Bok 1: "Julius". Kapitel 3, del 4

"Det gäller att tänka både snabbt och rätt", mumlade Julius för sig själv där han låg och tryckte bakom den gamla Stalinorgeln. Angelica levde alltså fortfarande och hon befann sig någonstans i staden och hon hade inte begått något oförlåtligt misstag, vilket den svartklädde hade fått henne att tro. Förälskad i honom – vilket löjligt påstående! Men det var förstås skönt att veta att han hade att göra med en idiot. Icke desto mindre var tiden knapp. I gryningen skulle allt vara över. Han tänkte och tänkte tills huvudet värkte utan att han fick några idéer. Till sist började han gråta. Så nära men ändå så långt borta. Han såg för sitt inre hur den där fyllegubben stoppade bössan i munnen och sköt bort inte bara sitt huvud och sina våndor utan också hans och Angelicas framtid. Det stora ljuset dränktes i ett hav av blod, hjärnsubstans och skallfragment. Jävla idiot, tänkte Julius. Varför skall han ta livet av sig? Han kommer ju bara att dö av det! Till sist bestämde han sig för att slåss för sin älskade. Han skulle ta ett stort svärd eller ett spjut eller en hillebard eller en spikklubba och driva genom kroppen och huvudet på den där uslingen. Rugbybollen betraktade han som ofarlig, men om han blandade sig i skulle han inte dra sig för att döda honom också. Han visste att han inte hade något att frukta. Ändå skakade han i hela kroppen. Besynnerligt! Tänk om den svartklädde kom undan, funderade han. Och gav sig på Angelica och skadade henne på något sätt! Ja, detta var vad som skrämde honom; detta var vad som fick honom att skaka av rädsla. Men vad annat kunde han göra? Om den svartklädde försvann och kastade Angelica i fördärvet utan att han hade gjort något för att hindra honom skulle han aldrig kunna förlåta sig själv. Han reste sig och smög fram bakom raketrampen och gick några steg uppför gången. De båda männen stod kvar vid bordet och småpratade. "Gå och hämta några hagelpatroner åt mig!" sade den svartklädde plötsligt till Rugbybollen. "Jag visst herrn, skall bli herrn!" kraxade väpnaren. "Var står de?" "Någonstans bortåt Stalinorgeln, tror jag", mullrade den svartklädde.

Julius blev alldeles kall. Han hörde Rugbybollen närma sig med tunga, klafsande steg. Vart skulle han nu ta vägen? Ljudet av stegen tilltog i styrka. Han vände om och tassade tillbaka till det gamla gömstället. På vägen tittade han sig omkring efter lämpliga vapen. Längst ned i en av hyllorna, helt nära Stalinorgeln och alldeles intill vapenskåpet där hagelbössorna stod, fick han syn på en mängd askar i olika storlekar. De var staplade på varandra i grupper. Under varje grupp satt en bit tejp där det stod vad askarna innehöll: 30/06, skarpa; 30/06, lösa; 7,62, skarpa; 7,62, lösa; .333, skarpa; .333, lösa. Det handlade om gevärsammunition, och där fanns uppenbarligen både skarpa och lösa patroner. Julius blev perplex, livrädd, kallsvettig, upprymd, fötvivlad, ledsen, oförvägen, och – av någon underlig anledning – beslutsam på en och samma gång. Hjärtat bultade så att det kändes som om det var på väg att slå sig ut ur bröstkorgen, och blodet rusade från hjärnan ned till fötterna och tillbaka igen med trycket hos en brandspruta. Han hade fått en idé. Vad skulle hända om han hittade askarna som innehöll skarpa och lösa hagelpatroner och flyttade om dem, funderade han. När Rugbybollen kom för att leta efter patronerna skulle han läsa på tejpbitarna, och när han såg att det stod "hagelpatroner, 20", skarpa" under en ask skulle han öppna den och plocka ur ett par patroner och ta dem med sig i tron att de faktiskt var skarpa. Fast de egentligen var lösa. Sedan skulle han ge dem till den svartklädde, som i sin tur skulle byta ut Angelicas lösa patroner mot dessa eftersom han också trodde att de var skarpa. Trots att de alltså var lösa! Och så småningom skulle Angelica stoppa dessa – således lösa – patroner i fyllegubbens hagelbössa, den som han i gryningen skulle stoppa i munnen för att skjuta bort huvudet och alla sina våndor, och sedan – bang! Där stod gubben med tinnitus för resten av livet. I dödsriket. Men det struntade Julius i.

Det var en alldeles utmärkt idé och den gjorde honom på ett sprudlande humör. Äntligen hade han på egen hand lyckats ta sig ur en knivig situation i verkliga livet. Åtminstone trodde han det tills han vaknade upp ur sitt translika tillstånd och hörde de där tunga, klafsande stegen släpa sig nedför gången intill. Det var bråttom! Julius sökte av varje hyllplan med ögonen, från vänster till höger, uppifrån och ned. Stegen kom allt närmare. Paniken spred sig från hjärnan och ut i blodet och lade beslag på kroppen och han förlorade koncentrationen och strukturen och letade alltmer slumpartat. Till slut irrade han med blicken över hela hyllsystemet utan att egentligen hitta någonting. Men då, just som han stod i begrepp att ge upp och ta till vapen – då stod de där, mitt framför ögonen på honom: två askar som båda innehöll stora hagelpatroner, den ena skarpa, den andra lösa. Därefter gick allt så fort att han senare hade svårt att minnas vad han egentligen gjorde. Men tydligen lyckades han både flytta om askarna och försvinna bakom Stalinorgeln innan Rugbybollen upptäckte honom, för när denne äntligen hade lyckats släpa sig till rätt hylla plockade han mycket riktigt fram två lösa hagelpatroner ur den ask under vilken det nu stod "hagelpatroner, 20", skarpa". Sedan släpade han sig tillbaka till sin svartklädde herre. Julius tyckte att det tog en evighet, och vid den tiden, och med tanke på Rugbybollens kondition, var det säkert en fullt rimlig uppfattning.