Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 5

Kvällen hade blivit natt, och natten var kylig och Cornelia huttrade bakom regnvattentunnan där hon fortfarande låg gömd. Hon oroade sig för Julius. Han hade varit borta i över en halvtimma och hon visste inget om vad som försiggick därinne i den stora ladugården annat än att de båda männen hade återvänt en stund tidigare. Tänk om de hade fått tag i honom! Vad skulle han då göra? Han var ju så hjälplös! Cornelia grälade på sig själv för att hon inte hade gjort honom sällskap in i byggnaden. "Hur kunde jag vara så dum", mumlade hon. Sedan brast hon i gråt. Tårarna flödade ur ögonen och rann nedför ansiktet och hon torkade bort dem, men de följdes av nya kaskader som hon också torkade bort tills näsduken blev genomvåt. Det var som om allt plötsligt sköljde över henne: minnet av lillebror som dog i mammas mage och som hon därför aldrig hade fått se, men som hon fortfarande gjorde sig bilder av i sömnen; och pappa, som kände skuld över att ha flytt från sitt hemland där hans föräldrar senare dödades i samband med en militärkupp utan att han hade återsett dem; och mamma, som aldrig kom över sorgen efter lillebror och som brukade sucka och säga till Cornelia att "du har det allt bra som får leva"; och känslan – den där undflyende som aldrig gick att ta på – av att hon bar skulden för lillebrors död och att hon faktiskt levde på hans bekostnad; och skulden som hon kände varje gång pappa lyfte upp henne i famnen och berättade om farmor och farfar tills han började gråta eftersom han insåg att de aldrig skulle få träffa hans lilla ängel; och längtan – den där starka, livskraftiga, påträngande, köttaktiga, obotliga – efter tiden före nollpunkten när lillebror levde, och farmor och farfar, och varken mamma eller pappa kände någon sorg eller skuld och bara älskade varandra och sina barn; sina båda barn. Och så Julius, som hon älskade, och som var så liten och hjälplös att han skulle gå under utan henne och som hon därför måste ta hand om trots att han nästan alltid behandlade henne illa. Men det gjorde inte så mycket. Hon älskade honom, det fick räcka. Han kunde varken förstå eller uttrycka känslor och det måste hon acceptera. Det kom an på henne att känna för dem båda. Och han behövde henne. Nej, tänkte hon, det var att underskatta verkligheten: han var fullständigt beroende av henne. Och därför skulle hon aldrig vara utan honom, och han aldrig vara utan henne, och kunde man egentligen tänka sig ett bättre liv när man älskade någon som hon älskade Julius? Ja, hon var faktiskt lyckligt lottad när hon tänkte efter. Många människor går genom livet utan att ha någon att älska. Men inte hon. Aldrig! Hon var beslutsam i sin kärlek, och förtröstansfull. Och rätt vad det var slutade tårarna att rinna lika plötsligt som de hade börjat.

