Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 2

De hade kommit fram till en gammal bondgård, eller snarare en samling fallfärdiga ladugårdar som omgav en lerig gräsplan. Efter att försäkrat sig om att bilen stod i skuggan av skylten började de vandra upp mot gårdsplanen. De gamla byggnaderna såg spöklika ut i mörkret med sina trasiga tak och glesnade väggar. Längst uppe vid takåsen där fönster en gång hade suttit gapade stora, svarta hål i gavlarna. Genom detta enda, vidöppna öga kastade ladorna hotfulla blickar på omgivningen, som om de hade varit cykloper – de enögda jättar som enligt den grekiske historieskrivaren Hesiodos skapade åskan och blixten och gav dem åt Zeus så att han kunde nedkämpa titanerna. Cornelia visste inget om dessa varelser, men ladugårdarna var tillräckligt skrämmande på egen hand. Inifrån dem hördes märkliga ljud när vinden satte lösa plankor, gamla plåtburkar och rostiga maskindelar i rörelse. Det var bara en svag sommarbris, men den räckte för att ställa till med en mindre konsert på gårdsplanen. Cornelia funderade över hur det måste låta när höststormarna rev och slet i de stackars skelettlika byggnaderna. Längst bort fick hon syn på en lada som skiljde sig från de andra. Den var betydligt större, faktiskt enorm, och vilade på en rejäl stengrund. Dessutom var den nyrenoverad och kunde stoltsera med både isolerade fönster och hela, nymålade brädor i fasaden. Inte heller kunde hon se några luckor i tegelpannorna på taket. Cornelia tänkte att detta var nog den största, mest gedigna, pråligaste, lyxigaste, vackraste ladugård som hon någonsin hade sett. Hon hade visserligen inte sett särskilt många, men den stolthet med vilken denna byggnad bar upp sitt tak, och den resning med vilken den betraktade sina skamfilade kusiner gjorde att hon beslöt sig för att detta minsann var kungen bland ladugårdar.

Julius och Cornelia vandrade sakta över gårdsplanen och gjorde långa skuggor när skylten med stor oregelbundenhet beslutade sig för att lysa i några sekunder. Plötsligt hörde de ljudet av en bil som närmade sig på vägen. De blev både skräckslagna och villrådiga och stod som förstenade en liten stund innan Cornelia fick syn på en stor regnvattentunna som stod vid ena gaveln på den stora ladugården. Hon tog tag i Julius och drog honom med sig och sprang mot ändan av huset där de kröp ihop bakom tunnan. Julius skämdes över sin rädsla. Vad hade han att frukta? Han levde ju, och kunde aldrig mer dö. Till skillnad från Cornelia. Han greps av en besynnerlig lust att blotta sig för de ovälkomna gästerna, att ställa sig i vägen för dem och därigenom skydda henne. Där, framför dem, barbröstad, skulle han kämpa med samma vilja och beslutsamhet som den Horatius som en gång räddade Rom från etruskerna genom att modigt försvara den enda bron över Tibern. Han var för övrigt också enögd. Nej, Julius hade inget att frukta. Men varför denna bisarra önskan att skydda Cornelia? Han tänkte efter. Lusten hade varit alldeles spontan, självklar, opåverkad av tankekonstruktioner. Nu måste den rationaliseras, annars gick den inte att förstå. Efter en liten stund slog det honom: han brydde sig naturligtvis inte om Cornelia, men han kunde inte riskera att hon, om hon verkligen dog, också skulle förvandlas till levande. Den risken var förvisso att betrakta som minimal, men livet (eller snarare då döden) hade dragit Julius vid näsan alltför många gånger och han tog inte längre några risker. Han kände sig lättad. För ett ögonblick hade han trott sig gripen av vansinne när han vidkändes den där lusten att slåss för Cornelia. Nu förstod han hur allt hängde samman. Han skrattade inombords. Det gäller att tänka både snabbt och rätt. Det var skönt att veta att han hade bestått provet. Likväl beslutade han sig för att inte ge sig till känna. Det kunde hända att de ovälkomna gästerna hade Angelica med sig, och även om Julius själv kände sig osårbar visste han inte hur det förhöll sig med henne. Bäst alltså att ligga lågt. Nu var bilen helt nära och plötsligt dök den upp bakom ladugårdarna och lyste upp gårdsplanen med sina starka lyktor. Den brummade och stånkade sig fram över grästuvorna och lervällingen och stannade framför den lilla trappan i mitten av den stora byggnaden, ett tjugotal meter från tunnan där Julius och Cornelia låg gömda. Strax därefter steg två män ur. Den ene av dem kände de genast igen. Han bar samma svarta, fotsida kappa, samma svarta scarf över munnen och ansiktet, och de små ögonen glödde lika röda som tidigare på kvällen. Det var helt enkelt mannen som hade mördat gubben i butiken och kidnappat Angelica.

