärlek till dig är försvunnen!" skrek Angelica. Det var som om varje sådant påstående gjorde henne tvungen att skrika trots att hon inte längre kände någon ilska, bara tomhet inombords. "Mitt hjärta har slitit sig från din kätting!" "Ack, ack, ack – ännu en lögn!" jämrade sig den svartklädde. "Vad var det din herre Jesus sade till sin lärjunge Petrus i den där trädgården? Men visst ja: 'Innan tuppen har galt två gånger, skall du tre gånger ha förnekat mig.' Inte sant?" "Ta inte herrens ord i din smutsiga mun!" fräste Angelica. "Hur kan du tro att jag älskar dig efter allt som du har ställt till med?!" Den svartklädde ställde sig på ett ben och gol som en tupp. "Där fick du, där fick du!" retades han. "Ack så roligt, ack så roligt!" Sedan stelnade flinet i ansiktet på honom och han blev förment allvarlig.

"Men låt oss nu besinna oss ett ögonblick. Minns du i natt, innan vår älskog, att jag talade med dig om hur vi kompletterar varandra? Eller har din vällust trängt undan alla andra minnen?" "Jag minns nog", snörvlade Angelica. "Nåväl, då borde det stå klart för dig att jag lever upp till mitt rykte och mitt väsen. Jag består av ondska: jag äter den till frukost, lunch och middag, dricker den när jag är törstig och tvättar mig i den när kroppen har fläckats av likgiltighet. Mitt hus är ondska, mina kläder och min säng, och givetvis min kropp, min själ, mitt kött och blodet som flyter i mina ådror. Jag är bara ondska, ren och oförfalskad, och det är min uppgift att sprida den ondskan omkring mig. Men du, min kära, vem är du egentligen? En ängel, det godas tjänarinna, som själv borde vara alltigenom god, men ändå sprider lögner och förnekelser och överger sin herre för att dela säng med djävulen – vet du själv i vilken ända du hör hemma?" Angelica svarade inte, och för ett ögonblick blev det alldeles tyst i den stora ladan. "Låt oss få det överstökat", sade den svartklädde till sist. "Det har varit en lång och tröttsam natt och jag har mycket kvar att göra innan dagen är till ända." Han började fösa Cornelia framför sig bort mot den märkvärdiga maskinen, men hon hade svårt att gå eftersom hon hade byxorna runt benen. I stället grep han tag i nacken på henne och släpade henne efter sig. Strax där bakom följde Rugbybollen och den rödgråtna, förtvivlade, ångerfulla, själsligt söndertrasade Angelica. Och någonstans däruppe under takåsen betraktade Julius det patetiska skådespelet och bara väntade på rätt tillfälle att driva det normandiska tvåhandssvärdet genom hjärtat på djävulen själv.