Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 3

Julius stod som förstummad mitt på golvet i den svagt upplysta lokalen och betraktade alla märkvärdiga ting som omgav honom. Från dörren på framsidan löpte en gång rakt igenom byggnaden till en annan dörr på baksidan. Mitt i gången stod en stor glasbur, flera meter hög och minst en och en halv meter bred. Glasburen vilade på en plåtlåda och i mitten av den satt en stor tratt som ledde in i maskinen. Bredvid den, på ändan av en hylla, hängde ett stort svärd, över en meter långt. Märkvärdigt! Från gången i mitten utgick långa rader av hyllsystem fullastade med all möjlig rekvisita: från alla tidsepoker, från alla världsdelar, från alla professioner, från alla sorters ämbeten, från alla kulturer, från alla samhällsklasser, från alla religioner, från alla vetenskaper, från alla ideologier, och från alla filosofiska riktningar. Av sådant som hörde till männens värld och sådant som hörde till kvinnornas, av sådant som hörde till barndomen och sådant som hörde till vuxenlivet, av sådant som hörde till de trosvissa och sådant som hörde till de otrogna, av sådant som hörde till människornas värld och sådant som hörde till djurriket, av sådant som hörde till sanningen och sådant som hörde till lögnen, och av sådant som hörde till de levande och sådant som hörde till de döda. Julius häpnade inför detta överflöd, han snurrade runt och kastade huvudet fram och tillbaka och upp och ned och betraktade allt och inget på samma gång. Plötsligt låg hela världen för hans fötter och bara väntade på att han skulle utforska den. Men var skall man börja när man vill utforska något som förefaller oändligt? Med dödsmaskerna som kastade tomma blickar mot honom från de översta hyllplanen? Eller med de blodtörstiga rovdjuren (lyckligtvis uppstoppade!) som rastlöst vankade av och an uppe på loftet? Eller med de praktfulla regalierna som skimrade av arrogans och maktfullkomlighet på en egen hylla i ena ändan av huset?

Intresset ljuger inte, som Karl Marx en gång påpekade, och när Julius fick syn på den välsorterade vapenavdelningen skyndade han genast dit. Där fanns allt: långbågar, stridsyxor, hillebarder, armborst, korta romerska svärd och långa normandiska med tvåhandsfattning, slungor, kastmaskiner, alla sorters spjut, spikklubbor, till och med en stridsvagn av det slag som arierna använde för att invadera Babylon och som gjorde hyksosfolket till Egyptens herrar för tretusenfemhundra år sedan. Och där fanns naturligtvis alla sorters moderna vapen: musköter och bakladdare, äldre repetergevär som Winchester och Henry, Mauser, Enfield och Husqvarna, kulsprutepistoler (han hade alltid önskat sig en gammal Thompson!) och automatkarbiner, pistoler och revolvrar av alla de slag, en Gatlingkanon som stod bredvid en amerikansk M-60 och den tyska MG-42:an från andra världskriget som fortfarande var i bruk på sina håll, handgranater, lätta kanoner, bombattrapper, truppminor och personminor, sprängdeg (både Semtex och C4), bajonetter, djungelknivar, fjäderbatonger, knogjärn, pansarvärnsrobotar och eldkastare. Bland annat. Men Julius visste vad han letade efter och längst ned på en av hyllorna hittade han till sist sitt drömvapen: en dubbelpipig hagelbössa av det italienska märket Beretta som, om man avfyrade båda piporna samtidigt och använde de större patronerna med en laddning som bestod av tjugo stycken grova blyhagel, på nära håll blåste innandömet ur en människa. Den skulle nog göra hål också i en svartklädd och likblek änglaskändare.

