Bok 1: "Julius". Kapitel 5, del 4

Det var i sanning en märkvärdig maskin, även om den föreföll mycket enkel till sin konstruktion. Den bestod av en stor glasbur, säkert tre meter hög och minst en och en halv meter bred. Mitt på glasburen satt en trattformad öppning som genom en sluss eller ventil ledde in i apparaten. På ena sidan av maskinen satt ett reglage i form ett stort handtag som från sitt snett uppskjutande viloläge kunde dras nittio grader ned mot golvet för att uppnå full effekt. Glasburken vilade på en meterhög plåtlåda från vilken ett långt rör sträckte sig utefter golvet och försvann ut genom den bakre dörren på långsidan, den som låg strax intill trappan som ledde upp till loftet. En människa kunde möjligen tro att det rörde sig om en tidsmaskin eller kanske en gaskammare. En gudsängel däremot visste precis vad maskinen var till för. En gång, strax efter tidernas begynnelse, tog vår herre som bekant ett stycke av solljuset och skapade änglarna. Sedan försåg han änglarna med en del av sin egen gudomlighet så att de skulle kunna förläna denna till det spirande livet på jorden. Herren skapade universum för att utröna huruvida det var möjligt för materien att någon gång komma till insikt om sin existens. Bara på det viset skulle han nämligen kunna komma till insikt om sin egen. Herren vet allt och inget, eftersom han är allsmäktig. Detsamma gäller, om än i begränsad utsträckning, också änglarna. Änglarna är delar av vår herre och därför, liksom honom, oförmögna att självständigt komma till insikt om sin egen existens. Men de är, till skillnad från herren, också materia. Minns att han faktiskt tog ett stycke av solljuset för att skapa dem. Och ljuset består av partiklar.

Materien kan, till skillnad från vår herre, utvecklas och har därför också möjlighet att komma till insikt om sin egen existens. De flesta änglarna som skickades till jorden för att förläna människorna deras egenskaper levde bara ut den gudomliga sidan av sitt väsen. Men de få som tvivlade och gjorde uppror därför att de påstod sig se sanningen bättre än vår herre, valde att förlita sig på sina materiella egenskaper. De blev således de första att manifestera det vi kallar för den fria viljan, den som bara kan komma till uttryck hos materien och som kanske gör det möjligt för materien att en dag komma till insikt om sin egen existens. Men de är också gudomliga, varför inte heller de kan begripa något av egen kraft. Den materiella sidan av dem gjorde dem bara kapabla att tvivla på vår herre och att göra uppror mot honom. Inget annat. Minns också att dessa fallna änglar redan från början var mycket få i förhållande till herrens änglar och att inga nya har tillkommit sedan tiden för upproret. Det stod alltså tidigt klart för de fallna änglarna att de, för att kunna fullgöra sin självpåtagna uppgift, behövde finna sätt att reducera det långt större antalet gudsänglar. Ergo ista machina – deus ex machina!

"Jag tror att du vet hur den här lilla godbiten fungerar", sade den svartklädde till Angelica när de hade nått fram till maskinen. "Dina partiklar mot mina. Det där med att komplettera varandra, du vet. Motsättningar som leder framåt och så vidare. Ofta nog leder de bara till att den ena parten går under. Och den parten är alltid du, eftersom du till skillnad från mig inte får lov att leka med elden. Men livet är hårt ibland, också för en ängel!" Han släpade Cornelia till kortsidan på det närmaste hyllsystemet och tecknade åt Rugbybollen att följa efter med Angelica. Sedan tog han fram ett rep ur rockfickan, lade det om midjan på de båda kvinnorna och band fast dem i hyllan. "Jag knyter inte så hårt", sade han till Angelica. "Ni lämnar ändå inte huset levande." Han tycktes inte längre vara road av att driva gäck med henne eller att skrämma Cornelia. Han verkade mest trött, som om han verkligen ville få det hela överstökat. När det kom till kritan kom han emellertid aldrig undan den där folkskoleläraren som av någon anledning hade slagit rot i honom, och medan han och Rugbybollen gjorde maskinen redo kunde han inte låta bli att förklara hur den fungerade. "Jo, förstår du, min söta lilla ängel –" Han gjorde en liten paus. "Ja, du där bredvid – förlåt att jag inte vet vad du heter! – får ursäkta. För dig ser vägen till evigheten litet annorlunda ut. Men oroa dig inte, i slutändan blir allting ändå samma sak! Nåväl min söta, så här ligger det till: Vi är förvisso du och jag gjorda av samma stoff. Du är sådant som drömmar görs av, jag är sådant som verkligheten består av. Men vi är av samma stoff, av samma skrot och korn. Vi är båda positiva poler eller negativa poler – det har ingen betydelse. I grunden är vi lika. Men våra likartade partiklar, från början laddade på samma sätt, har – tack vare min vidsynhet och några andras för alla dessa år sedan – kommit att innehålla varandras fullständiga motsatser. De har, så att säga eftersom de ursprungligen är av samma sort, blivit varandras antipartiklar. Och när en partikel möter sin antipartikel, ja då blir det inte mycket kvar av materien. Allt som återstår är värmeenergin i tomrummet, entropin därute i det stora svarta hålet som är överallt och ingenstans på en och samma gång. Hänger du med?"

Den svartklädde tog en stor hammare och bankade en liten stund på det ställe där det långa röret gick in i maskinen. "Påminn mig om att vi måste gå igenom det här skrället en dag!" ropade han till Rugbybollen som kontrollerade röret borta vid dörren. "En annan dag", tillade han som om det var nödvändigt. "Hur som helst, min sköna", fortsatte han till sist. "Det fina med den här maskinen är att när jag suger in dina partiklar i den och sedan låter dem kollidera med mina, då är det faktiskt inte mina utan någon annans – eller ingens – som försvinner ut i tomrummet tillsammans med resterna av det som en gång var du. Här, i lådan under glasburen, har jag nämligen skapat min egen lilla stjärna, min egen lilla sol, som när jag vill förser mig med allt solljus jag kan önska. Och det ljuset kan jag, precis som en gång vår fader i himlen, ladda med de egenskaper jag själv besitter. Jag sticker bara in en metallstav i hålet här intill röret och simsalabim har jag laddat mina egna ljuspartiklar med allt det som är jag. Jag har, som du förstår, blivit min egen fader. Jag kan återfödas gång på gång på gång och döda dig och andra som du lika många gånger. Gång på gång på gång – det blir snart en oändlighet!" Återigen tog han hammaren och slog på det ställe där röret gick in i maskinen. "Vi måste verkligen gå igenom det här skrället någon dag!"