Bok 1: "Julius". Kapitel 1, del 5

Vid det laget var Julius Kaiser nästan sjutton år gammal. Han hade inte avslutat grundskolan och aldrig haft en anställning. Han hade heller inga vänner eller släktingar att söka råd och hjälp hos. Allt han hade i livet var mamma Anne-Margrete, och hon påstod att om han inte skaffade sig ett arbete innan det var dags att flytta var han inte välkommen till den nya lägenhet som hon med viss möda och stor förödmjukelse hade lyckats ordna med hjälp av socialtjänsten. Nu ägnade han de få dagar som återstod till vräkningen åt att vandra upp och ned för gatorna i kvarteret. Han var förtvivlad, sorgsen, och han stod inte ut med att vistas i det rum där han hade tillbringat nästan hela sin uppväxt tillsammans med sina böcker, kartor, spel, leksaker och tankar. Hans liv fanns i det rummet. Det satt i väggarna, i den slitna heltäckningsmattan, i de sotiga ventilationsskydden och i det trasiga värmeelementet som han en gång hade plockat isär och lagat en iskall vinternatt. Nu sade man att han skulle kastas ut därifrån, men var det verkligen möjligt att kasta ut en människas liv? Det fanns bara en plats utanför rummet och lägenheten där Julius verkligen trivdes. Det var den lilla dammen som låg i parken inte långt från huset. Där, helt nära vattenbrynet, reste sig ett stort bokträd. Julius kände sig trygg under det jättelika grenverket. Det var tjockt och grönt och lummigt och stod emot vilka skyfall som helst. Det tröstade honom när han var ledsen och gav inspiration när tankarna hade gått i baklås. Nu gick han bort till parken och satte sig under boken. Han tittade ut över dammen. Där, till höger, kunde han se sitt eget hus, och litet längre bort skymtade han gungorna på lekplatsen. Pizzerian låg kvar vid den avgiftsfria besöksparkeringen, liksom frisersalongen. Alldeles intill låg huset där Cornelia hade bott förr om åren. Konstigt nog kände han sig inte längre sorgsen och vemodig. Boken var minsann en pålitlig själasörjare!

Det slog honom att han nu hade nästan hela livet framför sina ögon. Egentligen var det bara skolan som fattades. Och mammas butik, förstås. De låg åt andra hållet, borta vid torget. Hela livet, funderade han. Med dess vidriga minnen. Tänk om man kunde förgöra alltsammans i ett enda slag – det stora slaget, eller kassen kantai, som det hette på japanska. Det slag som enligt amiral Yamamoto skulle tvinga amerikanerna till förhandlingsbordet. Men japanerna misslyckades och fick två atombomber i huvudet. Vad var det som gick fel? Han sökte bland fältherrarna och hittade till sist Isoruku Yamamoto. Utbildad vid Harvard och i sin ungdom japansk militärattaché i Washington, dessutom en passionerad pokerspelare. Det syntes i hans strategiska tänkande. Han spelade högt och satsade gärna allt på ett kort. Precis som vid Midway 1942. Det var förmodligen alldeles rätt med tanke på det läge som Japan då befann sig i. Så vad var det som gick fel? Bara otur och det faktum att amerikanerna knäckte den japanska koden och kunde förekomma den kejserliga flottans planer? Eller fanns det andra aspekter som avgjorde utgången av slaget? Viljan, till exempel. Hade den pokersspelande amiralen verkligen den vilja som krävdes för att bekämpa det land där han hade fått stora delar av sin utbildning och säkert spenderat några fantastiska ungdomsår? Viljan var en ofta underskattad komponent i krigföring. McClellan saknade till exempel viljan att nedgöra sin fiende. Det var en olycklig egenskap hos en fältherre. Viljan i sig utgjorde nämligen ett fruktansvärt vapen. Han betraktade återigen omgivningen. Kassen kantai – det stora slaget. Det stora ljuset! Tänk om det fanns ett samband? Tänk om viljan var den faktor som krävdes för att slå ihop atomerna! Julius blev alldeles rusig. Detta var kanske lösningen. Han fick lust att genast springa hem till sitt skrivbord och sina böcker för att arbeta med den nya teorin, men så slog det honom att han snart inte hade något hem längre. Och inget arbete heller, för den delen. Inget arbete, inget nytt hem. Han blev ledsen igen och det gjorde honom trött. Han slöt ögonen och somnade.