Julius stod och fingrade på vapnet när de båda männen plötsligt återvände. I sin fascination över alla underbara ting som omgav honom hade han för ett ögonblick glömt bort både dem och Angelica och Cornelia och Anne-Margrete och allt annat som livet hade givit honom anledning att minnas. Nu greps han av panik och förbannade Cornelia för att hon inte hade gjort honom sällskap. Hon kunde lastas för allt: det var hennes fel att mamma hatade honom, det var hennes fel att gubben hade blivit mördad, och det var hennes fel att Angelica hade blivit kidnappad. Nu var det också hennes fel att hon inte var där för att rädda Julius ur den knipa som han själv hade försatt sig i. Männen kom närmare och Julius fick tårar i ögonen och svettades och var nära att skrika när han fick syn på en Stalinorgel som stod intill väggen. Där, bakom den gamla helvetesmaskinen som en gång hade dränkt Hitlers arméer i störtfloder av Katjusjaraketer, beslutade han sig för att söka skydd. Trots att lokalen var överlastad med allsköns märkvärdigheter var akustiken god och han kunde utan vidare höra vad de båda männen talade om. "Jag har ännu ett ärende att uträtta innan dagen är till ända", sade den ene till den andre. Julius kände vreden flamma upp inombords igen. Det var den svartklädde som talade med samma mörka, bottenlösa röst som i butiken tidigare på kvällen. "Jaså, jaha…" svarade Rugbybollen och kraxade som en skadskjuten kråka. "Och vad kan det vara?" undrade han. "Ja, om herrn inte misstycker förstås…" skyndade han sig att tillägga. Julius tänkte att han var en sådan där inställsam figur som kryper för herrarna på dagen och ägnar nätterna åt att lägga bomber i deras toalettstolar. "Inte alls!" svarade den svartklädde. "Det angår dig också. För en tid sedan lyckades jag komma över en dyrgrip som jag länge har haft ögonen på." "Vad kan väl det vara?" kraxade Rugbybollen som en frågvis barnunge. "En kvinna", svarade den svartklädde. "En kvinna?" utbrast Rugbybollen förbryllat. "Men vad skall herrn med henne till?" "För satan, din gamle eunuck!", skrockade den svartklädde. "Vad har man kvinnor till?"

Rugbybollen tänkte efter i några sekunder. "Att koka té på kvällarna?" försökte han till sist. "Dumskalle!" utbrast den svartklädde. Rugbybollen tänkte efter igen. "Att tappa upp morgonbadet då?" "Idiot!" fick han till svar. "Men vad skall ni då göra med henne?" utbrast han förtvivlat. "Din förbaskade mulåsna", suckade den svartklädde. "Du begriper visst ingenting! Nåväl, låt oss gå vidare. Den här kvinnan är en ängel." "En ängel?" kraxade Rugbybollen, men nu en oktav högre än tidigare. "Jamen då förstår jag!" "Utmärkt, min vän!" utbrast den svartklädde, glad över att ha funnit ett ämne som de båda kunde förhålla sig till. "Hon är alltså en ängel", fortsatte han. "Den vackraste, mest förtjusande och tillgivna, godhjärtade och ärligaste lilla ängel du kan tänka dig!" Rugbybollen kacklade som en höna och det dröjde en liten stund innan Julius begrep att han förmodligen skrattade. "Ja, du vet vad jag menar!" sade den svartklädde och kostade på sig ett litet skratt för egen del som i all sin återhållsamhet fick hyllorna att svaja som en hängbro i stormvindar. Rugbybollen kraxade instämmande, fortfarande en oktav upp. Sedan fortsatte han att kackla. "Hur som helst så återstår en liten detalj innan jag helt säkert har den där lilla oförstörda själen i min hand." "Och vad skulle det vara, herrn?" undrade Rugbybollen. Han hade återgått till att kraxa i de nedre registren. "Jo förstår du, det arma livet är av den där godtrogna och allvarsamma sorten som tror att människorna har en fri vilja och att de kan använda den till att göra goda gärningar mot varandra." "Talar vi om en skyddsängel?" undrade Rugbybollen. Den svartklädde nickade instämmande och Rugbybollen började återigen kackla ett par oktaver högre. "En skyddsängel som har gjort ett stort misstag", fortsatte den svartklädde. "Ett misstag som hon fruktar har kostat henne himlens förtroende." "Så?!" flämtade Rugbybollen. Han började bli upphetsad. "Ja, hon har helt enkelt förälskat sig i mig. Du vet väl vad förälskad betyder?" frågade den svartklädde. Rugbybollen undslapp sig ett gurglande läte som med litet välvilja kunde tolkas som ett ja. Den svartklädde tittade misstroget på honom innan han fortsatte: "Jag har all anledning att tro att hon våndas över sin kärlek, hon är en sådan varelse. Men jag vet inte säkert. Däremot vet jag att himlen inte känner till vår förbindelse. I himlens ögon har hon alltså inte begått något misstag. Ännu. Men vetskapen om sina egna känslor ger henne förmodligen skuld, och den sten som skulden lägger på hennes hjärta är så tung att hon får för sig att både himlen och hela världen känner till hennes inbillade förbrytelse.Vilket naturligtvis inte är sant. Och även om så vore är hon förmodligen mycket strängare mot sig själv än himlen någonsin skulle vara."

