Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 4

Flickan var borta igen, och hoppet, och den lilla lycka som fanns i tanken på döden. Allt som återstod var livet. Och besvikelsen. Och tristessen. Och gubben och Cornelia. Kanske var detta ändå döden, tänkte han. Kanske var livet i själva verket den plats där prinsessan fanns. Men hur tog man sig dit? Han hade sett henne i drömmen, och två gånger därefter, när han trodde att han försökte ta livet av sig. Men kanske var det egentligen döden som han försökte komma undan. Eftersom han hade sett henne hade han förmodligen lyckats ta sig in i gränslandet mellan de olika tillstånden. Nu ville han nå ända fram. Han ville stå intill henne och fatta hennes hand och smälta samman med henne när elden i solens kärna slukade deras kroppar. Vad lustigt, tänkte han. Efter alla dessa år stod han där med svaret i byxfickan. Utan någon dramatik. Han och hon, det var naturligtvis atomernas sammanslagning. Det fjärde aggregationstillståndet. Tillsammans skulle de ge liv åt jorden och varandra. Han promenerade bort till järnvägen som löpte genom industriområdet nere vid ån. Tåget skulle nog göra jobbet, banka döden ur kroppen, pulvrisera det levande liket. Vad gjorde väl det om de fick skrapa upp resterna av kroppen från marken? De var döda, och han levde. Djävulens trälar i helvetet. De skulle aldrig få veta hur det kändes att leva. Men han brydde sig inte om dem, de hörde inte till hans värld. En gång i tiden hade någonting gått fel och han och mamma hade hamnat i dödsriket i stället för bland de levande, där de hörde hemma. Ja, mamma hade förstås varit där när hon var liten. Det var lustigt att tänka sig att hon hade levt och dött och sedan dött för att leva igen. Nu väntade hon där på slottet tillsammans med sin farfar. Och prinsessan, förstås. Socialisterna kunde ha dödsriket för sig själva, tänkte han när han klev upp på banvallen. Långt borta såg han tåget komma. Han ställde sig intill rälsen och väntade.

Tåget närmade sig med en hastighet av mer än hundra kilometer i timman. Ändå tyckte Julius att det rörde sig i snigelfart. Han kunde se att det var ett godståg med många tunga vagnar som drogs av två lok. Det var bra, då skulle kollisionen bli kraftfull och våldsam. Lämningarna av honom skulle efterhand sjunka in på många håll i marken, också långt borta från olycksplatsen. Man skulle aldrig återfinna alla kroppsdelar. Det var förvisso en snuskig metod, men han brydde sig inte längre om att göra ett vackert lik. Kroppen behövdes inte i livet. Där fick själen hela tiden en ny kropp i den ständiga omvandlingsprocessen i solkärnan. Beständighet och förändring på samma gång, så var livet förmodligen beskaffat. Det skulle han snart veta säkert. Han kände hur pulsen steg. Nu var tåget inte långt borta och han kunde se lamporna i duggregnet. Hjärtat bultade, stånkade och värkte och tycktes understundom slå volter därinne i bröstkorgen. Han var inte alls rädd, bara ivrig, exalterad och nyfiken. Han längtade till den andra sidan. Tåget var helt nära nu. Han kunde se skovlarna längst ned på loket. Lamporna bländade honom. När som helst skulle det vara framme. Han tog spjärn med foten mot stenarna i banvallen. Tutan tjöt och lokföraren viftade med armarna. Jo, det var synd att utsätta honom för detta, men det kunde Julius inte ta någon hänsyn till. Stora människor får aldrig låta sig styras av medelmåttorna. De levande måste få leva. Julius låste blicken vid fronten på loket. Tutan tjöt igen. Plötsligt skymtade han en vit gestalt i ena ögonvrån. Han tittade upp, och se, där stod hon minsann igen, prinsessan! Hon log mot honom. Julius log tillbaka. "Snart är jag hos dig", mumlade han för sig själv. Han såg hur hon ropade till honom, men det framrusande tåget dränkte alla andra ljud i ett praktfullt oväsen. Med prinsessan i blickfånget och tåget i ögonvrån gjorde han sig beredd att ta språnget. Leendet försvann från hennes läppar och hon såg nästan förtvivlad ut. Kunde hon inte vänta längre, undrade Julius och blev orolig. Och otålig. Han ville genast vara hos henne, innan hon försvann igen, kanske för gott. Han slängde sig ut över rälsen och hann nästan fram till andra sidan innan en ledstång på loket träffade honom i höften och slungade honom bort från banvallen. Över ett dike och en gammal mjölkpall och ett vattentråg där korna som betade på ängen brukade dricka. Till sist landade han nästan i famnen på prinsessan, det stora ljuset, alltings mening. Han tappade sansen för ett ögonblick, men snart vaknade han till liv igen. Han såg sig omkring och insåg till sin förskräckelse att världen inte hade förändrats. Allt var det samma, bortsett från att han blödde ymnigt ur såret i höften. Han slöt ögonen i förtvivlan och satte ned händerna i marken. Underlaget var mjukt och varmt, skönt, tryggt, underbart. Han tittade ned och fann till sin fasa att han grep om mage, bröst, ben och rumpa på den vettskrämda prinsessan. Ja, det var faktiskt hon. Hon låg under honom i sin vita klänning som snabbt färgades röd av blodet som strömmade från hans höft. Det kastanjebruna håret var alldeles tovigt och händerna var smutsiga av jord och lera. Han betraktade hennes mörka ögon. De var stora och runda och det fanns ett djup i dem som tycktes leda ända till livets källa. Ja, hon var livet självt. Och fastän han var alldeles förvirrad och inte begrep hur eller varför, var han i just den stunden lycklig för allra första gången i livet. Eller döden. Eller var han nu befann sig. Prinsessan var inte lika lycklig. När hon hade kommit över den värsta chocken lät hon huvudet falla tillbaka mot leråkern och suckade resignerat: "Detta fick inte hända!"

