Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 5

På vägen från kyrkan kände jag mig plötsligt både trött och onykter. Utan att jag tycktes kunna göra något åt det föll huvudet ned på ratten och det var bara med stor möda som jag lyckades lyfta upp det igen. Ögonlocken betedde sig likadant. Därinne stängde hjärnan ned alltfler av de vitala funktionerna. Särskilt de som hade med trafikvett att göra, att döma av reaktionerna från mina medtrafikanter. Jag mindes att jag inte hade ätit något sedan föregående eftermiddag. Detta tillsammans med spriten och sömnbristen gjorde mig till en livsfarlig bilförare. Och en ganska värdelös detektiv, för den delen. Jag beslöt mig för att lägga mig en stund på kontoret. Det låg alldeles i närheten. Jag lyckades tråckla mig hela vägen fram på bakgatorna och sladdade in i gränden bakom kontorshuset där jag kvaddade ett par soptunnor i förbifarten. Ägaren till hålet i väggen blängde surt på mig när jag kravlade mig ur bilen via passagerarsätet. "Du skall fan inte köra full på den här gatan om du inte har druckit min sprit!" skrek han efter mig. Skit samma, han hade alltid varit en sur jävel. Hissen tycktes ha drabbats av Parkinsons. Den ryckte och hackade sig upp våning för våning i vad som kändes som en evighet. Salig påven själv hade varit smidigare. Jag var så trött att jag knappt kunde stå på benen. Förmodligen luktade jag sprit. En parant kvinna i fyrtioårsåldern drog sig undan till andra hörnet av hissen och gav mig en föraktfull blick. Jag måste ha sett patetisk ut. Hon däremot såg ut att sitta i styrelsen för Själens Frihet. Tillsammans med fröken Frank. De var ganska lika, men jag var så trött att jag inte ens orkade tänka med underlivet. Då är man bra trött. På tjugoförsta våningen snubblade jag ut och hasade mig fram till dörren. En halvminut senare låg jag utslagen på soffan.

Svart, svart, svart som katten – nej, för fan, svart som natten. Mörker, i ett töcken vinglar jag mot målet, vilket mål, säg finns det något? Jo, där är det, eller är det blott en hägring? Men jag ser ju att det rör sig, vrider på sig, vänder om och drar sig bortåt, långt åt skogen, dit där ögat inte längre vet vad som är rätt och fel. Och ändå har jag allt under kontroll. Jag kastar mig efter käglan av ljus som dansar framför mina ögon och famlar med armarna och griper efter drömmen och för ett ögonblick håller jag den i min hand. Sedan vaknar jag och finner att det bara är telefonluren. Och förnimmelsen av en annan värld försvinner ut genom fönstret i ännu en alldeles mörk och stjärnklar natt samtidigt som jag blir varse konturerna av det omgivande rummet och min egen dödlighet. Och min själ, och Julius Kaisers, och alla andras själar som i ytterligare några sekunder avger kvidande läten utanför fönstret innan också de försvinner ned på gatan och bort mot gudarnas utedass. "Hallå! Är du där? Svara för helvete!" Den hetsiga rösten i andra ändan av luren dödade effektivt de sista resterna av sömnen. "Ja…" svarade jag till sist, fortfarande litet omtöcknad. "Tack och lov!" utbrast rösten i andra ändan. "Jag trodde nästan att jag var försent ute!" "Vad då försent? Vem är det?" undrade jag oförstående. "Det är jag, Johnny – din lyckliga stjärna, din räddande ängel!" Johnny skrädde inte med orden. Det gjorde han aldrig när han lyfte ett finger till förmån för någon annan. Det hände inte särskilt ofta, men när det hände var det som om det uppvägde allt elände han hade ställt till med under sin livstid. Åtminstone för Johnny. Men vad i all sin dar hade han gjort för mig på det senaste? Inget som jag kände till, bortsett då från att hålla sig undan. Vilket i och för sig var en välgärning. "Johnny, för helvete", stönade jag. "Det är mitt i natten. Vad fan vill du?" "Mitt i natten?!" utbrast Johnny indignerat. "Vilken klocka går du efter? Den biologiska? Skitsamma, snart klämtar den för dig!"

Vem hade lärt Johnny litterära anspelningar, undrade jag och kastade ett öga på klockan. Han hade rätt, hon var faktiskt inte mer än kvart i nio på kvällen. "Vad menar du?" frågade jag irriterat. "Jag kan inte säga mer på telefon", svarade Johnny hemlighetsfullt. Det märktes att han kände sig viktig. "Var kan vi träffas?" "Varför skulle vi träffas?" undrade jag surt. "Sist jag hade med dig att göra kostade det mig en femhundring. Den här gången får du allt ge mig en jävligt bra anledning!" "Vad sägs om ditt liv!" sade Johnny triumferande. "Nu får du ge dig!" snäste jag. "Antingen säger du vad du vill eller så lägger jag på." Jag hade redan tagit luren från örat när jag hörde Johnnys väsande röst genom högtalaren: "Själens frihet…" Jag blev fullständigt överrumplad och villrådig i några sekunder innan jag åter förde luren till örat. "Baren om en halvtimma?" frågade jag till sist. "Du bjuder!" skrockade Johnny och lade på. Jag stod kvar med luren i handen tills den började tuta med korta, gemonträngande signaler i intervaller om en sekund. Så då var tiden alltså inne, tänkte jag. Jag hade kastat den första stenen, och inte nog med att glashuset var trångt – stenen hade tydligen gått rakt igenom rutan också! Fröken Frank, undrade jag. Eller rent av Kaiser själv? Vem visste vad som egentligen rörde sig i den mannens huvud. Det tog en kvart att promenera till mötesplatsen från kontoret och jag gav mig av genast. Jag behövde en nypa luft. Och ett järn.

Det var svårt att tycka om Johnny. Med sin flackande blick, sitt skeva leende som blottade ofullständiga rader av tänder som hade svartnat efter ett missbruk som hade tagit sin början i barndomen, det tjocka, toviga håret som fördelade sig över huvudsvålen i feta, stripiga, ofrivilliga flätor, den grova näsan som hade slagits av så många gånger åt både höger och vänster att den inte längre visste åt vilket håll den skulle krokna, de koppärriga kinderna med sina vida kratrar som trängde djupt in i huden, den plufsiga munnen med sina blåbrunröda, spruckna köttslamsor till läppar, och en ansiktsfärg som mest liknade färgen hos en sedan länge död gris – med alla dessa fysiska defekter, som var och en kunde framkalla vämjelse hos de flesta människor, är det också lätt att förstå att Johnny inte framstod som en attraktiv bekantskap. Han såg helt enkelt ut som en tjuv och skojare (i bästa fall), snarare en våldsman, och säkert en bankrånare; och det var inte alls osannolikt att han i själva verket var en mördare, ja kanske rent av (i värsta fall) en sexualförbrytare. Han var förvisso en tjuv och skojare, men aldrig mer än så. Vilket bara visar att en människas yttre är helt avgörande för andras intryck av henne, eftersom personer som tillfrågades om vad de trodde att Johnny ägnade sig åt efter en liten stund nästan alltid svarade något i stil med att "han ser ju ut som en sådan där som förgriper sig på kvinnor och barn". Om de hade vetat hur sådana personer egentligen brukar se ut hade världen förmodligen varit mycket säkrare att leva i för både dem själva och deras avkomma. Nåväl, Johnny hade alltså utseendet emot sig, men detta var långt ifrån allt som naturen, eller snarare omständigheterna, hade förvägrat honom. Tvärtom saknade han nästan alla de förutsättningar som en människa behöver för att klara sig i samhället, tillsammans med andra. Han hade egentligen inte talang för något, inte ens för det tjyveri som han av begripliga skäl hade ägnat sig åt sedan unga år. Hans yrkesbana kantades av domar för småstölder, misslyckade bedrägerier, häleri, och naturligtvis mängder av narkotikabrott. Varje brottsutredning skvallrade om Johnnys urusla timing, hans frånvaro av planering, hans bristande intresse för detaljer, och hans oförmåga att föreställa sig framtiden bakom nästa gathörn. Det förflutna tycktes lika avlägset eftersom han aldrig drog några lärdomar av sina misstag.

Många kompenserar bristen på tankeförmåga med att överstimulera muskelmassan. Stor är kanske dum, men han är åtminstone den som står på benen när slaget är över. (Tror han själv, i alla fall). Detta gällde emellertid inte Johnny. Han var visserligen ganska stor och rundlagd, men när andra pumpade upp jättelika biceps under huden på överrarmarna, hade Johnny på samma ställe oproportionellt stora, oformliga lager av fett och annan materia vars beskaffenhet förblev en hemlighet för alla utom universums härskare. Jag läste någonstans att Demiurgen gjorde allting halvdant när han skapade världen. Men Johnny utgjorde ett undantag: han var i själva verket en excess, ett aggregat av överdrifter, en evolutionistisk kollaps, i sanning ett biologiskt unikum i en värld befolkad av halvdana varelser. Han var helt enkelt den fruktansvärda mutationen av allt som var halvdant! Om han hade befunnit sig i den motsatta ändan av skalan hade han förmodligen tillhört dem som styr världen (åtminstone i praktiken), löser medicinska gåtor, skapar nya utrotningsvapen, eller komponerar smäktande lovsånger som älskas av alla på jorden för sina kärleksbudskap när de i själva verket bara handlar om hur mycket de som skrivit dem älskar sig själva. Men de som befann sig i Johnnys ända betraktades som missfoster, satans avkomma, förlorade själar (snarare födda utan), förfulande inslag i drömfabrikens idealbilder, irriterande påminnelser om att världen inte är perfekt, och att det finns människor som inte ser ut som Tom Cruise eller Cindy Crawford. De halvdana såg upp till raketforskarna i ena ändan av skalan och föraktade sådana som Johnny i den andra, även om de inför varandra talade om och behandlade dem med klädsam medkänsla. Åtminstone föreföll det så. Men innerst inne hatade de allihop – alla dem som utifrån sina respektive ytterlighetspositioner utmanade den gängse bilden av den halvdana, utslätade, futtiga, småaktiga, medelmåttiga världen. Men Johnny begrep naturligtvis inget av detta, och det var nog lika bra, för annars hade han snart förvandlats till den där fruktansvärda mördaren och våldtäktsmannen som alla trodde att han var.

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 4

Jag sjönk ned i den mörkbruna skinnsoffan där påven en gång hade suttit och lät Patrick servera mig ett rejält glas Paddy's. "Så du påstår att jag har blivit hjärnskrynklare!" utbrast jag förnöjsamt. "Inte riktigt på det viset", svarade Patrick. "Gör du ditt jobb som du brukar. Samla dina ledtrådar, dina bevis och informationer, rekonstruera hans liv och lägg det på bordet framför honom. Då får han se sin själ utifrån till att börja med. Åtminstone den du har givit honom. I bästa fall kan det leda till att han så småningom öppnar sig för sitt inre." "Han påstår att allting började för några år sedan, på en kursgård uppe i bergen. Själens Frihet. Vet du något om den?" Patrick blev som förstenad, ansiktet vitnade och ögonen blev alldeles fuktiga. Han gjorde hastigt kortstecknet, som för att skydda sig mot onda makter. "Om det finns en plats på jorden där ondskan har sitt högkvarter så är det där!" utbrast han. Rösten darrade av ilska och indignation. "Där samlas de som hämtar kraft ur att förgöra andra. Gräddan av dem som tror att själen är en autonom enhet som rör sig utanför kroppen, och som precis som kroppen konkurrerar med andra själar om resurser, utrymme och uppmärksamhet. Och detta när själen är det enda ställe där en människa kan finna ro i sig själv, för sig själv, med bara sig själv! Däruppe är varenda människa en avgudabild, en gyllene kalv som dyrkar sig själv och ägnar varje dag åt att putsa ytan så att den skall glänsa ännu mer. Allt på bekostnad av andra med samma värde, med samma rättigheter. En fruktansvärd plats, fasansfull!"

Patrick satte sig ned i en stor skinnfåtölj vid ändan av soffbordet, lutade sig tillbaka och drack ur halva glaset. "De tillverkar smådjävlar däruppe", sade han när han hade lugnat sig litet. "Förvisso mänskliga sådana, men så är ondska också en rent mänsklig egenskap. Fast ibland undrar jag om inte Satan själv har ett finger med i spelet." Jag tittade förundrat på honom. "Jag tycker inte heller om det där stället", konstaterade jag. "Men det finns mycket som jag inte tycker om. Vad är det som gör dig så oerhört upprörd?" "Det faktum att de lever av människors längtan!" utbrast Patrick. "Människors längtan efter att till varje pris uppnå det perfekta, något som de inbillar sig att de själva skulle ha fullständig kontroll över. Och det går bara om man betraktar världen som ett nollsummespel där allt består av mitt och ditt. Det du äger kan jag inte äga, och din egendom är alltid min förlust. Förbaskade merkantilister!" Jag brast ut i skratt, och Patrick kunde inte heller låta bli att dra på munnen. Efter en stund blev han allvarlig igen.

"De gör människor samvetslösa", fortsatte han. "De lär dem hur man tystar den inre rösten och stänger ute andras, och hur man i stället låser blicken vid ett mål som skall uppnås oberoende av alla konsekvenser. För dem själva och andra." "Det låter plågsamt", konstaterade jag. "Nog är det plågsamt, alltid", instämde Patrick. "Men så är också poängen med hela verksamheten att lära människor att undertrycka den plågan. Till Själens Frihet kommer människor med förväntningar på sig från både andra och sig själva, människor som är beredda att offra allt inklusive sin anständighet för att nå ett bestämt och avgränsat mål. Det kan vara politiker, idrottsmän, popstjärnor, industrimagnater eller andra som har en fix idé, en idé som måste uppfyllas för att livet inte skall ha varit förgäves. För dem är målet allt och vägen inget. De behöver aldrig söka sanningen eftersom de redan anser sig ha funnit den. Om Ludvig XIV sade att 'Staten, det är jag' – då säger dessa människor att 'Meningen med mänskligheten, det är jag'. De vill bara lära sig att såga av den gren av människans väsen som är samvetet så att ingenting skall stå i vägen för deras fullständiga självuppfyllelse."

