Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 2

En tiggarmunk, en botgörare från Assisi, en sann asket, en försakelsens mästare, en man som bara ägde ett enda klädesplagg, en from och ödmjuk man, erkänd för sin vishet i hela brödraskapet; en man som kunde sin Matteus lika bra som någonsin Franciskus: "Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat." Sådan var han, mannen som smög ut i örtagården i gryningen då gettot stod i brand och ringde upp Fanny Frank på mobiltelefonen som han förvarade under trappan till klosterkyrkan. "Fröken Frank?" viskade han när någon sent omsider svarade. Han tittade sig nervöst omkring. Fanny Frank mumlade något i sömnen. "Det är broder Mikael i klostret. Jag är ledsen att störa så här i ottan, men jag har något att säga som ni bör känna till." "Jag hoppas verkligen att det är viktigt", muttrade Fanny Frank surt. "Det är det allt, skall ni se", väste broder Mikael och lät betydelsefull. "Ni förstår, att i varje klostercell förvarar vi ett block och en penna. Vi har märkt att våra gäster ofta känner ett behov av att öppna sina hjärtan för gud och sig själva när de befinner sig i den fromma klostermiljön." Han skrattade hest, försiktigt, mest för sig själv, åt sin egen ironi. Fanny Frank var inte lika road. "Kom till saken, för sjutton!" snäste hon. "Jo, ni förstår att när jag undersökte Kaisers cell alldeles nyss fann jag till min förvåning att blocket var borta. Jag letade överallt i cellen, men sanningen att säga är där inte mycket utrymme att leta på." Återigen skrattade han som om han hade sagt något verkligt underhållande. "Vad säger du, karl?!" utbrast Fanny Frank. "Är blocket borta?" "Oh ja, fröken Frank. Och han kan inte ha gömt det i klostret. Jag hade ögonen på honom ända tills han kom ut på gräsmattan. Det skulle i så fall vara om han gjorde sig av med det på vägen till bilen. För han hade väl inget med sig tillbaka?" Broder Mikael var väl medveten om betydelsen av sin upptäckt, och det märktes på rösten. "Cornelia!" mumlade Fanny Frank för sig själv. "Det satans fruntimret!" "Hursa?" undrade broder Mikael. "Inget", svarade Fanny Frank frånvarande. "Du har gjort en stor insats, du kommer att bli belönad." Broder Mikael hörde hur hon lade på luren, och han gick tillbaka och gömde telefonen under trappan till klosterkyrkan. Han kände sig nöjd med sig själv, inför sig själv. Det var när allt kom omkring det enda som räknades. I hans värld, om än inte i Franciskus.

"Fanny!" utbrast Robin Kassan när Fanny Frank ringde strax efter att hon hade avslutat samtalet med broder Mikael. "Jag visste inte att du var en sådan morgonmänniska! Men morgonstund har guld i mun, som de säger. Åtminstone en sådan här morgon! Har du sett nyheterna?" Robin var barnsligt upprymd. "Ett underbart utfört arbete!" fortsatte han lyriskt. "Prästen är borta och stackarna därnere har satt sin sista potatis. Alldeles själva! Fyra döda poliser. Resten av staden kommer inte att vila förrän avskummets blod flyter i rännstenen och deras barn fryser ihjäl i vinterkylan. Ja minsann, ett underbart utfört arbete! Tillåt mig att gratulera." Fanny Frank mumlade fram ett tack. Hon kände sig litet generad. "Robin", sade hon efter ett ögonblick. "Vi har fått ett problem." "Men säg inte så, kära du!" utbrast Robin och ansträngde sig för att låta förfärad. "Inte en morgon som denna!" "Lugna dig litet och lyssna på mig", suckade Fanny Frank. Sedan berättade hon vad broder Mikael hade sagt till henne. "Den där Cornelia är allt en nagel i ögat på dig, min kära", retades Robin när Fanny Frank hade avslutat. Han var fortfarande på ett sprudlande humör. Fanny Frank grymtade irriterat i andra ändan av luren. "Du tar så allvarligt på saker och ting", fortsatte Robin. "Du måste lära dig att tänka i lösningar, inte i problem. Då blir allt så mycket lättare! Nu har vi förvisso en helt ny situation, men om du tänker efter är det en situation som gynnar oss mycket mer än den gör skada." "Hur då?" snäste Fanny Frank. "Om det där blocket kommer i orätta händer kan det gå illa för oss alla. Riktigt illa!" "Visst", instämde Robin. "Men det kommer inte att hända!" "Och varför inte det?" undrade Fanny Frank irriterat. "Därför att det blocket så gott som är i våra händer redan! Tänk, min söta, tänk – vad har vi som Cornelia älskar, åtrår, längtar efter mer än något annat?" Fanny Frank svarade inte. "Hennes barn, dummer!" utbrast Robin med självklarhet. "Hennes älskade flicka. Även om du aldrig bryr dig om någon annan än dig själv, måste du lära dig att tänka som de som låter sig begränsas av kärlek och hänsyn och omsorg om andra. Bara då kan du förstå dem, och bara då kan du lura skjortan av dem. Vi har hennes flicka, det vet hon redan, och hon kommer att ägna resten av livet åt att få tillbaka henne om det behövs. Nu när hon har blocket kommer hon snart att kontakta oss i tron att det finns något att förhandla om. Och det får hon gärna tro. Vad hon däremot aldrig kan förstå är magnituden av vår ondska, vidden av vår självupptagenhet. Det är skillnaden mellan oss och henne: vi kan förstå henne men hon kan aldrig förstå oss. Och däri ligger vårt ständiga övertag! Snart har vi blocket i vår ägo, men flickan, henne får den där Cornelia aldrig se igen!" Robin gjorde en paus för att hämta andan, och Fanny Frank kvittrade förtjust i luren. "Och vet du vad det bästa är?" fortsatte han och svarade genast på sin egen fråga. "Med litet tur har Kaiser skrivit namnet på vår deckarvän i det där blocket, och då kommer Cornelia med all säkerhet att ta kontakt med honom, och sedan, min kära, kan vi verkligen slå två flugor i en smäll. Så mycket ondska på samma gång – det kommer att väcka hatet inom honom, och hans egen ondska. Det kommer att lura honom rakt i fällan!" Han stönade nästan vällustigt och Fanny Frank fortsatte att kvittra i andra ändan av luren. "Ja minsann", utbrast Robin efter en lång andhämtningspaus. "Det är en alldeles förtjusande morgon!"

Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 1

Den natten stod gettot i brand. Gatorna svämmade över av brädor och stenar, taggtråd, krossade flaskor och fönsterrutor, bildäck som försvann i svarta rökpelare som sträckte sig tiotals meter upp i luften, vatten som vällde fram ur brandpumparna, och arga, förtvivlade människor som inte tog order från någon annan än hämndens ängel. Ingen gick till sängs den natten. Barn och gamla, unga, ilskna, kvinnor, män, de få som hade arbete och de många som var utan, mormödrar, plastpappor, bagare, handlare, snattare, slaktare, knarkare, småtjuvar, horor och mördare – alla gick de man ur huse för att slåss mot lejonet som ville sluka dem. Massan var i rörelse, alla och envar. Den spred sig som en hydra utmed varje gata, genom varje prång och gränd och gård i denna gudsförgätna del av staden som Julius Kaiser och Själens Frihet ville göra till ett paradis för dem som lever av att stjäla från dem som inget har. Men just i denna stund, i denna natt var massan obeveklig. Just i denna stund, i denna natt skulle den aldrig släppa förbi några grävmaskiner, lyftkranar, delgivningsmän eller benknäckare. I detta nu var massan verkligen summan av individerna. Det blev en hel del när man lade ihop dem. Polisen var naturligtvis där med tårgas och vattenkanoner, hästar och en pansarvagn, hjälmar, sköldar, batonger, pistoler, och några automatkarbiner. De rörde sig sakta mot barrikaderna och hamrade med batongerna mot sköldarna i hopp om att sätta skräck i de kraftlösa, egendomslösa, rättslösa stackarna framför dem. De kom i grupper om sexton man åt gången, formerade som makendonska falanger, självsäkra, hånfulla, utan respekt för den oformliga massan.

Men just i denna stund, i denna natt var massans tanke lika skarp som någonsin Alexanders, och liksom han vid Issus gick de runt motståndaren, bröt igenom flanken och lyckades slå ut den lilla pansarvagnen där insatsledaren befann sig. Ett sådant dristigt illdåd satte skräck i falangerna, och de skingrades och tog till flykten. Delar av massan rusade efter de panikslagna polismännen som sprang omkull varandra när de försökte sätta sig i säkerhet. Resten släpade insatsledaren ur det brinnande vraket efter pansarvagnen och förde under hugg och slag bort honom till en bilverkstad. Där trädde de gummidäck över honom tills han inte längre syntes och hällde på bensin och satte eld på eländet. Sedan brann han som en vårdkase till gryningen, ett brännoffer till gudarna i hopp om att de därefter skulle förätta sitt tarv någon annanstans. Ja, den natten var massan full av kraft och energi, av vilja, lust och hat, av övertygelse och längtan, och av obändig beslutsamhet. Just den natten skulle den aldrig låta sig kuvas. Men snart kom morgonen, och sedan en ny natt, och ännu en. Och polisen väntade, och borgmästaren, bankchefen och ärkebiskopen. De visste att det kom en dag, en natt, en evighet då massan skulle förvandlas från en romersk legion till blott en hoper kraftlösa, egendomslösa, rättslösa stackare som tog till kniven mot varandra. De visste också att den tiden inte var långt borta.

Strax efter sju på morgonen ringde telefonen. Jag hade bara sovit i sex timmar och det tog en stund innan signalen lyckades slå sig igenom den där stålkappan som omgärdade huvudet och som inte släppte förbi några drömmar. Jag älskar den stålkappan, den där tunga, drömlösa sömnen. Jag föreställer mig att den är som döden. I så fall är döden något att se fram emot. Men eftersom jag inte vet mer om saken än Hamlet gjorde på sin tid, tar jag helst det säkra före det osäkra och skjuter den framför mig så länge det går. Till sist började det ringa i huvudet, och jag förstod att jag inte var död, och jag suckade och drog mig till minnes hela historien om förlorade själar och aggregationstillstånd, om Själens Frihet, Fanny Frank, Johnny, Själavandringen, den ruskiga gumman på nummer femtioett och Julius Kaiser. Kaiser som nu var försvunnen. Jag sträckte mig efter luren. Det var fader Bernhard i Franciskanerklostret. Han skrek och grät och var alldeles fördärvad, och det tog en stund innan jag begrep vad han talade om. "Fader Patrick…" snyftade han när han hade lugnat sig något. "Död!" Han kippade efter andan som ett barn som gråtit sig i botten. "Heliga guds moder, han är död min vän!" "Vad då död?!" utbrast jag irriterat. Han talade osammanhängande, och jag var trött och hade svårt att följa med. "Död!" skrek han. "På korset, i kyrkan. Allt är kaos därnere. Jag kan se det på tv! Gud i himlen, låt det inte vara sant!" Jag hörde hur han tappade luren i golvet och sedan fortsatte att åkalla gud och helgonen i bakgrunden, och jag bröt samtalet och gick bort till tv-apparaten. Bilder av rök och eld och blodtörstiga folkmassor slog emot mig, allt medan reportern med gråten i halsen berättade om de tappra polismän som hade dött den natten. Det var fyra stycken. Långt fler hade skadats i kravallerna. Stillbilder av offren rullade förbi på rutan, tillsammans med bilder av deras barn och hustrur, flickvänner och föräldrar. "De dog som hjältar!" fortsatte reportern med stämband som vibrerade av välfunnen rörelse.

