Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 1

Rugbybollen var utmattad. Han hade sprungit uppför bergsluttningen i nästan en halvtimma, och med tanke på hans beskaffenhet var det en enastående bedrift. Nu stod han äntligen utanför grindarna till Aktiebolaget Sundhetens vackert belägna huvudkontor. "Släpp in mig!" skrek han till vakten i kuren. Han frustade och skakade så att det stänkte om den svettiga kroppen. "Min herre är död, släpp in mig!" Vakten blev förskräckt och kontaktade sin chef, som i sin tur ringde upp informationschefen, och efter några minuter kom en bil och hämtade upp den stackars Rugbybollen. Strax satt han nedkilad i en läderfåtölj på Fanny Franks luftiga kontor. Med sina klotrunda ögon som nästan satt på utsidan av den tjocka, blodsprängda skallen, betraktade han staden genom de magnifika panoramafönstren. Han var förvirrad, lamslagen, rädd och förtvivlad, oförmögen att förstå vad som egentligen hade hänt. Hans herre var död – han, den svartklädde, den frågvisa lilla ängeln som hade levt nästan sedan tidernas begynnelse och som hade gjort så mycket ont till nytta för både gud och änglar och människor. Död, förlorad, borta för alltid. Och allt på grund av en människa! Det gick inte att begripa. Ändå hade han sett det med egna ögon. Där, i det solvarma kontorsrummet, greps han av en besynnerlig längtan efter sin herre. Den var så stark, så djup och innerlig, så väldig och så påträngande att han för ett ögonblick trodde att han själv skulle sugas ned i den där fåtöljen och lösas upp och flyta ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar, och därmed återförenas med sin herre.

Han klamrade sig fast i armstöden och började darra och skälva i kroppen. Huvudet rörde sig upp och ned i okontrollerade spasmer, och fradga vällde fram ur munnen på honom, magen svullnade upp och sprängde sönder läderjackan så att knapparna for i väg som pistolkulor, och benen sparkade åt alla håll tills de svarta stövlarna flög av och blottade hans förtvinade, hudflängda fötter. En besynnerlig doft spred sig i rummet. Rugbybollen trodde att lukten berodde på att atomerna var på väg att lösas upp, och han trängde sig djupare ned i den rymliga fåtöljen för att om möjligt skynda på processen. När Fanny Frank kom in i rummet var det nästan bara fötterna och huvudet kvar av honom. "Men vad har ni för er, karl?!" utbrast hon med en blandning av irritation och vämjelse. "Och vad här luktar!" Rugbybollen kunde knappt höra henne genom vadd och kuddar och det tjocka lädret, och det stärkte honom i hans uppfattning att han var på väg att lämna både den himmelska och jordiska sfären. Inte förrän Fanny Frank motvilligt tog tag i fötterna på honom och drog upp honom ur stolsdjupet insåg han till sin besvikelse att han fortfarande befann sig i den gamla världen. "Det var det värsta!" röt Fanny Frank. "Komma hit och bete sig på det viset! Vem tror du att du är?" Rugbybollen tittade skamset i golvet utan att svara. Han längtade fortfarande efter sin herre.

"Nå, vad är nu meningen med det här besöket?" undrade Fanny Frank och spände ögonen i de där runda kloten som levde sitt eget liv utanför skallen. "Vad menar du med att din herre skulle vara död? Han är för sjutton en dödsängel, sådana dör inte hur som helst!" Rugbybollen lyfte upp det bulldogliknande huvudet och tittade på henne. "Jo, frun, han är död", kved han. "Jag såg det själv, med mina egna ögon. Han är borta, förintad, utfluten i tomrummet som omger materiens beståndsdelar." Han andades in, och ut igen, huvudet fylldes av blod och ögonen begynte snurra som två biljardbollar. Sedan skrek han med en desperation som nästan fick venerna att brista: "Han kommer aldrig tillbaka!" Fanny Frank höjde en smula på ögonbrynen. Det var allt hon visade av sin förskräckelse när hon begrep att Rugbybollen faktiskt talade sanning. "Men det är inte möjligt", mumlade hon för sig själv. "En fallen ängel kan inte dö. Vem skulle döda honom? En herrens ängel? Struntprat! Det goda kan aldrig förgöra det onda, det strider för sjutton mot dess natur." Hon tittade med stumma ögon på en silverstatyett som hon en gång hade fått av den svartklädde och stönade: "Hur är det möjligt?" Rugbybollen gjorde kvidande läten och skruvade på sig i läderfåtöljen. Han kunde inte sätta ord eller namn eller färger på alla känslor som slogs om utrymmet inom honom. Han förstod dem inte, men han mindes dem från den gången då far hade låtit hudflänga honom och sedan tvingat honom att äta av sitt eget kött. Och tiden dessförinnan, och därefter, för den delen – all tid egentligen, ända tills försynen sammanförde honom med hans herre. "Ryck upp dig, karl!" utbrast Fanny Frank efter en stund. "Berätta för mig allt du såg därnere, allt som hände när din herre flöt ut i tomrummet som omger materiens beståndsdelar." Rugbybollen suckade och snörvlade och frustade och skakade, och Fanny Frank trummade otåligt med fingrarna på bordet. Till sist lyckades han samla ihop sig någorlunda och började berätta allt han mindes av de fantastiska händelser som helt nyss hade utspelats alldeles i närheten. Det gick trögt i början, och han talade osammanhängande och stannade ofta upp för att tänka efter. Men Fanny Frank visste att de inte hade mycket tid. "Skynda på karl, skynda på, för sjutton!" utbrast hon med jämna mellanrum. "Och sedan blev det som en kula i röret", sade Rugbybollen efter en stund, och de sista orden vällde fram ur munnen på honom som en störtflod som inte gick att hejda: "Och kulan sprängde sönder dörren och jag kastades mot en bjälke och en spik i bjälken slet av mig huvan och sedan kom jag upp på benen igen och rusade ut genom hålet där dörren hade suttit och sedan minns jag inte mer förrän jag kom hit."