Fader Patrick var förvisso en mycket engagerad människa, men jag hade aldrig tidigare sett honom så upprörd. Och det var kanske med rätta. När jag funderade över vad han berättade om stifelsen Själens Frihet förstod jag hur Julius Kaiser hade kunnat göra resan från ingenstans till en av världens rikaste och mest omskrivna personer på bara sex år. Var den där kursgården uppe i bergen i själva verket en plats dit människor reste för att sälja sina själar, eller snarare göra sig av med sina samveten? Tanken svindlade. Men varför Kaiser? Butikspojken från förorten. Vad hade han gemensamt med kungar och presidenter och oljemagnater och vapenhandlare? Patrick tycktes läsa mina tankar. "De har en stipendiefond för mindre bemedlade ungdomar", svarade han på min outtalade fråga. "De gömmer den bakom olika välgörenhetsprojekt för de fattiga. Naturligtvis har de inget intresse av att sprida ordet till vem som helst, men precis som eliter i alla tider har också människorna bakom Själens Frihet ett behov av att späda sitt blod från tid till annan. Kanske fick Kaiser ett stipendium. Jag vet andra som har kommit långt den vägen." "Några exempel?" undrade jag nyfiket. "Vad sägs om ärkebiskopen?" Patrick gav mig ett illmarigt leende. Jag häpnade. "Det menar du inte!?" utbrast jag "Jag trodde att han var en riktig gudsman." "Gud är hans verktyg, det är sant", svarade Patrick. "Men det är ett verktyg som han har lärt sig att använda däruppe i bergen. Liksom Stalin använde kommunismen. Eller Mao, Pol Pot och alla de andra. Men de hade naturligtvis inget med Själens Frihet att göra. De var väl självlärda!" Ironin stod ur ögonen på honom.

"Det är med religionen som med kommunismen", fortsatte han. "Ingen av dem lämpar sig för att styra världen. De förutsätter tro, och tro är något som väldigt få människor besitter. Kommunismen togs snart över av dem som kunde göra karriär i trons namn utan att egentligen ha någon själva. Därför var det också viktigt för dem att snabbt göra sig av med dem som verkligen trodde. Idealister är allas fiender. Inte minst varandras och sina egna. Men kommunismen fungerar inte som statsbärande system eftersom den inte lämnar utrymme för synden. Eller snarare de drivkrafter som gömmer sig i synden. Det blir bara en urvattnad soppa där till sist inget mer återstår än några intorkade lökbitar på skålväggen. De flesta människor är tvivlare, men också tvivlaren kan tro på gud eftersom han förlåter människorna för deras synder i stället för att, som den kommunistiska staten, försöka göra något åt dem. Det gör att kyrkan kan leva sida vid sida med sekulariserade maktstrukturer och fortsätta att utöva ett stort inflytande på människors tankar och föreställningar. Och det gör vidare att kyrkan fortsätter att erbjuda goda karriärsmöjligheter också för dem som inte har den sanna tron. Inför de flesta människor räcker det som präst att ge sken av att man tror mer än de själva gör. Det går att ordna med skrupelfrihet och viljestyrka. Och det är två saker som imponerar mycket mer på folk än någonsin den sanna tron!"

"Din cynism är häpnadsväckande i dag", utbrast jag förtjust. "Är du på dåligt humör?" Patrick tömde glaset med Paddy's. "Det är jag alltid nuförtiden", svarade han muntert. "Men nu kommer vi ifrån ämnet", fortsatte han och lät plötsligt bister igen. "Det finns en annan sak med den där stiftelsen som driver mig till vansinne långt mycket mer än någonsin deras ideologiska virrigheter." Jag tittade nyfiket på honom. "Och vad skulle det vara?" undrade jag. "De har nyligen köpt upp all mark i församlingen", svarade Patrick sammanbitet. "Och nu vill de riva och lyxsanera hela området, och det förstår du ju själv att mina församlingsbor aldrig kommer att ha råd att flytta tillbaka hit igen. De kommer att bli ställda på gatan, utan tak över huvudet. Jag har talat med borgmästaren om saken, och kommunen har ingen plan för hur alla dessa människor skall tas om hand. Inte ens tält eller husvagnar kan de tänka sig att ställa upp med! Den lättsinnigheten, den cynismen gör mig galen!" Han tystnade plötsligt och slog upp ett nytt glas åt sig själv. "Jag har en del papper på kontoret", började han till sist. "Jag har inte hunnit gå igenom alla ännu. Kanske kan de ge dig några ledtrådar till Kaiser och Själens Frihet. Ta dig ett järn till medan jag hämtar dem!" Jag hann avnjuta ännu en dubbel Paddy's innan Patrick återvände med papperen. Spriten gjorde mig omtöcknad. Jag hade inte sovit på över ett dygn och det var mycket varmt ute, men jag hade gått in i andra andningen. Eller kanske tredje. Jag tog en liten skvätt till. "Se upp med det där!" sade Patrick bara halvt på skämt och höjde ett förmanande finger. "Dryckenskap är en dödssynd för Själens Frihet. Det är ett tecken på svaghet! Men det finns förstås gott om avfällingar. Vad vore väl en sådan sammanslutning utan dubbelmoral?" Vi log mot varandra. Han gav mig papperen och vi tog farväl. "Lycka till, min vän", sade fader Patrick och tryckte min hand. Det låg en föraning om något obehagligt i luften. Vi kände den båda två. Kanske var det spriten. Eller värmen. Kanske något mycket värre. Patrick kysste mig kamratligt på kinden. "Må gud vara med dig!" Jag visste att det behövdes. Jag bara önskade att jag inte tvivlade.

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 3

Vad hade jag egentligen fått reda på, frågade jag mig själv jag i bilen tillbaka till staden. Visst försiggick det skumma saker på det där bygget, men frågan var om de hade något med mitt uppdrag att göra. Julius Kaiser hade gjort ett mantra av Aktiebolaget Sundheten i bilen ut till klostret. Fanny Frank däremot hävdade att han aldrig hade varit på kursgården. Vem skulle jag tro på? Frank hade redan ljugit för mig. Hon påstod att hon bara hade hört att företaget hade anordnat fester i det gamla gruvschaktet. Men i receptionen hängde ett fotografi av henne omgiven av ett antal herrar utanför öppningen till schaktet. Bakom dem skymtade facklor inifrån gruvgången. Varför ville hon inte kännas vid det? Hade det med olyckan att göra? Kaiser å sin sida hade förmodligen inte heller berättat hela sanningen. Jag hade gömt undan honom i ett franciskanerkloster utanför staden där han kunde vila ut. Tids nog skulle jag tala med honom igen, men först ville jag veta litet mer om den där stiftelsen som förespråkade egenkärlek och promiskuitet och menade att hänsyn till andra var en styggelse. "Viljan att lysa för sig själv på bekostnad av alla andra, om så krävs." Jag rös när jag tänkte på fröken Franks ord. Utrota varenda jävel så kan du fröjdas i din ensamhet, det var vad de lärde ut däruppe. Men hon var åtminstone snygg. En liten hondjävul i Chaneldräkt.

En man bör alltid hålla sig med fyra vänner: en generös bartender, en skrupelfri advokat, en lättsinnig bankman och en bra präst. Jag hade åtminstone en bra präst, fader Patrick. På vägen in till staden beslöt jag mig för att söka upp honom. Jag var nyfiken på vad han hade att säga om stiftelsen Själens Frihet. Fader Patrick var alltid lika glad att se mig. Han började som kaplan i församlingskyrkan när jag gjorde mitt sista år som korgosse. Trots att det skilde mer än tio år mellan oss, kom vi snart varandra nära. Vi var båda tvivlare, men han föredrog tron framför ovissheten. Jag kände ofta att jag avundades honom. Men varje hjärta finner sina egna stigar. Det var alltid roligt att samtala med Patrick. Stimulerande. Vi brukade dricka oss fulla på billig whisky och tala om gud och djävulen och världen och ondskan och godheten. Och kvinnor. Ibland avundades han mig också. Det var högt i tak, och han brydde sig inte om att jag svor eller missbrukade guds namn. För honom var tron något mycket mer än budord och förbannelser. Patricks församlingskyrka låg i de gamla hamnkvarteren som en gång hade sjudit av liv och rörelse och pengar och äventyr. Nu var de slitna och smutsiga och inte sällan livsfarliga att vistas i för den som inte hörde hemma där. Den beräknade livslängden för invånarna i stadsdelen låg nästan tio år under riksgenomsnittet, och större delen av dem gick på socialbidrag. Om de inte slogs om filerna på den breda vägen, vill säga. Resten av stadens medborgare ansåg naturligtvis att de var skurkar och banditer allihop. Men det är lätt för dem som har något att försvara att moralisera över dem som inte har något att förlora. Det är väl ett sätt för dem att rättfärdiga deras egen välmåga. All egendom är kanske inte stöld, som Prudhomme påstod. Men alltför mycket av den är stulen.

Jag körde upp framför kyrkan och parkerade bilen. Patrick stod i porten och samtalade med en gammal dam. Han vinkade glatt när han fick se mig och gick mig till mötes i trappan. Vi skakade varandras händer med värme, som vanligt. "Vad för dig hit, min vän?" undrade han. "Det var alldeles för länge sedan!" "Räcker inte det?" svarade jag halvt förebrående och slog ut med armarna. "Absolut! Men någonting säger mig att du också har ett ärende. Kalla det gudomlig ingivelse, om du vill." "Sådant tror jag inte på", sade jag misstänksamt men med glimten i ögat. "Vad har du hört?" "Inte mer än att det ringde en filur häromdagen och ställde frågor om dig. Han utgav sig för att vara Julius Kaiser. Men tänk inte på det, sådant händer varje dag!" "Vad sade du till honom, då?" undrade jag och försökte låta barsk. "Att du är en skitstövel! Vad annars?" Vi skrattade båda två. "Jaså, Kaiser ringde dig först", sade jag efter en liten stund. "Ja, det var väl ett par dagar sedan. Menar du att det faktiskt var Kaiser?" Patrick lät uppriktigt förvånad. "Jag skall inte säga med hull och hår, för han saknade det mesta av båda!" skojade jag. "Men visst var det Kaiser! Och din ingivelse – gudomlig eller inte – är riktig. Det är därför jag är här." Jag berättade för Patrick om det omtumlande mötet med den utmärglade mannen kvällen innan. "Vad gjorde du med honom?" undrade han när jag hade avslutat. "Jag körde ut honom till fader Bernhard i franciskanerklostret. Jag tänkte på dig också, men där ute är det lugnare, mer skyddat. Dessutom vet ingen att vi känner varandra." "Det var nog ett bra val", instämde Patrick. "Så han bad dig alltså om hjälp med att återfinna hans själ? Intressant!" "Hurså?" undrade jag. "Därför att han talade med mig om något liknande. På en mycket teoretisk nivå, vill säga. Jag tror inte att han litar på präster. Han tycks leva i föreställningen att någon har berövat honom hans själ. Onda makter, förmodar jag. Men han var väldigt hemlighetsfull på den punkten." "Han sade inte mycket till mig heller", konstaterade jag. "Vad svarade du honom?" "Att han måste söka själen inom sig själv", fortsatte Patrick. "Jag är katolik, inte häxmästare." "Då måste du tycka att jag är både dum och blasfemisk som åtog mig uppdraget", sade jag. "Inte alls, min vän", svarade Patrick med sin vanliga ödmjukhet. "Men kanske att du måste söka efter den i överförd bemärkelse." "Vad menar du med det?" undrade jag. "Att både du och jag och Kaiser har rätt", sade Patrick. "En människas själ finns alltid inom henne. Men vissa av oss kan bara finna styrka eller mod eller mening i sitt liv med hjälp av yttre intryck. När de vänder sig inåt finner de bara tomhet, förmodligen därför att allt det som faktiskt finns därinne skrämmer dem. Det skrämmer oss alla, men vissa är så rädda att de helt enkelt förtränger vad de ser. Och då återstår bara tomhet, och en ständig jakt på nya intryck i världen utanför." "Och vad tror du att det betyder för mig?" undrade jag nyfiket. "Att du kanske har blivit själasörjare i stället för deckare. Kaiser litar inte på mig eftersom han vet vad jag kommer att säga. Och jag kan inte göra mycket annat än att säga som det är. Men du kan lura honom! Sådant är du väl bra på?" Han skrattade hjärtligt. "Kom!" sade han och öppnade dörren till prästbostaden som låg i anslutning till kyrkan. "Låt oss ta ett glas!"

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 2

Själens Frihet hade valt ett idylliskt läge för sin kursgård, alldeles där tallskogen högre upp i bergen övergick i böljande gräskullar som i långa, mjuka linjer rullade ned mot strandängarna innanför havet. Anläggningen bredde ut sig över ett stort område, men arkitekturen var smakfull och lågmäld och byggnaderna tycktes uppslukas av det omgivande landskapet. Den omgärdades av ett flera meter högt elstängsel, och alla besökare var tvungna anmäla sig hos en vakt strax efter avtagsvägen. Jag presenterade mig som John Smith, ägare till ett framgångsrikt företag i oljebranschen. Jag framhöll också att jag hade blivit rekommenderad ett besök av min gode vän Julius Kaiser, och överlämnade både mitt eget fejkade visitkort och Kaisers. Äkta. Det gjorde susen. Snart hade jag fått audiens hos informationschefen, fröken Fanny Frank. Vakten lutade sig ut genom plexiglaset. Kinderna blossade och han väste fram namnet mellan tänderna med en flåsande röst som luktade nygarvat läder och kedjor av Toledostål. Jag såg för mitt inre vad han gjorde med högerhanden framför monitorerna därinne i kuren och det äcklade mig. Jag körde snabbt genom grindarna och försvann upp i backen och tänkte att den där fröken Frank måste vara något extra. Huvudbyggnaden bestod av två våningar. Den var gräddvit och hade en balkong som löpte utmed hela framsidan och bars upp av stora kolonner. Den påminde om en herrgård i den amerikanska Södern: stor och pampig och samtidigt provinsiell i sin småskurna återhållsamhet. Över entrén hängde stiftelsens egen fana med den latinska inskriptionen Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. Jag ställde bilen på besöksparkeringen alldeles intill och steg in i receptionen där jag anmälde mig hos flickan bakom disken. Hon bad mig sitta ned och vänta. Fröken Frank skulle ta emot alldeles strax.

