Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 6

Sedan blev allt ljust. Julius såg gubben ligga där död framför sig med ett gapande hål i magen. Munnen var öppen och ögonen stirrade i taket. Han dog livrädd. Överallt var det blod. Plötsligt slog dörren igen. Angelica skrek allt vad hon orkade trots att hon visste att ingen kunde höra henne. Människor hör aldrig änglasången förrän efteråt. Hur skulle de då kunna höra änglars klagan? När Julius försökte resa sig fick han en spark i ryggen som skickade honom över liket av gubben och in i väggen en bit bort. Tåget hade givit honom en ordentlig smäll och dessutom ett ganska djupt sår i höften. Men tillsammans i ljuset med Angelica hade han inte känt någon smärta. Nu förvandlades plötsligt hela kroppen till ett katastrofområde. Han lyfte det bultande huvudet mot Angelica som stod med ryggen mot dörren. Hennes läppar darrade och hon andades häftigt med små, förkrympta andetag. Som en hund som flämtar i värmen. Skräcken lös i ögonen på henne. Det var ett kallt, blåskimrande ljus som påminde om vintermånens. Hon snubblade hela tiden på sina fötter när hon skräckslagen drog sig bakåt över golvet. När hon inte kom längre kröp hon upp med ryggen mot dörren tills hon stod på tåspetsarna. Hon satte händerna framför ansiktet för att värja sig. Kroppen skälvde och en droppe saliv letade sig fram ur mungipan. Julius hörde hur någon närmade sig bakifrån, men han orkade inte vända sig om för att se efter vem det var och strax var han tvungen att låta huvudet vila mot golvet igen. Angelica tittade bort mot honom och förstod att han inte kunde se henne, och skräcken i ögonen förbyttes i något som snarare liknade irritation. Sedan kom skrattet – rungande och mäktigt och skräckinjagande. Det hämtade kraft längst ned i magen, skaffade sig resonans i bröstkorgen och härdades i stuphuvudet. Sedan försvann det ut genom munhålan, först med ett olycksbådande muller och därefter med ett fruktansvärt rytande. Som en överljudsflygmaskin som tar fart för att lyfta. Ett sådant skratt måste tillhöra ondskan själv. Efter en liten stund upphörde det.

"En sådan överraskning, min sköna!" utbrast en röst bakom Julius. Den var svart och bottenlös och klingade av hat och onda avsikter. Angelica viftade med armarna framför ansiktet. "Vad gör du här?!" väste hon ilsket. "Vi har en överenskommelse. Har du redan glömt det?" "Oh nej!" skrockade den avgrundsdjupa rösten. "Det är du, min sköna, som har gått över gränsen. Vad tror du att de säger i himlen när de får veta att du låter din skyddsling röra vid dig? Och att du själv njuter av hans beröring, som om du också var av kött och blod?" Angelica blev alldeles vit i ansiktet. Hon ville skrika ut sin ilska, men det gick inte eftersom Julius kunde höra henne. "Det var en olyckshändelse!" snäste hon. "Allt gick så fort, jag hade ingen möjlighet att ta mig därifrån!" "Du kunde ha försvunnit så fort han slog i marken", påpekade rösten. "Jag var orolig för pojken", suckade Angelica . Hon visste att hon hade gjort fel. "Om jag inte hade stannat kvar hade den stackaren snart försökt igen." "Vilket han ändå kommer att göra förr eller senare", retades rösten. "Jag känner hans sort." Angelica blev plötsligt misstänksam. "Hur vet du vad som hände?" undrade hon efter en stund. "Skuggar du mig?" "Men hur kan du tro något sådant?!" utbrast den svartklädde och lät både sårad och indignerad. "En av mina assistenter hade ett uppdrag på tåget. Så enkelt är det!" Angelica tittade i marken. "Förlåt mig", mumlade hon litet skamset.