Efter en stund vaknade han av att någon satt bredvid honom och smekte hans hand. Det var Cornelia. Han hade inte sett henne på flera år och det förvånade honom att hon hade blivit så liten. Hon var inte längre ett huvud högre än honom. Tvärtom räckte hon knappt upp till hakan på honom. Hon såg på Julius med sina runda, mörka ögon. "Jag har hört att du måste flytta", sade hon efter en stund. "Ja", svarade han kort. "Vad tråkigt", sade Cornelia medkännande. Rösten avslöjade att hon kände till omständigheterna. "Var skall du bo någonstans nu då?" fortsatte hon. "Jag vet inte", muttrade Julius. Cornelia satte sig bredvid honom och lutade sig mot trädstammen. "Minns du när vi lekte därborta vid lekplatsen?" undrade hon. "Ja. Det var längesen. Vad spelar det för roll nu?" Julius flyttade litet på sig. Det kändes obekvämt att sitta så nära hennes kropp. "En gång sade du att jag var din prinsessa", fortsatte Cornelia. "Och att träden omkring oss var vårt slott. Du gjorde ett halsband till mig av björkkvistar. Du sade att löven egentligen var smaragder. Minns du det?" "Nej." Varför pratar hon en massa strunt, undrade Julius. Vad är hon ute efter? Slottet och klänningarna och smyckena, förstås. Precis som alltid. Han kände hur magen rörde på sig. Cornelia förstod att han kände sig illa till mods. "Jag vet att du behöver ett arbete", sade hon plötsligt. Julius blev kallsvettig. "Hur vet du det?" snäste han och vände sig mot henne. "Din mamma sade det", svarade Cornelia. "När träffade du henne?" undrade Julius förbryllat. "I går, i affären där jag jobbar. Hon sade att ni inte bor tillsammans längre och att jag kunde göra vad jag vill med dig. Hon tycker att du har blivit så konstig de sista åren." Cornelia hade lagt sig till med ett triumferande och litet retsamt tonfall: "Jag tycker att din mamma är dum!" Julius blev knallröd i ansiktet och reste sig upp. "Du skall inte säga så om min mamma!" utbrast han. "Hon är den finaste människan på jorden. Du är en lort i jämförelse!" Han vände sig om och gick därifrån. "Jag kan ordna ett jobb till dig, om du vill!" ropade Cornelia efter honom. Julius stannade upp och tvekade en liten stund innan han vände sig om. "Var då någonstans?" undrade han misstänksamt. "I en affär en bit härifrån. Jag känner ägaren. Det är en gammal farbror. Han behöver någon som hjälper honom på lagret och i kassan och så där. Ja, du behöver inte oroa dig för mig, jag springer inte där så ofta. Nå, vad säger du?" Återigen såg hon Julius i ögonen. Han tittade i marken och försökte undvika hennes blick. "Varför gör du det här för mig?" frågade han till sist. Cornelia blinkade med ögonen: "Därför att jag vill!"