Eftersom jag var rastlös efter bilkörningen, vandrade jag runt i lobbyn och studerade de målningar och fotografier av donatorer och tacksamma kunder som hängde överallt på väggarna. Det var en häpnadsväckande exposé över den politiska och ekonomiska eliten i landet. Där fanns också namnkunniga internationella företrädare. Kungar och presidenter, oljemagnater, vapenhandlare, konstsamlare, premiärministrar, finanshajar, mediestjärnor, filmproducenter och framgångsrika idrottsmän – alla hade de vid något tillfälle vilat upp sig på kursgården. Jag kände igen de flesta namnen. Flera av fotografierna var daterade långt innan det tidigare företaget gick i konkurs. Det förbluffade mig att jag visste så litet om vad som pågick i min närhet. I mer än tio år hade anläggningen varit en samlingsplats för rika och berömda människor från hela världen utan att jag hade haft en aning om det. Ändå bodde jag bara några mil därifrån. Och dessutom var jag privatdeckare. Besynnerligt! Plötsligt hörde jag en kvinnoröst bakom mig. Den var mjuk och vänlig men hade en dominant underton; och den var mörk, sensuell, lockande. Världsvan och oskuldsfull på samma gång. Och samtidigt iskall. Det var en röst som slets mellan Mae West och Ingrid Bergman. Kvinnan bakom rösten var med all sannolikhet fullt medveten om de erotiska förväntningar som den väckte hos åtminstone manliga lyssnare. Det var en sådan röst som får nackhåren att ställa sig på ända. Och en del annat, för övrigt. Jag rättade försiktigt till byxorna och vände mig om. Kvinnan framför mig räckte fram handen. "Herr Smith, förmodar jag? Välkommen! Jag är Fanny Frank." Jag tryckte försiktigt den mjuka lilla handen i min. Ingen hudkräm i världen kunde dölja att detta var en kvinna som förmodligen gick över lik för att få sin vilja igenom. Blicken var självsäker och stenhård bakom den påklistrade vänligheten. Plötsligt förstod jag vad vakten hade menat: Fanny Frank var ett riktigt bombnedslag till fröken.

"Så ni är god vän till herr Kaiser?" sade hon på vägen ut ur receptionen. "Ja, vi brukar spela golf tillsammans några gånger om året på min egendom i Västindien", svarade jag godmodigt. Jag hade tänkt ut en historia i bilen på vägen upp. "Den är inte särskilt stor, bara några hektar på en ö i Grenadinerna. Men jag har en liten niohålsbana där, och Julius uppskattar avskildheten. Jag har bara en granne, en gammal rådgivare till Jean-Claude Duvalier. 'Baby Doc', ni vet. Den gamle presidenten på Haiti." Fröken Frank nickade igenkännande. "Visst vet jag det! Han kom ofta hit förr om åren, men nu har vi inte sett honom på ett tag. Han har det inte lätt, den stackaren." "Nej", sade jag. "Världen går mot sin undergång." Jag började bli varm i kläderna och lät nästan lika dystopisk och ödesmättad som en riktig oljemiljardär. Å andra sidan var jag sådan själv, med eller utan pengar. "När var Julius här senast?" försökte jag. "Vi har faktiskt aldrig haft den äran", svarade fröken Frank till min förvåning. Hon lät själv förbryllad när hon tänkte på det. "Nej, Julius är en enstöring", fortsatte jag påfallande obehindrat. "Han skulle nog helst slippa sitt eget sällskap om han kunde!" Vi skrattade båda två. "Säg mig, herr Smith", började fröken Frank. "Varför tror ni att herr Kaiser rekommenderade vår kursgård när han själv aldrig har varit här?" "Kalla mig John!" utbrast jag jovialiskt. "Tja, han har väl hört om er genom sina många bekanta. Jag såg att flera av dem hängde på väggen därborta." "Och vad tror ni att vi kan göra för er?" Jag stannade upp och vände mig mot fröken Frank. "Fanny, jag skall säga som det är. Får jag kalla er Fanny, förresten?"

Fröken Frank gav sitt medgivande med ett blixtrande leende. Jag ansträngde mig för att låta öppenhjärtig och förtrolig. "Jag har inte varit mig själv sedan min hustru Clara dog för ett par år sedan. Hon och jag var olika som personer men vi delade samma värderingar, samma mål och visioner i livet. Samma ideologi, om ni vill. Vi var två kompletterande själar, fullkomliga tillsammans men utan styrsel var för sig. Det gick inte en dag utan att det slog gnistor om oss i alla sjutton år som vi var gifta. Vi kunde slåss, det skall du veta! Men så älskade vi också varandra. Vi använde oss aldrig av de vanliga namnen för sexualakten. Vi kallade det för att 'gå i mässan'. Ett samlag var för oss en religiös upplevelse, en ritual som ledde fram till den fullständiga, extatiska föreningen av våra kroppar. Ungefär som när två metaller smälter samman och bildar en legering som gör dem mycket starkare. Vi fick aldrig några barn tillsammans, men vi byggde ett imperium i stället. Ni skall veta att jag saknar min Clara! Hon var liksom jag en exceptionell människa och tillsammans var vi ett sjuhelsikes team. Men nu är hon borta och utan henne känner jag mig inte längre som en hel människa." Jag kände mig på gott humör. Jag var så bra att jag nästan övertygade mig själv. Fröken Frank ansträngde sig för att låta medlidande. "Jag förstår att ni måste ha lidit. Men hur kan ni ha varit gifta så länge? Ni ser så ung ut." Jag anade en liten gnutta misstro i rösten, och jag kände mig korkad som hade dragit en historia som passade en sextioåring när jag själv bara var trettiofem. Det var tur att jag hade sagt sjutton år i stället för trettiosju, som jag hade tänkt från början. "Jag är strax över fyrtio", slängde jag ur mig. "Jag var tjugofyra när vi gifte oss. Och Clara var fem år äldre än jag." Det lät på något sätt trovärdigare att göra henne äldre. "Jag förstår", sade fröken Frank. "Ni har säkert många frågor. Låt mig visa er runt på området så kan vi prata under tiden!"

Bergssluttningen bakom huvudbyggnaden var full av små vitkalkade bungalows som var och en hade en liten trädgård, en uteplats och en swimmingpool som mest påminde om ett större badkar. Här kunde gästerna leva ostört, till och med ifred från varandra. Jag frågade mig hur många viktiga beslut som hade fattats i de där lekstugorna. Litet längre bort låg det stora rekreationsområdet med en femtiometers simbassäng, tennisbanor och gräsplaner för fotboll, rugby, cricket, ja till och med landhockey. "Det är bra när indierna och pakistanierna kommer för att göra upp om Kashmir", skojade fröken Frank. På andra sidan vägen låg en golfbana som också hörde till anläggningen. Där, i sluttningarna ned mot min stad, kunde det hända att den amerikanske presidenten slog vad med den ryske eller brittiske regeringschefen, någon diktator eller till och med välkända terroristledare om hur många slag han behövde för att gå runt banan. Det sade fröken Frank. Jag frågade henne om hon någonsin hade varit gift. "Gud, nej! Jag tror inte på äktenskapet", utbrast hon. "Jaså, inte det", sade jag förvånat. "Får man lov att fråga varför?" Jag kände att jag måste följa upp min egen hjärtslitande historia. "Äktenskapet fjättrar själen och binder den för alltid", började hon förnumstigt. "Inte bara till den egna kroppen utan också till någon annans." Det lät som om hon hade lärt sig texten utantill. "Det är ett påfund som har skapats av medelmåttor för att låsa in den fria människan. Det finns inget som medelmåttorna hatar så mycket som frihet, och särskilt då den sexuella friheten. Genom att binda två människor till varandra vill de förhindra deras själar att förverkliga sig själva och växa och bli större än alla andras. I äktenskapet måste man ta hänsyn till en annan människa, men den fria själen kan aldrig ta hänsyn till någon annan än sig själv. Jag ber så mycket om ursäkt, herr Smith. Jag förstår att ni fortfarande har sorg och jag kan inte uttala mig om ert äktenskap. Kanske hade ni faktiskt turen att finna en själsfrände. Men jag har svårt att tänka mig att det skulle kunna finnas någon som befinner sig på samma nivå som jag. Nej, herr Smith, jag tror inte på äktenskapet!"

Hon lät stram och korrekt, nästan förorättad, men jag kände att det fanns en underton av något annat i hennes plötsliga utspel. Jag beslöt mig för att driva saken ett varv till. "Men ni tror på den fria sexualiteten?" "Absolut! Det finns inget så enastående som två människor som utnyttjar varandras kroppar som spelmarker i en skoningslös tävlan om att överglänsa varandra i köttslig njutning. Ärlighet, mr Smith, det är vad jag uppskattar i en relation. Och det finns ingen ärlighet i att visa hänsyn!" "Men kärlek då?" undrade jag retsamt. Jag kände att jag hade henne på kroken. "Den enda kärlek som vi erkänner i stiftelsen Själens Frihet är kärleken till sig själv. Om ni tror att ni skall finna en ny hustru här, är det lika bra att ni reser tillbaka till Västindien. Vi tror inte att människor kan finna styrka i varandra, bara i sig själva. Förlåt mig, vi vet att det är så. Och vem kan säga emot? Våra medlemmar hör till de mest inflytelserika människorna i världen. Det är en fråga om vilja, herr Smith. Själen måste vara fri att överskrida alla gränser för att förverkliga sig själv. Också den yttersta. Den friheten skapas av viljan. Viljan att lysa för sig själv på bekostnad av alla andra, om så krävs. Det är vad vi försöker lära ut till våra gäster." Jag blinkade med ögonen mot henne. "Det må jag säga, Fanny. Du har fått mig att glömma min Clara för en stund. Tänk om du och jag skulle ta och tävla mot varandra någon gång!" Fröken Frank rodnade. "Men John då, så du säger!" Det ryckte i byxorna, men jag hade ett jobb att göra. Jag svor för mig själv och förbannade min borgerliga pliktkänsla.

Vi promenerade under tystnad i några minuter. Det hade uppstått en viss laddning mellan oss. Det var tydligt att fröken Frank drogs till mig. Eller till min plånbok, eller mina uppdiktade meriter. Tänk vad lätt det är att lura människor när man lägger sig till med en gnutta självförtroende! Efter en liten stund passerade vi något som såg ut att vara en plomberad tunnel in i berget. Inifrån tunneln hördes ett svagt, kvidande ljud som kunde vara vinden men egentligen lät som något annat. "Vad är det där?" undrade jag nyfiket. "Åh, bara ett gammalt gruvschakt", svarade fröken Frank. "Vi hade ett olyckstillbud där härom året. Sedan dess har vi bommat för ingången. Jag tror att företaget som ägde gården innan ordnade fester därnere förr i tiden." "När vi ändå talar om det…" fortsatte jag. "Det där bolaget Sundheten – vet ni varför de gick i konkurs?" Jag lät återigen samtalet anta en formell och saklig ton, men fröken Frank fortsatte att vara överraskande uppriktig. "Det var väl egentligen ingen riktig konkurs", erkände hon. "Snarare en ombildning av juridiska och skattetekniska skäl. Vi arbetar varje dag med känslig information och utsatta personer. Därför vill vi inte att obehöriga skall känna till mer än nödvändigt om vår verksamhet. De må gälla staten eller medierna eller vem som helst. Stiftelseformen passar oss mycket bättre." Det var tydligt att hon litade på mig, annars hade hon aldrig varit så öppenhjärtig. Jag hade berört någonting inom henne och det fick mannen i mig att vilja skrika av glädje. För sakens skull. Kvinnan själv gav jag inte särskilt mycket för. Bortsett då från rösten och kroppen. Det räckte i och för sig ganska långt. Gott och väl för en natt, i alla fall. Jag kastade en blick på klockan. Hon var snart tolv och det hade blivit dags att gå. Jag vände mig mot fröken Frank. "Kära Fanny", sade jag med min mest sammetslena röst. "Det har varit underbart att träffa dig, men plikten kallar. Jag har ett möte med representanter för OPEC-länderna i London i eftermiddag." Jag tog hennes hand i min och kysste den. Hon rodnade. "Jag skall snart ta mig några veckors ledigt", fortsatte jag. "Det vore underbart att få tillbringa dem här, på er fantastiska anläggning. Med dig. Tror du att det går att ordna?" Jag stack visitkortet i handen på henne och smekte den samtidigt som hon drog fingret utmed näsan på mig. "Men John, det är väl självklart!" Sedan lutade hon sig framåt och viskade i mitt öra: "Då kanske vi kan tävla tillsammans!" Det sprängde i byxorna och jag fick rysningar i hela kroppen. Det var nog bäst att hålla sig borta från fröken Frank i framtiden.

