Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 3

Den enda glädjen i livet tycktes vara att han inte hade sagt upp kontraktet på lägenheten. Han hade åtminstone någonstans att ta vägen där han kunde vara ifred med all sorg och besvikelse. Han var i sanning ett fantastiskt misslyckande, en genetisk lapsus, så svag både kroppsligen och andligen att han inte ens förmådde att ta livet av sig själv. Mamma var borta, och flickan. Flickan som aldrig hade funnits annat än i drömmen och där på stranden. Kanske i en annan dröm. Det stora ljuset var kanske också bara drömmar. Men kan liv och död verkligen vara mörker båda två? De är trots allt varandras motsatser. Eller? Julius visste att det bara fanns ett sätt att få reda på sanningen: han måste försöka igen. Än en gång satte han sig ned och funderade över hur han skulle gå tillväga. Vatten var tydligen inte hans element. Men eld, då? Det var ju trots allt i lågorna som han hade skådat det stora ljuset. Fast några fyrtio miljoner grader skulle det inte bli tal om. En smältugn nådde inte upp i mycket mer än temperaturen vid solens yta. Och hur skaffade man sig tillträde till en sådan? Eller en förbränningsugn? Nej, då fanns det enklare sätt. Tabletter, till exempel. Gubben i butiken hade både sömnproblem och understundom fruktansvärd värk eftersom han led av ischias. I ett skåp i det lilla köket därnere förvarade han mängder av starka tabletter av olika slag. Det var en enkel lösning, bortsett från en detalj: på tv drack folk alltid sprit när de skulle ta livet av sig med hjälp av piller. Men Julius avskydde alkohol. Kunde man klara sig utan, funderade han. Han ville ju inte snubbla nedför gången i den stora salen och lukta sprit när han tog flickan i handen för att gå mot ljuset. Fast det var nog säkrare att göra som på tv. Han ville inte misslyckas en gång till. Dagen efter besökte Julius Kaiser för första gången i livet en spritbutik. Han bad om en stor flaska av den allra finaste whiskyn. "Sådant som de dricker i amerikanska tv-serier", tillade han upplysningsvis. Expediten tittade misstroget på honom men till sist gick hon ut på lagret och hämtade en flaska Chivas Regal. "Du kanske skall börja med att lukta på den", föreslog hon sarkastiskt när han tackade och gick därifrån. Julius hörde henne inte. Återigen var han upprymd och full av förväntan inför nattens äventyr. När gubben gick hem för dagen stannade han kvar i butiken och städade och räknade kassan. Dessutom lade han beslag på hela tablettförrådet – varenda burk ned till minsta piller. Naturligtvis hade han tagit reda på vad varje burk kostade så att han visste hur mycket han skulle betala gubben. Han var alltid angelägen om att göra rätt för sig.

Sent på kvällen var han färdig. Han lade pengar för tabletterna på köksbänken, låste butiken och gick upp i lägenheten. Där satte han sig vid köksbordet och radade upp burkarna framför sig. Valium, det hade han hört om. Och Rohypnol. Sådant tog livet av människor, det hade han läst i tidningen. Och de ville inte ens dö. Nog måste det väl gå ännu bättre om man, som han, också hade den rätta viljan? Han skruvade korken av flaskan och luktade på innehållet. Den fräna doften av alkohol letade sig upp i näsborrarna och gav honom kväljningar. Tänk att människor faktiskt drack sådant här av fri vilja. Medelmåttor! Han slog upp litet i ett glas och smuttade på innehållet. Bara förekomsten av sprit i munhålan gjorde honom sjuk. Han tappade glaset i golvet och rusade in på toaletten. Magen lugnade dock ned sig och han gjorde ett nytt försök, denna gång med mycket vatten i glaset. Det gjorde genast saken bättre. Det var faktiskt riktigt gott. Julius tog ett par rejäla klunkar, och efter bara några minuter kände han en besynnerlig värme sprida sig i kroppen. Han blev glad och upprymd och fick ett helt annat självförtroende än någonsin tidigare. "Det här blir en lätt match!" sade han högt för sig själv. Han tog några klunkar till och kände hur världen förändrades och brann och sken och lyste av prakt och själslig resning. Den värld där han plötsligt hade gjorts till kung. Sedan började taket snurra, och golvet, och väggarna och resten av rummet omkring honom. Han mådde dåligt. Bäst att skynda på, tänkte han. Han tömde burkarna en efter en och sköljde ned innehållet med den gyllenbruna spriten. Sedan kastade han sig på sängen med ansiket nedåt i kuddarna. Därinne i huvudet snurrade verkligheten runt och blandades med drömmar och intryck från förr. Trots att han hade slutit ögonen var det alldeles ljust omkring honom. Ja, det här var en bra metod. Han såg redan elden där framme. Snart skulle han se också flickan.