"Skuld och synder, misstag och förbrytelser!" utbrast Rugbybollen. "Än känner hon det ena, än är hon alldeles oskyldig till det andra! Jag begriper faktiskt inte vad herrn talar om!" Den stackars karlen lät fullständigt uppgiven. Julius misstänkte att han skakade på huvudet, för plötsligt hördes ett klafsande ljud som förmodligen uppstod när de tjocka, fettstinna hudlagren kastades fram och tillbaka. "Idiot!" fräste den svartklädde. "Jag talar om vad hon tror och vad jag vet. Så länge hon tror att hon har förbrutit sig mot himlen kan jag få henne till vad som helst. Men jag vet att hon inte har gjort något fel. Hon är godtrogen men inte dum, och förr eller senare begriper även hon hur det ligger till. Och då har jag förlorat henne! Jag måste alltså under den tid jag har till mitt förfogande lura henne att begå ett verkligt misstag, en förbrytelse så stor att den inte går himlen förbi!" Rugbybollen hade börjat hänga med igen. "Och hur har herrn tänkt sig att gå till väga?" kraxade han nyfiket. "Jo förstår du", började den svartklädde och lät som en gammal folkskolelärare. "I ett litet hus på en kulle i andra ändan av staden sitter just nu en man och våndas och dricker och lider och våndas och dricker och gråter och våndas och lider och dricker, och dricker och lider och våndas och gråter och dricker och fuktar tungan i bägaren med självömkan och njuter av den bitterljuva sötman ända tills gryningen då han stoppar hagelbössan i munnen och skjuter bort alla våndor för gott. Det är åtminstone hans avsikt. Vad han inte vet är att han kommer att misslyckas." "Hurså?" undrade Rugbybollen. Allt prat om död och sorg och ondska och elände gjorde honom upprymd, och han flåsade och kraxade och kacklade på samma gång. "Jo förstår du, när han väl kommer sig för att plocka fram den där bössan – alltså när glaset är lika tomt som checkkontot och kärlekslivet och han på allvar inser att döden är allt av värde som återstår – då har vår lilla vän redan sett till att byta ut de skarpa patronerna i bössan mot lösa. Bang! Det enda den stackars kraken riskerar att drabbas av är en hörselskada att lägga till sina redan övermäktiga bördor. Som om det skulle vara en god gärning!" Rugbybollen kacklade.

"Nåväl", fortsatte den svartklädde. "I kväll skall jag besöka henne, och vid lämpligt tillfälle kommer jag byta ut hennes lösa skott mot ett par skarpa som jag tar med mig härifrån. Sedan kommer hon i sin tur att byta ut de skarpa patronerna i gubbens bössa mot ett par andra, lika skarpa, som hon har i väskan – patroner som hon alltså tror är lösa. Bang! Och gubben finns inte mer, och inte heller hans våndor och sorger och besvikelser och spritproblem och sexuella frustrationer och professionella tillkortakommanden och misslyckade relationer och ständiga känsla av otillräcklighet. Det finns faktiskt ingenting kvar, när jag tänker efter!" Rugbybollen kraxade förtjust långt uppe i registren. "Och sedan är olyckan fullständig!" konstaterade den svartklädde triumferande. "Vår stackars ängel har begått en oerhörd förbrytelse, och hon kommer att lasta sig själv för händelsen och klandra kärleken till mig som fördunklade hennes omdöme, och den kärleken, som hon ännu bär i sitt hjärta, kommer att svartna och förtvina och förvandlas till en fruktansvärd plåga som gör henne till en viljelös geléklump i mina händer, och kanske till sist ett fruktansvärt redskap i ondskans tjänst! Är det inte bra?" Den svartklädde var full av beundran inför sin egen förslagenhet, liksom Rugbybollen som tjöt som en gris med en skadskjuten kråka och ett par hönor i halsen. Mörkrets furste och hans väpnare var på god väg att foga ännu en förlorad själ till sin redan digra samling.