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 1

Det var mitt i natten och jag befann mig fortfarande på kontoret. Där, i mörkret, jagade jag sömnen på den nedslitna soffan där stoppningen i kuddarna sedan länge hade torkat och vittrat sönder och fördelat sig över britsen i ett tunt skikt så att den nu mest påminde om en illa tapetserad parkbänk. Den soffan var som en gammal människa, tänkte jag: tärd, avmagrad, berövad det kött som en gång gav henne liv. Det enda som återstod av kroppen var den sega, fläckiga, gulnade huden som spände över benen och de utstående ådrorna. Det hade spillts mycket kaffe i den soffan. Bland annat. Den påminde om Julius Kaiser. Han hade säkert också fått en del kastat över sig i sina dagar. Precis som soffan. Kaffeskvättar som ingen brydde sig om, kaksmulor, brödbitar, ost och oliver och små pärlor av vin, slem och saliv som hade hostats upp av människor som hade satt i vrångstrupen. Eller uppstötningar från sådana som inte tålde spriten. Eller förstulna kroppsdunster av det slag som bara några få känner till. Två eller flera. Kanske offer och förövare. Tanken gjorde mig illamående. Jag kände till en del av de utsöndringar som gömde sig i soffan; dem jag själv stod för. Men där fanns förmodligen fler. Jag hade trots allt köpt den begagnad. Det var ingen idé att försöka sova längre, och jag reste mig ur soffan och vinglade bort till fönstret. Egentligen var jag ganska trött, men tanken på Julius Kaiser och hans förlorade själ lämnade mig ingen ro.

Därutanför vilade natten tung och oformlig över staden. Den verkliga natten, inte den vanliga. Inte den natten som binder samman de gråtrista dagarna med varandra i korta, rapsodiska, rosaskimrande länkar där hoppet för en kort stund triumferar över hopplösheten; inte den natten där kärleken bryter sig loss från likgiltigheten under några desperata timmar; inte den natten där döden möter livet och för ett litet ögonblick förlorar sitt grepp om själarna, bara för att återvinna det några timmar senare när lamporna slocknar och resterna av det rosafärgade himlavalvet faller till marken i form av ett fint stoft som lägger sig över människorna där nere som ytterligare ett lager sediment till den bergsrygg som utgör deras bördor. Den natten som bara finns i staden. Men detta var inte en sådan natt. Denna natten var alldeles mörk, svart som sot, hotfull men samtidigt lockande. En sådan natt som skvallrade om både stordåd och olyckor. Man kan se stjärnorna, utbrast jag för mig själv när jag tittade upp mot himlen. Det gjorde mig upprymd. Man ser nästan aldrig stjärnorna i staden. Befann de sig innanför eller utanför den stora presenningen, funderade jag. Jag letade med ögonen efter Karlavagnen. Det har jag gjort sedan jag var liten. Som vanligt kunde jag inte finna den.

En satellit skyndade förbi i mörkret med senaste nytt om människornas ofullkomlighet, eller med bud om nyfödda barn och döda anförvanter. Eller med fyllesnack från längtansfulla själar som saknade varandra när några världsdelar skilde dem åt, men hatade varandra vid frukostbordet. Satelliten befann sig definitivt innanför. Stadens ljus brann som isolerade vårdkasar i det kompakta mörkret. Som om satelliten däruppe hade förlorat kontakten med världen och i ett slag förflyttat mänskligheten åter till djungeltrummans tid. Tidsmaskinen behöver inte uppfinnas, den finns redan. Den rör sig ständigt mellan dem som befinner sig i framtiden och dem som lever i det förflutna. Samtiden är i själva verket en tidsmaskin, och nuet bara rörelsen mellan då och sedan. Mellan vi och dem, mellan gott och ont, mellan vetskap och okunskap, mellan ljus och mörker. Mellan sanning och lögn. Och allt i en och samma person – var och en av oss. Jag tittade bort mot de syndfulla kvarteren där billiga neonskyltar i utmanande färger brann som olympiska eldar över de platser där gudarna hade valt att förätta sitt tarv. Där skulle många drömmar födas och skändas, svartna och dö i natt. Ännu en satellit rusade förbi under presenningen. Det var en underbar natt. Och fasansfull.

Förbannade ärelystnad, svor jag för mig själv. Vad har jag egentligen givit mig in på? Det är väl hart när omöjligt att finna någon annans själ! Själv har jag ofta svårt att hålla reda på min egen. Det har nog de flesta, skulle jag tro. Så varför? Jag skulle under alla omständigheter göra mig en rejäl hacka, det hade Kaiser lovat mig. Men pengar var inte den huvudsakliga drivkraften. För en gångs skull. I stället var det utmaningen som lockade, och äran och uppmärksamheten. Jag skulle få betydligt mer än femton minuter i rampljuset vare sig jag lyckades eller inte. Hela historien var redan en bästsäljare. Jag kunde skriva den och sälja den med en gång, om jag ville. Men jag visste att där fanns mycket mer att hämta, och varför nöja sig med hälften när allt finns inom räckhåll? Dessutom var jag nyfiken. Visst var det väl svårt att tro att Kaiser hade blivit av med sin själ i fysisk bemärkelse, men samtidigt kan man aldrig veta. Världen är full av mysterier. De flesta av dem låter sig så småningom förklaras. Men inte alla, åtminstone inte i min livstid. Och den okunskapen lämnar utrymme för spekulationer. Därvidlag håller jag med Oscar Wilde: Jag tror inte på spöken, men jag är jävligt rädd för dem. Jag vet att spöken och demoner och vålnader och jinner och dybbuker och onda andar och gudar och djävlar och troll och häxor och allt det där inte har någon plats i min materialistiska föreställningsvärld. Och jag tror absolut inte på dem. Likväl kan jag drabbas av en irrationell rädsla för sedan länge avsomnade personer när jag befinner mig ensam i mörka rum, eller i utsatta positioner som när jag står naken i badrummet med en handduk över huvudet. Jag begriper för mitt liv inte vad de skulle vilja mig; jag har aldrig träffat dem, än mindre gjort dem något illa. De flesta av dem dog hundratals år innan jag föddes. Ändå ser jag dem ibland framför mig – antingen som bleka, transparenta skuggor; oftare som ruttnande kadaver eller halvt mumifierade benrangel med kulhål i pannan och fruktansvärda skador på bål och lemmar. Kanske hemsöker de mig för mina synders skull. I så fall av det skälet att jag är medveten om dem. Är det något att glädjas över? Jag vet inte. Jag tänkte på Kaiser och hans förlorade själ. Var det så dumt egentligen? Ibland undrar jag om jag har förlorat min egen. Men vart tog själarna i så fall vägen, funderade jag. Fanns det ett ställe där förlorade själar samlades och söp och levde rövare och slogs med varandra om nya eller gamla eller uppdiktade kvinnor och oförrätter? Eller sörjde sina kroppar och höll mässa och bad till gud om att få återförenas med dem, eller gick till arbetet som vanligt på dagarna och slöade framför tv:n på kvällarna? Ett ställe där yngre själar gick till skolan precis som sina kroppar någon annanstans, där vissa själar hade det bättre än andra, och där några få förmögna och inflytelserika själar bestämde över alla dem som var lika fattiga i anden som deras kroppar var på banken? Helt enkelt ett ställe där själarna levde på samma sätt som kropparna. Jag tänkte att det måste i så fall vara en fruktansvärd plats.

Därute övergick nattmörkret sakteliga i en klarblå himmel. Klockan var snart sex på morgonen. Jag kände mig trött och svettig och smutsig, men att sova var inte att tänka på. Det fick bli en dusch och ett par kannor svart kaffe i stället. Jag tycker inte om att duscha på kontoret. Kabinen är ranglig, glaset i dörren har spruckit och plastmattan därunder är fuktig och full av mögel. Varje gång jag duschar kryper det fram kackelackor, spindlar och andra småkryp på golvet, förmodligen därför att golvbrunnen under kabinen svämmar över. Dessutom tar det en timma att få fram något som påminner om varmvatten. Varje gång jag springer på värden tar jag upp saken med honom, men med den hyran jag betalar kan man inte räkna med någon vidare service. Jag grubblade över fallet samtidigt som jag lät det kalla vattnet strila över huvudet och kroppen. En liten spindel rusade fram på golvet. Ibland stannade den upp, såg sig omkring och tycktes ruska på sig. Som en våt hund. Understundom påminner livsformerna om varandra, med eller utan ryggrad. Kaiser hade inte givit mig mycket att gå på. Han hade inte hunnit. Strax efter att jag åtog mig att hjälpa honom sjönk han samman i soffan och blev liggande. Till sist fick jag liv i honom, men han kunde inte stå på benen och det var med stor möda som jag lyckades bära honom ned till bilen. Det gick inte heller att prata med honom, men då och då sluddrade han fram ett och samma ord, i små kaskader, som vore det ett mantra: Sundheten. Det sade mig naturligtvis ingenting. Men det kalla vattnet ruskade om mig och plötsligt drog jag mig till minnes att jag hade lagt märke till en liten papperslapp på golvet bredvid soffan. Kaiser måste ha tappat den när han svimmade av. Jag skyndade mig att avsluta toaletten och letade sedan fram pappersbiten. Det var i själva verket ett visitkort, men där stod bara namnet på ett företag: Aktiebolaget Sundheten. Jag satte mig bakom skrivbordet och sökte efter företaget i telefonkatalogen, på Internet och hos nummerbyrån. Förgäves. Till sist ringde jag upp en kontakt på Polishuset som var skyldig mig en tjänst. Jag hade tur, det återstod fortfarande en timma av hans pass. Efter någon minut av rituellt gnällande gick han med på att köra namnet i bolagsregistret. Aktiebolaget Sundheten hade gått i konkurs några år tidigare. Dessförinnan hade man drivit en rekreationsanläggning i bergen ovanför staden. Vid konkursen hade fastigheten övertagits av en stiftelse vid namn Själens Frihet. Affären hade gjorts upp med konkursförvaltaren och egendomen hade aldrig gått på auktion. Så långt allt väl. Det som gjorde mig nyfiken var att flera av namnen i aktiebolagets styrelse återfanns som ledamöter också i stiftelsen. Jag tackade min vän för hjälpen och lovade bort ett par pilsner i framtiden. Sedan kopplade jag upp mig igen.

www.sjalensfrihet.com. "Ett paradis för kropp och själ och tanke. Din vilja är vår lag, och hela världens! Ditt löfte till dig själv – det enda som du kan uppfylla. Det enda som du skall uppfylla!" Flosklerna stod som spön i backen på hemsidan. Men det var ett vackert ställe, åtminstone att döma av bilderna som förmodligen hade piffats upp i Photoshop. Jag fastnade särskilt för kurserna i personlighetsutveckling som anordnades i "en kreativ, naturskön och avslappnande miljö". Allt för bara tjugotusen i veckan. Jag fick fortsätta att hålla till godo med en pilsner på hålet i väggen i gränden nedanför kontoret. Det var nog så utvecklande, och det kostade inte mer än ett par hundra åt gången. Nåväl, Själens Frihet bedrev alltså någon slags kursverksamhet i bergen, förmodligen för de snuskigt rika. Men fanns det någon ideologi bakom? Scientologi? Framgångsteologi? Sådana där framgångsteologer är alltid på sin vakt, tänkte jag. De kan lukta sig till en vanlig löntagare på flera kilometers avstånd. Stanken av en luspank privatdeckare med författarambitioner skulle de förmodligen känna bara jag öppnade fönstret. Jag behövde en ny identitet. En gång i tiden hade jag utgivit mig för att vara i oljebranschen. Det var i samband med ett ganska stort fall som hade krävt vissa förberedelser. Bland annat hade jag tryckt upp visitkort och förfalskat diverse dokument. Jag mindes att jag hade ett kort liggande någonstans, och några dokument också, för den delen. Jag plockade fram texasmunderingen ur garderoben, dammade av stövlarna och förvandlades till "John Smith, verkställande direktör, Welldone Industries". Anläggningen låg en timmas bilfärd upp i bergen och den timman ägnade jag åt att bearbeta språket. Jag har alltid haft lätt för språk och dialekter, och nu plockade jag fram min allra grötigaste engelska – texasdialekten, den amerikanska varianten av danska. Min version dög för att lura alla utom möjligen ingrodda texaner. Resten var bara en fråga om självförtroende.

Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 3

I drömmen går jag ibland utanför mig själv och svävar upp till taket där jag stannar kvar en stund och betraktar min kropp. När jag ser den ligga där tung och orörlig förundras jag över det faktum att utan den är jag ingenting. En gång var jag kanske det, i alla fall i tanken. Men inte längre. Nuförtiden är kroppen allt. Den styr hela livet med sina snuskiga begär och outsläckliga behov. Ibland när jag betraktar min nakenhet tycker jag mig se ett märke på överarmen, ett bitmärke, som om jag hade blivit ormstungen. Jag drar mig till minnes hur kejsar Augustus när han först såg Kleopatras livlösa kropp trodde att hon hade blivit biten av en orm. Då skickade han fram medlemmar av det afrikanska psyllerfolket för att suga giftet ur hennes kropp. Psyllerna var berömda för just denna egensinnighet. Men drottningen av Egypten hade själv låtit ormen bita henne i god tid innan kejsaren kom för att ta henne tillfånga, och hennes liv stod inte längre att rädda. Giftet hade trängt för långt in i hennes kropp. Jag tittar på bitmärket och tänker att kanske finns det någon med psyllernas färdigheter också i dag, i min del av världen. Någon som kan suga giftet ur min sjuka kropp och ge den åter dess forna resning. Men efterhand förbleknar märket och jag inser till min fasa att även jag sedan länge är genomsyrad av giftet. Liksom Kleopatra har jag själv låtit ormen sticka sina gaddar genom mitt kött.

