17 juni 2006

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 1

Väntan: lång, olidlig, rastlös, vansinnig, förbannad, grym, otålig, smärtsam. Lång. Väntan. På vad? Döden eller kärleken? Gud vet. Längtan: stark, obändig, plågsam, blodig, sjuklig, snorig, köttslig, tjurig. Stark. Längtan. Efter vad? Döden eller kärleken? Eller kanske förståelsen? Ja, förmodligen förståelsen. Förhoppningsvis förståelsen. Oh gud, måtte det vara förståelsen! Jag stod i mörkret på kontoret och tittade ut över staden. Allt jag kunde göra var att vänta. En timma till, och ännu en, på nästa samtal, nästa plåga, nästa utbrott, nästa svettning. Nästa glas. På gryningen. Mitt öde vilade i händerna på mannen på Försäkringskassan. Liksom Cornelias och hennes dotters. Och Julius Kaisers. Tänkte han verkligen sätta barnet i maskinen och sig själv på andra sidan? Trodde han att han kunde rädda sin själ på det viset? Genom att lägga beslag på någon annans? Jag slog handen i väggen. Jag hade behövt det där dokumentet, jag ville veta vad som rörde sig i Julius Kaisers huvud. Men allt som återstod för tillfället var väntan. Och där väntan finns är längtan aldrig långt borta. Vill hon ha mig när allt är över, undrade jag. Veronica, journalisten från tidigt på morgonen. Jag hade sett henne på tv vid några tillfällen. Hon var förtrollande i rutan med sitt långa, blonda hår, sina vackra och vakna men ändå troskyldiga blå ögon, sin långa, raka näsa, och den lilla munnen som bara undantagsvis kostade på sig ett leende. Som om hon var rädd för att inte bli tagen på allvar om hon rörde mungiporna. Det var synd, för hon var verkligen förtjusande. Och begåvad. Och kunnig. Och trovärdig. Det kan man inte säga om alla journalister.

Jo, jag hade nog blivit litet förälskad i Veronica. Det händer ganska ofta. Tv-förälskelser passar mig utmärkt. Jag kan göra föremålet för min kärlek till blott ett objekt utan att bry mig om att också hon är en människa med egna behov, med egen lust, längtan och kärlekstörst. Allt får lov att kretsa runt min tillfredsställelse, allt kan ske på mina villkor. Nej, nu ljuger jag! Det är hon som har kontrollen, det är hon som bestämmer när hon har tid för mig. Plötsligt inser jag hur det egentligen förhåller sig, och allt är slut, och jag bryter ihop i några sekunder. Sedan byter jag kanal och hittar en ny favorit. Utmärkt! Men så var det inte med Veronica. Allt sedan hon först dök upp i rutan några månader tidigare hade hon utövat en besvärande lockelse på mig. Nu hade jag tagit henne i hand, känt doften av hennes parfym och värmen från hennes andedräkt mot mitt ansikte, ja, till och med omfamnat henne. Gråtande. Nej, minns jag plötsligt – det var hon som hade omfamnat mig. Tröstande. Nu kunde det sluta hur som helst. Och det skrämde livet ur mig.

Därutanför låg gatorna öde. Klockan var inte mer än tio på kvällen, men massan hade redan skingrats och förvandlats till tusentals individer som bakom mörklagda fönster ruvade på lika många hemligheter. Människor älskar sina hemligheter, tänkte jag. De lever för dem. De lever för dem därför att de tror att det är hemligheterna som gör dem unika, som gör dem till individer i den väldiga, formlösa massan. De mörka hemligheterna. Vem har någonsin hört om ljusa hemligheter? Blott ondskan får det att pirra i magen på oss, får oss att känna oss mäktiga, märkvärdiga. På något sätt större än vi är, för det tycks aldrig räcka till. Men de flesta människors hemligheter är lika spännande som en nattfilm på kabel-tv. De inskränker sig till snattade chockladbitar och tjuvrökning i ungdomen, en och annan urballad fylla, några trafikförseelser och drömmar om en natt med grannfrun i nätstrumpor. I båda ändar – hårt, snabbt, effektivt. Om och om igen. Ganska ointressant. Men missförstå mig inte. Ingen människa är mer intressant än den transparenta eminensen, den där oförargliga figuren i massan som aldrig tycks fastna på negativet. Likgiltighet och andlig lättja är ondskans grundbultar. Ondskan kräver sin publik, den kan inte leva och andas utan massans tillrop, skrik och upphetsade flämtningar. Och publiken, det är alla: alla vi som inte vågar locka fram ondskan inom oss, smaka på den, smeka den, se den i vitögat, ta ställning till den. Alla vi som tror att det är bäst att hålla tyst. Men godheten är högljudd, bullrig, den väsnas som ett reaplan i brunst. Och godheten kostar. Det är lättare att hålla tyst, billigare. Ibland lever man längre. Om man nu betraktar livet som en tävling där antalet år, månader, veckor, dagar, timmar, minuter och sekunder som hjärtat slår är det enda som räknas. Det gör de flesta människor. Jag vet inte om jag kan påstå att jag är annorlunda. Jag skulle vilja, men jag är långtifrån säker. Förmodligen inte. Klockan hade blivit halv elva. Om några timmar skulle jag tala. För första gången. Men hur, på vilket sätt? Jag ville slita hjärtat ur den där satans tönten i borsalino och tweedkavaj. Och lungorna, och levern, och njurarna, tarmarna, mjälten, bukspottskörteln. Hjärnan. Vad sade det om mig? Var det så man skulle tala? Med raseriet? Var det sådan bullrighet världen behövde? Knappast. Men linan jag gick på var livsfarligt slak. Jag ville döda draken ¬– jag, Sankt Göran. Och därefter fred och endräkt, prinsessan till mig, och halva kungariket. Minst. Men först litet sömn. Jag lade mig på soffan och slöt ögonen. Veronica dök genast upp i huvudet och strax hade jag somnat.