Sedan fick man se bilder av sammanbitna, fullt utrustade poliser med automatvapen som längtade efter att få göra upp räkningen med vilddjuren på andra sidan barrikaderna. Hatet, viljan, lusten att döda brann i ögonen på dem och överfördes på något märkligt sätt till reportern själv. "De kommer snart att ångra sig, de där ligisterna!" utbrast han med en röst som stank av blod, men saknade nyanser. "Hela folket står bakom dessa tappra män som snart skall återställa lag och ordning i denna skändade och våldtagna del av vår underbara stad!" Sedan kom bilderna av den ruskiga massan tillbaka. Jag kände igen flera ansikten i mobben. Jag hade sett dem i kyrkan ibland när jag besökte fader Patrick. De var alla gudfruktiga och hederliga, hårt arbetande människor som aldrig skulle göra en fluga förnär. Men nu kom de rusande nedför gatan med stenar och tillhyggen i händerna. De var som vilddjur vid ett vattenhål i Serengeti under torrperioden, eller som hungriga lejon inför kristna martyrer på Colosseum. Men vilddjuren på Colosseum var ofta så rädda för folkmassan, maskinerna och det fruktansvärda oväsendet att skötarna tvingades hetsa dem och driva dem framför sig med olika redskap innan de förmåddes slita sina offer i stycken. Dessa människor var också rädda, det visste jag. Så vad var det som drev dem till att döda?

Plötsligt fylldes rutan med en bild av fader Patrick. En röst berättade att han kvällen innan hade bragts om livet på ett fasansfullt sätt, förmodligen av samma människor som hade startat upploppen. "Skitsnack!" skrek jag och väckte förmodligen resten av huset. Jag hade svårt att tro att det var sant. Min vän Patrick – min ende vän – död, skändad, mördad därför att han värnade om dem vars klagan alla hörde men ingen ville lyssna till. Jag gav tv-apparaten en spark så att den gick i golvet och slocknade. "Lögner!" skrek jag igen. Jag visste precis vem som låg bakom mordet på Patrick. Det var samma personer som bar ansvaret för hopplösheten i gettot, och för de stackars polisernas död. Satans mördare! Jag drog på mig kläderna och gick ut i köket. Det var alldeles för tidigt på morgonen för att dricka sprit, men det brydde jag mig inte om. Jag var arg och förtvivlad, utom mig av sorg och vrede, och dessutom förvirrad. Jag kunde fortfarande inte tro det. Jo, jag förstod att det var sant, men det var svårt att göra plats i huvudet för en sådan sanning. Frågan 'varför' – denna eviga! – ringde i mitt huvud. Jag tog flaskan som stod på diskbänken. Paddy's, Patricks favoritwhisky. Tårarna vällde fram ur ögonen på mig när jag slog sprit i glaset, ända upp till kanten. Jag kunde inte stoppa dem, de fortsatte att rinna, utmed näsan och kinderna och ned på hakan där de samlades och droppade ned i glaset, och jag drack upp dem tillsammans med whiskyn. Sedan fyllde jag glaset till brädden igen. Jag hade kört småfull många gånger utan att åka fast, och i dag hade polisen definitivt annat för sig. I dag var de fullt upptagna med att jaga mördare och illgärningsmän där det inte fanns några. Snart skulle de lik förbannat finna dem och slå dem blodiga och söndriga, och kasta dem i häktet, och slå dem ännu trasigare, och sedan skulle juryn fälla sitt självklara, indignerade utslag över dem, och domaren skulle svinga sin klubba och döma dem med kraften i hela lagboken för brott som de hade begått i ilska och förtvivlan, och för brott som var mycket grövre och som andra hade begått, men för vilka de var alldeles utmärkta syndabockar. Och Själens Frihet skulle få sitt nya lyxkvarter, och de som inte dömdes för de uppdiktade brotten skulle ställas på gatan, för nu fanns inte längre någon som ville slåss för dem som inte hade medel att kämpa för sig själva. Tv-apparaten gick igång igen, och den tröttsamma reportern med den gråtmilda rösten som understundom kryddades med blodtörst fortsatte att älta sina halvsanningar och dumdryga påståenden. Jag tömde glaset och kastade det mot tv-apparaten, och rutan krossades och tusentals glasbitar spreds över golvet. Som Elvis gjorde den där gången på hotellrummet. Sedan rusade jag ned till bilen.

Hela staden var ett enda kaos av vägspärrar, bilköer och räddningsfordon som gick i skytteltrafik mellan gettot och olika sjukhus och vårdcentraler. Området runt kyrkan var avspärrat, men jag kände en av polismännen, en hygglig karl som själv hade släktingar i kvarteret, och han visste att jag var god vän med Patrick och släppte förbi mig. Vi tittade menande på varandra, som om vi båda hade svårt att ta till oss detta ofattbara. På kyrktrappan fick jag syn på diakonen. Han tittade med innehållslösa ögon bort mot ett tält en bit därifrån där ett par sköterskor tog hand om skadade poliser. Han brast i gråt när han fick se mig och slängde sig teatraliskt om halsen på mig. "Broder!" utbrast han utan att släppa taget. "Det är så fruktansvärt! Hur kunde något sådant här hända? Hur kunde vi tillåta det?!" "Vi kunde inget göra", sade jag tröstande. Jag hade fortfarande tårar i ögonen och rösten var sprucken. "Men vi skulle ha hindrat honom", snyftade diakonen. "Vi skulle ha sagt åt honom att hans ansvar var människornas själar, inte deras magar, eller deras frusna kroppar. Bara gud kan ge dem tak över huvudet. Inte vi." Han försökte hålla kvar mig i sitt grepp, men jag slingrade mig undan. "Om de visste hur han kämpade för dem", utbrast han och lät bitter. "Dessa rasande, otacksamma vildar! Om de bara visste!" "De visste, och de vet", mumlade jag ilsket. "Vad tror du att de gör därute egentligen?" "Djävulens verk, broder!" skrek diakonen med samma darr på rösten som den där tröttsamma tv-reportern. Blicken fylldes med hat och förakt och en märklig form av avund på ett sätt som definitivt inte passade en prästman. Jag visste att Patrick aldrig hade gillat honom. Han var ärkebiskopens gunstling, hans springpojke, och nu, för allt jag visste, kanske den som hade släppt in mördarna i kyrkan. Det fyllde mig med vämjelse att han stod där på trappan och förnekade Patricks livsverk en dag som denna. Det fick mig att tänka på Petrus i Getsemane. Men han hade åtminstone haft tillräckligt med hut, samvete och förstånd att ångra sig. Jag fick syn på en journalist som jag litade på i folkmassan och lämnade den hycklande diakonen på trappan där han fortsatte att klämma fram krokodiltårar ur ögonen som en annan Laurence Olivier.

Patrick hade fått halsen avskuren i kyrkan, berättade journalisten. Det var åtminstone vad hon hade hört av polis och ambulanspersonal. Han hade dött nästan genast, fortsatte hon som om hon förutsåg min nästa fråga. Sedan hade mördarna – för de måste ha varit två eller fler – tagit bort skulpturen av Jesus och i stället spikat upp Patricks döda kropp på korset. Jesusbilden hade de monterat på kyrkporten. Jag snyftade när journalisten redogjorde för alla fruktansvärda detaljer, och hon greps av någon slags medmänsklig rörelse och lade armarna om mig och smekte mitt hår och tröstade mig, och jag skämdes, för jag mindes plötsligt hur skönt det är att hålla om en kvinna, och det var inget som jag borde tänka på i den stunden. "Det måste vara ett vansinnesdåd", sade hon när jag hade snyftat färdigt. Jag tittade bort mot massan som sprang utmed barrikaderna ett par hundra meter bort och försvarade sitt revir med samma raseri som svartsjuka vildhundar. "Nej då", sade jag iskallt. "De som gjorde detta visste precis vad de ville åstadkomma!" Journalisten tittade förundrat på mig. "Menar du att det finns en plan bakom alltsammans?" utbrast hon och lät inte alls övertygad. "Absolut!" svarade jag. "Upploppen också?" undrade hon. Min självsäkerhet gjorde henne nyfiken. "Jag vet för mycket för att tro på slumpen", svarade jag kryptiskt och journalisten blev naturligtvis ännu mer nyfiken och ville veta mer, men jag ville inget säga, åtminstone inte förrän jag själv hade tagit reda på hur allt hängde ihop.

Jag gav henne mitt kort och bad henne ringa framåt kvällen. Mitt i allt elände hade hon plötsligt givit mig annat att tänka på. Jag ville gärna träffa henne igen. När allt var slut, när allt var över. När husen hade rivits eller brunnit ned, och de oskyldiga hade satts på gatan eller i finkan, och ärkebiskopen stod i kyrkan och välsignade Patricks sargade lik, och Själens Frihet firade sin egen dödsmässa däruppe i bergen bland de fåniga små stugorna med sina badkar till pooler. Då skulle jag gärna hålla om någon, hålla någon i handen, ha någon bredvid mig i sängen på natten som kunde gråta och skratta åt världens lögner och skändligheter tillsammans med mig. Men först då, inte nu. Jag satte mig i bilen och läste av telefonen som jag hade lämnat i handskfacket. Konstigt, tänkte jag, ett meddelande vid den här tiden på dygnet. Jag ringde upp telefonsvararen och lyssnade till en för mig okänd kvinnoröst. Hon visste allt om Kaiser, sade hon. Men hon var rädd, de var henne i hälarna. Kunde vi träffas? Snart? Hon lät så uppriktig och desperat att jag började tala till henne trots att jag visste att rösten var inspelad. Hon nämnde en plats, när som helst, men inte senare än om ett par timmar. Jag tänkte efter en stund. En fälla? Kanske det, men om så vore, varför då inte lika gärna gå i den? Jag skulle åtminstone inte dö i ovisshet. Döden, den där stålkappan som omgav huvudet när man sov den drömlösa sömnen. Men döden hade förstås inte rum för den söta journalisten. Hon rymdes bara i mitt hjärta. Kanske. Nåväl, döden fick allt vänta en stund till. Jag vred om nyckeln och tryckte plattan i botten och körde till mötesplatsen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 7

Jag har åtminstone en nyckelring, tänkte jag när jag satte mig i bilen. Med en nyckel på. En nyckel som förmodligen gick till nummer femtioett. Frågan var bara på vilken gata. Svaret fick vänta till morgondagen. Jag kände mig vimmelkantig av trötthet och av alla frågor som for genom huvudet. Vem var det som höll i trådarna, undrade jag. Vem mördade Johnny och stack en biljett till Självavandringen i handen på honom och såg till att jag träffade damen på nummer femtioett just där? Och vad hade hon med Själens Frihet att göra? Det slog mig plötsligt att stiftelsens kursgård låg en bit upp i bergen, alldeles ovanför Teaterparken. En slump? Knappast. Fanny Frank ville inte kännas vid tunneln i berget när jag pratade med henne tidigare på dagen. Fanns där också ett samband? Och varför hade aktiebolaget Sundheten ombildats till en stiftelse nästan samtidigt som Julius Kaiser först dök upp på scenen? En del av mig ville genast ringa ett par samtal, en helt annan skrek efter sängen därhemma. Den senare delen vann snabbt företräde. Dessutom var det alldeles för sent att ringa någon. Klockan var strax före tolv och det hade inte gått mycket mer än två timmar sedan Johnny föll framför fötterna på mig. Två intensiva timmar. I natten utanför bilen spred fullmånen sitt gulaktiga sken över världen. Jag vill vara som den månen, tänkte jag. Jag vill sitta där i mitten av världsaltet och reflektera solens baksida till människorna i deras mörkaste stunder. Månen kommer alltid att vara världsaltets mitt för människorna, om så Kopernikus inte bara vänder sig i graven utan också kastar undan stenen och reser sig ur den. Ja, som den månen vill jag vara. Ensam, utlämnad åt solen och vinden och natten och tystnaden, stillheten, tomheten, intigheten och meninglösheten där ute i rymden. Det vore åtminstone bättre än att leva i en värld där människor ljuger och bedrar, förför och mördar, våldtar, skändar, stjäl och plågar och lurar sig själva och varandra för att tillfredsställa de behov och lustar som de inbillar sig utgör livets mening. Bara därför att de inte står ut med sanningen. Den som inte följer spelets regler får sig en knäpp på näsan och en dask i rumpan med boken. I bästa fall.

