Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 5

Himlen var grå och det regnade. Gräset på ängarna var söndertrampat och lerigt och korna låg och slöade någonstans i ett hörn och såg ut som om de hade mjölkat färdigt för resten av livet. Fabrikerna litet längre bort spydde ut tjock svart rök som dödade både djur och människor. Bortom dem skymtade silhuetterna av de trista förortsskraporna där människorna gjorde sitt bästa för att inte gå under. Det var en skoningslös värld. Hård och smutsig, brutal och orättvis. Den gjorde ingen lycklig, men desto fler förkrossade. Julius Kaiser visste allt om den. Det var en värld som stängde in honom på sitt rum och hindrade honom från att leva, att vara i ljuset. Att älska och bli älskad. Det var en eländig värld. Dödsriket. Nu gick han där med armen om Angelica över samma eländiga ängar på väg mot samma eländiga stad i samma eländiga värld. Men han såg den inte längre. Han såg bara ett stort ljus omkring sig. Ett guldglänsande skimmer som sprakade och sken och brann med samma intensitet som elden där i solens kärna och spred ljus över världen och gav den livet tillbaka så att den äntligen kunde bli vad den alltid borde ha varit. Han klämde försiktigt med fingrarna om midjan på Angelica. Hon var så skör, så vacker, så behaglig att ta i. Skott och gnistor stod ur marken som raketer när han rörde vid henne. Hon var stickan som satte eld på honom. Tillsammans skulle deras kroppar lysa upp jorden. När han drog ned den förorenade luften som omgav honom i lungorna var det som att andas den renaste bergsluft. Det var skönt att vara levande! Efter en stund kom de förbi området där Julius och Anne-Margrete bodde när han var liten. "Se där Julius, boken står kvar!" utbrast Angelica och pekade mot ett stort träd en bit därifrån. Julius stannade upp och såg sig förvirrat omkring: "Vad? Vilken bok?" "Boken som du brukade sitta under när du var liten", förklarade Angelica. "Där du fick ro och tröst och sällskap i din ensamhet." Julius hörde inte riktigt vad hon sade. Han var fullt upptagen av det starka ljuset som tycktes genomtränga varje liten cell i kroppen. "Den boken växer i en annan värld, inte här", sade han frånvarande. "Den växer i dödsriket." Angelica stannade upp. "Nej, Julius", sade hon bestämt. "Den står där borta. Se!" Julius vände sig om men allt han såg var hängande trädgårdar, spegeldammar och vita marmorpalats. "Jag behöver inte den boken. Jag har dig, och ljuset, och livet." "Det är alltid bra att ha en plats för sig själv", sade Angelica uppmuntrande. "Någonstans att ta vägen när man är trött och ledsen och behöver hitta hem igen." Julius drog henne intill sig. "Jag har hittat hem. Jag har hittat dig. Du är allt jag behöver."

Angelica blev bekymrad. Julius var besvärlig. Det tycktes omöjligt att få honom att förstå vad hon menade. "Jag är inte lösningen på dina bekymmer", sade hon till sist. "Jag vet att du tror det, men så är det inte." "Jodå", sade Julius obesvärat. "Det vet jag att du är. Jag såg dig i en dröm och nu är du här. Ödet ville ha det så. Ödet ville att jag skulle leva, precis som mamma alltid sade." "Ja, det är sant", erkände Angelica. "Ödet förde oss samman. Men inte för att göra mig till ljuset i ditt liv. Jag är här för att hjälpa dig att finna ljuset i dig själv." "Du är ljuset i mig", vidhöll Julius. Angelica suckade. "Nej, det är jag inte. Jag kan aldrig vara något ljus för dig." "Och varför inte det då?" undrade Julius retsamt. Han kände sig oförvägen. "Ödet vill inte ha det så", svarade Angelica. De fortsatte framåt under tystnad. Mörkret föll hastigt, men molnen hade skingrats i skymningen och natthimlen lystes upp av en gulfärgad måne och ett pärlband av stjärnor. "Titta!" utropade Angelica plötsligt. "Där hör jag hemma!" Hon pekade med hela handen upp mot himlen. "Där är vi nu", sade Julius förtröstansfullt. "Nej", protesterade Angelica. "Dit kommer du aldrig. Du är på jorden och där kommer du alltid att vara. Du hör hemma på jorden!" Sedan blev hon nedstämd. "Jag däremot kanske aldrig kommer hem igen", snyftade hon. "Men vi är hemma!" konstaterade Julius förnöjsamt. Han tycktes omedveten om det faktum att Angelica hade tårar i ögonen. "Nej", sade Angelica irriterat. "Du är hemma men inte jag. Du och jag hör inte hemma på samma ställe. Jag är en ängel och du är en människa. Julius, jag är din skyddsängel!" "Jag vet", svarade Julius. "Jag såg dig i drömmen. Du hade vingar." De hade nästan kommit fram till butiken och huset där Julius bodde. "Du såg mig i en dröm", sade Angelica. "Men drömmar är inte på riktigt. Du måste tyda dina drömmar och lära av dem, inte leva i dem som om de vore verkligheten. Se dig omkring, Julius: det här är din värld och ditt liv. Min uppgift är att vaka över dig, att leda dig genom livet och att göra dig nyfiken på den världen. Inte att vara ljuset i dina drömmar. Det måste du skapa själv." Julius såg oförstående på henne. "Men du är alltings mening. Jag vet det, jag känner det med hela min existens. Den vetskapen sätter eld på mig och får mig att brinna tills temperaturen når fyrtio miljoner grader och jag smälter samman med dig till en enhet och sprakar och gnistrar och sprider ljus över jorden!" Angelica tittade sorgset på honom. "Det kommer aldrig att hända." Det fanns saknad i hennes ögon. Och tomhet. Även om hon önskade att Julius hade rätt, skulle ödet aldrig tillåta det. Himmelriket har sina lagar, liksom dödsriket och jordelivet. Dem kan ingen överträda, varken änglar eller människor.

