Bok 1: Julius. Kapitel 5, del 5

"Var inte rädd", viskade Angelica till Cornelia. "Det är jag, Angelica, Julius skyddsängel. Du kanske har sett mig någon gång?" Cornelia darrade. Hon var våt av svett och urin efter att ha kissat på sig, och hon var naturligtvis livrädd eftersom hon begrep vad som väntade henne. Och Julius. Konstigt nog bekymrade hon sig mer för honom än för sig själv. Sov han fortfarande, eller hade han vaknat och låg däruppe och tittade på henne? Hon skämdes. Inte så mycket över sin nakenhet som över att han skulle se henne så här, rädd och utlämnad, oförmögen att ta hand om honom. Bunden, med byxorna nere och kiss över halva kroppen. Hon snyftade. "Jag såg dig…" började hon snörvlande. "Jag såg dig tidigare i morse. Du var så vacker…" Hon harklade sig, och hulkade som för att kräkas, men det kom inget. "Du var bara av glas! En glasburk full av maskar inuti!" Angelica smekte utsidan av hennes hand med sin egen. "Det var inte jag, det var bara den där dumskallens dåliga humor!" Cornelia fnissade. Mitt i alltihop kunde hon inte låta bli att dra på munnen. Ja, det var precis vad han var – en dumskalle bland andra, och som alla sådana fullständigt ointressant. Det var bara det att just den här dumskallen hade makt över liv och död. Men makt över liv och död är ingenting man har, det är någonting man tar sig, brukade pappa säga. Och sådant gör bara dumskallar, så varför inte? Ja, han var bara en dumskalle bland andra. Men ändå. "Var är Julius?" frågade Angelica efter en liten stund. Cornelia svarade inte. "Jag måste veta, annars kan jag inte hjälpa er. Kanske kan jag ändå inte det, men på egen hand har ni inte en chans. Snälla, svara mig. Du är hans enda hopp och jag är ert, så svara mig: Var är han?" Då stack plötsligt den svartklädde sin ludna hand mellan de två kvinnorna. "Vem är var?" sporde han teatraliskt. "Vem är var? Vem är här? Vem är där? Vem är var? Är Julius där, eller var, eller här? Knackelibank på himlens dörr, är du där kära Julius, du fagrastre yngling, universums Antinous? Kom då genast hit och skänk en stackars åldrande dödsängel dina levnadsår!"

