Bok 1: "Julius". Kapitel 2, del 1

Sent en kväll när Julius Kaiser stod i butiken och räknade dagskassan, knackade det på dörren. Han gick för att öppna och där utanför stod en man i prästkläder. "Jag är ledsen att störa så sent herr Kaiser, men jag ville inte ringa er på telefon." Hans röst var saklig och medkännande, såsom prästers röster ofta är när de kommer med dåliga nyheter. "Vad gäller saken?" undrade Julius. "Er mor", svarade prästen. Julius kände hur hjärtat plötslig slog fortare. Han blev upprymd. "Hur så?" utbrast han. "Har det skett någon förändring? Vill hon tala med mig?" "Hon är död", svarade prästen. Julius såg oförstående på honom. "Död? Vad då död?" undrade han irriterat. "Det är min mor ni talar om. Henne tar man inte livet av så lätt!" "Jag beklagar", fortsatte prästmannen mjukt och medlidsamt. "Hon dog i eftermiddags. Ja, hon hade förstås varit sjuk en längre tid. Hjärtat. Jag kan försäkra er att hon blev väl omhändertagen in i det sista. Även om ni och er mor inte stod varandra nära, förmodar jag att ni kommer att sköta begravningen. Det finns ju ingen annan, vad jag förstår?" Han gjorde en liten paus, men Julius svarade inte. "Det är väl bäst att jag återkommer i morgon", fortsatte han till sist. "Här, ta mitt kort om ni behöver hjälp eller stöd. Jag beklagar än en gång." Prästen log medkännande och gav Julius en klapp på axeln. Sedan försvann han i mörkret. Julius stod ensam kvar och kramade visitkortet. Han tog inte ens i hand, tänkte han. Han kom förbi och berättade att min mor är död, men han sade aldrig sitt namn och han tog inte ens i hand. Han bara lämnade sitt kort och gick. Julius förstod fortfarande inte riktigt vad som hade hänt. Inte förrän morgonen därpå när han vaknade av att telefonen ringde. Det var begravningsbyrån Trygghet som undrade om arrangemangen skulle skötas på det vanliga sättet. "Hur menar ni?" frågade Julius. "Ja, vi har ett avtal med sjukhemmet", förklarade begravningsentreprenören. "Vi erbjuder deras kunder reducerade priser på våra standardutföranden." Julius begrep ingenting. "Standardutföranden?" undrade han yrvaket. "Ja, alltså en enkel ceremoni i sjukhemmets kapell och därefter eldbegängelse i vårt nyrenoverade krematorioum. Där har vi för övrigt den allra senaste utrustningen!" "Kommer ni upp i fyrtio miljoner grader?" undrade Julius. Begravningsentreprenören blev litet osäker. "Nu förstår jag nog inte riktigt vad ni menar." "Tänk inte på det", sade Julius. "Vi gör som ni säger." "Utmärkt!" utbrast begravningsentreprenören. "Ni kommer inte att bli besviken." Sedan sänkte han rösten. "Det blir väl inte så många som kommer, antar jag?" "Nej", svarade Julius frånvarande. "Vi blir inte så många."