Mitt i natten vaknade han och mådde fruktansvärt dåligt. Sängen var densamma, och bokhyllorna och köksbordet. Förutom att de snurrade. Också toaletten var den gamla vanliga. Där satt han i flera timmar tills han inte orkade stöta upp ett maginnehåll som inte längre existerade. Trots det bultande huvudet och den tvångsmässiga magsjukan, lade han märke till detaljer därinne som han aldrig hade sett förut. Han såg att kakelplattorna hade spruckit bakom tvättstället och att golvbrunnen var full av damm och hår. Den måste tydligen göras ren ibland. Och tänk att det kunde bli så skitigt bakom toalettstolen och under badkaret! Vad mycket det finns att lära sig i livet. Han slängde sig över holken och kräktes för gud vet vilken gång i ordningen. Detta, tänkte han, måste vara döden. Eller snarare vägen dit. Vem påstod att det skulle vara lätt att dö? Han släpade sig bort till sängen, övertygad om att han när han vaknade skulle befinna sig i det där bergrummet igen. Han somnade omgående och vidkändes inga intryck förrän telefonen väckte honom sent på förmiddagen. Signalen ekade i huvudet, och ekot kastades runt därinne och växte i styrka när det studsade mot skallbenet tills det tvingade upp ögonen på honom. Samma säng, samma rum. Samma huvudvärk. Han sträckte sig efter telefonen och drog ned den i golvet med en smäll. Med viss möda lyckades han föra luren till örat. Det var gubben som förskräckt undrade vad som hade hänt. I sju års tid hade Julius aldrig någonsin uteblivit från arbetet. Han framhöll att det inte alls gjorde något, han var bara orolig. Dessutom hade en dam varit inne och frågat efter honom tidigare på dagen. Och det låg pengar på köksbänken. Mycket pengar. Ja, därför blev han helt enkelt litet orolig. Julius suckade uppgivet. Detta var inte himmelriket. "Jag ber så mycket om ursäkt, jag kommer ned om en liten stund", sade han utmattad och slängde luren på golvet bredvid telefonen. En dam, muttrade han för sig själv. Kallar han Cornelia för dam nuförtiden? Stolle! Och vilka pengar? Han satte sig upp i sängen. Herregud, medicinen! Han föll samman igen. Vad hade väl gubben för nytta av de där pillren? De hjälpte ju inte, man fick bara ont i huvudet av dem. Kvacksalvare! Han vidkändes en viss sympati för den gamle mannen som blev uppkörd av doktorer och läkemedelsföretag i sina försök att lindra sin smärta. Icke desto mindre måste de återställas. Men hur? Han kämpade sig ur sängen och gick ut i köket och hällde ut resten av spriten i vasken. Kanske förtog den effekten av tabletterna, funderade han. Sprit är av ondo. Alla socialister drack sprit, det hade han förstått av mannen som förgrep sig på mamma. Och människor i amerikanska tv-serier. De var säkert också socialister.

Plötsligt trampade han på något med foten. Det var en tablett som han förmodligen hade tappat natten innan. Han tog upp den och stoppade den i munnen. En till kanske gör susen, tänkte han uppgivet och krossade tabletten med tänderna. Konstigt, den smakade precis som mintkaramellerna som han och gubben sålde därnere i butiken. Sedan hörde han en smäll mot rutan. Han gick fram till fönstret och drog upp persiennen. Det starka solljuset bländade honom, men efter en liten stund vande sig ögonen och han tittade ned på gatan. Han blev förskräckt och ryggade tillbaka så att han nästan ramlade över bordet. Där stod hon igen, mitt emot butiken, på andra sidan gatan. Flickan i drömmen, prinsessan, det stora ljuset, alltings mening. Hon hade bytt klänningen mot en vit byxdress och på huvudet bar hon en lika vit basker. Därunder vällde det kastanjebruna håret fram över ansiktet så att hon var tvungen att skjuta det åt sidan med de små händerna. De mörka ögonen såg kärleksfullt på honom när han vågade sig fram till fönstret igen, och läpparna sprack upp i ett leende. Han ville le tillbaka, men han var alldeles för omtumlad. Därnere såg han hur hon formade ord med munnen, och han försökte öppna fönstret för att höra vad hon sade. Men fönstret gick inte upp och han såg hur hon sakta försvann runt gathörnet. Då rusade han ut genom dörren och ned på gatan. Han hade inga skor på sig, och tröjan och byxorna var solkiga efter nattens övningar. Men det brydde han sig inte om. Allt han ville var att få tala med prinsessan som stod där utanför hans fönster. När han kom ned var hon försvunnen. Han sprang uppför gatorna och in i butikerna och trappuppgångarna som låg utmed dem, men hon stod inte att finna någonstans. Tills sist gav han upp och gick tillbaka till gubben i butiken. "Men vad du ser ut!" utbrast han förskräckt. "Vad har du gjort? Har det med den där kvinnan att göra? Ja, det var allt en grann sak, vill jag lova. Vit och fin och vän. Och vilket hår hon hade! Men sådana kvinnor leder bara till olycka. Se på dig själv!" Julius hörde honom inte. "Vit och fin och vän." Då hade gubben alltså sett henne, då fanns hon alltså i sinnevärlden. "Förresten", undrade gubben. "Har du varit i medicinskåpet?" Julius hajade till. "Jag vet inte riktigt vad jag skall säga", stammade han. "Jag bara undrar", sade gubben. "Det stod en burk för mycket där i morse."