I tolv års tid har jag rotat i människors elände, grävt i deras tankar och gärningar, och plundrat dem på deras innersta hemligheter. Det är ett smutsigt jobb, men det har haft den fördelen att jag har lärt mig att jag inte är ensam om att vara förkastlig. Därmed kan man säga att det har varit tillfredsställande ur självterapeutisk synvinkel. Å andra sidan bär var och en sin egen skuld. Varför skulle jag känna mig bättre till mods av vetskapen att världen är full av större svin än jag själv? Min skuld förblir den samma. Det vore lätt att säga att jag fortsätter med detta tarvliga hantverk därför att jag inte kan något annat. Men det skulle inte alls vara sant. Det finns en självrättfärdighet i det jag gör som inte är särskilt klädsam. Att ständigt konfronteras med värre uslingar än jag själv ställer mig helt enkelt i bättre dager. Vad är väl min skuld mot deras? Det tyder kanske inte på någon högre moral, men det gör det lättare för mig att leva med mina synder. Ändå är mina synder – i min värld – värre än många andras. Flera av dem är dödssynder. Men jag har själv inte dödat någon, jag har ingen fru som jag bedrar, jag lurar inte någon på pengar och jag ligger inte det allmänna till last. En gång lät jag emellertid ormen stinga mig och sedan den dagen är mitt öde beseglat. Lik förbannat kan jag inte låta bli att tänka att det kanske finns en väg härifrån. I så fall vill jag finna den och vandra den, om det så bara är en smal stig som ringlar sig utefter branta stup och kastar sig över djupa raviner på skrangliga repbroar. Att jag överhuvudtaget skriver dessa rader, att jag vågar sätta fingret på lögnerna och se det sticka ut på andra sidan – det kanske är ett första steg på den vägen, även om jag ännu inte kan förnimma det. I tolv års tid har jag rotat i andra människors inälvor. Nu vill jag gräva i mina egna. Stanken är nästan outhärdlig och synen alldeles förfärlig, men jag kan inte ge tappt. Jag får inte. Alternativet är döden. Eller kanske något ännu värre. Nåväl, om priset är att vandra genom helvetets alla cirklar, då får jag väl helt enkelt lätta på plånboken. Precis som den där gubben på Försäkringskassan gjorde för många år sedan i en annan tid. I ett annat liv.

Det är besynnerligt hur livet kan förändras i ett slag utan att man ens vet om det. Sent en kväll, som i dag känns mycket avlägsen men som egentligen inte ligger mycket mer än något år tillbaka i tiden, satt jag på kontoret och bearbetade gamla texter. Strax innan hade jag avslutat ett par fall av otrohet och dessutom, med bara telefonens hjälp, spårat en försvunnen person till en bordell i Vera Cruz. Hans frånvaro var i högsta grad självvald och jag lovade att föra detta vidare till min klient. Mitt arvode förblev det samma. Det gladde mig att veta att jag nu hade tillräckligt med utestående fakturor för att kunna ägna mig åt skrivandet ett tag framöver. Jag hade precis stoppat undan mina manus i skrivbordslådan när dörren slogs upp och en man stapplade in i rummet. Han gjorde ingen vacker syn: rocken var sönderriven och kavajen som han bar därunder var solkad av blod, sprit och kroppsvätskor. Skorna och byxorna hade stora fläckar av jord och lera och något som såg ur att vara målarfärg. Det blonda håret var fett och tovigt; på flera håll var det grånat. I mitten på skallen växte inget hår alls. Ansiktet var skräckinjagande: ögonen stod ut ur sin hålor likt glasskulor som skjuter upp ur en strut. Det såg ut som om de när som helst skulle falla över kanten på kindbenet och bli hängande utmed näsan i senor och nervtrådar. De insjunkna kinderna var alldeles torra och fårade och påminde om gamla pergamentrullar som kunde förvandlas till dammkorn vid minsta beröring. Precis som Tutanchamons förtorkade kvarlevor när doktor Carter rörde vid dem. (Fast det där är nog en skröna.) Han liknade överhuvudtaget en mumie eftersom allt kött på kroppen tycktes ha försvunnit. Skinnet såg ut att vara spänt rakt över benen i skalle och händer. Det gjorde också att kläderna såg alldeles för stora ut. Plötsligt öppnade han munnen för att säga något, och när han blottade den vitskimrande tandraden utan glipor förstod jag att den här mannen, trots sitt fruktansvärda yttre, inte var vilken lodis som helst. Ändå ryggade jag tillbaka när han kom emot mig. Han var förmodligen medveten om sitt yttre, för han brydde sig inte om att sträcka fram handen. I stället presenterade han sig, mycket korrekt och litet urskuldande men utan darr på rösten: "Ursäkta att jag tränger mig på i denna sena timma, men det är en fråga om liv och död. Mitt namn är Kaiser. Julius Kaiser."

Jag betraktade honom försiktigt från min plats borta vid fönstret. Kunde mannen framför mig verkligen vara Julius Kaiser? Livsmedelsmagnaten, mediestjärnan, vapenhandlaren och på senare tid också politikern Julius Kaiser, första namnet på listan för Progressiva Alliansen i det kommande riksdagsvalet? Den Julius Kaiser som för bara några år sedan hade suttit i kassan på en kvartersbutik i en av förorterna, och som från ingenstans hade gjort kometkarriär inom näringslivet? Ingen förstod hur det hade gått till. Övernaturliga krafter trodde somliga. Onda makter sade andra. Slumpen och hårt arbete menade de flesta. De senaste månaderna hade han inte synts till. Medierna spekulerade i olika sjukdomsbilder. Några trodde att han hade röjts ur vägen av den organiserade brottsligheten som han ofta anklagades för att samarbeta med. Andra lade skulden på utländska regeringar och underrättelsetjänster. Ingen av dem hade rätt. Julius Kaiser stod här framför mitt skrivbord, på mitt kontor. Ju mer jag begrundade hans vanställda ansikte, desto större blev likheterna med de tusentals bilder av honom som jag hade sett de senaste åren. Vem var han egentligen, frågade jag mig själv. Svaret kom nästan genast och jag log för mitt inre: En guldgruva! En man som från ingenstans hade klättrat ända till toppen på bara några få år hade knappast rent mjöl i påsen. Att gräva i hans elände skulle förmodligen betala hyran i många år framöver. "Jag har läst om dig i tidningen", sade jag och försökte låta oberörd. De torra läpparna kroknade till ett svagt leende. "Jag gillar din anspråkslöshet." Vi såg på varandra under tystnad. Efter en liten stund bad jag honom sitta ned i soffan. "Dricker du whisky", frågade jag och sträckte mig efter flaskan i dokumentskåpet. "Nuförtiden dricker jag vad som helst", svarade han och ryckte uppgivet på axlarna. Jag slog sprit i två dricksglas och satte mig i fåtöljen mitt emot honom. "Ingen is, inget vatten", sade jag och räckte honom ett av glasen. Vi skålade och drack ett par klunkar under tystnad innan jag beslöt mig för att bryta isen: "Vad för dig till min del av världen?"

Han såg utforskande på mig, som om han ville försäkra sig om att han hade gjort rätt i att komma hit. Ögonen vandrade över mitt ansikte i någon minut innan han tankfullt nickade på huvudet, kanske tillfreds med vad han hade funnit. Sedan lutade han sig tillbaka i soffan. "Känner du till det fjärde aggregationstillståndet?" Han fortsatte innan jag hann svara. "Det som uppstår när temperaturen i solkärnan blir så hög att väteatomerna slås samman och bildar den fullständigt joniserade heliumgasen, plasman? Den som gör att solen fortsätter att lysa? Nåväl, när väteatomerna förvandlas till tyngre heliumatomer frigörs strålningsenergi som slungas ut i universum och så småningom träffar även jorden. Den strålningen är vad som ger oss liv. Men plasman – detta fjärde aggregationstillstånd – kan bara bildas när hettan i solens kärna för ett kort men intensivt ögonblick når över fyrtio miljoner grader. Och bara då kan solen dela med sig av sin kraft, den som vi behöver för att leva." Jag häpnade över den förvandling som hans utmärglade kropp genomgick när han levde sig in i föreläsningen. Kinderna fick färg och köttet svällde ut och återtog sin plats mellan skinn och ben i huvudet och händerna. Det gjorde också att ögonen inte längre såg lika groteskt stora ut. Till och med de grå hårstråna tycktes återfå sin ursprungligen blonda färg. Han tittade förväntansfullt på mig. "Jag har läst teoretisk fysik", konstaterade jag stillsamt. "Jag vet", sade han med en röst som hade blivit skrovlig av den plötsliga ansträngningen. Han såg tröttare ut och köttet tycktes sjunka tillbaka in i benen. "Du anser förstås inte att det finns något fjärde aggregationstillstånd", suckade han uppgivet. "Jag skulle väl kanske inte kalla det så, nej." Vi satt tysta i någon minut medan vi drack ur. Julius Kaiser betraktade fundersamt sina beniga, leverfläckade händer. Jag sträckte mig efter flaskan och slog ny sprit i glasen. "Jag brukade se rätt snygg ut förr i tiden", sade han plötsligt och tittade upp. "Riktigt sportig, faktiskt. Men du har förstås sett bilder av mig!" Jag nickade. "Kanske finns det inget fjärde aggregationstillstånd", fortsatte han. "Inte definitionsmässigt. Men plasman finns ju, och reaktionen – det korta, intensiva ögonblick då hettan blir tillräckligt stark för att solen skall lysa och ge liv åt jorden." "Förvisso", svarade jag. För första gången såg han mig rakt i ögonen: "Det ögonblicket har jag sökt efter i hela mitt liv."

Våra blickar mötte varandra, och jag märkte att det fanns en glöd och en intensitet i hans ögon som jag inte hade sett tidigare. "Jag tror att det finns termonukleära reaktioner också hos människor", fortsatte han med övertygelse. "Ögonblick då hettan blir så intensiv att vi kan dela med oss till andra av oss själva. Ögonblick då vi kan lysa upp vår omvärld och ge den liv. Och då vår egen upplevelse av livet och världen blir ren och äkta. Verklig, helt enkelt. Det som de flesta tror är livet är bara en resa mot den punkten, mot den temperaturen. Men det är inget värdigt liv. Bara när vi genomgår förvandlingen till det fjärde aggregationstillståndet uppnår vi det sanna livet, det som finns i idévärlden. Det gudomliga tillståndet, skulle man kunna säga. Förstår du vad jag menar?" Jag satt som förstummad. Det var ett enastående resonemang. Förvisso ganska flummigt men likväl fascinerande. Och jag förstod vad han menade. Någonstans söker vi nog alla efter den punkt som skulle utgöra essensen, inte bara av livet utan av levandet. "Låt oss säga att jag inte är främmande för resonemanget", svarade jag till sist. "En sann diplomat", utbrast han förtjust. "Precis som man har sagt mig." Det var dags att lägga korten på bordet. "Jag förmodar att du har ett ärende" började jag. "Du vet uppenbarligen en hel del om mig, så vad kan jag stå till tjänst med?" "Jag har gått miste om något som ligger mig varmt om hjärtat", sade han och rätade på sig. Rösten hade antagit en saklig ton. "En del av mig själv, skulle man kunna säga. Åtminstone för länge sedan. Jag vill ha din hjälp med att återfinna det." Jag såg misstänksamt på honom. "Varför just jag? Det finns tusentals privatdetektiver som skulle göra vad som helst för att få arbeta åt Julius Kaiser. De flesta av dem är bättre än jag. De är meriterade, de är vana vid att arbeta internationellt och de har kontaktnät som sträcker sig in i varje sammanslutning av intresse i snart sagt hela världen. Så varför just jag?" Jag lät nog litet irriterad, men Julius Kaiser såg obekymrad ut. "Jag har hört att du är bäst", svarade han kort. "För mig. Jag har hört att du är som jag." Nu blev jag alldeles förbryllad. "Vem har sagt vad? Jag har svårt att tänka mig att du och jag umgås i samma kretsar. Vem har du talat med?" Han slog ut med armarna i en avvärjande gest. "Det kan kvitta tills vidare! Allt du behöver veta är att resten av mitt liv beror på dig, åtminstone om jag får tro mina källor. Och det gör jag. Pengar finns det gott om! Jag kan skriva ut en check in blanco, om du vill. Men jag behöver ditt svar här och nu." För ett ögonblick var jag nära att brista i skratt. Hela situationen var skrattretande. Framför mig satt den världsberömde multimiljardären Julius Kaiser och påstod att hans liv berodde på mig. Vad väntade härnäst? Jag reste mig upp och gick bort till fönstret. Därutanför låg gatorna mörka. Massan hade sedan länge skingrats. Allt som återstod var individerna. De gömde sig i sina lägenheter. Där, bakom svarta fönsterrutor, levde de sina egna liv, där drömde de sina egna drömmar som ingen annan visste något om. Och där smälte offer och förövare samman till en oupplöslig enhet. Det fjärde aggregationstillståndet? Jag vände mig om och spände blicken i den utmärglade varelsen som satt i soffan och väntade på ett svar. "Nåväl, vi gör som du säger! Vad är det du vill att jag skall finna?" Julius Kaiser hostade till och drack ur det sista i glaset. "Min själ."

Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 2

Det finns vissa dagar och det finns andra dagar. Vissa dagar vill aldrig börja, andra tar aldrig slut. Det finns dagar som skiljer sig från andra, men de är inte särskilt många. Jag vet inte om de är bättre, men de är åtminstone annorlunda. Somliga dagar börjar med solsken och slutar med regn. Ibland är det tvärtom. De flesta tycks inte ha något väder alls. I stället omsluts de av en blygrå presenning som förmodligen har förankrats med gigantiska järnbultar någonstans vid världens ände. Den stänger ute solstrålarna men bevarar de stinkande utsöndringarna från världen nedanför. Under den tjärade duken kondenseras de, blandar sig med varandra och faller så småningom till marken igen i form av stora, svarta, sura droppar som fräter sönder allt som kommer i deras väg. Men det är kanske också ett slags väder. "Visst fan skulle det vara tråkigt om solen sken varje dag", sade en fyllerist till mig på krogen häromdagen. Jag svarade honom inte. Kanske drog han till med ännu en lögn för att besvärja den likgiltighet med vilken han förde flaskan till munnen varje morgon. Jag brydde mig inte. Kanske ville han smyga in en gnutta hopp i den kolsvarta tillvaron genom att i tanken dra ned dem som solen skiner på i kloakerna där han själv levde. Hoppet om att andra kanske också har det jävligt, fast det inte syns på dem. Fler lögner. Jag bjöd på ett järn för att han skulle hålla mun. Det hjälpte för en stund och vi skålade under tystnad. Det var en kort stund. Så fort glaset slog i bardisken satte munnen igång igen. De blåröda, uppsvullna läpparna som mest påminde om slaktavfall, accelererade med vidunderlig hastighet till samma höga varvtal som innan. Käkmusklerna tog litet längre tid på sig. De kärvade och slirade som kugghjul där kuggarna är så slitna att de nästan inte hakar i varandra längre. Han sluddrade. Till sist kom maskineriet i fas och jag förstod vad han talade om: Himmel och helvete. Eller bara helvete. Ord som Belsebub, Satan och Belial bars fram på små gasmoln som steg ur den spritförgiftade munhålan. De seglade fram genom luften och stannade till strax under min näsa där de svällde upp och exploderade. Då drack jag ur och gick därifrån.

