Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 2

Till sist bestämde han sig för att ta livet av sig. Beslutet gjorde honom upprymd och han började genast fundera över lämpliga tillvägagångssätt. En kula för pannan, det var en smidig lösning. Precis som mammas farfar hade gjort innan socialisterna bröt sig in i slottet för att lyncha honom. Men Julius hade inget skjutvapen. Dessutom var det en sölig metod som vanställde kroppen. Och Julius ville lämna livet med både yttre och inre värdighet. Av samma skäl valde han bort att kasta sig framför tåget. Men vatten då? I drömmen hade han sjunkit genom havet ända till botten och först därefter påbörjat sin vandring mot det stora ljuset. Ja, vattnet och havet, det var nog lösningen. Julius valde ut en lämplig dag och sedan satte han sig före att avsluta sina affärer. Han betalade alla utestående räkningar och avslutade sitt bankkonto. Däremot glömde han att säga upp hyreskontraktet. Allt eftersom den stora dagen närmade sig blev han på allt bättre humör. Han pratade och skrattade med kunderna, visslade allt som oftast bakom disken och var till och med trevlig mot Cornelia när hon kom förbi. Hon log mot honom, till och med rodnade ibland. Han skrattade inombords. Tänk om hon bara visste! För en gångs skull satt han där själv med ödet i sin hand. Inte Cornelia. Hon skulle bli så förvånad! Och arg, och besviken. Blåst på konfekten och slottet och allt det där. Rätt åt henne! Han nästan sprack av längtan efter den stora dagen och havet och de stora vågorna och färden till botten och det underjordiska rummet och vandringen mot flickan och elden och det stora ljuset. Och så kom den. Julius steg upp tidigt på morgonen, åt en lätt frukost och avslutade ett brev – ett slags testamente – där han framhöll att alla hans ägodelar skulle brännas. Sedan packade han ryggsäcken med några smörgåsar, frukt och en varm tröja. Han skulle förmodligen bli hungrig under resan och det blåste säkert kallt vid havet. När han hade avslutat alla bestyr ringde han efter en taxi till busstationen. Sedan gick han omkring i rummet en sista gång och sade farväl till alla de böcker och ägodelar som hade betytt så mycket för honom i livet. För första gången kände han en viss saknad. Han torkade bort några tårar ur ögonen, låste dörren bakom sig och gick ut till den väntande droskan.

Resan till havet tog ungefär en timma. Det blåste och regnade därute och när han steg av bussen satte han genast på sig den tjocka tröjan. Han gick ned på stranden och blickade ut över det skummande havet. Vinden tilltog i styrka och snart skulle omständigheterna vara perfekta. Han hade omsorgsfullt valt ut platsen där han skulle anträda sin vandring. Det var en långgrund sträcka där han fortfarande bottnade ett hundratal meter ut i vattnet. Ungefär när det stod honom till halsen försvann botten emellertid i en grav som var flera tiotals meter djup. Där skulle starka strömmar snabbt föra honom ut till havs och ned i djupet. Därefter fanns ingen återvändo. Han hade märkt ut den exakta platsen på en karta. Den låg ett par hundra meter längre bort. Medan han gick där i vågsvallet utmed stranden betraktade han alla sandslott som barnen hade byggt dagen innan när solen sken och det var varmt i luften. I dag återstod inte mycket av dem. Nej, så går det med de slott som man bygger i livet, tänkte han. Men själv var han äntligen på väg mot det stora slottet, det som låg på andra sidan, bortom livet och mörkret. Efter all denna tid, efter all denna meningslösa intighet. Barnen hade avundats honom om de hade vetat. Till sist var han framme. Han tog av sig ryggsäcken och gömde den bakom en sten. Sedan gick han ned till strandkanten. Bäst att ta av sig skorna, tänkte han. Annars riskerade han att fastna i leran där nere på botten. Han drog sig till minnes att han hade varit barfota i drömmen. Nåväl, det var bra skor, de skulle säkert komma någon annan till nytta. Han ställde dem åt sidan och började gå ut i havet. Det kalla vattnet steg runt hans fötter, vrister, vader och lår tills det nådde honom till midjan. Då stannade han upp och vände sig om. Han hade kommit ett femtiotal meter ut i havet och på stranden syntes inte en människa. Det regnade allt häftigare och den tilltagande vinden fick vågorna att skölja över bröstet och axlarna. Han huttrade i kylan och det var svårt att ta sig fram genom vattenmassorna. Allt oftare lyftes han från botten av vågorna. Men viljan var obruten och efter ha hämtat andan fortsatte han sin vandring.