Det är så lätt att säga vad som är rätt och fel för den som har läst det i en bok; det är betydligt svårare att ta reda på det på egen hand. Där uppe hos månen, där finns inga andra regler än dem som springer ur evigheten. Ur tanken. Ur förnuftet. Ur det egna jaget. Det egna jaget, som när det får agera på egen hand, av egen kraft, med självklarhet begriper vad som är rätt för både dig själv och andra. Inte det påklistrade, konstruerade, inbillade jaget – det som lever i tron att överlevnad är att förgöra andra. Det är ett tragiskt faktum att fascismen är ett spöknippe som sår sina frön i de flesta av oss. Ja, där uppe hos månen, där skulle jag sitta och skratta åt människorna när de springer till sina charlataner och helbrägdagörare, trollkarlar, häxor, magiker, överstepräster, spåkvinnor, medier och tarotspecialister samtidigt som världen omkring dem går under utan att de begriper varför. Jag skulle le åt dem när de gör mantran av ord som ömhet och närhet och kärlek samtidigt som de springer benen av sig för att ta reda på hur många orgasmer man kan få vid ett och samma tillfälle. Vi söker mängd och massa, inte kvalitet. Det skrämmer mig på jorden. Men där uppe hos månen, där skulle jag inte frukta våra nya Babelstorn. De faller samman långt innan de når utanför atmosfären. Och allt därför att vi så gärna låter oss luras av andra föreställningar än dem vi själva bär inom oss. Egentligen. Vi har anammat kung Fredriks pragmatism att var och en får bli lycklig på sin fason. Men vad betyder det egentligen? Vart leder det? Till helvetet, för så mycket ansvar kan ingen av oss ännu bära. Det kan bara månen.

Telefonen ringde. Det var fader Bernhard i Franciskanerklostret. Han var uppbragt. Julius Kaiser var försvunnen. En av bröderna tittade in i hans rum strax efter halvtolv, men då var han inte längre där. Liksom Jesus när kvinnorna kom för att smörja honom. Kanske har han gått före mig till Galileen, muttrade jag för mig själv. Kanske finns hans själ där. "Han var så svag, så utmärglad", utbrast fader Bernhard. "Han kunde knappt stå på benen! Hur i guds namn har han kunnat ta sig härifrån?" "Inte utan hjälp", suckade jag. "Inte utan hjälp." Bernhard ville inte sluta med sina beklaganden och förebråelser. Han var en sådan from människa, han lastade alltid sig själv för andras synder. Om nu det är fromhet. "I guds namn", fortsatte han. "Jag skall sitta uppe utan att äta eller dricka och be för den stackars mannen tills du har fått reda på vad som har hänt honom." "Var inte dum nu", sade jag bestämt. "Du är en gammal man, du behöver din nattsömn och din mage behöver sina rutiner. Det räcker med en bön för Kaiser. Han får bära sina egna skulder." Jag avslutade litet bryskt eftersom jag visste att fader Bernhard när det kom till att förebrå sig själv kunde vara en mycket dålig lyssnare. Jag var trött och jag hade inte tid och dessutom måste någon göra slut på hans självpåtagna lidande. Julius Kaiser var försvunnen, det var allt jag orkade tänka på. Och Bernhard hade rätt i en sak: karlen kunde inte stå på benen när jag lämnade av honom natten innan, det fanns ingen möjlighet för honom att ta sig från klostret utan hjälp. Men vem hade hjälpt honom, och varför? Om Kaiser själv hade valt att försvinna, då hade jag inte längre någon klient och därmed kunde jag betrakta fallet som avslutat. Men om han däremot hade förts bort mot sin vilja, då var det min skyldighet att ta reda på vad som hade hänt honom. Dessutom var jag förbaskat nyfiken. Och Johnnys död fick inte avskrivas som ännu en haschpsykos. Damen på nummer femtioett var uppenbarligen inte den trygghet i livet som han själv hade trott, och det gjorde mig till den enda i världen som kunde slåss för de rättigheter som han borde ha i döden eftersom han aldrig hade fått dem i livet. Hans dotter hade också rätt att få veta en dag. Nej, än återstod mycket att göra innan mitt uppdrag var till ända. Och jag hade fortfarande gummans nyckelring i fickan. Med en nyckel på. Förmodligen till nummer femtioett. Frågan var bara på vilken gata. Svaret fick vänta till morgondagen. Av natten återstod bara sängen därhemma. Och månen förstås. Det var den enda tröst jag kunde unna mig.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 6

Vagnen for fram genom skallens inre på rasslande skenor och krängde och skakade, ryckte till, stannade nästan upp, och fortsatte sedan på tjutande, gnisslande, kvidande hjul över rangliga broar, tog sats och besteg sedan väldiga berg, och försvann ned i dalen igen, in i mörker och tunnlar där tusentals andar, demoner, dybbukar, smådjävlar och själar, och dessutom odöda kroppar i mängder, drev skräcken ur var och varannan i tåget tills ljuset i tunneln blev synligt i fjärran och vi plötsligt befann oss mitt ute på ett stormpiskat hav. Gumman bredvid mig skrek lika bra som ungdomarna, och mer än en gång satte jag händerna för öronen. "Du måste visa litet inlevelse!" ropade hon och skrattade. "Vad sade du?" undrade jag och tog händerna från öronen. "Inlevelse!" skrek gumman allt vad hon kunde och jag blev lomhörd igen. Vagnen rusade ut i det skummande vattnet och vågor slog över oss och vi blev våta och jag blev förbannad och gumman skrek som en annan kofösare. "Tänk när jag och minstingen skall göra det här tillsammans!" skrockade hon. "Minstingen?" utbrast jag förvånat. "Ditt barnbarn? Har du alltså fortfarande kontakt med dina barn?" "Inte mitt barn, dummer!" sade gumman och stötte kamratligt armen i sidan på mig. "Min pojks barn. Ja, inte min egen, förstås. En annan pojke som jag tog hand om en gång tiden. Som ett experiment, skulle man kunna säga. Eller snarare en del av ett vad. Men nog om det, nu kommer det bästa!" Vagnen for in i en tunnel av plexiglas och störtade ned i bråddjupet, och gumman skrek igen, och barnen och ungdomarna, och jag satte händerna för öronen och betraktade alla sjöjungfrur och valfiskar och havsvidunder som dök upp omkring mig. Enastående, imponerande – en eloge till ärkebiskopen som begrep att detta skulle öppna varje människas hjärta för gud. Nej, egentligen var jag inte cynisk, bara överväldigad. Tivoli när jag var ung, det var i bästa fall ett knull i buskarna. I dag kunde man få sig ett knull på Internet; den som gick till nöjesparken förväntade sig mycket mer än så. Och det fick man! Ja minsann, för en gångs skull var jag överväldigad.

Till sist for vagnen ned i underjorden och allt blev svart så när som på de upplysta skrymslena i leran som befolkades av ormar och spindlar och jättelika havsmaskar. Sedan lämnade vi tunneln och kom ut i en väldig bergssal som lystes upp av facklor och lerkrus med brinnande olja, och människor i märkvärdiga dräkter flockades runt vagnarna och knäböjde och sträckte fram sina händer för att röra vid oss som om vi vore gudar. "Kasta åt dem en slant!" sade gumman och tog fram en sedel ur plånboken. "De är hemlösa, de arbetar gratis i utbyte mot mat och husrum. Och alla pengar de kan tigga ihop, förstås!" Jag plockade förbluffad upp en tia ur fickan och sträckte ut handen och genast flockades fem, sex personer omkring mig. "Släng ut den!" skrek gumman. "Släng ut den!" Hon grep tag om handen på mig så att myntet föll till marken och människorna utanför vagnen kastade sig över det och slogs och slet i varandras kläder tills en av dem lyckades slingra sig undan och försvann bort i mörkret, förmodligen med pengen i rockfickan. Gumman kastade sin sedel över kanten. "Se sådana vilddjur de är!" ropade hon förtjust. "Rycker och sliter i varandra för en spottstyver! Vad tror du att de skulle göra för en tusenlapp?" Jag svarade inte, och gumman skrattade. "Du är minsann litet känslig" fortsatte hon. "Precis som min pojk, ja den där jag berättade om förut. Experimentet, alltså. Eller vadet. Jo du förstår, att jag och en god vän slog vad en gång för länge sedan. Vi talade om människor som är så dumma att de litar på andra, och han skrattade och sade att sådana finns inte, och jag sade att det gör det visst, och då sade han 'Skall vi slå vad?' och jag sade 'Visst!' och sedan gav jag mig iväg och letade upp pojkstackarn – han hade det så svårt, må du tro! Knappt några föräldrar, inga syskon, stora eller små, inga morföräldrar eller farföräldrar, morbröder, kusiner, farbröder, sysslingar eller vänner. Inte ens det sociala brydde sig om honom. Han var en sådan ömklig stackare! Ack, ack, ack! – och snart var jag den enda människa i världen som han litade på. Litade på! Har du hört något så dumt?"

Gumman snörvlade och plockade fram en näsduk ur handväskan och snöt sig. Sedan kastade hon ut näsduken till folkmassan utanför vagnen. "Jag tar inte lätt på någonting", fortsatte hon. "Och jag hatar att förlora! Jag gjorde allt för att vinna det där vadet. Jag skaffade mig till och med en liten lägenhet i slumkvarteren där den där olyckan bodde bara för att kunna vara nära honom och bygga upp förtroendet mellan oss. Men jag vann till sist!" Hon tog fram en nyckelring med en enda nyckel på ur väskan och höll den framför ögonen på mig. "Äkta guld!" utbrast hon triumferande. Jag hade tröttnat på gumman, hon gjorde mig illamående med sin absoluta tilltro till sig själv och sina egna behov, äkta eller inbillade. Icke desto mindre tog jag den lilla pjäsen i min hand, och minsann, den var av guld. Mitt över ringen stod något skrivet och jag böjde mig fram för att se bättre och läste till min förvåning inskriptionen Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. "Var har du fått tag på den här?!" utbrast jag och spände ögonen i gumman, men hon var fullt upptagen med att förbereda sig för attraktionens höjdpunkt. "Tyst med dig!" skrek hon och stötte med käppen i golvet. "Det bästa är kvar!"