Julius kunde höra hur mannen bakom honom närmade sig, och han rullade mödosamt över på sidan och fick syn på gestalten som stod bara några meter ifrån honom. Det var en reslig figur, stor och muskulös och vältränad. Han bar en fotsid svart kappa och därunder ett par eleganta och lika svarta läderstövlar. Runt ansiktet och munnen hade han virat en svart scarf som bara lämnade utrymme för ett par små, glödande ögon. Den väldiga men ändå smäckra kroppen, svartheten och ansiktslösheten tillsammans med de glödande ögonen gjorde onekligen ett skräckinjagande intryck. Julius tyckte att han påminde om en vampyr. Angelica kröp ned från väggen och sträckte på sig. "Vad vill du ha för att lämna pojken ifred?" viskade hon. Blicken och rösten fylldes av en besynnerlig blandning av ilska, attraktion och underkastelse. "Dig!" svarade den svartklädde som om det var den självklaraste sak i världen. "Du är inte klok!" väste Angelica flämtande. Den svartklädde gick närmare henne tills hon kunde känna hans svavelosande andedräkt mot ansiktet. Han trängde sig på henne och hon drog sig återigen upp mot väggen och sträckte ut händerna och han fattade dem i sina väldiga armar och tryckte sig intill henne, kysste henne på munnen och halsen och fortsatte nedåt när Angelica plötsligt sköt honom ifrån sig med knäet. "Sluta!" stönade hon. "Du vet vad vi har kommit överens om: Jag har mitt och du har ditt och vi skall inte lägga oss i varandras uppgifter. Ok?" "Visst!", skrockade den svartklädde. "Men sköt du ditt på rätt sätt då, blanda inte himmel och jord som du har gjort den senaste tiden. Det tycker din herre inte om, och jag – jag blir alldeles galen av det!" Angelica kände en ilning utmed ryggraden. Hon drog försiktigt fingret över bröstkorgen på den svartklädde. "Jag lovar", viskade hon kärleksfullt. "Ta mig härifrån nu. Jag vill inte att den stackars pojken skall veta något." "Som du vill", flinade den svartklädde och tog ett steg tillbaka. "Kom hit, din lilla hynda!" röt han och tog Angelica om livet och drog henne intill sig och gick mot dörren.

Julius begrep ingenting av skådespelet. Han kokade och fräste och bubblade av vrede därnere på golvet. Han var stel i kroppen, och ben och muskler var svullna och smärtade ohyggligt. Ändå lyckades han resa sig upp och tog stöd mot väggen. När den svartklädde lade handen på dörrhandtaget rusade Julius mot honom och sparkade honom allt vad han kunde på smalbenet. "Du tar henne aldrig ifrån mig!" skrek han. Den svartklädde blev lika berörd som om en fluga hade satt sig på hans näsa. Han kastade en blick över axeln och slog till Julius med baksidan av handen så att han flög in i kassadisken flera meter bort. "Ett gott försök, min vän", sade han uppmuntrande. "Men du saknar den rätta viljan. Du måste lära dig att hata! Tacka din skyddsängel för att jag låter dig leva. Om jag ser dig igen skall jag krossa dig mellan fingrarna som den skalbagge du är!" Han skrattade igen, värre än någonsin. Paket och burkar föll ned från hyllorna och de stora persiennerna i fönstren åkte ned med en smäll. Till och med färgflagor i väggarna skakade loss och seglade till golvet. Han föste Angelica framför sig genom dörren och in i en bil som stod på gatan utanför. Strax därefter var de borta.

Julius sjönk samman på golvet. Allt var slut. Han hade haft ängeln i sin hand men förlorat henne till djävulen. "Du saknar den rätta viljan!" Var det så? Ångesten slog klorna i honom och ville tvinga honom till underkastelse. Allt var förlorat, gubben var död och när polisen kom skulle de säkert gripa honom för mordet. Han kunde lika gärna ligga kvar där på golvet och låta den värkande, utmattade kroppen vila. Men han lyckades inte jaga hoppet ur hjärnans prång och gränder. Ängeln fanns därute någonstans. Hon hade givit upp både kropp och själ för hans skull. Sitt liv och hela sin framtid. Det var inte rätt att hon skulle bära allt hans lidande. Själv led han också, och vad var det då för mening med offret? Jo, han kanske hade saknat den rätta viljan. Men det gick att åtgärda. Han kände hatet växa inom sig. Det bultade som en slägga i hela kroppen. Med den släggan och hjärtat som städ skulle han smida de vapen med vilka han skulle nedgöra sin fiender. Det sjöng och klingade i huvudet när släggan formade det glödande stålet. Varje slag utandades renhet, klarhet, fullkomlighet. Sanning. Smärtan i kroppen försvann och blodet strömmade ut i lemmarna så att de blev varma och fulla av kraft. Det var en skrämmande upplevelse, men samtidigt njutbar, nästan vällustig. Han spottade på golvet och svor för sig själv att nästa gång de sågs då skulle han inte sparka den svartklädde på smalbenen. Då skulle han kasta sig över honom med kniven i hand i en kamp på liv och död. Och han skulle inte tveka att driva kniven i honom. Tvärtom ville han inget hellre än att känna bladet tränga genom hud och kött och ben. Han föreställde sig ljudet och lukterna och det varma blodet som sprutade ur såret. Underbart! Ja, mumlade han upphetsat, det är den sanna viljan – modet att fullfölja en handling oberoende av konsekvenserna. Han visste att han måste döda den svartklädde för att lyckas. Och han ville döda honom. För ett ögonblick kände han sig stark, modig, oövervinnelig. Sedan blev han nedslagen igen. Var skulle han få tag i den svartklädde? Och var befann sig hans ängel? Världen runt omkring honom var densamma. Han befann sig inte i en annan dimension, det var hon som hade stigit ned till honom. Men nu var både ängeln och den svartklädde förmodligen någon annanstans, i en värld dit han inte hade tillträde.