Men det var en annan dag. Vilken dag som helst, precis som i dag. Samma värld, samma stad, samma slitna råttbo till kontor. Jag reste mig ur den ergonomifientliga skrivbordsstolen och gick fram till fönstret. Minsann, därute var det vilken dag som helst! Varken regn eller sol och inte ett moln på himlen. För där fanns ingen himmel, bara den tjocka presenningen. Och under den ett vakuum, ett icke-tillstånd av fukt, tristess och kyla som trängde genom hud och blod och kött tills benmärgen frös till is. Ännu en dag på jobbet, ännu en dag vilken som helst. Därnere på gatan hade staden vaknat till liv, lika morgonpigg som jag. Staden – detta myller av individer som alla bar på så mycket lidande, så mycket smärta, så många omintetgjorda drömmar. Så många krossade hjärtan, så många förlorade själar. Så många historier att berätta. Stor sak i det, jag ville inte höra dem. Ändå var det mitt jobb att lyssna. Att lyssna på människor som hade blivit lurade, bedragna, uppskörtade, svikna, slagna, bestulna, våldtagna, utblottade, oförskyllt inblandade och nesligen akterseglade. Jag var nog bra på att lyssna, för jag hörde inte vad de sade. Jag bara satt där och såg deltagande ut medan jag tänkte på Medelhavet eller min senaste erövring eller vilka avdrag jag kunde göra i nästa deklaration. När de hade talat färdigt tittade jag förstående på dem och frågade vad de trodde att jag kunde hjälpa dem med. Då såg de lättade ut. Egentligen ville de inte vända ut och in på sig själva inför mig. De ville inte att jag skulle råda dem, leda dem, lida med dem, förbarma mig över deras våndor och sedan skratta bakom ryggen på dem över en pilsner i glada vänners lag. De ville att jag skulle lyssna, men de ville inte att jag skulle höra vad de sade. Jag skulle bara finnas där så att de slapp känna att de talade för sig själva. Men orden var bara till för deras öron. Det var som om ljudet av den egna rösten gjorde allt till sanning, också lögnerna. Tanken fick kött och blod och hjärta och själ när den formades till ord i struphuvudet, ord som kastades ut i rummet och vars betydelse härdades av den skoningslösa omgivningen så att de när de väl nådde fram till ytterörat hade förvandlats till orubbliga dogmer. Nej, de ville inte att jag skulle säga emot dem. Och varför skulle jag det? Jag gladde mig åt mitt elände. Varför skulle jag beröva dem glädjen över deras?

Jag trummade takten till Stars and Stripes med fingrarna mot rutan samtidigt som jag betraktade människomassan som flöt fram på trottoarerna därnere. Tusentals individer förenade i samma rörelse. En paradox. I en stund livlösa, banala, patetiska, manetliknande, ofarliga; i nästa stund rasande, våldsamma, hatiska, blodtörstiga, livsfarliga. Blott en tunn linje skilde dessa tillstånd från varandra. Apati och raseri: två ytterligheter, två ändar på skalan. Men världen är inte en utsträckt linje, världen är en cirkel. Och det är ändarna som sluter cirkeln. Men vem knöt ihop dem? Vem höll i trådarna, vem blåste i pipan? Inte var det väl guds mening att människan och myran skulle vara själsfränder? Men massan därnere på gatan och myrorna i stacken påminde onekligen om varandra. Människan liksom myran strävade mot ett gemensamt mål och var alltid beredd att underkasta sig den vilja som ofta formulerades som en naturlag men i själva verket tillhörde de få som alltid styr de många. Och de var lika stridslystna. Men människan är ingen myra, tänkte jag. Hur kan det då komma sig att hon beter sig som en? Kanske därför att alla människor delar samma längtan, samma drömmar, samma förhoppningar. Det mål varje individ strävar efter att uppnå är ungefär detsamma som alla andras. Det skulle förklara likformigheten i massan. Men varför blir den enhetliga rörelsen apatisk när den snarare borde vara harmonisk? Den gemensamma strävan efter individuella men sammanfallande mål borde ju vara vitaliserande, energiskapande. Jag kom att tänka på termodynamikens första huvudsats: summan av energin i universum är alltid konstant. Ett nollsummespel således där ny energi inte går att skapa. Om en individ tillförs energi sker det alltid på bekostnad av någon annan. Skrämmande, och kanske sant, om än inte i fysikalisk mening. Men apatin hos massan beror snarare på något annat. Kanske är det känslan av att aldrig räcka till och det missnöje den föder som spökar. Vägen till målet är lång och krokig och den som står hela sträckan finner ofta till sin förskräckelse att segerbucklan är alldeles tom inuti. För målet är bara en hägring, en morot på maratonloppet mot döden. Och vetskapen att döden är ofrånkomlig får de flesta att betrakta livet som ett enda stort misslyckande. Därefter finns bara uppgivenheten kvar. Det är den känsla som i någon mån är gemensam för nästan alla människor vid varje givet tillfälle och det är den som kommer till uttryck i den apatiska massan.

Vackert, mumlade jag för mig själv, men raseriet då? Varifrån kommer den energi som plötsligt kan förvandla den håglösa massan till en besinningslös mördarmaskin? Jag lät blicken vandra över människorna därnere. Jodå, den finns där, konstaterade jag. Den finns där, dold bakom de hopplösa, förment ödmjuka ansiktsuttrycken. Där, bakom masken som hon bär i offentligheten, gömmer människan sitt missnöje, sin bitterhet, sitt hat, sin avundsjuka och sin själviskhet, sin girighet och sina besvikelser – alla de förvridna känslor som springer ur självförakt och otillfredsställelse och som formar så mycket av vår karaktär. De utgör en formidabel kraftkälla. Världen är ett nollsummespel, din lycka kan aldrig vara min. Delad glädje är dubbel glädje. Skitsnack! Ge någon ett lillfinger och snart tar han hela handen. Visst finns det fördragsamma människor i världen. Godhjärtade själar som aldrig gör något ont och som inte kan se ondskan hos andra. Men de är försvinnande få. De flesta som rör sig därute bär på mörka hemligheter i sina hjärtan. Jag vet, för jag träffar dem alltför ofta. Inte alla, men tillräckligt många. Jag vet när de träder in på kontoret och jag ser dem i ögonen att här har vi ännu en nagel i ögat på dem som tror att människan egentligen är god. För det finns inget gott i mina klienter. Det spelar ingen roll om de är sådana som tar för sig av andra eller sådana som alltid blir blåsta av sådana som tar för sig av andra. De har alla ett gemensamt: hat och missunnsamhet och en fullständig likgiltighet för allt annat än sin egen tillfredsställelse. Därute gömmer de sig bakom masken, men när de slår sig ned i min slitna besökssoffa släpper de kopplet och låter odjuret löpa fritt. Knappt har de presenterat sig förrän de vrider om kranen i strupen och låter vidrigheterna flöda ur munnen. Utan början och slut, osammanhängande, som om de talade i tungor. Men allt de säger är sant, åtminstone i den meningen att det säger något om dem själva. Ibland känner jag mig som en präst. Jag vet att de litar på mig. De litar på mig därför att jag lyssnar utan att höra vad de säger. Men jag behöver inte lyssna; jag vet redan vad de kommer att säga.

Ja, därnere frodas ondskan. På gatorna, i gränderna och parkerna, på barerna och klubbarna, i hemmen, på kontoren, i skolorna, på sjukhusen, ja till och med i kyrkorna. Ingenting är längre heligt, om nu heligheten någonsin har funnits. Massan som fortfarande rör sig nedanför mitt fönster på väg till de många saltgruvorna ser kuvad och oförarglig ut just nu. Men var och en av dem som gömmer sig i gruppen bär en dynamitladdning inom sig. Oftast sprängs den i skymdundan, i ett förseglat rum dit bara offer och förövare har tillträde. Fyra ögon, inte mer. En tar för sig, en blir tagen. Där i mörkret blir skam till sprängstoff och hatet till den sten som skall bygga resten av livet. Hatet till sig själva och varandra som de båda därefter alltid skall bära inom sig. Och hatet till alla andra när självhatet inte längre räcker till. Offer och förövare, till synes väsenskilda men ändå så lika, för alltid förenade av de skändligheter som bara de två känner till. Och där i massan, tillsammans med så många andra kan deras hat mot sig själva och varandra förenas och i stället riktas mot någon ensam stackare som inte har begripit att söka skydd i hordens hägn. Som kanske har förvägrats sådant skydd. För massan kräver syndabockar. Utan dem kan offer och förövare inte leva med varandra. Som de måste. I den stora massan som varje morgon rör sig utanför mitt fönster.

Bok 2: "Jag". Kapitel 1, del 1

En gång ville jag bli författare, men den drömmen gick om intet när det visade sig att jag saknade förmågan att avsluta en historia. Det är en egenskap som jag tog med mig till universitetet, där jag trots fem års studier och över tvåhundra poäng bara lyckades slutföra en trebetygskurs. I teoretisk fysik. Det är ett ämne som jag därefter aldrig har ägnat mig åt. "Du ska bli journalist!" sade min lärare. "Varför inte raketforskare?" undrade min okynnige onkel. "Tänk om du ändå hade blivit jurist som din bror…" suckade mamma. Hon suckade ganska ofta. Också i döden. Hon är den enda människa jag vet som verkligen 'drog sin sista suck'. Men så hade hon också ett enastående sinne för konventioner. Faktum är att jag förr om åren kunde se mig själv i många yrkesroller: som skådespelare, som krögare, som truckförare, som författare, som kärnfysiker, som professor i klinisk bakteriologi, som riksdagsman, som PR-guru, som drottninggemål, rent av som FN:s generalsekreterare. Däremot kunde jag aldrig föreställa mig en karriär som advokat eller journalist. Och om tanken på en framtid som privatdeckare överhuvudtaget existerade, måste den ha hållit sig undan någonstans i andra ändan av universum. Men livet tar ofta underliga vägar, inte minst för dem som har svårt att bestämma sig.

Slumpen avgjorde saken. En gång när jag satt på krogen i början av vuxenlivet kom jag i slang med en fetlagd herre i femtioårsåldern som hade varit avdelningschef på Försäkringskassan. "Pojk!" röt han över hela lokalen. "Du behöver en krok att hänga upp dig på! En snygg fru och ett jobb som betalar sig, det är sådant som gör varje man till karl för sin hatt!" Därefter satt han tyst en liten stund innan han gråtande föll ihop över bardisken. Det visade sig snart att han alldeles nyligen hade fått sparken från jobbet efter att ha förskingrat stora summor pengar genom att salta utbetalningar till förtidspensionerade alkoholister och missbrukare. Som målvakter fick adressaterna behålla en tusenlapp av ett överskjutande belopp på mellan fyra- och sextusen kronor. Man kände till ett tjugotal fall där personer regelbundet hade fått ut för stora pensionsbelopp. Det motsvarade bortåt hundratusen i fickan till chefen varje månad. Bedrägerierna skulle ha pågått i mer än två års tid. Det visste jag för det hade stått i tidningarna. Så tjockisen bredvid mig var alltså god för över två miljoner spänn! Pengarna hade aldrig återfunnits och han tycktes inte ha gjort av med särskilt mycket. Plötsligt sträckte han på sig och slog ut med armarna och skrek: "Jag har stulit! Jag har stulit för att hora! Jag är en dålig människa! Nu har jag inget kvar. Inga pengar, inga kvinnor. Sådant är livet!" Han skrattade så att det rosslade i bröstkorgen. Sedan föll hakan ned, och huvudet, och kroppen förberedde sig på en kraschlandning. Strax därpå föll han åter samman över bardisken, men inte förrän han hade kastat en sista blick på mig. Det var en besynnerlig blick. Den både skrämde och gjorde mig upprymd på samma gång. Det var som om den talade till mig: "Du skall veta pojk, att vad jag säger här, det vet alla redan. Men vad jag säger till dig, det är en helt annan sak!" Jag satt kvar en stund och betraktade den livlösa kroppen med det stora, fotbollsrunda huvudet som vilade mot zinktoppen på bardisken. Efter några minuter kom vakten för att kasta ut honom och då gick jag. Innan dess stoppade jag emellertid ned mitt visitkort i kavajfickan på honom. Vem vet, kanske skulle det komma en dag då han ville göra samvetet lättare. Liksom plånboken.

När telefonen ringde bara ett par dagar senare berodde det emellertid inte på några samvetskval. Det visade sig nämligen att den gamle horkarlen hade blivit blåst på härligheten av sin egen fru. Hon tyckte väl att ett par miljoner var skälig ersättning för alla gånger som han hade bedragit henne genom åren. För att strö salt i såren hade hon dessutom tagit sig en yngling till älskare, och de båda var sedan några veckor tillbaka försvunna. Det var litet svårt att smälta för den gamle chefen, van som han var vid att människor brukade dansa efter hans pipa. Kvinnor inte minst. Naturligtvis ville han inte sitta hemma och rulla tummarna i radhuslängan när frugan rullade runt i sänghalmen på Rivieran. "Jag vill att du letar upp henne åt mig", sade han utan vidare. Jag blev alldeles mållös och satt tyst i luren i säkert tio sekunder. Pulsen steg och hjärtat pumpade allt snabbare ut alltmer blod i systemet så att ådrorna i pannan och armarna och fötterna och magen hotade att sprängas. Huvudet värkte. Till sist bet jag mig i läppen och undrade litet misstänksamt: "Varför just jag? Jag har ingen erfarenhet, jag har inga kontakter, jag har inga meriter. Vad får dig att tro att jag skulle lyckas?" "Precis det du sade", svarade han som om det var den naturligaste sak i världen. "Du kan inget, du vet inget, du känner ingen. Du har inga kontakter, inga bindningar, inga ljusskygga kumpaner som du samarbetar med för att köra upp sådana som jag. Och du lär inte skaffa dig några heller, för du är en ensamvarg, precis som jag. Och du vill bli som jag – du vill lära dig att göra snabba pengar för att leva det goda livet, långt bortom arbete och förpliktelser. Du är skrupelfri, girig och likgiltig men fortfarande tillräckligt oskyldig för att inte blåsa mig. Jag tror att vi båda kan göra varandra en stor tjänst!" Han gjorde en paus, som för att tänka efter ännu en gång. Sedan fortsatte han med stor munterhet: "Ja, vi har mycket gemensamt, du och jag. Vi är usla på sådant som är bra för andra, men lysande på det som är bra för oss själva! Dåliga chefer är stora förbrytare. Och dåliga författare är utmärkta detektiver!"

