22 juni 2006

Bok 2: "Jag". Kapitel 5, del 2

"Min herre har bedragit mig!" utbrast mannen med tatueringarna. Ända sedan han återvände från expeditionen i staden med Robin Kassan hade han vankat av och an i dunklet i det kallsvettiga bergrummet. Rugbybollen tittade oroligt på honom. "Vad menar herrn?" kraxade han. "Han har bedragit mig!" snäste mannen med tatueringarna. "Han behandlar mig som luft. Inget av allt det jag har gjort för honom under åren har längre något värde." "Något sådant skulle min gamle herre aldrig ha gjort!" kraxade Rugbybollen olycksbådande och slog de små händerna mot huvudet så att det klafsade om skinnet. "Håll klaffen!" fräste mannen med tatueringarna och satte foten genom det murkna brädgolvet. Han svor. De båda männen befann sig en bit in i underjorden, i bergrummen och de vidsträckta korridorerna som bredde ut sig under stiftelsen Själens Frihets kursgård. Det var Rugbybollens hemtrakter. Han trivdes där bland fukt och vatten, mögel, jord och mineraler, maskar, gråsuggor, mikrober, stenar, berggrund, kyla, smuts och annat som vi andra kallar vidrigt. Det var som i helvetet. Det riktiga helvetet där Rugbybollen hade vuxit upp. Det som inte dödar snabbt med eld, utan sakta bryter ned sina offer och suger ur dem must och märg tills allt som återstår av dem är ihåliga avtryck på de gråtande bergväggarna. Längst inne i denna katedral av sargad sten tronade pinakoteket, den yttersta domen. Där återfanns de som hade sålt sina själar till evigheten, fastän deras kroppar fortfarande vandrade på jorden. Redan i öppningen till tunneln som ledde in i berget kunde man höra det svaga, kvidande läte som stod att finna överallt i underjorden. Knappt, men ändå, som en sinuston som trängde in i alla levande varelser och gjorde dem illamående. Det var allt som inför resten av mänskligheten återstod av dem vars väsen hade smultit samman med väggarna i yttersta domen. Ingen människa – inte ens de vars själar fanns därinne – kunde ta sig fram till den där kryptan i bergets mage. Ljudet förbjöd dem.

Men Rugbybollen var inte mänsklig, och det hände ofta att han på nätterna smög ut ur sitt lilla kyffe och på slippriga gruvgångar letade sig fram till grottan. Där låg han på marken i timmar och njöt av de djupa suckarna och drömde sig tillbaka till när han i ungdomen hamrade sönder nedfrusna kroppar på den kallaste platsen i underjorden. Det var konstigt, för det hade varit en tid av förnedring och förskjutning. Utfrysning, också för hans egen del. Men längtan efter en förlorad barndom släpper aldrig taget, och där, i isvinden som svepte ut ur grottan, grät han bittra tårar över ödet som hade drivit honom bort från sina jämlikar. Och tårarna frös fast i kinderna på honom och lämnade djupa fåror i ansiktet. Ibland när han återvände till värmen trängde blodet fram genom den spruckna huden och rann genom fårorna, utefter ansiktet och ned på marken – svart, tjockt, som vore det tjära. Eller olja. Men bortsett från dessa märkliga utflykter var Rugbybollen inte mycket för klagan. För att vara en avfälling från jordens inre hade han klarat sig ganska bra på utsidan. Nej, han hade ingen anledning att klaga. Han var trots allt en uppskattad soldat i ondskans tjänst. Vad mer kunde han önska sig?

Plötsligt stannade mannen med tatueringarna upp och tittade på Rugbybollen. "Förlåt att jag snäste åt dig nyss", sade han urskuldande. "Jag vet att du är en god kamrat, en pålitlig hantlangare. Jag begrep det inte förrän igår, i kyrkan. Jag är väl både dum och trög, antar jag." Han såg på Rugbybollen med ett ömsinne som verkade förvånansvärt uppriktigt. Rugbybollen rodnade. Han var inte van vid sådan omtanke. Mannen med tatueringarna tittade in i de där märkvärdiga ögonen som nästan satt på utsidan av skallen. "Kan jag lita på dig?" frågade han med allvarsam röst. Rugbybollen nickade betänksamt. En obehaglig föraning gjorde honom illa till mods. "Då måste jag be dig om en stor tjänst", fortsatte mannen med tatueringarna. Rugbybollen såg oförstående på honom. "Herre?" kraxade han frågande. Mannen med tatueringarna gick fram till honom och lade armarna på hans axlar. "Min herre är väldigt sjuk", började han. "Snart tar döden honom. Han är bara mänsklig, som du brukar säga. Men dessförinnan vill han fullborda sitt bedrägeri, och det kan jag inte tillåta. Min herre styr över allt omkring oss – både det som finns ovan jorden och det som göms under den. Nu vill han skänka bort alltsammans till någon som inte är som vi. Till någon som vill förgöra oss. Vi måste stoppa honom. Du och jag. Det enda vi kan göra är att spränga allt i luften och släppa lös helvetet i bergets innersta." Nu blev Rugbybollen riktigt orolig. Han började skaka och skälva och kvida på ett underligt sätt. Mannen med tatueringarna drog honom till sig och viskade i örat på honom: "Bara du kan göra det, bara du kan tränga in i bergets hjärta." Rugbybollen skakade tänder så att det överröstade det kusliga ljudet som kom från yttersta domen. En sådan herre, en sådan man, en sådan fruktansvärd människa, tänkte han – den mannen ville ödelägga allt som var viktigt för Rugbybollen, allt som han brydde sig om. Allt som han älskade. Men vad kunde han göra? Mannen med tatueringarna var hans nye herre. Och hur – handen på det lilla onda hjärtat – kunde han i sitt innersta undgå att älska en sådan fruktansvärd människa? En människa, förgänglig, av kött och blod – det borde inte vara möjligt!

Ödet gör förunderliga ting, tänkte Rugbybollen. Spränga allt i luften? Allt viktigt, allt kärt, allt nära? Ja, varför inte, med en sådan människa till herre. Kroppen slutade att skälva, och tänderna att skaka, och återigen hördes ljudet av dem som försmäktade längst inne i berget. Mannen med tatueringarna tittade oroligt på honom. Rugbybollen vidkändes besynnerliga känslor i sitt inre – styrka, mod, självsäkerhet, ja, för ett ögonblick något som förmodligen påminde om lycka. Han mötte blicken med de där ögonen som liknade biljardbollar och kungjorde med sin hesa, kraxande röst: "Herre, jag gör allt vad ni befaller!" Mannen med tatueringarna sjönk samman ett stycke när spänningarna i kroppen släppte, och han tittade på Rugbybollen, och ett litet leende kom över läpparna på honom, och det växte och spred sig över hela ansiktet, och snart skrattade de båda två och dansade fram på brädgolvet i det karga bergrummet. Det var en förunderlig syn – jorden och underjorden, tillsammans, i en underbar dödsdans, själva, på egen hand, utan att himlen var inblandad. Människan och djävulen, utan plats för några änglar. Efter en stund begav sig de båda männen till förrådet där dynamiten förvarades. Det skulle bli en väldig smäll, en härlig smäll, en smäll som skulle smula sönder den yttersta domen. Det skulle bli en smäll som kunde höras ända till himlen.