Cornelia hade knappt hämtat sig från gråtattacken när dörren till ladugården öppnades och de två männen kom ut och satte sig i bilen. Hon väntade tills de hade kommit en bit därifrån, så långt till och med att hon knappt hörde ljudet av motorn längre. Sedan skyndade hon bort till trappan och dörren och försökte ta sig in i byggnaden. Men dörren var låst och hur hon än bultade och bankade kom Julius inte och öppnade. Hon blev utom sig av oro. Vad hade de månne gjort med honom därinne, undrade hon förskräckt. Hon var nära att brista i gråt igen när hon äntligen hörde ljudet av en nyckel i låset. Dörren gick upp och där stod Julius, till synes välbehållen bortsett från alla blessyrer och blåmärken och såret i höften som han hade ådragit sig tidigare under dagen. "Var har du hållit hus!" utbrast hon när hon fick se honom. Hon ville krama honom men hon visste att han hade svårt för beröring, och hon nöjde sig med att ta honom i armen. "Jag har räddat min ängel", mumlade Julius. Han var så trött att han nästan inte kunde stå på benen. Cornelia stängde dörren efter sig. Sedan lade hon armen om Julius och han lutade sig mot hennes axel och för första gången sedan de var mycket små upplevde hon att han kände sig otvungen i hennes sällskap. Han var helt enkelt för trött och omtumlad för att orka med något annat. Cornelia såg sig omkring i lokalen och blev överväldigad av alla märkvärdigheter som omgav henne, men hon kunde inte engagera sig i dem eftersom hon ville ta Julius därifrån så fort som möjligt. Vem kunde veta vad som skulle hända när de där två ruskiga typerna kom tillbaka? Hon hade själv sett den ene av dem ta livet av gubben i butiken. Men gud, tänkte hon för första gången sedan dess, jag såg det faktiskt med egna ögon. Visst var det alldeles mörkt i rummet, men jag var faktiskt där. Och ändå gjorde jag inget för att hjälpa honom! Cornelia började gråta igen, och för ett ögonblick glömde hon till och med bort Julius som gjorde sig fri från hennes grepp och irrade ut i lokalen. Fram tills nu hade hon agerat mekaniskt, som i trans, förmodligen därför att hon hade befunnit sig i chocktillstånd. Men nu kom känslorna över henne och det var naturligtvis därför som hon brast i gråt hela tiden. Hon plockade fram den plaskvåta näsduken och torkade kinderna och de svullna, rödgråtna, mörkbruna ögonen.

Sedan blev hon medveten om att Julius hade försvunnit. Hon ropade efter honom, men han svarade inte, och hon ropade igen, allt vad den hesa och utmattade rösten förmådde. Men Julius hörde inte av sig. Hon började småspringa genom lokalen, uppför en gång som kantades av praktfulla dräkter, kappor, balklänningar, sobelpälsar och underliga hattar, och nedför en annan som befolkades av skyltdockor i uniformer av alla de slag. Och tvärsöver gången i mitten och ned mellan hyllor fulla av guld och juveler och ädla stenar, och upp mellan andra som täcktes från golv till tak av skelettdelar från både djur och människor och glasburkar med anatomiska prover. En dödskalle stirrade ned på henne med sina tomma ögonhålor och hon skrek till av förskräckelse. "Julius, var är du!" utbrast hon förtvivlat, men Julius svarade inte. Till sist kom hon fram till dörren på baksidan av byggnaden, och där, i trappan som ledde upp till loftet, fick hon äntligen syn på Julius. Han raglade uppför trappan som en drucken och Cornelia blev rädd för att han skulle falla ned. Efter sig släpade han det normandiska tvåhandssvärdet som hängde bredvid den märkvärdiga maskinen. Cornelia sprang efter honom, men han var redan uppe på loftet, och där, bland alla lejon och tigrar och jaguarer och vargar och björnar med uppspärrade käftar, föll han ned i halmen och somnade med svärdet bredvid sig. Cornelia suckade och snyftade och förbannade sig själv för att hon hade släppt taget om honom. Vad skulle de göra om de där uslingarna kom tillbaka? Å andra sidan vågade hon inte köra tillbaka hem av rädsla för polisen. Och hon var själv utmattad och ville sova och så tänkte hon att vad skulle de där karlarna göra på loftet bland alla de uppstoppade djuren? Nej, det var nog lika bra att stanna kvar över natten. Hon lade sig ned bredvid Julius och lyssnade till konserten som vinden orkestrerade i sommarnatten med hjälp av lösa plankor, gamla plåtburkar och rostiga maskindelar. Livet är besynnerligt, tänkte hon. Man föds och man dör och allt där emellan är bara ett skådespel. Eller en konsert. Av lösa plankor, gamla plåtburkar och rostiga maskindelar. Några morgonpigga fåglar hade redan börjat sjunga och påminde henne om det fanns en värld utanför ladan. Men den fick vänta, åtminstone tills i morgon. I natt fanns bara hon och Julius, tillsammans, bredvid varandra. För första gången. Cornelia kröp ihop intill honom, och snart sov hon också.