"Var är elden?" frågade Julius. "Vad menar du?" undrade kvinnan som fortfarande låg på marken. "Elden som du och jag skall vandra in i och där våra kroppar skall smälta samman till fullkomlighet! Var är den? Jag ser den inte." Kvinnan på marken strök Julius på armen. "Någon sådan eld finns inte." Hon log försiktigt mot honom. Julius rös av beröringen. Det kändes precis som när han var fem år gammal och satt i mammas knä och hon smekte honom och berättade om slottet och de vackra klänningarna och alla smyckena och prinsessorna. "Men du finns, och då måste också elden finnas", sade han upphetsat. "Du finns, jag ser dig – jag till och med rör vid dig! Alltså är detta livet, och livet är solens kärna!" Han tittade ut över landskapet som inte hade förändrats det minsta sedan han slängde sig framför tåget. Kvinnan reste sig upp och borstade av den vita klänningen som var blodig och full av lerfläckar. Sedan räckte hon handen till Julius som satt kvar på marken. "Kom så tar vi en promenad!" utbrast hon kamratligt. Julius fattade handen och reste sig. Kvinnan lade armen om midjan på honom och förde honom ut på ängen. Julius kände sig litet obekväm. Han hade aldrig tidigare varit så nära en främmande kvinna och han visste inte riktigt hur han skulle bete sig. Samtidigt kände han sig fullkomligt trygg. Detta var flickan i drömmen, kvinnan som ödet hade utsett att föra honom ut ur dödsriket och in i livet, det stora ljuset. Det fanns inget att vara rädd för. Han lade försiktigt armen om ryggen på henne och drog henne till sig. "Tänk vad konstigt", utbrast han efter en liten stund. "Vad då?" undrade kvinnan. "Att livet påminner så mycket om döden. Ja, till det yttre, menar jag. Världen omkring mig ser exakt likadan ut som den gjorde när jag var död." "Men du är inte död", påpekade kvinnan. "Nej, jag vet", svarade Julius. "Men alldeles nyss var jag det. Nu är jag i livet hos dig. Kan någonting vara mer underbart?" Kvinnan stannade upp och vände sig mot honom. "Julius", sade hon allvarligt. "Du har aldrig varit död. Du har alltid levat, du har bara inte vetat om det. Jag är här för att vaka över dig, inte för att du skall tro att jag är livet. Livet finns omkring dig!" Julius tittade på henne. Han älskade henne mer än någonsin. Hon var så finkänslig, så mån om att inte göra honom besviken. "Jag vet att du vakar över mig. Du har ju fört mig hit, till livet! Gubben är borta, och Cornelia, och mörkret och eländet där på andra sidan. Nu ligger det för alltid bakom mig. Tack vare dig. Ja, du har sannerligen vakat över mig!" Kvinnan suckade. "Det är inte riktigt som du tror, Julius. Följ med mig tillbaka till staden så skall jag visa vad jag menar." "Dig följer jag vart som helst", svarade Julius högtidligt. De vände tillbaka och gick över järnvägen och bort mot förortsområdet där Julius bodde. "Vad heter du?" undrade han plötsligt. "Du kan kalla mig Angelica", svarade kvinnan. Angelica. Julius formade bokstäverna i namnet med läpparna, smakade på dem, stoppade dem i munnen och tuggade på dem innan han till sist svalde dem. De rann genom strupen och ned i magen och fördes med blodomloppet ut i resten av kroppen och gjorde honom alldeles mjuk och varm. Angelica – den lilla ängeln. Ja, det var ett passande namn.