Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 1

Julius satt tyst och orörlig bredvid Cornelia. Genom bilrutan stirrade han ut på den tomma och livlösa staden som omslöts av sommarnatten. Dödsriket. Tack vare Angelica hörde han nu till levande. Men hon var försvunnen och själv satt han återigen fånge hos den dödaste människan på jorden. Levande, men ändå i dödsriket, som Orfeus på jakt efter sin älskade Eurydike. Med den skillnaden att Angelica inte var död. Han rös vid tanken när han för ett ögonblick blev osäker. Måtte hon inte vara död! Sedan lugnade han sig. Änglar dog inte så där utan vidare. De kunde förmodligen inte dö eftersom de var levande, och de levande gick, trodde Julius, inte att döda. Han tryckte sig mot bildörren för att komma längre från Cornelia. Hon, den lilla häxan, som säkert hade något med mordet på gubben och bortrövandet av hans älskade att göra. Vart förde hon honom egentligen, undrade han misstänksamt. Kanske till den där svartklädda uslingen som hon förmodligen var i maskopi med. Tanken skrämde honom. Sedan insåg han att det nog inte var så dumt ändå. Djävulen skulle kanske döda honom, men det gjorde inget eftersom Julius nu var levande – alltså levande i verklig mening – och sådana kunde man ju inte döda. Döden var egentligen vägen till livet, åtminstone för stora människor som han själv. Kanske bara för han själv, förresten. Och naturligtvis mamma Anne-Margrete. I förvirringen som skulle uppstå när han vägrade att dö kunde han och Angelica (bara hon nu var där!) försvinna bort mot det stora ljuset, och Cornelia och djävulen skulle stå där med lång näsa och undra vad som hade gått fel. Särskilt Cornelia. Inget slott, inga klänningar och diamanter, inga glansdagar kvar att lägga beslag på. Tanken gjorde honom på gott humör. De hade kommit fram till ett industriområde i andra ändan av staden. "Det borde vara här någonstans", konstaterade Cornelia. "Läs på gatskyltarna!" Julius vred huvudet åt vänster och höger, vände sig om och lutade sig ut genom rutan för att få reda på var de befann sig, men de tycktes ha kommit till en del av staden där gatorna saknade namn.

De fortsatte framåt längs en smutsig betongallé som föreföll oändlig. Den kantades av lika smutsiga fabriksbyggnader och lagerlokaler. Här och var skymtade ett fik, en motbjudande lunchrestaurang eller en sliten bensinmack med rostiga pumpar. Sedan följde nya rader av smutsiga fabriksbyggnader och lagerlokaler, fallfärdiga träskjul och vitkalkade kuber av lättbetong som förmodligen hade fogats samman och klätts med billig puts över en dag. Till sist försvann gatan i en kohage och de svängde av åt höger. Sedan följde ännu en gata utan slut kantad av samma bebyggelse, fast nu bara på ena sidan. Från den andra iakttogs de av en samling svartbrokiga kor som lunkade efter bilen innanför stängslet. Plötsligt brast de ut i ett våldsamt romande, och Julius vände sig förskräckt om. "Ta det lugnt, det är bara några kor!" skrattade Cornelia. Julius betraktade korna med stor misstänksamhet. Vad lustig han är med alla sina barnsliga föreställningar, tänkte Cornelia och log för sig själv. Och vansinnigt gullig! Konstigt nog var hon inte alls rädd. De var trots allt på jakt efter en hänsynslös mördare och Julius var knappast att räkna med i skarpa situationer. Ändå kände hon sig fullkomligt trygg i hans sällskap. Och behövd och eftertraktad och modig – ibland rent av älskad. Det var något som hon själv inte kunde förstå eftersom Julius aldrig visade henne någon kärlek. Men Cornelia brydde sig inte om vad han påstod sig tycka eller känna. Hon litade bara på sina egna känslor, och på den där förnimmelsen av att hon av någon anledning hade givits ett uppdrag – av gud, försynen eller stjärnorna i himlen. Det uppdraget var att viga sitt liv åt Julius, att älska honom och vårda och ta hand om honom och lotsa honom genom livets alla labyrinter och vedermödor. Det var en besynnerlig känsla, kanske snarare ett kall. Och allt som oftast ett närmast oöverstigligt åtagande.

Rätt vad det var skrek Julius till. "Stanna bilen!" Han satt fortfarande vänd mot kohagen. "Vad är det?" undrade Cornelia förvånat. "Där!" flämtade Julius upphetsat. "Där uppe i backen! Ser du?" Cornelia tittade ut över ängarna. Allt hon såg var mörker. Hon lät blicken vandra över omgivningarna, om och om igen tills hon var förvissad om att Julius hade sett i syne. "Det finns inget därute", sade hon till sist. "Det var nog bara en stjärna eller ett flygplan." Julius blev arg. "Jag vet vad jag såg!" snäste han. Sedan vände han sig mot Cornelia och grimaserade: "Börjar du få kalla fötter, eller?" Cornelia suckade, vände sig om och tittade ut över fälten igen. Julius var fullständigt hopplös när han fick en idé på hjärnan. För ett ögonblick övervägde hon att köra tillbaka till staden. Sedan tänkte hon att då skulle han väl kasta sig ur bilen och göra sig illa och bli liggande i diket eller irra runt alldeles ensam i mörkret och kylan på den här gudsförgätna platsen. Ensam kanske, bortsett då från mördaren. Vem visste var han höll hus? Nej, de fick allt leta vidare tills Julius tröttnade eller kom på andra tankar. Hon stirrade ut i mörkret med trötta ögon. Då fick hon plötsligt syn på ett ljus som fladdrade till för ett ögonblick. "Ser du!" ropade Julius. "Ser du? Jag hade rätt!" Jo, erkände Cornelia, han hade faktiskt rätt. "Det ser ut som en skylt av något slag", fortsatte Julius. "Kör vidare, det måste finnas en avtagsväg längre fram!" "Men såg du verkligen vad det stod på skylten?" undrade Cornelia misstroget. "Jag såg tre bokstäver, det räcker!" svarade han självsäkert. "T E A! Hur många andra namn tror du börjar på de bokstäverna?" Det var ingen idé att argumentera och Cornelia fortsatte framåt, även om hon tvivlade på att Julius kunde se vad som stod på skylten som var långt borta och bara lös i några sekunder åt gången. Efter någon kilometer kom de fram till en liten avtagsväg som ringlade sig genom kohagen och upp i backarna. "Släck ljuset!" befallde Julius. Cornelia stönade. Det var omöjligt att se handen framför sig i det kompakta mörkret. Hur skulle hon kunna följa vägen utan lyktor? Men hon gjorde som hon blev tillsagd och fortsatte i snigelfart uppför den lilla grusvägen. Skylten blixtrade till igen och lyste upp det omgivande landskapet länge nog för Cornelia att bilda sig en uppfattning om den återstående vägsträckan. De var ganska nära nu och hon konstaterade till sin häpnad att Julius hade rätt: på skylten stod faktiskt Teaterhuset. Men vad väntade där framme? Vilka hemligheter gömde sig på ett ställe med ett sådant namn? Hon kände en ilning utmed ryggraden och greps av fruktan. De var trots allt en mördare i hälarna. Men hon ville inte erkänna sin rädsla inför Julius. "Var inte rädd nu", sade hon till honom och svängde av bakom en lada som stod intill skylten. "Du vet att jag alltid finns vid din sida."