Vi lämnade tiggarna bakom oss och fortsatte ut på en spång som omgavs av djupa gravar med brinnande olja. Det brann överallt och värmen var nästan olidlig och jag tänkte att gumman var gammal och säkert hjärtsvag och värmechocken var nog inte alls bra för henne, och jag blev bekymrad för innan hon dog ville jag veta varför hon hade en nyckelring med stiftelsen Själens Frihets valspråk i handväskan. Jag behövde emellertid inte oroa mig, för gumman och ungdomarna skrek som aldrig förr och jag tvingades åter sätta händerna för öronen. "Titta nu!" ropade hon extatiskt. "Där brinner själarna!" Framför oss låg en tunnel, och ovanpå tunneln stod en märklig maskin, en flera meter hög glasbur med en trattformad öppning i mitten. Det sprakade och blixtrade därinne och eldsflammor slog ut mellan glasväggarna och spred ett regn av gnistor över omgivningen. Bredvid maskinen stod en liten man och höll om en kraftig spak. Det var något underligt med hans händer, för fingrarna drog med viss regelbundenhet ihop sig och rätade ut sig igen utan att resten av kroppen för den skull rörde sig. Det mest besynnerliga var att fingrarna på båda händerna rörde sig på samma sätt samtidigt. Plötsligt drog mannen spaken i botten och maskinen begynte skrika och bråka, och rök stod ur taket, och väggarna skälvde, och glasburen fylldes av ett vitaktigt ljus som såg livsfarligt ut, och sedan for tåget in i tunneln därunder, och rätt var det var befann vi oss i en annan glasbur med samma vitaktiga ljus som i maskinen, och sedan rörde vi oss hastigt uppåt, och det gick inte längre att se något av världen omkring oss, för det vita ljuset var lika ogenomträngligt som det svartaste mörker, och denna vithet, klarhet, renhet – det förstod jag – var i själva verket bara tomhet, intighet och meningslöshet, och en röst uppmanade oss att ta på oss de specialtillverkade glasögonen som låg i ett fack framför oss, och sedan rörde vi oss inte längre uppåt, och tåget rullade ut ur glasburen och in i ett sprakande sammelsurium av ljusblixtar och gnistrande stjärnor, och sedan genom ett litet vattenfall, och plötsligt var vi ute ur grottan, och gumman och ungarna skrek en sista gång när tåget rusade ned mot perrongen.

"En sådan vederkvickande upplevelse!" pustade gumman när tåget nästan hade stannat. "Tycker du inte?" Jag svarade inte. "Den där nyckelringen", sade jag bistert. "Var kommer den ifrån?" "Men det sade jag ju till dig, dummer!" utbrast gumman som om det var den självklaraste sak i världen. "Jag vann den i ett vad. Det där med experimentet och den stackars pojken som jag berättade om!" "Det där experimentet", fortsatte jag. "Pågår det än?" "Nej", svarade gumman frånvarande. "Det är slut nu, han är död. Han dog i kväll." Hon ställde sig upp i vagnen och vakten hjälpte henne ut på perrongen. "Men flickan lever!" ropade hon glatt. "Hon är det stora experimentet!" Jag reste mig för att göra henne sällskap. Frågorna växte exponentiellt men svaren lös fortfarande med sin frånvaro. Nyckelringen låg kvar på sätet och jag plockade upp den och vände på den och såg siffran femtioett lysa i vitguld på baksidan. Då trillade poletten äntligen ned: den tröttsamma gumman var i själv verket damen på nummer femtioett, Johnnys enda trygghet i livet, hon som nästan hade fostrat honom och sedan hade hjälpt honom i kampen för att få tillbaka sin dotter. Och nu var Johnny död därför att hon hade bedragit honom, därför att han bara var en bricka i ett spel som jag ännu inte visste vad det handlade om. "Stanna för fan, satkärring!" skrek jag och kastade mig ut ur vagnen. Vakten lade armen om livet på mig och höll mig tillbaka och gumman försvann i vimlet. "Vad är du för en jävla filur som säger sådant till en gammal tant?" röt han åt mig och kramade till över bröstkorgen. "Du skulle bara veta!" stönade jag. Till sist släppte han taget och skickade iväg mig mot utgången. Damen var sedan länge försvunnen och plötsligt stod jag på ruta ett igen trots att sanningen helt nyss hade suttit bredvid mig. Jag lommade bort mot Eldkastaren och Terrordöden och entrén. Bakom mig fortsatte tågen att rulla in i den där märkliga grottan där själar blev till vitaktigt ljus och gick förlorade i intigheten. Men det var förvisso en imponerande anläggning. Jag var fortfarande överväldigad. Jag och ärkebiskopen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 5

Själavandringen var en imponerande anläggning som till det yttre hade formen av en grotta som skulle föreställa själens ansikte – blåskimrande, tomt och ihåligt, med kinder som drogs in i munhålan, lidande som hos en målning av Munch, och samtidigt en klyscha, en travesti på den estetik som brukar användas för att gestalta osaliga själar i dataspel eller Hollywoodfilmer. Framför grottan låg perrongen varifrån vagnarna med själavandrare försvann in i den kvidande munnen och den hemlighetsfulla värld som öppnade sig där bakom. Nästan tio minuter senare kom de ut igen genom högerörat, och efter en sista backe ned till markplan var färden till ända och de omtumlade passagerarna staplade ut ur vagnarna. Mest barn förstås, men också många vuxna. De var alla upprymda, för att inte säga medtagna, efter resan och pratade med varandra, för sig själva, och med andra som de inte kände om den fantastiska upplevelsen. Många av dem gick direkt och ställde sig i kön igen. Och kön var lång, säkert hundra meter. Den ringlade sig fram mellan kraftiga stålstaket där människor stod i dubbla led, bredvid varandra, fem, sex stycken per meter. Jag hade säkert femhundra personer framför mig. Å andra sidan avgick flera tågset i minuten, och varje tågset hade plats för trettio passagerare, så jag behövde nog inte vänta mer än sju, åtta minuter på min tur. Jag ställde mig längst bak och fick till min förvåning strax sällskap av en äldre dam, en liten gumma som var full av beundran inför den häpnadsväckande attraktionen. "Jag måste säga att jag är barnsligt förtjust i det här spektaklet!" sade hon okynnigt och myste med hela ansiktet. "Ja, några glädjeämnen kan väl en gammal människa få unna sig, tycker du inte det?" fortsatte hon och himlade med ögonen. "Jovisst, det är väl klart!" svarade jag litet generat.

Gumman kisade bort mot insläppet och stötte otåligt med käppen i marken. "Har tant åkt många gånger?" undrade jag försiktigt. "Kalla mig inte för tant!" snäste gumman. "Pojkvasker!" Sedan föll hon i skratt. "Nu skrämde jag dig allt!" utbrast hon och log. "Men jag skojar bara! Några glädjeämnen skall väl ändå en gammal människa få ha!" "Jo, du sade det", anmärkte jag lättsamt. "Jaså, har jag sagt det förut? Ja, det är inte lätt med minnet när man blir gammal. Jag skall berätta för dig, att när jag var i din ålder – hur gammal är du? Trettio, fyrtio?" Jag nickade. "Jag kunde väl tro det", fortsatte hon. "Jo, när jag var i din ålder, då hade jag redan rest jorden runt tre gånger. Det trodde du inte, va?" Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag hade förväntat mig en lång och tröttsam utläggning om den hemska världen, den riktiga världen, den som gumman hade vuxit upp i, där var och en fick arbeta arton timmar om dagen för att tjäna ihop till några skivor bröd, där hemmet var ett brädskjul med jordgolv och toaletten ett hål i väggen där man hängde ut rumpan så att det som kom därur frös fast när temperaturen kröp ned mot tjugo minusgrader (vilket den alltid gjorde), och där råttor, möss och kackerlackor trängdes med bröder och systrar, kusiner, mormödrar och bortbytingar om utrymmet i sängen. Om man överhuvudtaget fick sova, vill säga. Men gumman sade inte ett ord om gamla tiders elände, och för en gångs skull var jag tillfreds med att ha fel.

"Ja, det skall jag säga dig", fortsatte gumman, "att när jag fyllde trettiofem, då hade jag seglat fram och tillbaka på de sju haven i många år och satt min fot i varje världsdel. Utom Antarktis, förstås. Kyla, ser du, det är inget för mig!" Kön rörde sig och jag tog gumman under armen och hjälpte henne framåt. Efter några meter blev vi stående igen och ett nytt tågset lämnade perrongen. "Och sedan då?" undrade jag nyfiket. "Vad sade du?" skrek gumman i örat på mig. "Här är så mycket liv, och hörseln är inte längre vad den en gång var!" Jag upprepade frågan. Gumman tittade bort mot Eldkastaren där den lilla flickan fortfarande jagade farbror Ho med brinnande fotogen. "Sedan tog allt slut!" utbrast hon efter en stund. "Hur så?" undrade jag litet förskräckt. "Jag träffade en karl. Det var väl kul ett tag, men sedan blev det bara elände." "Jaså, varför då?" mumlade jag och våndades över både frågan och svaret. "Tala ur skägget, unge man!" röt gumman. "Genera dig inte! Karlen var en tråkmåns, det är inte mer med den saken. Barn skulle han ha också! Jag har aldrig gillat barn. Tycker du om barn?" Hon spände sina små, starrsjuka ögon i mig och jag vände bort blicken. "Jag har ingenting emot dem", svarade jag undvikande. "Men du har inga själv?" Jag skakade på huvudet. "Skaffa dig för guds skull inga heller! De ställer bara till problem." Jag svarade inte. "Så ni fick alltså egna barn?" frågade jag efter en liten stund. Jag kunde inte dölja min nyfikenhet. "Jo, det skall jag säga dig, unge man, att det fick vi minsann, och jag har aldrig varit så lycklig som den dagen då jag tog mitt pick och pack och lämnade den där karlen och hans satungar och flyttade hit till staden! Jag har inte sett dem sedan dess, men jag läste i tidningen att gubben dog i en bilolycka i Kanada för några år sedan. Den dagen firade jag med champagne!" Gumman grinade mot mig, fullt medveten om att jag var litet omtumlad. "Det kunde du inte tänka dig, va?" utbrast hon triumferande. "Att en snäll gammal gumma som jag kan vara så elak!" Jag kände mig litet obekväm och skruvade på mig utan att svara. "Men jag skall säga dig att jag är inte elak", fortsatte hon. "Inte mot mig själv. Och man kan bara vara elak mot sig själv. Jag var dum nog att förälska mig en gång och för det fick jag lida i många, många år. Barnen, de for kanske illa, men vad rör det mig? Jag känner inget ansvar för dem, de har inte givit mig något!"

Vi var nästan framme vid insläppet och gumman höjde käppen och vinkade till några kvinnor framför oss som hade tagit plats i en av vagnarna. Hon kände många i kön. "Jag gillar att leva, förstår du", sade hon plötsligt med sin hesa, gälla röst. "Och barn, vet du – somliga kallar dem förpliktelser, men jag kallar dem otyg. De sätter käppar i hjulet för den fria viljan, den egna viljan. Varför skall jag, bara för att jag är kvinna, förvägras att leva mitt liv som jag vill?" "Kanske därför att livet är en balansgång mellan egna önskningar och andras, och dessutom en ständig kollision mellan de egna önskningarna", försökte jag, men gumman avbröt mig innan jag hann avsluta meningen. "Struntprat! Mina önskningar är allt som gör livet värt att leva!" "Men kan du då alltid vara säker på hur de önskningarna ser ut?" fortsatte jag. "Självklart! Tror du att jag är dum i huvudet? Varje människa vet väl vad hon vill! Annars är hon en idiot. Precis som jag den gången då jag förälskade mig i den där odågan." Vi steg ut på perrongen och jag hjälpte henne ned i en av vagnarna. "Men sedan dess har du aldrig tvivlat på vad du vill?" frågade jag och satte mig bredvid henne och drog ned spärrstången. "Aldrig!" utbrast gumman och skrattade. "Allt sedan dess har jag gått från klarhet till klarhet!" "Det måste kännas skönt", konstaterade jag. "Om du bara visste!" skrockade gumman. "Men så har jag också sålt min själ till djävulen!" Vagnen skakade till och vi rörde på oss och försvann in i munnen på den där härjade själen som påminde om både Edward Munch och Ghostbusters.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 4