"Hundratusen", sade han till sist. För en resa till Rivieran och ett telefonsamtal. Jag blev alldeles paff. Först efter en liten stund lyckades jag mumla fram något i stil med: "Javisst, det blir nog bra…" Jag var naturligtvis naiv. Fem minuters tjatande och jag hade säkert fått ut det dubbla. Men just då var det något annat som bekymrade mig: oskulden. Liksom det första samlaget gör individen till en sexuell varelse och bekräftar hennes del i arvssynden, gör den första förbrytelsen att man för alltid väljer sin plats i samhället. Jag var förvisso ung och dum, men ändå tillräckligt begåvad för att begripa att jag nu stod inför ett vägval. Han sade hemska saker om mig. Vidriga, skamliga, förolämpande. Det gjorde mig förbannad! Med vilken rätt satt han där i andra ändan av luren och påstod att jag var av samma skrot och korn som han? En förhärdad brottsling, en samhällsfiende av värsta sort, en hjärtlös varelse för vilken känslor som kärlek och empati i bästa fall existerade på en annan planet. Aldrig att jag var som han! Men samtidigt som blodet kokade av indignation rullade helt andra bilder förbi på näthinnan bakom de slutna ögonlocken. Bilder av sol och hav och femtiofots segelbåtar, av barer och drinkar, av spritflaskor och spelbord, av vita sandstränder, och av oändligt många storbystade kvinnor av alla färger och sorter. Och sedelbuntar. Stora, feta sedelbuntar. För tio, femton år sedan kunde man få en hel del för hundratusen. Jag våndades. Hundratusen. För min själ. Om jag tog dem fanns ingen återvändo. Den som trampar fel i träsket sitter där för evigt. Men å andra sidan, vad gjorde väl det om lilla jag tog chansen, den bästa som livet förmodligen skulle ge mig? Pengarna var ju borta, de skulle aldrig komma samhället till del. Och om han eller jag eller frun eller någon annan hade dem spelade ingen roll. Det var ju ändå stulna. Varför skulle jag tacka nej och låta andra leva livets glada dagar, andra som definitivt inte hade lika mycket att erbjuda samhället som jag? Med pengar på fickan fanns inga gränser för allt gott som jag skulle kunna uträtta. Så varför inte, när ingen ändå skulle komma till skada? Jag blundade igen och såg hur segelbåten lade ut på den azurblå lagunen. Minsann, där låg jag i fören med gitarren i famnen, en piña colada i handen och två skönheter bredvid mig. En blond och en kastanjebrun, vill jag minnas. Utan toppar. Jag drog ett djupt andetag och tuggade litet på överläppen. Sedan frågade jag nästan viskande: "Var kan vi träffas?"

Det tog mig tre veckor att leta reda på frun. Hon hade gömt sig på ett slitet lägenhetshotell i Fréjus som inte ens hade egen swimmingpool. Jag knackade på dörren och steg in i rummet. Där satt kvinnan som hade gömt undan två miljoner någonstans, uppkrupen i ett hörn av en sliten plyschsoffa och såg apatisk ut. Blicken var alldeles tom, glasartad. Hon tittade åt mitt håll men ögonen skelade och hon tycktes oförmögen att fokusera. "Jaså, han skickade dig", sade hon med uttryckslös röst. "Du är inte mycket äldre än min älskare." Hon sträckte på sig och blicken blev skarpare. "Men har du modet då?" sade hon utmanande. "Har du modet att krama avtryckaren? Har du styrkan att köra kniven i halsen på mig? Genom huden, köttet, senorna och strupen, ända in till benet? Det är värre än du tror! Eller tänker du kanske strypa mig? Nåväl, då måste du vara stark. Jag är en kraftfull kvinna, det kommer att ta tid. Och du får inte bli förskräckt när jag skiter på mig. Jag har inga trosor under kjolen, det kommer att hamna på golvet. Förmodligen också på dina kläder. Klarar du det?" Hon spände ögonen i mig. De var små, förhärdade, märkta av ett liv fullt av trolöshet och förödmjukelser. Men det fanns ingen kyla i dem, bara bottenlös sorg. Hon gjorde vad hon kunde för att dölja sorgen bakom de stenhårda pupillerna som tränats till likgiltighet i så många år. Hon lyckades bara nästan. Efter en liten stund reste hon sig ur soffan, gick fram till mig och lade huvudet mot min kind och viskade i örat: "Klarar du det?" Sedan skrattade hon till. "Nåväl, få gjort det då! Men pengar får du inga! Du kanske är i stånd att döda mig, men du kan aldrig tvinga mig att säga var pengarna finns. Du är inte som han! Inte ännu." Jag blev förskräckt, backade ut ur rummet och slängde igen dörren bakom mig. Genom väggen hörde jag hur hon skrattade igen – rått, naket, med en påklistrad kyla som inte kunde dölja sorgen. Ett sista bittert skratt före det oundvikliga. Jag rusade ut genom branddörren, nedför trapporna och bort till närmaste bar där jag svepte ett par sexor whisky. Sedan ringde jag gubben och berättade vad jag visste.

Ett par veckor senare fick jag ett rekommenderat brev från någon som kallade sig Pontifex Maximus. (Vid den tiden visste jag inte vad det betydde.) I brevet låg nyckeln till en förvaringsbox på järnvägsstationen. På vägen dit drabbades jag av ett slags transliknande tillstånd. Tanken på alla pengar gjorde mig rusig, vägen ut låg äntligen öppen. Men det som påverkade mig mest var nog vetskapen om att pengarna var stulna, svarta, oärligt förvärvade. Från början till slut. Ända tills jag höll den där nyckeln i min hand hade alltsammans varit ett spännande äventyr där jag flög reguljärt till Rivieran och lekte James Bond, och gubben på Försäkringskassan stod för utgifterna. Men med pengarna i skrivbordslådan var också jag en tvättäkta brottsling. Och pengarna fanns där i förvaringsboxen, alla hundratusen plus femtio till som lax på moset. "Du är ung, du behöver dem!" som det stod på lappen. Och ett litet P.S: "Gör nu inte av med allt på en gång – tänk på pensionen!" Han hade använt Försäkringskassans brevpapper. Därefter gick det ett år innan jag satte min fot därhemma igen. Större delen av tiden spenderade jag i Grekland där jag hyrde en lägenhet i en badort på Peleponessos sydkust för en tusenlapp i månaden. Jag umgicks med en del seglare och till och från lade vi ut på Egeiska havet. Vi brukade segla runt bland öarna: till Santorini, Kos, Rhodos, Kreta eller Cypern. En gång seglade vi till Israel. Ibland vände vi stäven västerut, och det var när jag slog upp tidningen en morgon i Brindisi som jag förstod vad det egentligen hade blivit av mig. En liten notis i Herald Tribune berättade att polisen i Fréjus hade hittat resterna av en kvinna gömda i en plyschsoffa som hade dumpats på en ödetomt i utkanterna av staden. Kvinnan hade förmodligen misshandlats till döds och därefter styckats. Dessutom hade kroppen utsatts för grovt sexuellt våld. Jag skakade till och spillde kaffet över skjortan. Pojken då, var min första tanke. Men det stod inget om någon man. Så då visste hon alltså vad som väntade, tänkte jag. Jo, nog hade jag väl sett det i hennes ögon. Men jag var så naiv, jag trodde inte att folk gick runt och dödade varandra på det viset. Nu var jag en del av det. Gubben hade gjort mig till sitt redskap, ett tillhygge vilket som helst, precis som vapnet han dödade henne med. Lika effektivt och lika aningslöst. Och fullständigt likgiltigt. Ja, det var vad jag var: ett redskap, ett tillhygge. Hädanefter skulle mina tjänster stå till förfogande för all världens avskum. Det var också mitt straff. Men vad hade det blivit av älskaren? Det ville jag inte ens tänka på. Långt senare hörde jag av en bekant att han också hade fått pengar. Mer än jag. Ibland är världen obegriplig.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 8

"Vi har ett problem!" sade Fanny Frank till Robin. "Vad skulle det vara?" undrade han. "En av Kaisers chefer har börjat bråka. En kvinna." "Före detta chefer, menar du väl?" sade Robin. "Jaså, du känner redan till saken", muttrade Fanny Frank surt. "Det vore kul om du tog dig tid att informera mig också. Det är trots allt jag som har det operativa ansvaret för verksamheten." "Men ta det lugnt, min kära!" utbrast Robin jovialiskt. "Ingen håller dig i mörkret. Jag hörde det i förbifarten häromdagen, men chefer slutar ständigt, och jag såg ingen anledning att bekymra dig med sådana småsaker." "Låt gå för det!" svarade Fanny Frank ursäktande. "Nåväl", fortsatte hon sakligt. "Den där kvinnan – Cornelia någonting heter hon visst – hon kanske har slutat i företaget, men hon vet en hel del som hon inte borde om Kaiser och vår verksamhet, och nu hotar hon med att gå till pressen om vi inte stoppar hamnprojektet." "Märkligt!" utbrast Robin. "Men varför skulle hon vilja göra något sådant?" "Ingen aning", svarade Fanny Frank. "Men enligt projektledaren var hon mycket upprörd, rent av hotfull." "Går hon att köpa?" undrade Robin. "Han påstår att han erbjöd henne både pengar och guld och diamanter och optioner och gud vet allt", svarade Fanny Frank. "Utan framgång. Allt hon vill är att vi lägger ned projektet." "Märkligt!" utbrast Robin igen. Han funderade en stund. "Cornelia", sade han till sist. "Jag känner igen namnet. Har inte hon varit med en stund?" "Från början", svarade Fanny Frank. "Hon är Kaisers enda barndomsvän. Hon stod också nära hans fru. Det var hon som var där när hon, skall vi säga – försvann."

"Ja, det där är också något vi måste ta i", muttrade Robin bekymrat. "Har du talat med ärkebiskopen?" "Jadå!" svarade Fanny Frank. "Begravningen blir nästa torsdag." "Och press och polis och en trovärdig läkare?" fortsatte Robin. "Oroa dig inte, allt är ordnat!" utbrast Fanny Frank med ett sådant där blixtrande leende som bara hon kunde leverera. Robin tittade nästan kärleksfullt på henne: "Vad skulle jag göra utan dig?" Sedan blev han allvarlig igen. "Men finns det då inget vi kan göra åt den där Cornelia? Om hon är barndomsvän till Kaiser och dessutom stod skyddängeln nära, då kan hon bli riktigt tröttsam." Fanny Frank tänkte efter, och snart fick hon något djävulskt i blicken. "Projektledaren sade att hon verkade förtvivlad", började hon. "Hysterisk, nästan desperat. Hon svamlade hela tiden om Kaiser, och om hur vi hade förstört hans liv, och nu skulle hon minsann förgöra oss. Hon hade gud på sin sida, sade hon." "Mycket märkligt!" utbrast Robin med emfas. "Men kanske vår räddning", fortsatte han och fick plötsligt en idé. "En förtvivlad människa", sade han för sig själv. "Hysterisk, desperat, kanske ledsen och rädd. Och förälskad i Kaiser, som antagligen inte vill veta av henne. Vad tror du inte att hon skulle göra för litet tröst?" "Du menar väl inte…?" började Fanny Frank och fick något ystert i blicken. "Absolut!" utbrast Robin. Fanny Frank tindrade med ögonen: "Du är minsann den underbaraste, elakaste människan på jorden!" Robin gav henne ett hemlighetsfullt leende: "Jag gör så gott jag kan."

Och tiden gick, och ingenting blev bättre. Drömmen var sedan länge borta, den hade Angelica tagit med sig. Allt som återstod var tomrummet i magen. Knuten som fanns där ibland och understundom förvandlades till en orm var också borta. Den hade försvunnit med Cornelia. Nu var Julius alldeles ensam. Det var i och för sig inget konstigt med det, för Julius hade alltid varit ensam. Större delen av sin barndom hade han tillbringat i det lilla rummet i den lilla lägenheten i det stora huset i de luggslitna kvarteren i utkanten av den stora staden. Tillsammans med mor Anne-Margrete. Och därefter hade han levt ensam i sin lägenhet ovanpå butiken där han arbetade. Jo, han hade varit väldigt ensam. Men han hade alltid haft sina drömmar – sin dröm; den att en gång vandra in i den där elden och smälta samman med solkärnan och förvandlas till det fjärde aggregationstillståndet, och sedan i solstrålars skepnad återvända till jorden och skänka liv och hopp åt sina medmänniskor. Den drömmen hade ända sedan tolvårsåldern förkroppsligats av Angelica, och den dog när hon försvann. Kanske ännu tidigare. Nu återstod bara tomrummet i magen. Men det hade understundom också funnits där när Angelica levde, till och med i sängen efter att de hade älskat med varandra. Cornelia var den enda som kunde fylla det tomrummet. Hon gjorde ont, hon smärtade, hon blev till knutar och ormar i magen, men utan henne var det bara tomt. Det slog honom plötsligt att han inte alls hade varit ensam förr om åren. Cornelia hade alltid funnits där, men han hade betraktat henne som ett hot, en inkräktare som ville ta ifrån honom hans drömmar. Cornelia gjorde honom rädd och osäker. Hon påminde honom om att det fanns en annan värld utanför det lilla rummet och den lilla lägenheten, en värld som hon ville att han skulle bli en del av men som skrämde honom eftersom han inte visste hur man gjorde för att leva där. Och det provocerade honom. Nu var också hon försvunnen, och för första gången i livet var han ensam på riktigt. "Att det skall ta så lång tid att förstå något av livet!" utbrast han för sig själv. Sedan började han gråta. Han kunde inte minnas när han hade gråtit sist, men det måste ha varit tidigt i barndomen. Fältherrar och romerska kejsare grät inte, och inte heller mammas farfar. Tårar var för socialister, intellektuella, judar, liberaler, homosexuella och snuskiga fritänkare. Inte för riktiga karlar. Det hade mor Anne-Margrete sagt. Men riktiga karlar var kanske aldrig ensamma. Det satt långt inne, och han hade fortfarande svårt att erkänna det, men han saknade Cornelia; gud vad han saknade Cornelia! Utan henne var han som ett rö för vinden, oförmögen att stå emot demonerna som attackerade från alla håll. Han var förvisso alltid omgiven av människor. Han var trots allt en världens mest omskrivna personer. Bara i sömnen blev han lämnad ifred. Ändå kände han sig vansinnigt ensam, alltmer för varje dag som gick.