Det blev en enkel ceremoni. Prästen var den samma som hade kommit med dödsbudet. Han hade inte mycket att säga om Anne-Margrete, mer än att hon var en god människa som inte riktigt orkade med alla bördor i jordelivet och som skulle få det mycket bättre i himmelriket. Hon låg där framme vid altaret i en vit kista av billigaste modell. Julius ville inte se henne innan hon lades i kistan. Det kändes på något sätt inte rätt. Varför skulle hon vara död när han levde? De skulle ju resa tillsammans till det stora ljuset – till slottet och klänningarna och smyckena och prinsessorna. Med vilken rätt reste hon i förväg, på egen hand? Prästen kastade jord på kistan. "Av jord är du kommen …" Dumheter, tänkte Julius. Av eld är varje människa kommen och eld skall hon åter bli. Egentligen ville han följa med till krematoriet och se kistan förgås i lågorna, men han trodde inte att det passade sig. Gudstjänsten tog en knapp halvtimma. Därefter gick Julius fram och lade en röd ros på kistan. Han stod kvar en stund där framme, till synes oberörd. Han visste att hans mor låg i den där kistan, att hon var död och att hon aldrig mer skulle komma tillbaka. Ändå kunde han inte förmå sig att känna något annat än ett stort hål inombords. Ingen sorg, ingen saknad – bara tomhet. Förlusten av personen Anne-Margrete som hon var gick inte att jämföra med förlusten av den person som hon alltid sade att hon en gång skulle bli. Tillsammans med honom. Det var drömmen om Anne-Margrete som han saknade snarare än hennes fysiska gestalt. Till sist vände han sig om och gick nedför gången, ut ur kapellet. Cornelia och gubben i butiken hade stått längst ned vid dörren under hela förrättningen. De hade köpt en krans, den enda som låg på kistan. "För Julius skull", stod det på det himmelsblå bandet. Cornelia körde hem dem. Julius satt bredvid henne där framme. Han hatade henne mer än någonsin. Han misstänkte att hon hade haft sina smutsiga fingrar med i spelet från början. Hon hade känt till vräkningen efter bara några dagar, och hon hade snabbt ordnat ett arbete åt honom eftersom hon visste att han behövde ett. Men hur kunde hon veta allt detta? Mamma talade aldrig med henne. Hon föraktade henne! Men vad var det som sade att det inte var Cornelia som hade tagit kontakt med Anne-Margrete? Hon hade alltid varit ute efter slottet. Efter honom. Gud vet vilka lögner hon hade slagit i mamma. Ja, han hatade henne. Cornelia stannade till på trottoaren utanför huset där Julius bodde. "Vill du att jag följer med upp en stund?" undrade hon. Julius tittade rakt fram och försökte låta oberörd. "Nej."

Några dagar senare ringde begravningsbyrån och sade att det gick bra att hämta urnan. Julius hade inte ordnat med någon gravplats. I stället tog han med sig urnan hem och ställde den i bokhyllan, mellan William Shermans memoarer och Julius Caesars "Om kriget i Gallien". Det slog honom att han inte hade läst i de böckerna på över sex år. Förr hörde de till hans favoriter. Nu var pärmarna alldeles dammiga och papperet hade gulnat. Han drog med fingret över de tätt packade volymerna: Thukydides, von Clausewitz, Churchill, Guderian, Lidell-Hart, Suetonius, Keegan, Gibbon, Lee, Tacitus, von Moltke, ja till och med kommuisterna Mao, Trotskij och Che Guevara. De kunde åtminstone slåss. Böckerna stod inte längre i ordning. En gång när han var nyinflyttad hade Cornelia tagit ut och dammat av dem och sedan ställt tillbaka dem huller om buller. Därefter förbjöd han henne att röra böckerna, men han brydde sig aldrig om att ställa dem i ordning igen. Vad spelade det för roll? Han läste ändå aldrig i dem. Men nu kom minnena tillbaka. Namn på fältherrar och drabbningar och romerska kejsare blandades med de gamla föreställningarna om det stora ljuset, atomsammanslagningen och den där sista, banbrytande tanken – kassen kantai, det stora slaget. Men vad hjälpte väl det nu? Allt var förbi. Kanske kunde minnena komma tillbaka, men knappast intresset. Mamma var borta och hans liv bestod av att prata strunt med medelmåttor som ingenting begrep dagarna i ända. Den gamle gubben var snäll, men han hade inte mycket i huvudet. Det viktiga i livet för honom var fotboll, väderleksrapporter och kungahuset. Och byskvaller, förstås. När Julius såg tillbaka på alla år som han hade tillbringat i den där butiken förstod han inte hur han hade stått ut. Genom att sluta tänka, förmodade han. Med minnena kom också tankarna tillbaka. Men inte intresset, och inte gnistan. Och tankar utan drivkraft leder bara till elände. Han lade sig ned på sängen. Just som han slöt ögonen tyckte han sig se en liten strimma av det stora ljuset, men den försvann innan han egentligen han uppfatta den. I stället såg han framtiden framför sig. Resten av livet återstod, sedan en vit kista på en katafalk i ett öde kapell. Med en krans från Cornelia ovanpå. "För alltid min!" Gubben var död, och alla kunderna, och själv var han en gråhårig, skrumpnad figur utan mål och mening i vare sig livet eller döden. Bara Cornelia reste sig över dem alla i kraft av den styrka som hon hade sugit ur honom och mamma. Slottet var äntligen hennes. Julius förbannade henne. Och framtiden. Sedan somnade han.