Fullmånen var gul och innerlig den natten. Den hade ett märkligt lyster över sig, en besynnerlig glimt i ögat, som om den just då kände till mänsklighetens alla hemligheter och bar varje människas förtröstan i sitt hjärta. Med värme och stor frikostighet spred den sitt ljus över världen och det lilla klostret utanför staden där fader Bernhard och bröderna sedan länge hade gått till sängs. Ensam på en kal brits med filt och kuddar på golvet bredvid sig, låg en man och led och våndades och vände sig ett halvt varv, fann att det var lika obekvämt och vände sig om igen, och fann att våndorna var kvar, och lidandet, och smärtan som hade spridit sig i hela kroppen, och slöt ögonen som för att sova fast han visste att det ännu inte fanns någon tid för vila. Månen kastade ett par strålar genom den lilla springan i väggen, och i det svaga ljuset framträdde konturerna av en sorglig figur – mager och tärd, med sprucken, gråfärgad hud och ett ansikte som nästan hade sugits in i skallen. Mannen tittade på armbandsuret som hängde fritt runt den beniga handleden, men hans syn var dålig, och rummet var trots månen tämligen dunkelt, och dessutom darrade han på handen. Till sist lade han två fingrar mot urtavlans glas och följde visaren med de sönderbitna naglarna. När han hade betraktat klockan en liten stund sträckte han sig efter ett block och en penna som tillsammans med en bibel låg på nattduksbordet bredvid honom. Han fattade pennan mellan fingrarna och rörde sedan handen i luften framför sig, som om han inte hade skrivit på länge och behövde uppfinna handlaget på nytt innan han förde pennan till papperet. Han skrev på det viset, i luften, i nästan tio minuter innan han lät handen vila i famnen en liten stund medan han fundersamt kisade mot månen genom den lilla springan. Plötsligt fick han något beslutsamt i blicken, och han vände sig om och tände sänglampan och lutade sig mot väggen, fattade pennan igen och förde den till papperet och började skriva. Och han skrev snabbt och våldsamt, explosivt, utan att stanna upp, med kraft och målmedvetenhet, som om all smärta i den där utmärglade kroppen ville ut i just den stunden; som om han visste att tiden snart var slut, och att det efter tidens slut inte fanns utrymme för ånger, förlåtelse, upprättelse eller försoning. Knappt två timmar senare lade han pennan åt sidan, gäspade och tittade på klockan igen. Han nickade tankfullt på huvudet och lät blicken vila en stund på en spindel som sprang över golvet. Sedan reste han sig och tog på sig skor och ytterrock, släckte lampan vid sängen och stoppade det nästan fulltecknade blocket i fickan, öppnade dörren och försvann ut i korridoren. Fader Bernhard och klosterbröderna slumrade i sina celler och bara den gulskimrande månen visste att Julius Kaiser var på väg att ta tillbaka sin förlorade själ.

Där, i mörkret utanför det lilla klostret, väntade en bil, och i bilen satt en man och en kvinna, mannen vid ratten och kvinnan bredvid, och kvinnan tittade på klockan och svor för sig själv, och mannen snörvlade och rapade och gjorde de mest frånstötande läten. "För helvete karl, bete dig som en människa!" fräste kvinnan. "Frun får ursäkta", hostade mannen. "Mina sommarförkylningar är hemska. Och aldrig går de över!" Kvinnan höll för näsan och viftade avvärjande med handen, men mannen pratade obekymrat vidare. "Frun skulle ha varit med för två år sedan. Då satte sig förkylningen i magen!" "Då?!" utbrast kvinnan med vämjelse i rösten. "Ja, magen har aldrig varit sig lik sedan dess", snörvlade mannen. "Frun får ursäkta." "Ja, ja!" muttrade kvinnan. "Om bara den där idioten kunde komma någon gång. Vi har inte mycket tid kvar innan parken stänger!" Plötsligt strömmade Bachs duccata i d-moll ur handväskan, och kvinnan skyndade sig att gräva fram en silverfärgad telefon. "Ja?" svarade hon irriterat. Mannen bredvid henne trummade glatt med fingrarna mot ratten. "Men har han hunnit till grottan då?" undrade kvinnan. "Inte det?" Hon smällde till mannen vid ratten på armen och han stoppade undan fingrarna. "På väg? Men ring mig när han har lämnat parken, då! Jag behöver väl för sjutton inte veta varje steg han tar?! Idioter!" Hon slängde ned telefonen i handväskan igen och tittade på klockan. "Nu kommer han visst!" utbrast mannen vid ratten och förlorade sig i ännu en hostattack. Kvinnan lutade sig förbi honom. "Var?" undrade hon och flackade med blicken. Mannen hostade och snörvlade och gjorde märkliga ljud med magen. "Där, till vänster om det stora trädet!" Kvinnan drog sig tillbaka. "Vänta här!" sade hon uppfordrande och steg ur bilen för att ta emot den utmärglade mannen som flåsande kämpade sig fram över gräsmattan. Plötsligt hörde hon en röst en bit därifrån, och sedan såg hon konturerna av en ung kvinna i skogsbrynet. "Julius!" viskade kvinnan. "Julius! Det är jag, Cornelia!" Den utmärglade mannen stannade upp och fick syn på kvinnan och sprang emot henne, tog blocket ur fickan och slog med det i luften och jagade in kvinnan i skogen och följde sedan efter, och plötsligt stannade kvinnan upp och vände sig mot honom, och han blev också stående, och deras blickar möttes för ett ögonblick i mörkret mellan träden, under den gulfärgade månen som just den natten visste allt om mänsklighetens hemligheter och som bar varje människas förtröstan i sitt hjärta, och ingenting blev sagt och ändå mer än någonsin, och sedan kastade mannen blocket mot kvinnan allt vad han kunde och vände tillbaka genom skogsdungen och kom ut på gräsmattan igen, och snart var han framme vid bilen där mannen och kvinnan redan hade väntat alldeles för länge. "Tid är allt, Kaiser!" snäste kvinnan. "Och din är snart till ända. Tänk på det!" "Jag behöver inte tänka, jag vet redan", svarade Julius Kaiser stillsamt och öppnade bakdörren och steg in i bilen. "Flickan där", fortsatte kvinnan misstänksamt. "Var det samma fruntimmar som du alltid har dragits med?" "Ett av dem", svarade Julius Kaiser. "Men bara i hennes drömmar." Han lutade sig tillbaka i sätet. "Kanske också i mina", tillade han efter en stund. "Drömmar är farliga saker", muttrade kvinnan. "Innan man vet ordet av har de blivit verklighet!" "Bättre sent än aldrig!" mumlade Julius Kaiser för sig själv och gäspade. Mannen med ratten gjorde några ljud med mun och mage och vred sedan om nyckeln, och motorn startade och satte bilen i rörelse, och snart hade flickan i skogen och klostret där fader Bernhard och bröderna slumrade försvunnit i mörkret bakom dem. Bara månen kände till den nattens hemligheter. Och en av bröderna, förstås.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 3

Gamla minnen gör mig av någon anledning på gott humör, kanske därför att jag är så otroligt naiv. När jag tänker tillbaka på det förflutna ser jag återigen alla de möjligheter som jag en gång hade, inte i ett töcken av vånda och besvikelse, utan som de faktiskt var, som om de fortfarande fanns, som om både jag och tiden ännu var unga och hela världen låg där framför mina fötter och bara väntade på att jag skulle ta den i anspråk. Det vederkvicker mig att känna på det viset. Det gör mig kanske inte lycklig, men åtminstone tillfreds med att jag fortfarande är i stånd att påverka mig själv och världen runt omkring mig. Det var förmodligen det som Julius Kaiser inte längre kände att han kunde, tänkte jag när jag steg ur bilen. Kommersen var i full gång redan på parkeringsplatsen. Där vimlade av korvstånd, glasskiosker, souvenirbodar och ambulerande försäljare som krängde allt från tröjor och ballonger till leksaker, porslinsdockor och kanderade äpplen. "Spunnet socker, kanske?" undrade en röst strax bakom mig, och därefter i vänsterörat: "Herrn skall väl ha ett glas av vår undergörande hälsodryck? Den kostar bara en femma – en spänn för vare år som den förlänger livet!" Jag trängde mig förbi dem och hörde hur charlatanen med hälsodrycken kastade svavelosande förbannelser över mig på ett språk som jag inte begrep. Entrén till parken var gratis, förmodligen av den anledningen att ägarna begrep att en avgift skulle verka avskräckande på mindre bemedlade grupper som om de bara kunde lockas dit förmodligen skulle göra av med mer pengar på geschäft och attraktioner än de egentligen hade råd med. Med förment generositet kan man lura skjortan av vem som helst. Ett par biffar till vakter stod innanför vändkorsen och synade alla som kom och gick med misstänksamma blickar. Undantagsvis kostade de på sig ett leende, men bara mot små barn och gamla tanter – absolut inte mot trötta privatdeckare med svettiga kläder och nästan dygnsgammal skäggstubb.

Jag vandrade med blicken över området. "Själavandringen?" frågade jag oskuldsfullt den av vakterna som mest påminde om en kamphund. "Till höger, förbi Lyckohjulet, Terrordöden och Eldkastaren!" grymtade han och tittade på mig som om jag var en självmordsbombare med tjugo kilo trotyl innanför västen. Jag tackade så mycket och skyndade vidare. Jag kunde föreställa mig vad som gömde sig bakom Lyckohjulet, men namnen på de andra attraktionerna väckte min nyfikenhet. Terrordöden visade sig vara som gamla tiders skjutbanor där man sköt med luftgevär mot löpande björnar, ballonger eller måltavlor som dök upp framför ögonen när man minst anade det. Skillnaden var att björnarna, ballongerna och måltavlorna hade bytts ut mot pappfigurer av kända terroristledare som gömde sig bakom hus och stenar och skumma bergsformationer. Ibland dök självaste Usama bin Laden upp i grottöppningen och då gällde det att fyra av en salva om man ville få honom att sträcka ut armarna och försvinna ned i maskineriet med mungiporna upp och ned och något snopet i blicken. Den som lyckades med en sådan bedrift vann en Usamamask, komplett med skägg och allt, och ett diplom där det stod att innehavaren – namnet fyllde gubben bakom disken i för hand – var en tvättäkta terroristutrotare. Inte bekämpare utan utrotare. Överallt i parken såg jag små pojkar (och en och annan flicka, men inte särskilt många) som stolt visade upp sina diplom och masker som hängde i livremmen. Som om det där långa, gråsprängda skägget av syntetfiber var en modern skalp, en huvudsvål som kunde säljas för en dollar och som visade att innehavaren var karl för sin hatt och minsann visste att göra rätt för sig, även om det rätta inte alltid var det vackra. Precis som indiandödarna på sin tid. "Den enda bra indianen är en död indian", som general Sheridan en gång uttryckte det. Han, som genom sin marsch genom Shenandoahdalen, hjälpte Unionen att vinna kriget och befria slavarna. Men indianerna, dem gav han inte mycket för. Nog finns där något att dra lärdom av. Terrorister är förvisso otrevliga, men det är nog inte klokt att göra dem till vår tids indianer.