"Det måste få ett slut", sade han till sig själv en morgon något år efter Cornelias försvinnande. Han ringde till Fanny Frank och krävde att få träffa henne och Robin. De samlades i hans kontor i den stora skyskrapan mitt i staden, vid torget med de fantasifulla stensättningarna. "Nu är det nog!" utbrast han så fort de kom innanför dörren. "Men vad står på?" undrade Robin bekymrat. "Vad fattas dig?" "Mitt liv!" svarade Julius bestämt. "Ta allt ifrån mig, om ni vill", fortsatte han. "Jag kommer aldrig mer att röra den där maskinen!" Fanny Frank bubblade och fräste av ilska och ville påminna Julius om allt de hade gjort för honom, men Robin hindrade henne. "Vi är medvetna om dina insatser", började han med faderlig röst. "Och vi är tacksamma. Det är inte mer än rätt att vi skall lösa dig från dina bojor!" Fanny Frank tittade förskräckt på honom. "Vad är det du säger?" utbrast hon. "Lugn, min kära, lugn", fortsatte Robin. "Julius har gjort sig förtjänt av sin frihet. Men dessförinnan måste vi be honom om en sista tjänst. Den allra sista." Både Julius och Fanny Frank tittade misstroget på honom. "Men sitt för all del, sitt!" fortsatte han på sitt jovialiska vis. "Det här kommer att ta en stund." Sedan började han sin berättelse. Det var en lång historia, och den var invecklad, hemsk, och obehaglig. Men det var den sista historien. Den sista historien innan allt äntligen var slut.

Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 7

Julius stod i ett dike bakom den märkvärdiga maskinen med metallstaven i handen, precis som han hade gjort många gånger sedan den dagen då borgmästaren och ärkebiskopen och popsångerskan och de andra hade satt sina själar i pant i utbyte mot en del av den ondska som Julius bar inom sig och som härstammade från den svartklädde. Han hatade det. För varje gång han stack den där metallstaven i hålet och maskinen började stånka och frusta och skaka och brinna var det som om en del av honom själv vittrade bort. Han kunde känna smärtan i hjärtat när maskinen ryckte till och personen på andra sidan kastades bakåt och landade i madrasserna. Varje gång sade han till Robin och Fanny Frank att han aldrig skulle göra om det, och varje gång sade de att det inte skulle behövas. Men efter några månader hörde de av sig igen och ursäktade sig och sade att de dessvärre behövde hans hjälp ännu en gång, men att detta minsann skulle vara den sista och att han naturligtvis skulle bli rikligt belönad. Och Julius sade nej, och Robin och Fanny Frank smickrade honom och trugade honom och gjorde med försåtliga antydningar samtidigt klart för honom vem som låg bakom hans framgångar. Till sist föll Julius till föga. Och varför inte? Han blev förvisso rikligt belönad. Han hade blivit stadens och landets, ja, en av världens mest omskrivna personer. Teaterparken skulle bli den största rekreationsanläggningen i världen, och de nya vännerna såg till att Julius hyllades som mannen bakom det fantastiska projektet. Vad mer kunde hans ego begära? När allt kom omkring var det ganska rimligt att han i gengäld skulle dela med sig av den där kraften som hade gjort allt detta möjligt. Det var han själv som kom med idén att man skulle göra en åkattraktion av den gamla ladan. "Vem skulle väl inte vilja ta en tur med Själavandringen?" utbrast han entusiastiskt, och församlingen instämde. Robin och Fanny Frank tittade häpna på varandra: det var faktiskt en riktigt bra idé! Dessutom löste den problemet med var maskinen skulle förvaras nu när parken snart skulle öppnas för allmänheten. I stormens öga går man alltid säker.

Julius stack metallstaven i hålet för sista gången den natten, och maskinen började stånka och frusta och brinna och allt det där, och kvinnan på andra sidan stack det normandiska tvåhandssvärdet i den trattformade öppningen och utstötte extatiska skrik, och plötsligt for blixten genom svärdet och kastade henne bakåt så att hon landade i madrasserna. I samma stund drabbades Julius av en fruktansvärd smärta, som liksom blixten i svärdet trängde genom kroppen från huvudet ända ned till fötterna. Han tog sig för bröstet, om halsen och livet och huvudet, och sjönk samman i diket och skrek tills han svimmade av utmattning. Ingen hörde honom. Robin och Fanny Frank saknade honom inte heller förrän Cornelia ringde och bad att få tala med honom. När de hittade honom hade han just kommit till sans. Det värkte fortfarande i kroppen, och han var naturligtvis litet medtagen, men annars tycktes det inte vara något större fel på honom. Bortsett från tomrummet i magen. Det drabbade honom allt oftare nuförtiden, och det dröjde sig kvar allt längre. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången kändes det bestående. Julius ville inte tala med Cornelia, men hon insisterade. "Det gäller hans fru!" fräste hon i telefonen. Fanny Frank fnös åt henne och tittade på Julius och ryckte uppgivet på axlarna: "Hon säger att det gäller din fru." Julius tog motvilligt luren och höll den i handen i några sekunder innan han förde den till örat. "Hur är det med henne?" mumlade han. "Hon är borta", svarade Cornelia. Julius blev alldeles stum. "Vad då borta?" snäste han till sist. "Jag tror att du vet vad jag menar", svarade Cornelia. "Jag vill att du kommer hem nu", fortsatte hon snyftande." Hon var ändå din hustru, och en gång ville du ha henne." Julius tappade luren i marken och tog sig om huvudet. Robin och Fanny Frank tittade bekymrat på honom. "Men vad står på?" undrade de. "Vad är det som har hänt?" Julius böjde sig ned och plockade upp metallstaven och stoppade tillbaka den i hålet så att maskinen skrek till. Cornelia hörde ljudet genom telefonluren och det gjorde henne skräckslagen. "Jag vill att ni kör mig hem nu", sade Julius till sist med en röst som var lika kall som stålet i staven. "Min hustru finns inte mer."

Nej, Angelica fanns inte mer. Det stora ljuset, prinsessan, alltings mening – hon som genom döden skulle göra honom levande, eftersom döden egentligen var livet, och ta honom till slottet där mor Anne-Margrete väntade med smyckena, de vackra klänningarna och de praktfulla uniformerna. Tiden hade smitit förbi honom utan att passera gå. Angelica hade varit död i hans ögon alltsedan den dagen då hennes kropp började krackelera. Kanske rent av ännu längre. Kanske dog hon faktiskt när han själv stack svärdet i maskinen för att döda den där djävulen som ville ta henne ifrån honom. Den dagen blev han en hingst och hon en docka, vacker förvisso, som en prinsessa, men ändå en docka, ett smycke att visa upp för världen, som för att säga: "Se hit, se på Kaiser, det trodde ni aldrig, men nu har han smällt er på fingrarna!" En gång i tiden, i drömmen, hade hon varit hans like, men aldrig mer sedan den dagen. Han hade vandrat in i elden ensam, utan henne. Därefter var drömmen bara hans. Ja, egentligen hade hon nog varit död för honom ända sedan den dagen i ladan. Men borta, försvunnen, det hade hon aldrig varit. Så länge hon fanns där, ful och sprucken och motbjudande, men trots allt hos honom, då fanns också drömmen, om än litet kantstött och skamfilad. När hon försvann, då tog hon också drömmen med sig.

Bilen stannade till framför huset och Julius steg ur. Vinternatten var skoningslös och han huttrade i kylan. "Det här känns inte bra", muttrade Fanny Frank bakom ratten. "Nej", instämde Robin. "Det har blivit dags att tänka på framtiden." Cornelia satt vid brasan när Julius kom in i rummet. "Var är hon?" frågade han kort. "Hon är borta", svarade Cornelia med gråten i halsen. Sedan berättade hon allt som hade hänt. Julius vände sig bort från henne och betraktade mörkret och stjärnorna genom de stora panoramafönstren i det väldiga huset som han hade låtit bygga i stadens finaste kvarter. "Hon dog för din skull", sade Cornelia anklagande. "Vad menar du med det?" fräste Julius ilsket. Cornelia svarade med en motfråga: "Hur många gånger har du varit vid maskinen?" Julius tittade oförstående på henne, men Cornelia lät sig inte luras. "Jag hörde den genom telefonen. Det ljudet glömmer jag aldrig! Angelica berättade vad som hände dig den där gången när vi var i ladan och den svartklädde skulle ta livet av mig. Hon säger att du har blivit en ond människa, men det tror inte jag. Och det gjorde inte hon heller egentligen. Hon sade att du är mänsklig, och att människor går att rädda om de bara vill bli räddade." "Du pratar en massa strunt!" utbrast Julius. Tomrummet i magen hade försvunnit och ersatts av den där väldiga knuten som tycktes äta upp honom inifrån. Han ville därifrån, han stod inte ut med Cornelia.

"Du måste sluta med att göra andra människor illa", fortsatte Cornelia. "Gubbens fastighet, affärerna, Teaterparken – folk har kommit till skada i alla dina projekt. Och häromdagen hörde jag att du skall ge dig in i vapenbranschen. Har du inget samvete alls? Har du ingen moral?" Knuten därinne i magen på Julius ställde sig på ända och vred på sig och skavde mot inälvorna och gjorde så ont att han plötsligt kräktes på den persiska mattan som han hade fått av ärkebiskopen. "Ut ur mitt hus!" skrek han och torkade sig om munnen. "Ditt hus?!" skrek Cornelia tillbaka. "Det är dina vänners hus. Du har byggt det med deras pengar, och med pengar som du har rövat från människor vars liv du har slagit i spillror. Ditt hus?! Skitsnack!" Hon tog kappan och gick mot dörren. Julius kräktes en gång till. Knuten i magen hade återigen förvandlats till en boaorm som slingrade sig runt honom så att han nästan kvävdes. Han hostade. "Vad vill du att jag skall göra?" sade han plötsligt och lät lika ynklig som den där gången på gatan för mer än tjugo år sedan när grabbarna stekte ägg på bilarnas motorhuvar. Cornelia tittade på honom och stönade som om hon hade sagt samma sak hundra gånger förut: "Bli något som du aldrig har varit – en människa som andra, bland andra. Dela våra sorger och bedrövelser, vårt lidande och våra bekymmer. Och dela vår glädje, vårt hopp och vår tro och vår förtröstan. Vår kärlek. Det enda du och jag har gemensamt är längtan, och till och med den försöker du göra dig av med." "Det är inte så enkelt", mumlade Julius. "Att göra gott är alltid enkelt!" sade Cornelia ilsket. Julius muttrade något som hon inte hörde. "Jag vet att du träffade chefen för hamnprojektet i dag", fortsatte hon efter en stund. Julius svarade inte. "Jag vet inte vad ni sade till varandra, men jag kan tänka mig. Nåväl, en människa kan göra allting ogjort, bara hon gör gott." Hon spände ögonen i Julius: "Jag vill att du avbryter projektet!" Julius tvingade med stor ansträngning upp huvudet och tittade på henne: "Är du inte klok?"

Cornelia brydde sig inte om honom. "Du kommer att ställa tusentals fattiga människor på gatan, utan tak över huvudet. Precis som när du lät dina vänner kasta ut dina grannar från gubbens fastighet. Dina grannar, Julius!" Cornelia var så upprörd att hon tvingades ta en paus för att hämta andan. "Pappa känner flera som bor där", fortsatte hon när hon hade lugnat sig något. "Jag också. De kommer att dö om du tar deras lägenheter ifrån dem." Hon tittade på Julius med en förunderlig blandning av sorg och beslutsamhet: "Jag kan inte låta dig göra det." Julius lyckades resa sig upp och tittade bort mot Cornelia, men allt han såg var ormens väldiga gap som höll på att sluka honom. "Jag vill ha din avskedsansökan på mitt bord i morgon bitti!" väste han. "Som du vill", suckade Cornelia. "Jag vet tillräckligt om dig för att ödelägga ditt liv!" Hon rusade ut i hallen och slet upp dörren. Plötsligt vände hon sig om en sista gång. "Tusentals människor", snyftade hon. "Som kommer att svälta, att frysa, att dö på grund av dig!" Tårarna vällde fram ur ögonen och sökte sig ned utmed kinderna. "Min älskade pojke! Jag kan inte låta dig göra det." Sedan försvann hon ut i vinternatten. Ormens käftar slöt sig om skallen på Julius och tvingade ned honom på mattan, och han kände stanken av spyorna, och han kräktes igen, och plötsligt var han inne i ormen, och knäna försvann under kroppen, och han föll ihop och blev liggande ända till morgonen, där på den persiska mattan som han en gång hade fått av ärkebiskopen.