Så kom det sig att Julius Kaiser hamnade i livsmedelsbranschen. Den gamle farbrorn som ägde den lilla kvartersbutiken där han arbetade fattade snart tycke för den unge pojken och strax hade han ordnat en liten enrumslägenhet åt honom i samma hus som butiken. Dessförinnan fick Julius sova i en alkov på lagret. Han flyttade aldrig in till Anne-Margrete. Det dröjde flera månader innan hon besökte honom. "Vilken svinstia!" utbrast hon så fort hon steg över tröskeln. "Men det är förstås den där flickans fel! Tänk att det skulle gå så illa för dig. Farfar vrider sig väl i sin grav. Och snart ligger jag där själv med mitt dåliga hjärta…" Hon lät plötsligt ynklig. "Men mamma, du har väl inte blivit sjuk?" undrade Julius oroligt. "Säg bara till så flyttar jag hem och tar hand om dig!" "Jag behöver inte din hjälp!" snäste Anne-Margrete. "Och jag vill inte ha dig i mitt hus så länge du springer efter den där flickan!" "Men det gör jag inte!" utbrast Julius förtvivlat. "Så vem ordnade det här jobbet åt dig, då? Inte var det jag, i alla fall!" "Men jag trodde att du sade…" "Skyll inte på mig!" skrek Anne-Margrete och rusade ut i hallen. "Jag har allt gjort vad jag har kunnat. Skyll inte på mig!" Sedan slängde hon igen dörren med en smäll. Det var det sista han såg av henne tills han besökte henne på sjukhuset något år senare. Nåväl, han hade åtminstone sin egen lägenhet. Där försökte han rekonstruera sitt gamla rum med skrivbordet och sängen placerade i samma väderstreck som därhemma, och med alla böcker och saker på sina vanliga platser i hyllorna. Men det spelade ingen roll, det var ändå inte som förr. Han skötte sitt jobb exemplariskt och arbetade ofta över. När han kom hem satte han sig vid skrivbordet och funderade över sina gamla idéer, men han kom inte längre vidare och efter något år gav han upp. Böckerna fick stå kvar i hyllorna, liksom tennsoldaterna och experimentlådorna. Den enda burk han fortsatte att befatta sig med var tv-apparaten. Cornelia kom förbi butiken någon gång i månaden. Ofta pratade hon om Anne-Margrete. Det sades att hon hade tappat förståndet och att hon på nytt höll på att förlora både lägenhet och arbete. Grannkvinnorna visste att berätta att hon höll vilda spritfester i sitt hem och att hon ständigt tog upp nya karlar till sig, ofta flera på en gång. Julius skrek åt Cornelia, kallade henne lögnare och förbannade både henne och hennes socialistfamilj. Det var Cornelia som hade vänt Anne-Margrete mot honom. Hon ville som vanligt åt slottet och därför hade hon bestulit honom och hans mamma på deras drömmar, deras hopp och deras framtid. Cornelia lyssnade inte. Det hade hon slutat med för länge sedan. Ibland följde hon med honom upp efter arbetet och städade hans lägenhet samtidigt som han vräkte galla över henne. Det tycktes inte bekomma henne. Det hände emellertid att hon dök upp i butiken tillsammans med andra pojkar. Då hälsade hon knappt på Julius. Däremot stod hon ofta och pratade en lång stund med den gamle farbrorn. Då kände Julius hur magen rörde sig igen. Fast på ett annat sätt.

Det var Cornelia som berättade för honom att Anne-Margrete hade blivit sjuk. En gång hälsade han på henne på sjukhuset, men hon skrek hela tiden så att sjuksköterskan fick be honom att gå därifrån. Några veckor senare kom Cornelia förbi med ett papper som Julius behövde skriva på. Doktorn på sjukhuset sade att Anne-Margrete var väldigt dålig och att hon inte längre kunde ta hand om sig själv. Det var nog bäst för alla om hon fick bli omhändertagen av den snälla personalen på ett trevligt behandlingshem. Cornelia hade med sig en broschyr också. Julius bläddrade i den och mindes att han hade sett något liknande en gång. Det var visst ett pensionat i skärgården med egen golfbana, och det lät väl bra. Han litade på doktorn och skrev på utan att säga ett ord. Vid det laget brydde han sig inte längre. Han skötte sitt arbete på dagarna och somnade framför tv:n på kvällarna. Han pratade strunt med gubben och kunderna och skrek litet åt Cornelia när hon kom förbi. Ja, inte ens det, förresten. Nuförtiden höll han mest tyst. Och så rullade åren på, och minnena av det stora ljuset, atomernas sammanslagning och kassen kantai förbleknade tills allt som återstod av dem var ett läskpapper i huvudet som sög upp alla ansatser till tankeverksamhet och spolade ned dem i glömskans kloaker. Efter sju år återstod inte mycket av det liv som Julius Kaiser tillsammans med mor Anne-Margrete hade byggt upp i det lilla rummet i den lilla lägenheten i det stora huset i de luggslitna kvarteren i utkanten av den stora staden. Och kanske var det inte så underligt. Det var trots allt en plats som saknade både energi och vilja. En tråkig plats, helt enkelt.