"Skriv ditt namn i rök och eld, lägg en tia i eldkastaren!" ropade en fetlagd gubbe i ett tält längre fram och slog samtidigt med en lång käpp efter en klåfingrig pojke som försökte stoppa annat än mynt i maskinen. "Lymmel! Odåga! Missfoster! Kom hit skall jag lära dig att veta hut!" Han riktade ännu ett slag mot pojken, men sedan fick han syn på mig och stoppade undan käppen. "Ungar!" sade han och ryckte urskuldande på axlarna. "De har ingen respekt för andra människor nuförtiden." "Nej", instämde jag. "Det har de nog aldrig haft." Det där sista begrep inte gubben, men han skrattade ändå och undrade om jag inte ville pröva lyckan med eldkastaren. "Vad gör man med den?" frågade jag och lät som en idiot. "Man kastar eld förstås", muttrade gubben surt. "Vad tror du?" "Men det är klart, vad dum jag är!" utbrast jag och gubben veknade och blev på gott humör igen. "Vad kostar det?" undrade jag. "Tio spänn. Men då får du ett frispel om du sätter eld på Ho Chi Minh. Du har två minuter på dig. Kvinnor och barn ger tio sekunders avdrag per skalle!" Jag studerade en flicka bredvid mig som vant riktade den lilla eldkastaren mot små halmdockor som då och då kikade fram bakom den kamouflagefärgade stålkulissen. De var klädda som nordvietnamesiska soldater, eller som FNL-trupper i svarta dräkter och rishattar. Dockor med långt, svart hår (kvinnor) och små dockor (barn) var märkta med ett stort kryss och att skjuta på dem gav alltså tidsavdrag. Flickan bredvid mig var mycket skicklig. Så fort en docka dök upp bakom kulissen riktade hon sin eldkastare mot den och tryckte av och halmfiguren försvann i en eldsflamma och brann ned på några sekunder, vilket fick henne att brista ut i vilda glädjetjut. Kvinnor och barn undvek hon till en början med stor rutin, men efter någon minut ökade tempot och flera dockor dök upp på samma gång och plötsligt hade hon att välja mellan att kremera farbror Ho (av någon anledning utrustad med manchurisk hårpiska) eller ett gulligt flickebarn, och hon valde fel och den lilla dockan gick upp i rök och Ho Chi Minhdockan började skaka och skälva och sedan strömmade ett hårt, elakt skratt ur högtalarna. Ett riktigt gulingskratt. Game over.

"Jävla fuskis!" skrek flickan till gubben. "Jag såg dig allt! Du flyttade om dockorna precis när jag skulle skjuta!" Hon vände sig mot mig. "Du såg väl också vad som hände?" sade hon med gråten i halsen. "Du måste ha sett det!" "Tyvärr", svarade jag urskuldande. "Jag har aldrig spelat det här spelet, jag vet inte hur det går till." "Men du kan väl se och tänka i alla fall!" snäste flickan. "Surkuk!" Gubben sträckte sig efter käppen, men jag hindrade honom och gav flickan en slant i stället. "Var inte så skjutglad nästa gång!" sade jag vänligt. Hon blängde på mig och ryckte åt sig myntet och var precis så där sur och oförsonlig som bara barn kan vara. Myntet åkte ned i maskinen och strax brann dockorna igen och flickan var lycklig och tjöt och skrek som om ingenting hade hänt. "Barn!" sade jag och log mot gubben. "Odågor!" muttrade han. "Jag har aldrig sett en sådan här skjutbana förut", fortsatte jag. "Är den från Amerika, eller?" "Vietnam", svarade gubben som om det var den självklaraste sak i världen. Jag sade adjö och tänkte att något skall man ju leva av. Och varför låta en miljon döda gå till spillo när man kan göra pengar på dem? Farbror Ho hade säkert inte haft något att invända. Terrorbanor och Vietnamkrig, med amerikanska ögon, Made in Vietnam. Jag lämnade tältet både omtumlad och förväntansfull. Där, strax intill, tornade huvudattraktionen upp sig.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 2

Johnnys sista, långa, skräckslagna utandning, och dunsen i marken, och folkmassans kvidande, gråtande, skrikande sammelsurium ringde fortfarande i mina öron när jag for fram på gatorna som långsamt fuktades av sommarnattens svett – förbi civilisationens fallossymboler, dess Babelstorn och stinkande, pyrande slumkvarter, och dess mäktiga, förslutna gårdar och palats dit bara offer och förövare ägde tillträde. Johnny var död, ja, stackars Johnny, en misslyckad figur, förlorad i begynnelsen, förverkad redan i livmodern, älskad av ingen, utan någon som brydde sig om honom. Bortsett då från den gamla damen på nummer femtioett. Jag hade själv aldrig tyckt om honom. Men det var som sagt svårt att tycka om en människa som Johnny. Omständigheterna hade inte gjort honom särskilt älskvärd. Det var inte alls Johnnys fel, det visste jag egentligen. Men faktum kvarstod att han var en svår person att ha att göra med. Han tillförde helt enkelt ingenting. Han bara tog, liksom alla alltid hade tagit av honom. Och nu var han död. Hade han månne tagit en gång för mycket av fel personer? Allt jag visste var att han hade en biljett till en åkattraktion i sin söndertrasade hand. Den kvällen – den kvällen av alla! – skulle jag alltså gå på tivoli. Märkligt. På tivoli, till det senaste tillskottet på nöjeshimlen, Teaterparken. Det var förvisso en spektakulär lekpark, naturskönt belägen i de böljande sluttningarna en bit ovanför stadens smutsigaste industriområde. Kontrasten var överväldigande om man undvek motorleden och i stället tog den gamla vägen dit, genom de luggslitna kvarteren med sina skamfilade tvåvåningsbaracker och betongmoduler som sedan länge hade gjorts svarta av surt regn, avgaser, rök och kemiska utsläpp, och förbi vidsträckta ödetomter, skrotupplag och bilkyrkogårdar som befolkades av råttor och fåglar och samhällets olycksbarn. Plötsligt, som om allt bara var en fråga om slumpen, jordaxelns lutning eller planeternas läge vid en viss tidpunkt, tog eländet slut och övergick i vidsträckta blomsterängar som betades av kor i alla färger och av alla sorter, med eller utan horn och mer eller mindre långhåriga.

Gränsen mellan samhällets skuggsida där bakom och bonderomantiken i fonden var i det närmaste absolut. En sju meter bred korridor av sprucken, sliten asfalt var allt som skilde de båda ytterligheterna åt. Jag har inte någon annanstans stött på en så skarp gräns mellan lycka och olycka, mellan välmåga och oförmåga, mellan förtröstan och misströstan, mellan hopp och förtvivlan. Därmed inte sagt att den där slitna vägen också utgjorde gränsen mellan gott och ont, för så var det inte. För inte så länge sedan hörde de böljande sluttningarna på andra sidan vägen till det som vi stadsbor med en sällsam blandning av vördnad, nostalgi och illa dolt förakt kallar för landet – till bönderna, till dem som odlar marken och vårdar allas vårt förflutna, som de själva brukar framhålla. Men för drygt fem år sedan gav kommunen, trots omfattande protester från en besynnerlig allians av lokala bönder, förment progressiva stadsbor, miljörörelser, Föreningen för landsbygdens bevarande, statliga naturvårdande myndigheter, stiftelsen Fosterlandets Ursprung och allsköns kverulanter i största allmänhet, ett nybildat affärskonglomerat tillstånd att exploatera de övre delarna av bergsluttningarna i syfte att där anlägga en omfattande temapark. Själv mindes jag inte längre mycket av debatten, annat än att jag som vanligt hade svårt att se det fasansfulla i att göra mark som låg öde och i stadens närhet tillgänglig för allmänheten. Dessutom knyter sig magen alltid på mig när ytterlighetsgrupper i båda ändar förenas i gemensam kamp. Det visar bara än en gång att världen är en cirkel. Liksom många gånger också den ideologiska värdeskalan.

Det mest besynnerliga av alltihop, det mindes jag fortfarande, var att förslaget kom från en företagsgrupp som ingen hade hört talas om. Likväl lyckades man på kort tid vinna stöd för sina idéer från några av stadens mest inflytelserika personer. Och projektet var förvisso förföriskt i all sin storslagenhet. Ett flera kvadratkilometer stort område bestående av snårskog och otillgängliga bergssluttningar skulle förvandlas till en grönskande naturpark med utrymme för ett nöjesfält, vandringsleder, ridvägar, alla slags båtsporter, forsränning, skidåkning i både spår och backe, fiske, idrottsanläggningar, kulturscener och pedagogiska verksamheter där barn kunde lära sig allt om hur naturen fungerar. Dessutom skulle man i ena hörnet av parken bevara en del av det ursprungliga landskapet, komplett med gamla bondbyar, en mindre tätort av äldre snitt, djur av alla de slag som betade i hagarna och bökade i gödselstackarna, och organiserade jaktturer på fälten och i skogsdungarna under ledning av åldrade godsherrar som av den nya tiden hade tvingats sälja sina egendomar till popstjärnor och it-miljonärer och nu gjorde en sista ansträngning att klamra sig fast vid det förflutna innan döden en gång för alla satte punkt för deras tröstlösa drömmar. Av lätt insedda skäl var den sista delen av projektet också den mest kostsamma. Den ingick inte i det ursprungliga förslaget utan tillfogades som en eftergift åt Föreningen landsbygdens bevarande och stiftelsen Fosterlandets Ursprung, som också fick i uppdrag att förvalta denna del av parken. Med deras stöd i ryggen föll böndernas motstånd samman och kvar fanns bara gaphalsarna på vänsterkanten som egentligen aldrig hade haft särskilt mycket gemensamt med sina forna alliansbröder.

Och folkets företrädare och prominenta män och kvinnor i staden ville inte stå på samma barrikader som socialister och bakåtsträvare, och så gav borgmästaren projektet sitt odelade stöd; liksom miljöchefen, som talade sig varm för de naturvårdande inslagen; och skolchefen, som beundrade den folkbildande ansatsen på samma sätt som hela vår tid omhuldar det instrumentella lärandet; och kulturchefen, som i direktsändning i tv till och med visade en skiss över hur parken kunde fyllas med spektakulära konstutställningar, konserter, uppläsningar, teaterpjäser och dansföreställningar, eftersom den moderna människan känner ett tvingande behov av att genom konst och kultur ständigt ifrågasätta sin omvärld med dess krav och konventioner; och polismästaren som, på polisers vis, höll en stram och knastertorr presskonferens där han presenterade en alldeles färsk undersökning som visade att brottsligheten skulle gå ned med nästan tjugo procent om kommunen ställde sig bakom projektet. Siffrorna var mycket trovärdiga, felmarginalen var inte större än ett par decimaler. Åtminstone enligt analytikern själv, som i en helt annan undersökning på uppdrag av företagsgruppen hade räknat på framtida skatteintäkter för kommunen. Till och med ärkebiskopen gav temaparken sin välsignelse. Rekreation till kropp och själ ger människan inre kraft och öppnar hennes hjärta för gud. Och den som vågar öppna sitt hjärta för gud blir tvivelsutan en bättre samhällsmedborgare. Där, om inte förr, borde jag ha dragit öronen åt mig, men som vanligt lyssnade jag inte. Stor sak i det, jag tyckte lik förbannat att det var en bra idé.

Nu låg den där framför mig, den en gång så omtvistade Teaterparken, som nuförtiden älskades av alla utom de mest rabiata näbbstövlarna. Det var en mäktig syn. Flera kilometer bort i varje riktning blinkade lampor och kulörta lyktor och strålkastare som lyste upp de olika anläggningarna så att parkens gäster kunde fiska och rida på hästar, åka skidor, kanotera eller spela fotboll när som helst på dygnet. Teaterparken var som ett Las Vegas med långt bredare utbud, och konceptet var detsamma som i Nevadaöknen: att under dygnets alla timmar låta varje människa med några spänn på fickan se sig mätt utan att röra, eller snarare beröras. Det är den valfrihet som konsumtionssamhället erbjuder. Man frågar sig om ärkebiskopen någonsin hade tänkt på det. Han, den lille buspojken från välståndets bakgård, som hade nått makt och myndighet med hjälp av pengar från Själens Frihet. Han, som enligt fader Patrick hade gjort gud till sitt redskap i jakten på sin egen framgång. Han som en gång hade sagt att temaparken skulle öppna människors hjärtan för gud, och att människor vars hjärtan var öppna för gud också var goda samhällsmedborgare. En sådan skojare! En tanke, en impuls, for genom skallen på mig och ut igen genom den lilla springan i bilfönstret. Jag mindes att det fanns ett inslag i historien om temaparken som vid den tiden hade väckt mycket uppmärksamhet, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var. Hade det med ärkebiskopen att göra, funderade jag. Eller med Kaiser? Jag stannade till vid vägkanten ett par hundra meter från den stora parkeringsplatsen utanför entrén, lutade huvudet mot ratten och gjorde ett försök att söka efter svaret på den där jättelika hårddisken som kallas hjärnan och som aldrig går att optimera.