Den dagen var ett sprakande fyrverkeri av drömmar, dofter, liv, kött, ande, lust och fägring stor. Av morgonrodnadens skimrande lockelser, middagens tygellösa hetta, och skymningssolens purpurröda löften om en värld bortom kantstötta själar och sönderkramad längtan. Bortom verkligheten. I den världen fanns inte Julius Kaiser, Fanny Frank eller mannen på Försäkringskassan. Där fanns inga änglar och demoner, och inga märkvärdiga maskiner som gjorde människor till samvetslösa skuggor av sig själva. Där fanns inte Själens Frihet, Johnny eller den ruskiga gumman på nummer femtioett. Där fanns inte ens fader Patrick eller Cornelia och hennes lilla flicka. Där fanns bara jag och Veronica. I den världen, hela dagen. Stadsparkens alla blommor hade slagit ut för vår skull, och träd och gräs och buskar var grönare än någonsin tidigare. Till och med hjortarna, hästarna, getterna och påfåglarna i sina hägn och burar flockades omkring oss och skrattade med sina mular, skägg och näbbar när vi passerade dem. Vi åt lunch på en liten restaurang i hamnen, och havet utanför låg alldeles stilla, blått som himlen själv, jungfruligt, orört, som i urtiden. Yachterna och småbåtarna i bassängen var inte längre skapelser av människohand för människor, utan märkliga havsvidunder som gudarna hade skickat till jorden för att skydda oss. Vi var de första människorna, jag och Veronica. De enda människorna. I vår värld. Efter lunchen vandrade vi genom den gamla stadskärnan upp till det lilla kastellet som en gång hade räddat landet från en spansk invasionsflotta. Där, i skuggan av kanonerna, de mödosamt sammanfogade stenbumlingarna och väldiga plataner, ekar och bokträd lade vi oss i gräset och öppnade en flaska champagne. Det bubblande vinet påminde om oss själva där vi rörde oss bland molnen ett gott stycke ovanför alla andra. De andra, med sina futtiga bekymmer och problem, med sina vardagliga tankar och sysslor, sina urvattnade relationer och innehållslösa liv. Banala liv. Normala liv. Urtråkiga liv. Så främmande från oss. Vi var alldeles ensamma, de enda levande människorna i hela universum.

Det höga gräset omfamnade våra kroppar och skilde dem åt så att vi förlorade kontakten tills våra händer fann varandra igen, och sedan tumlande, famlande, skenande fortsatte utefter armar, huvud, hals, bröst, fötter, ben, lår, midja, mage, rumpa, underliv tills hon och jag inte längre gick att skilja från varandra, eller gräset som omgav oss, eller himlen ovanför, eller staden, jorden, världen nedanför berget och det lilla kastellet. Sommarens dofter blandades med lukten av svett och parfym och svällande, frustande, ångande dunster av skållhet, naken längtan. Till slut var vi bara ett bylte, en märkvärdig förening av händer, kyssar, smekningar, ett grepp om ryggen, hår i ansiktet, i munnen, ögonen och näsan, gräs som gneds mot huden så att den blev grön där naglar helt nyss hade lämnat avtryck; hetta, fukt – ångande fukt! – okynniga små fingrar utmed halsen, där ett bröst, en skinka, hakan, pannan, kinderna och näsan, handen mellan låren, där, snart, vänta, nu – ja, nu! – en liten fågel sjöng i örat, där, i trädet, på en gren strax ovanför mitt huvud; stillestånd och rörelse, ett litet stycke till – ja, nu! – en ängel, där på stenmuren, nej, där i gräset under mig, ännu en stund, en liten stund – ja, nu! – en stund, en sista stund; och där, en skymt av paradiset, dörren stod på glänt, jag stack in foten, dörren var så lätt, den blåste upp rakt i mitt ansikte, och sedan kom himlens alla änglar farande med all dess härlighet och dränkte mig i ett hav av fantastiskt ljus. Det jordiska paradiset, hos mig, i min kropp. Vi låg nakna i gräset och flämtade som två törstande hundar. "Kände du hur jorden rörde sig?" viskade Veronica kärleksfullt. "Ja", mumlade jag. "Himlen också." Sedan blev allt grumligt, och Veronica flöt bort från mig på väldiga moln som sakta slukade hennes glansiga kropp. Gräset blev små korn av söndervittrad möbelstoppning, och doften av svett och parfym förbyttes i stanken av rök, matrester och fjättrad kontorsluft. Sedan blev jag varse ljuset från skrivbordslampan. Det trängde in i ögonen på mig och rensade bort resten av drömmen. Jag var tillbaka i verkligheten.