Julius blev utom sig av raseri. Den stora släggan begynte bearbeta städet i smedjan djupt nere i hjärnans mörkaste prång och gränder, och snart flammade hatet upp och satte eld på hans själ. Ljudet av slagen växte i styrka tills hela huvudet ekade och gjorde honom rusig och fick honom att vilja kasta sig över den svartklädda uslingen och nedkämpa och döda honom. Han kände sig oövervinnerlig, och han var som sagt övertygad om att han inte hade något att frukta. Han var redan bland de levande, och sådana kunde ju inte dö. Och om han, mot all förmodan och allt förnuft, fortfarande befann sig i dödsriket, ja då skulle döden (liksom han hade begripit långt tidigare) bara göra honom levande en gång för alla. För ett ögonblick var han på väg att blotta sig, men så kom han att tänka på Cornelia och det där underliga – om än fullt logiska – resonemanget som han tidigare hade utvecklat, och han ville absolut inte ta risken att också hon skulle göras levande och därför valde han till sist att besinna sig. Dessutom hade han ingenting att slåss med. De båda männen skyndade uppför trappan och försvann in i byggnaden efter att ha låst upp dörren. Den andre var liten och satt och påminde om en rugbyboll med sina alldeles för korta och spinkiga ben som bar upp en väldig kroppshydda. Denna kröntes i sin tur av ett axelparti som var skrattretande smalt i förhållande till resten av bålen. Ett tjockt, blodsprängt, hårlöst bulldogliknande huvud bredde ut sig över axlarna och tryckte ned dem i bröstkorgen och gjorde formen komplett. Julius hade aldrig intresserat sig för bollspel, men när han såg den här "bollen" greps han av en våldsam lust att sparka på den med all sin kraft, om och om igen tills luften gick ur den.

Men återigen lade han band på sin ilska. "Jag måste ta mig in på något sätt", väste han och lyckades både resa sig och ta sig utom räckhåll för Cornelia innan hon kunde göra något för att hindra honom. "Var försiktig, dumskalle!" viskade hon förtvivlat, men Julius var redan framme vid trappan och hörde henne inte. Genom ett litet fönster i dörren kunde han se in i lokalen. De båda männen stod och samtalade vid ett bord inte långt därifrån, men Julius kunde inte höra vad de sade. Plötsligt vände de sig om och började gå mot dörren och han skyndade nedför trappan och tillbaka till tunnan. "Vill du ta livet av oss, eller?!" fräste Cornelia. "Håll tyst och försök se vart de tar vägen", snäste Julius. De båda männen gick runt bilen och öppnade bagageluckan och drog fram en stor låda som såg ut att vara väldigt tung. Men Julius visste av erfarenhet att åtminstone den svartklädde var mycket stark. Han tog också ensam lådan i famnen och bar bort den till en av de andra ladugårdarna utan besvär. Rugbybollen följde flåsande efter och Julius tänkte att han var nog inte lika stark. När de båda männen hade försvunnit in i den mest fallfärdiga byggnaden såg Julius sin chans. Nu gällde det. Om han inte lyckades ta sig in i huset kanske han aldrig skulle få se Angelica igen. Och vad var det då för mening med att höra till de levande? Han reste sig upp och sprang bort mot trappan. Cornelia brydde sig inte om att protestera. Hon visste att det var meningslöst. I stället slöt hon ögonen och bad till gud att han skulle skydda honom. När hon öppnade dem igen var Julius försvunnen.