Men någon gång skall man ha tur, och rätt vad det var blinkade den röda lampan framför ögonen på mig, och där i bilen i min ensamhet utbrast jag plötsligt: Javisst, heureka, jag har funnit det – sambandet, den där tunna guldtråden som en dag kanske går att använda för att knyta ihop den stora säcken med alla fula fiskar! Kaiser – Julius Kaiser! Alldeles okänd, från ingenstans, och plötsligt i rampljuset som den hemlighetsfulla, tillbakadragna huvudfinansiären bakom hela projektet. Jo, nu mindes jag. Det var första gången som jag och de flesta med mig hörde talas om Julius Kaiser. Var det månne därför som Johnny hade en biljett till attraktionen Själavandringen i sin sönderslagna hand? Nåväl, jag får väl ta en tur för egen del, tänkte jag och drog mig till minnes att jag inte hade varit på tivoli sedan tonåren. Kärlekstunneln, första kyssen och allt det där. Jag förlorade oskulden på tivoli, i buskarna bakom ett stånd med popcorn och spunnet socker. Det gick inget vidare. Vi var lika nervösa båda två, och just som jag hade lyckats få ned trosorna på henne kom ett par fulla killar och ställde sig på andra sidan buskarna och kissade. Därefter var romantiken stendöd. Men vi gjorde vad vi skulle, och det var säkert bra för oss båda. Vi gjorde aldrig om det igen. Med varandra, vill säga. Tänk, på den tiden nästan levde man på tivoli, mumlade jag för mig själv när jag rullade in på parkeringen.

Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 1

Mörker, svart, alldeles stilla så när som på spridda skratt och fylleskrik från de intilliggande gränderna, ljudet av katter som hoppade mellan hustaken, och enstaka, nervösa kraxanden från kråkorna som iakttog de två männen uppifrån kyrktornet. "Men skynda på, för sjutton!" muttrade den ene otåligt. "Jag trodde att du kunde sådant här!" "Det kan jag visst det!" svarade den andre med ett läte som påminde om kråkornas. "Men den här var svår." "Uppenbarligen", väste den förste irriterat och började knäppa med fingrarna. Till sist hördes ett klickande ljud när låskolven äntligen gav med sig. Dörren gick upp och de båda männen försvann in i sakristian. En gatlykta kastade ett svagt ljus över dem genom fönstret. Den otålige var tämligen lång, inte gammal och inte ung, förmodligen runt trettio, med kolsvart hår som hade kammats bakåt och tatueringar på båda de nakna armarna. Han var ganska kraftig och gjorde ett hotfullt intryck med sitt stora ärr på vänsterkinden som vittnade om ett våldsamt förflutet. Den andre var betydligt kortare, tjock snarare än rundlagd, och bar en keps på huvudet för att dölja sin skallighet. Det var svårt att höra vad han sade, för han hade en hög och pipig och samtidigt skrovlig röst som just påminde om kråkornas kraxande. Han var betydligt äldre, säkert i femtioårsåldern, och gav intrycket av att vara litet bakom. Det var tvivelsutan mannen med tatueringarna som tog både initiativ och ansvar. "Men skynda på då!" väste han mellan tänderna till den tjocke som inte kunde bestämma sig för om han skulle låsa dörren efter sig. "Låt den för guds skull vara öppen! Tänk om den går i baklås när vi skall härifrån." Mannen med tatueringarna stönade demonstrativt. "Du är nog den värste tjockskalle som jag har jobbat med!" Den tjocke stånkade sig fram till honom. "Ni ungdomar tror att ni vet allt!" mumlade han surt. "Men du skall veta att när min herre levde då gjorde vi saker som du aldrig kan drömma om!" "Men din herre lever inte längre", grinade mannen med tatueringarna och blottade i dunklet sina vita, välskötta tänder. "Han klantade till det. Du med, förresten. Synd att du inte strök med också. Då hade jag sluppit att dras med dig i tid och otid!" "Du skall inte prata strunt!" kraxade den tjocke argt. "Gubben du jobbar för är mänsklig, min herre var av en helt annan sort!" "Nu jobbar du också för honom", påpekade mannen med tatueringarna. "Glöm inte det! Men skynda på nu, låt oss få det överstökat!" Försiktigt sköt han upp dörren och de båda männen smög ut i kyrkan i höjd med predikstolen.

"Vad har prästen gjort för något egentligen?" viskade den tjocke efter en liten stund. "Var inte så jäkla frågvis!" snäste mannen med tatueringarna. "Min herre och jag hade aldrig några hemligheter för varandra", fortsatte den tjocke utan att bry sig om uppmaningen. "Vi gjorde allt tillsammans. Jag vill veta varför jag gör saker. Jag tycker inte om min nya herre om han inte berättar för mig varför jag skall göra saker!" "Tig med dig, dumskalle!" väste mannen med tatueringarna. "Jag vet faktiskt inte", erkände han efter några sekunder. "Vaddå?" flåsade den tjocke. "Jag vet faktiskt inte! Ok? Håll tyst nu!" Den tjocke flåsade häftigare, som om han skrattade för sitt inre. Mannen med tatueringarna grubblade nog själv över saken, för efter en stunds tystnad vände han sig mot den tjocke som kom lufsande ett par meter bakom honom i mörkret utefter kyrkväggen. "Jag tror att prästen är en bråkstake", viskade han. "Precis som den förvandlade." "Han som dödade min herre?" undrade den tjocke. "Om det nu var han som gjorde det. Jag är tveksam. Det är en svag jävel. Hur sjutton skulle han ha kunnat döda din herre?" "Men jag såg det med egna ögon!" utbrast den tjocke. "Han stack svärdet i maskinen och sedan var min herre död! Det var så han förvandlades." "Det fanns väl andra där, eller hur?" anmärkte mannen med tatueringarna. "Ja, ett par kvinnor också", svarade den tjocke. "Men vad skulle en kvinna kunna ha med saken att göra?" fortsatte han misstroget. "En sådan kvinna." "Vad menar du?" mumlade den andre irriterat. "En sådan som min herre fast väsenskild." "Du pratar allt en massa strunt", suckade mannen med tatueringarna. "Nej, det var allt den förvandlade som gjorde det!" "Men vad har han med prästen att göra?" undrade den tjocke. "Det vet jag inte. Kanske ingenting. Det är inte vår uppgift att veta allt på jorden. Håll käften nu! Ser du ljuset där framme?" Den tjocke nickade. "Dit skall vi!"

De båda männen fortsatte ned mot dörren i vapenhuset som förband kyrkan med prästbostaden. Det lilla ljus som lyckades ta sig igenom de färgglada mosaikfönstren spred sig till rummets alla delar och förslösades i skrubbar, vrår och hörn så att kyrkan förblev nästan lika mörk som om den inte hade haft några fönster alls. Ljuset var emellertid tillräckligt för att skapa väldiga, hotfulla skuggor i rummet, skuggor som understundom satte skräck i den tjocke och fick honom att ängsligt vrida det oformliga huvudet som satt fastkilat mellan de breda axlarna åt alla möjliga håll varje gång han tog ett steg. Han var kanske inte särskilt klyftig i människors ögon, men han kände likväl till märkvärdiga ting som den mänskliga hjärnan inte kunde föreställa sig. Han visste allt om onda makter och om goda makter, och fast de onda makterna var mycket starkare i kraft av sin hänsynslöshet fick man aldrig räkna ut de goda. De kunde understundom utgöra en formidabel motståndare, det visste han av erfarenhet. En stor pietá dök plötsligt upp bredvid honom i ett burspråk i väggen. Maria med den döde Kristus i famnen, ensam, rödgråten, med samma lidande i ansikte och ögon som hennes son med törnekronan över pannan och det blödande såret i vänstersidan, utlämnad åt ingen alls med samma sorg, med samma ilska, vånda, frustration som vilken annan mor som helst vars enda allt, vars framtid, har berövats henne. Vad brydde väl hon sig om att hennes pojk dog för världens skulder? Då och där, för alltid, var han död, åtminstone för henne, i hennes liv, i hennes vardag. I hennes verklighet. Den tjocke ryckte till när mor och son dök upp där bredvid honom, och han vände förskräckt blicken åt ett annat håll och tog ett steg för mycket utan att se sig för och stötte till en kandelaber som stod på golvet så att flera av de stora ljusen föll till marken. Ljudet ekade i den tomma kyrkan, och mannen med tatueringarna vände sig om. "Vad i helvete gör du?" undrade han förskräckt. "Jag såg den inte", mumlade den tjocke skamset. Den andre stönade demonstrativt: "Du är allt en jäkla olycka!"

Mannen med tatueringarna tog tag i den tjocke och sköt honom framför sig och sedan fortsatte de mot vapenhuset. De var nästan framme när de plötsligt hörde fotsteg bakom dörren. "Hallå!" ropade en röst. "Är det någon där?" Mannen med tatueringarna föste in den tjocke i mörkret under trappan till orgelläktaren. Dörren öppnades och en man i prästkappa kom ut i vapenhuset med en ficklampa i handen. "Vem där?" undrade han återigen och gick mot skeppet, förbi trappan där mannen med tatueringarna hade tagit fram en lång kniv, och där den tjocke, när han såg den långa klingan, genast blev på gott humör och började flåsa av upphetsning. Mannen med tatueringarna smällde till honom över kepsen med baksidan av handen och smög sedan ut i rummet, och innan prästen med ficklampan i handen visste ordet av lade han armen om huvudet på honom så att han inte kunde skrika, och skar med stor snabbhet och mycket kraft ett snitt över halsen på prästmannen, från ena örat till det andra, ända in till halskotan, som dödade honom nästan genast eftersom blodet inte längre nådde fram till hjärnan utan stod som en fontän ur den vidöppna halspulsådern och skvätte över golvet i vapenhuset, ända in i skeppet, där det stänkte ned psalmböckerna i sina bokvagnar. Ingenting hann sägas – inga böner, vädjanden, förbannelser eller förlåtande ord. Allt som hördes var ljudet av det sprutande blodet när det slog i marken. Sedan blev det tyst och mannen med tatueringarna lade försiktigt ned den livlösa kroppen på stengolvet. I mörkret under trappan kraxade den tjocke förtjust. Ja, den där ynglingen med sina tatueringar och sitt slickade hår som stank av brylkräm kanske var en oförskämd slyngel som understundom borde veta hut, men när det gällde att ta livet av människor stod han inte långt efter hans gamla herre. Vilket härligt snitt! Förtjusande i all sin enkelhet, så rent mitt i allt blod, så skönt i all sin ondska! Mannen med tatueringarna tog ficklampan som låg på golvet och lös på den tjocke under trappan. "Håll truten!" väste han. "Kom hit och ge mig ett handtag! Vi har mycket att göra innan kvällen är till ända." Den tjocke skyndade fram till prästen som låg där på golvet, slaktad som ett lamm, som guds lamm som också blev slaktat fast i en annan tid, någon annanstans. Herren skonade Isak men offrade Kristus eftersom någon måste dö för Isaks synder. "En sådan vacker syn", mumlade den tjocke. "Den hade glatt min herre mycket." "Din herre är död!" snäste mannen med tatueringarna. "Inte alls", svarade den tjocke stillsamt. "Jag såg honom precis, minsann han lever ännu. Ett sådant under!" Mannen med tatueringarna tittade upp och mötte den tjockes ögon med blicken och såg att allt hans babbel inte var något babbel, utan att alla vackra ord och märkvärdiga påståenden som kom ur den där köttaktiga munnen faktiskt var på riktigt. Och genast kände han sig litet skamsen över alla gånger då han hade förorättat tjockisen, och han flackade med blicken och såg sedan ödmjukt på honom och sade: "Är du snäll och ger mig ett handtag med den här dumskallen?" Rugbybollen tittade på honom med en värme och innerlighet som han inte på flera år hade känt för en annan varelse: "Det gör jag gärna, herre."

Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 6

Johnny visste inte mycket om kärlek. Hans mor och far hade aldrig bekymrat sig för honom. För dem var han bara det högst olyckliga resultatet av ett lika mekaniskt som narkotikarusigt knullande. De behöll honom visserligen, men redan från femårsåldern tvingades han förtjäna sitt uppehälle på egen hand. Han snattade i butiker och tiggde pengar från gamla damer, eller agerade springpojke när föräldrarna var alltför trötta, fulla, kåta eller stenade för att vilja ta sig till sina olika langare. Inte heller hade han några syskon, för efter Johnnys födelse lät mamma operera bort livmodern på en gratisklinik. Hon ville väl inte riskera några fler biologiska faiblesser. Johnny hade inte ens en snäll tant eller farbror eller någon avlägsen kusin som brydde sig om honom. Bortsett från den gamla damen på nummer femtioett fanns det nog ingen som hade behandlat honom anständigt i livet. Någonsin. Han hade förvisso ständiga relationer med kvinnor som var lika anskrämliga och nedgångna och misshandlade som han själv, men det var relationer där tillgivenhet bara var ett av många beroenden som sprang ur oförmågan att förstå den verkliga lusten. Och det var inte så konstigt, för hur kan man begripa något som man aldrig har upplevt? Att vara full och stenad var lika självklart som att vara kåt, och bäst mådde man förmodligen om man var allt på en gång. De enskilda beroendena stöttade upp, rent av förutsatte, varandra. Utan ett av dem var missbrukaren bara en halv människa. En halvdan missbrukare.

På en viktig punkt skilde sig emellertid Johnny från sin omgivning: han hade en liten dotter som han älskade över allt annat. Flickan var den, i förstone, oönskade frukten av en i raden av kärlekslösa relationer. Modern ville inte veta av henne och rymde från sjukhuset strax efter förlossningen. Hon hade aldrig hörts av sedan dess. Johnny däremot blev alldeles lealös när han såg den lilla varelsen ligga där ensam i sin kuvös, och för första gången i livet vidkändes han äkta kärlek. Han saknade emellertid förutsättningar att ta hand om barnet, och en domstol beslöt att flickan skulle placeras på ett barnhem i väntan på adoption. Johnny var naturligtvis oförstående inför det som ämbetsmännen bestämde över huvudet på honom. "Skall de ta mitt barn ifrån mig?" frågade han sitt ombud. "Men så kan de väl inte göra!" Ombudet försökte förklara att myndigheterna med tanke på omständigheterna inte bara hade rätten utan också skyldigheten att göra just så. Men Johnny begrep ingenting, allra minst de sirliga orden och invecklade resonemangen. Han skrek och grät i rättssalen när domaren kungjorde beslutet och slog klubban i bordet. Och ingenstans på hela jorden fanns det någon som kunde trösta honom. Bortsett möjligen från den gamla damen på nummer femtioett. Hon hade alltid tagit väl hand om honom, och nu erbjöd hon sig att hjälpa honom att få sin dotter tillbaka.

Varje vecka därefter träffades de hemma hos damen, som hade arbetat som sekreterare på ett stort företag och en gång i tiden hade läst en korrespondenskurs i juridik. Hon förklarade tålmodigt för Johnny hur saker och ting förhöll sig, varför domaren hade tagit flickan ifrån honom (nej, han var inte dum!) och vad Johnny själv måste göra för att visa att han kunde ta hand om sin dotter. Och Johnny höll sig nykter och drack ingenting på hela dagen innan han skulle besöka den gamla damen. Och hon visste att han hade en lång väg att vandra, och fastän hon förmanade honom när han erkände att han inte alltid levde i avhållsamhet under resten av veckan, visade hon samtidigt förståelse för hans svåra situation. Till sist hade alla ansträngningar faktiskt resulterat i att domstolen åter skulle pröva adoptionsfrågan. Så länge Johnny vägrade att skriva under papperen kunde flickan ändå inte adopteras bort, och att utsätta henne för en osäker och konfliktfylld framtid i fosterhem var inget som egentligen tilltalade rätten. Jag hade inte sett Johnny på över en månad och jag visste inte hur det hade gått, men jag hoppades att han åtminstone hade fått någon slags umgängesrätt. Något annat kunde man inte räkna med. Johnny var säkert godhjärtad och kärleksfull innerst inne, men han var i många avseenden ännu ett barn, och barn skall inte uppfostra andra barn. Då är risken stor att det går som det gjorde med Johnny.

Johnny älskade sin dotter, men han var en nagel i ögat på alla andra. Av det enkla skälet att han inte litade på någon. Och varför skulle han det? Ingen (bortsett från damen på nummer femtioett) hade någonsin brytt sig om honom. Däremot hade han sedan barnsben blivit utnyttjad av dem som förmodades bry sig om honom. Var det då så konstigt att han gjorde vad han kunde för att dra nytta av andra innan de drog honom vid näsan? Det är meningslöst att sätta sig till doms över sådana som Johnny, tänkte jag och förde glaset till munnen. Bara de som kan försvara sig mot anklagelser förtjänar våra domar. Och Johnny, han var fullständigt försvarslös. Ungefär som den lilla flickan som var det enda goda som han hade åstadkommit i livet. Hur det än gick med honom skulle hon finnas kvar. Måtte det gå henne väl, mumlade jag för mig själv. Det slog mig att jag plötsligt såg Johnny i ett helt nytt ljus. Vanligtvis irriterade han mig, förmodligen därför att jag bara träffade honom i situationer där han av självbevarelsedrift betedde sig som en igelkott: "Ta hit mjölken, men ge fan i att klappa mig!" Hans historia var i det sammanhanget bara en i raden av de bortförklaringar med vilka alla förtappade existenser rättfärdigar sina handlingar. Men historien var faktiskt en förklaring, och den var faktiskt eländig, upprörande och förfärlig. För den som kan luta sig tillbaka i läderfåtöljen framför brasan med konjakskupan i hand är det kanske lätt att påstå att "Jag skulle minsann aldrig bete mig på det viset!" Men i verkligheten? Knappast! Men människor drar sig för att visa förståelse för sådana som Johnny eftersom de blandar ihop begreppen förklaring och försvar. De tror att om man erkänner att Johnnys historia ligger till grund för alla hans synder, då tar man också dessa synder i försvar. Men inget kan försvara allt vad Johnny har ställt till med. Man är själv ansvarig för alla sina handlingar, både goda och onda. Men ingen människa agerar oberoende av sitt förflutna bara därför att lagen efter artonårsdagen betraktar henne som vuxen, med ansvar bara för sig själv och utan några förbindelser till andra människor andra än dem hon själv väljer av fri vilja. I relation till det förflutna existerar inte den fria viljan. En människa är i allt väsentligt produkten av de första livsåren, och om dessa har varit fulla av elände och kärlekslöshet så vore det väl märkvärdigt om inte resten av livet tedde sig likadant? Det riktigt märkvärdiga i sammanhanget var den gränslösa kärlek som Johnny trots sitt förflutna tycktes känna inför sin dotter. Sådant kan den religiöse kalla ett herrens under!

Men var höll han hus, undrade jag och tittade på klockan. Han var redan tjugo minuter försenad, och förståelsen började övergå i irritation. Som vanligt. Men jag var förstås inte den som Johnny skulle ägna sin hårt ransonerade omtanke. Jag vinkade till mig bartendern och beställde ännu ett glas. Då hörde jag plöstligt ett avgrundsvrål utifrån gatan. Till en början var det mycket svagt, men det tilltog i styrka med samma intensitet och hastighet som när man vrider upp volymen på en stereo. Sedan försvann det. "Han faller, han faller!" ropade någon därute. "Men gud, gör något… Han faller!" Men gud kunde inget göra och efter ytterligare någon sekund hördes en duns utifrån gatan. Dov, olycksbådande, som en säck ris eller spannmål som kastas ned på kajen från ett fartyg och slits upp längs med undersidan så att innehållet skingras på marken. Jag sprang ut på trottoaren. Mitt på gatan hade några personer samlats i en ring. Bilarna stannade upp och förarna tutade och skrek och levde rövare. Ännu var det inte många som visste vad som hade hänt. Jag trängde mig fram genom den växande folksamlingen och kom fram till Johnny som låg där och bredde ut sig över asfalten. Skallen var krossad, och hela bålen hade spruckit, och blod och tarmar och kroppsvätskor låg spridda över gatan. Precis som riskornen i säcken. Folksamlingen var i chock. Några grät, andra skrek efter polis, eller brandkåren, mamma eller sina barn. Alla föreföll rädda. Men ingen gjorde något. Jag var också i chock, och jag var arg, förbittrad, utom mig av sorg över att denna person som jag helt nyss hade kommit att betrakta i ett nytt ljus nu låg skändad framför mina fötter, förmodligen på grund av något som jag själv hade med att göra. Jag viftade med min legitimation och kastade ur mig frågor samtidigt som jag gick fram till kroppen. Varifrån föll han? Såg någon vad som hände? Hade någon hört ett skott? Jag fick alla möjliga svar, men jag brydde mig inte om dem.

Efter att ha betraktat den blodiga kroppen i några sekunder fick jag syn på en pappersbit som satt fastkilad i handen, och jag böjde mig ned och förde de söndertrasade fingrarna åt sidan och tog upp den. Det var till min förvåning en nedblodad biljett till en ny åkattraktion på nöjesfältet. Själavandringen. Jag bad någon ringa polisen, stoppade den blodiga biljetten i rockfickan och skyndade nedför gatan och försvann i mörkret i gränden bakom krogen som utgjorde mötesplatsen. Den krogen där mitt öde en gång hade beseglats av en rovgirig och sadistisk statstjänsteman. Jag sprang hela vägen till kontoret, kastade mig i bilen som stod kvar i gränden med en parkeringsbot på rutan och gjorde en rivstart. Sedan körde jag som i trans genom den mörka, fuktiga, ljumma, ångande sommarnatten. Den påminde om blodet som strömmade ur Johnnys kropp. Glädjekvarteren låg märkligt öde, bara de pulserande neonskyltarna skvallrade om att bakom de slitna fasaderna kämpade sönderslagna själar med att tillfredsställa drömmar som aldrig skulle gå i uppfyllelse. Kanske hade gudarna skitit färdigt för i dag. Vad var väl Johnny om inte ett offerlamm? Sådana som världen behöver för att blidka gudarna, som för att säga till dem: "Se, vi ger er en av våra egna, bara ni lämnar oss andra ifred!" utan att det kostar oss andra så mycket som en tår i ögonvrån. För ingen hade någonsin brytt sig om Johnny. Ingen, förutom hans dotter, även om hon ännu inte visste om det. Och naturligtvis den gamla damen på nummer femtioett.