Inte förrän de stod utanför den nedsläckta butiken gick det upp för Julius att han faktiskt befann sig i samma värld som alltid. Ändå var den annorlunda. Han hade ängeln vid sin sida, och vad var det som sade att de inte skulle påbörja resan mot solens kärna på jorden? Man kunde väl leva också där. Det innebar för den skull inte att gubben och Cornelia och alla andra var levande. Världen omkring honom såg förvisso ut som vanligt, men det betydde inte att han själv var densamma som tidigare. Det kändes inte alls så. Han kunde kanske se gubben och Cornelia och de andra och röra sig bland dem, men de kunde inte se honom. Han befann sig i en annan dimension, men de var fortfarande fjättrade av bojorna i dödsriket. Förmodligen hade de aldrig hade sett honom på riktigt. Bara hans gestalt. Han fick en intensiv lust att gå in i butiken och se till att allt stod rätt till. Trots att han egentligen inte behövde det, trots att livet inte krävde av honom att ta ansvar för de döda. Tillsammans med Angelica skulle han göra dem levande en dag. Men han behövde inte befatta sig med deras smutsiga sysslor. Inte längre. Icke desto mindre ville han stiga in i butiken. Han satte nyckeln i låset och dörren gick upp. "Jag kan bara stanna en liten stund", sade Angelica försiktigt. Hon visste att hon skulle vara tvungen att göra Julius besviken. "Och när jag har gått kommer jag aldrig igen. Jag kommer att vara i din närhet, och kanske att du ser mig någon gång. Men du kommer aldrig mer att kunna röra vid mig." För första gången blev Julius förskräckt. "Men varför talar du på det viset!" utbrast han. "Varför hotar du med att blåsa ut lågan när du just har tänt den?" "Därför att lågan inom dig måste brinna av sig själv. Du måste lysa på egen hand, Julius. Du har en flicka som älskar dig. Låt henne vara ljuset i ditt liv. Hon är människa, precis som du. Ni hör ihop, inte du och jag." Julius förstod inte vad hon talade om. Hon var kanske också osäker, precis som han hade varit i dödsriket. Nåväl, han kände sig stark, han kunde bestämma för dem båda. Så länge de fick vara tillsammans. Julius gick bort mot disken för att tända i lokalen. På vägen dit snubblade han över något på golvet och tappade balansen och föll. Angelica blev alldeles kall så fort hon steg över tröskeln. Hon kände hur rummet vibrerade av illvilja och onda makter. "Spring, Julius!" ropade hon. "Spring härifrån!" Men Julius kunde inte se något i mörkret. Han trevade omkring sig med händerna tills han fick tag i något mjukt och varmt och fuktigt. Plötsligt kände han hur någon lade handen på hans egen och kramade den. Han blev rädd och skrek till. "Ondskan letar efter dig, min pojk", mumlade en skrovlig röst intill honom. Det var gubben. Julius satte sig på huk och försökte se något i mörkret. "Försvinn härifrån", fortsatte gubben. "Djävulen själv har gjort mig detta. Men egentligen är det dig han vill åt!" Sedan tystnade han. Julius hörde en svag duns och ett väsande ljud när den sista luften pressades ur de hopsjunkna lungorna.