Fanny Frank satt som förstummad i ett par ögonblick. Sedan spände hon åter ögonen i Rugbybollen som var alldeles blek och utmattad: "Och du är säker på att det var människan som gjorde det?" "Jag lovar och svär av hela mitt lilla onda hjärta!" stönade Rugbybollen. "Han stack svärdet i maskinen och sedan skrattade min herre och hans ondska försvann ut i människan och sedan var han borta." "Hur kan du vara säker på att din herres ondska övergick till människan?" undrade Fanny Frank misstroget. "Jag såg det!" kraxade Rugbybollen och blev för ett ögonblick sitt gamla jag. "Jag såg det i hans ögon!" Återigen lät sig Fanny Frank övertygas av Rugbybollens förtvivlade tonfall. "Och det skulle alltså vara denne Kaiser?" fortsatte hon. "J-ja", stammade Rugbybollen och fick plötsligt svårt att andas. Fanny Frank sträckte sig efter telefonen och talade med sin sekreterare. "Ta fram alla uppgifter om en Julius Kaiser, är du snäll. Och koppla mig till Robin. Prioritet!" Hon tittade besvärat på Rugbybollen som fortfarande hade problem med att hantera känslorna. "Gaska upp dig, karl!" sade hon klämkäckt. Det var så mycket medkänsla som hon kunde uppbåda. "Du har gjort ett gott arbete. Du skall bli rikligt belönad och vi skall ordna med en ny herre åt dig." Men Rugbybollen var otröstlig och Fanny Frank muttrade irriterat. Själv hade hon ingen förståelse för känslor, åtminstone inte av det slaget. Plötsligt hördes en röst i luren. "Robin?!" utbrast Fanny Frank. "Det är Fanny. Du förstår, att här har inträffat något mycket underligt." Hon redogjorde kortfattat för Rugbybollens berättelse i ett samtal som kryddades med adjektiv som "fantastiskt", "enastående" och "obegripligt". "I maskinen, ja", sade hon efter en stund. "Han påstår alltså att ondskan överfördes till denne Kaiser – människan – och jag måste säga att jag tror honom." Hon tystnade. "Ja, jag vet vad det betyder", fortsatte hon strax. Det knackade på dörren och sekreteraren kom in i rummet. "Häng kvar en stund. Nu kommer uppgifterna om Kaiser." Fanny Frank lade luren åt sidan och ögnade igenom papperen. Nästan genast kastade hon sig på telefonen igen. "Det visar sig att polisen söker Kaiser för ett mord som skulle ha begåtts i går kväll!" utbrast hon närmast extatiskt. Rugbybollen såg litet förorättad ut. "Det var min herre som gjorde det!" kraxade han, som för att säga att den solen aldrig hade några fläckar. Fanny Frank tecknade irriterat åt honom att hålla tyst. "Javisst", fortsatte hon upphetsat. "Kanske är det faktiskt sant. Tänk vilka möjligheter det skulle öppna om vi kunde lägga beslag på människors själar på det viset!" Rösten i andra ändan pratade på i någon minut. "Javisst!" utbrast Fanny Frank igen. "Om tjugo minuter? Men då ses vi där!" Hon slängde på luren och var på väg ut genom dörren när hon mindes Rugbybollen som fortfarande satt nedkilad i den stora läderfåtöljen. "Ta du och vila dig en stund", sade hon muntert. "Allt blir nog bra, skall du se. Vem vet, kanske har vi ordnat en ny herre till dig redan i kväll!" Rugbybollen kved och snörvlade och vred på sig. Han visste att det inte fanns några människor som kunde mäta sig med hans herre.