Han beslöt sig för att lägga sig att sova i lägenheten tills de kom för att hämta honom, men innan han hann ut genom dörren släcktes ljuset och han hörde någon viska inifrån köket. "Julius! Det är jag, Cornelia!" Cornelia! Så det var hon som hade lockat dit djävulen. Han kände att han ville döda henne. "Jag såg allt som hände", viskade hon. "Jag vet att du inte gjorde det, Julius. Men polisen kommer säkert att gripa både dig och mig. De tror nog att vi gjorde det tillsammans. Vi måste rymma härifrån och gömma oss." "Du mördade honom!" väste Julius mellan tänderna. "Du och den där svartklädda djävulen! Hela livet har ni förstört för mig. Vad är du för en fruktansvärd varelse egentligen!" "Men Julius, vad menar du?" undrade Cornelia oförstående. "Jag stod ute i köket och diskade en kaffekopp när den där figuren kom förbi. Han verkade hotfull, så jag lyfte luren för att ringa polisen. Men plötsligt dog telefonen och det blev alldeles mörkt och sedan hörde jag hur gubben skrek och jämrade sig. Varför tror du att jag skulle ha någonting med saken att göra? Ibland förstår jag mig inte på dig, Julius." Cornelia var mycket saklig, inte alls sårad eller förnärmad. Hon hade för länge sedan vant sig vid Julius utbrott och anklagelser. Och hon tog aldrig någonsin åt sig. Ibland begrep hon sig inte på honom, men det var inte mer med den saken. "Och varför skulle jag tro dig?" undrade Julius misstänksamt. "Du mördade mamma!" Cornelia suckade. "Nej, Julius, det gjorde jag inte. Din mamma blev galen. Dessutom hade hon ett hjärtfel. Kom skall jag visa dig en sak, så kanske du tror mig." Julius släpade sig motvilligt fram till köksdörren där hon stod i en strimma av månen. Han betraktade det runda ansiktet med de mjuka linjerna, den lilla näsan i mitten och de fylliga läpparna strax därunder. Cornelia tycktes inte ha förändrats det minsta sedan de lekte tillsammans som barn. Det var han som hade åldrats, inte hon. Han mötte värmen i hennes mörka ögon med en iskall blick. "Vad var det du ville visa mig?" frågade han sammanbitet. "Här, titta!" utbrast hon och räckte honom ett kort av något slag. "Den där mannen gav det till gamle Oscar när han först kom in i butiken. Oscar måste ha tappat det när han gav sig på honom. Jag såg det på golvet bakom disken när mördaren tände ljuset och du låg intill väggen, och då sträckte jag mig efter det och tog vara på det. Det kan kanske vara till nytta." Julius tittade på visitkortet. Där stod namnet på ett företag en bit utanför staden. Teaterhuset. "Vet du var det här stället ligger någonstans?" frågade han Cornelia. Hon läste på kortet. "Jag har aldrig hört talas om det, men jag kan nog hitta dit." "Har du bilen i närheten?" Cornelia nickade. Hon log. Julius kände magen röra på sig. "Kör mig dit då", sade han bistert.