Antinous, den kuslige bögen, summan av kejsar Hadrianus sentida galenskaper – Julius hatade honom. Hur kunde kejsaren vårda arvet efter Trajanus med sådan nit och finess och bygga en sådan fantastisk mur och sedan göra något så dumt som att förälska sig – och dessutom i en karl?! Nå, om det ändå hade varit en karl, men en pojkvasker? Julius avskydde honom, han påminde på något sätt om Cornelia. Att kalla honom, Julius Kaiser, för Antinous, det var att gå över gränsen. Det hade blivit dags att skrida till handling. Rakt över den märkvärdiga maskinen löpte en tjock bjälke under taket från ena ändan av ladan till den andra. Julius tänkte att om han kunde krypa ut på bjälken och osedd ta sig ända fram till maskinen, då hade han en chans att utnyttja det allt avgörande överraskningsmomentet om vilket han hade läst så mycket, kasta sig över den svartklädde och köra svärdet genom honom innan han begrep vad som var på färde. "Jo", tänkte han, "det borde nog fungera." Sedan blev han ängslig. "Men om jag misslyckas, om han får syn på mig – vad gör jag då? Då är ju allt förlorat!" Han tvekade. Där nedanför rasade den svartklädde. "Två minuter, Kaiser, det är allt du får!" röt han och gav Cornelia en örfil så att hon skrek till. "Sedan skall jag tvinga dig att äta din flickväns inälvor till frukost!" Julius blev rasande. Först kallade den där skurken honom för Antinous, sedan påstod han att Cornelia var hans flickvän. Han kröp försiktigt ut på bjälken. Nu fick det räcka! "Två minuter, Kaiser!" ropade den svartklädde. Han vände sig mot Rugbybollen. "Räkna ned!" Rugbybollen svarade med ett kraxande och började räkna ned sekunderna. "Etthundratjugo, etthundranitton, etthundraarton…" Den svartklädde löste Cornelia från repen och kastade Angelica i armarna på den förtjuste Rugbybollen som fortfarande hade lädermasken över huvudet. Sedan slet han av Cornelia blusen och trosorna och drog av henne byxorna, kastade omkull henne och kedjade fast hennes armar i ett par fängsel som satt i golvet. Därefter drog han isär hennes ben och fäste även dem i bojor i golvet. Rugbybollen räknade: "Nittionio, nittioåtta, nittiosju…" Den svartklädde gick efter en lång, ganska tjock stav, vackert snidad och försedd med märkvärdiga knappar och beslag. "Nittio sekunder, Kaiser! Sedan är frukosten serverad!" Han höll upp staven i luften och lät ögonen, huvudet, ja hela kroppen vandra över rummet och taket och golvet, utan att se Julius som sakta närmade sig på bjälken sju meter ovanför honom. "Det här är min magiska stav! Med den kan man göra många roliga saker. Det tror jag att din flickvän också tycker. Skall vi ta och fråga henne?" Den svartklädde sänkte staven mot Cornelia och drog till i en spak i ena ändan så att stora hullingar kastades ut ur stocken med en väldig kraft. Det krävdes inget geni för att räkna ut vad han tänkte göra med den.

Julius kröp försiktigt framåt på bjälken. "Kallar du den häxan för min flickvän en gång till slår jag ihjäl dig!" väste han mellan tänderna. Han var tvungen att hålla balansen med en hand, för med den andra balanserade han det normandiska tvåhandssvärdet som vilade på ena axeln. Den svartklädde satte sig på huk bredvid Cornelia och placerade staven mellan benen på henne. "Trettio sekunder, Kaiser! Sedan blir det mums till frukost!" Han gav staven en knuff så att den rörde vid Cornelias sköte. Hon skrek och grät och skrek igen och spottade och fräste tills det kom blod ur munnen, och hon kissade på sig igen, och skrek ännu högre, med ännu större desperation, och ännu mera blod och slem kom ur munnen, och plötsligt kunde Julius se henne och magen knöt sig och gjorde bara ont och ont och ont, och han kröp vidare och den svartklädde förde staven närmare Cornelias sköte, och hon skrek igen, och magen stod i halsen på Julius och värkte överallt i hela kroppen, och han var nästan där men ändå alltför långt borta, och utan att veta varför drabbades han av en önskan, en tvingande längtan, att rädda Cornelia – jovisst ja, slog det honom plötsligt, hon fick inte dö, för om om dog då skulle hon kanske göras levande, precis som han och Angelica, och då skulle hon förfölja honom i all evighet och stå utanför slottsporten och banka och skrika varje dag tills någon släppte in henne och gav henne chansen att kväva honom för alltid, och det fick aldrig hända! "Tio sekunder, Kaiser!" Cornelia hade nästan tystnat, staven var på väg att tränga in i henne, och hon hade givit upp. Hon orkade inte med mer än några ynka snyftningar. "Tio sekunder, sedan är det över…" tänkte hon. "Bara Julius håller sig undan!" Och återigen skämdes hon över att han skulle se henne så hjälplös. Men kanske sov han fortfarande. Ja, så var det nog – han sov fortfarande. Hon blundade och tänkte att snart är allt över." Och en dag kommer Julius", viskade hon och log för sitt inre. "Ja, en dag, en annan dag, då kommer han till mig. Och sedan skall vi aldrig mer vara ifrån varandra. Aldrig mer efter den dagen."