Till sist var han där. Vattnet nådde honom till halsen och han kände hur strömmarna ryckte och slet i kroppen som hyenor som slåss om ett kadaver på savannen. Han letade med tårna bland tång och stenar och småkrabbor tills han nådde fram till kanten. Någonting rörde vid foten och han kände ett visst obehag. Han tvekade. Kunde detta verkligen vara vägen till ljuset? Dyn och leran och snäckorna och musslorna och djupet som snart låg under honom? En våg sköljde över hans huvud och kastade honom bakåt så att han tappade fotfästet. Han hade förflyttats litet åt sidan och när han satte ned foten igen var botten annorlunda: slät och sandig och riktigt behaglig att sjunka ned i. Han kämpade sig framåt igen, denna gången ända till kanten med hela kroppen. Där, framför honom, öppnade sig paradiset. Återigen greps han av tvivel. Tänk om drömmen inte var sann? Tänk om han sjönk till botten och blev liggande där och flöt upp igen efter ett halvår och såg ut som ett sådant där äckligt vattelik som han hade sett på tv en gång? Han gungade med kroppen fram och tillbaka över kanten. Flera gånger höll han på att sugas ned i djupet av strömmarna. De bar på mäktiga krafter och lockelsen att ge sig åt dem blev större för varje gång de grep tag i honom. Som en drog där varje injektion bara ökade begäret. Han betraktade horisonten, och himlen där solen plötsligt skymtade fram mellan de uppspruckna molnen. Vad gör väl det om jag flyter upp om några månader, tänkte han. Eller det som är kvar av mig. Ljuset fanns där långt innan jag föddes och då var jag en del av det. Utan kropp. Varför inte i döden? Han slappande av och gjorde sig beredd att låta strömmarna föra honom med sig när de passerade nästa gång. Vågorna tog tag i kroppen och han förlorade kontakten med botten. Han släppte luften ur lungorna i en utdragen suck. Snart skulle bojorna vara lösta.

Då hörde han plötsligt hur någon ropade till honom från stranden. Julius blev alldeles stel. Det var Anne-Margretes röst. "Hallå, du därute, du har glömt din ryggsäck på stranden!" skrek hon. Men hur var det möjligt? Hon var ju död! Han hade själv sett dödsattesten. Strömmarna grep tag i honom och drog ned honom under vattnet. Julius drabbades av panik och kämpade med armar och ben för att komma upp till ytan. Men han sjönk bara längre och längre ned och snart hade han inget syre kvar i lungorna. Han kastade ut handen i ett sista försök och lyckades få tag med fingrarna om ett litet klippsprång i branten. Med stor möda kämpade han sig upp till kanten där han tog sats och sköt ifrån med sina sista krafter. Till sist bröt han igenom vattenytan och när han tog det första, intensiva andetaget kändes det precis som det hade gjort när han i drömmen landade i bassängen i bergrummet – befriande! Vågorna förde honom in mot land igen och han kunde höra Anne-Margretes röst: "Skynda dig upp innan någon tar den!" Han öppnade ögonen. Och tappade andan. Där, på stranden, stod hon och viftade med armarna – inte mor, utan kvinnan i drömmen, prinsessan med vilken han hade vandrat rakt in i det stora ljuset. Hon bar samma vita klänning, och det långa, vackra håret glänste i det allt starkare solljuset. De små vita, mjuka händerna var som briljanter som glittrade mot himlen när hon förde dem fram och tillbaka i luften. Jo, det var hon. Han var ännu långt från stranden och han kunde inte urskilja några detaljer, men han visste att det var hon. Med samma självklarhet som han hade vetat det i drömmen. Han kände det i magen, i benen, fötterna, händerna, bröstet, halsen, armarna och huvudet – ja, med hela sin existens. Egentligen kunde han inte simma, men nu lärde han sig raskt i sin iver att komma närmare stranden. Kanske var detta också en dröm, tänkte han. Kanske hade han faktiskt dragits ned i djupet, sugits genom leran, tvättat av sig och tagit på sig kläderna utan att han visste om det. Kanske var det med döden som det är med att somna: man vet aldrig när det händer. "Skynda dig nu, vet jag!" ropade flickan från stranden. Mors röst i den flickans kropp. Då hade hon alltså rätt! Kroppen skälvde och skakade. Ja, detta var hon – det stora ljuset, prinsessan, alltings mening! Men var han död eller levande, funderade Julius. Spelade det alls någon roll? Oavsett om han var död eller levande eller drömde var han åtminstone vid något slags medvetande. Och världen var underbar! Hon ropade till honom igen och han sköt fram huvudet genom en våg och såg den vita gestalten framför sig. Himmelriket! Sedan sköljde en ny våg över honom. Kroppen slog i sanden och vattnet räckte honom plötsligt inte längre än till knäna. Han körde fast i botten och stack huvudet genom vattenytan. Stranden var alldeles öde, tom och innehållslös. Bortsett då från ryggsäcken som stod mitt framför honom, bredvid skorna. Hon hade ställt den där. Den vita flickan med det glänsande kastanjebruna håret. Prinsessan, ljusets gudinna. Men själv var hon inte längre där. Julius lade sig på rygg i vattnet och lät vågorna skölja över kroppen. Det verkade inte finnas något slut på hans elände.