Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 1

Mörker, svart, alldeles stilla så när som på spridda skratt och fylleskrik från de intilliggande gränderna, ljudet av katter som hoppade mellan hustaken, och enstaka, nervösa kraxanden från kråkorna som iakttog de två männen uppifrån kyrktornet. "Men skynda på, för sjutton!" muttrade den ene otåligt. "Jag trodde att du kunde sådant här!" "Det kan jag visst det!" svarade den andre med ett läte som påminde om kråkornas. "Men den här var svår." "Uppenbarligen", väste den förste irriterat och började knäppa med fingrarna. Till sist hördes ett klickande ljud när låskolven äntligen gav med sig. Dörren gick upp och de båda männen försvann in i sakristian. En gatlykta kastade ett svagt ljus över dem genom fönstret. Den otålige var tämligen lång, inte gammal och inte ung, förmodligen runt trettio, med kolsvart hår som hade kammats bakåt och tatueringar på båda de nakna armarna. Han var ganska kraftig och gjorde ett hotfullt intryck med sitt stora ärr på vänsterkinden som vittnade om ett våldsamt förflutet. Den andre var betydligt kortare, tjock snarare än rundlagd, och bar en keps på huvudet för att dölja sin skallighet. Det var svårt att höra vad han sade, för han hade en hög och pipig och samtidigt skrovlig röst som just påminde om kråkornas kraxande. Han var betydligt äldre, säkert i femtioårsåldern, och gav intrycket av att vara litet bakom. Det var tvivelsutan mannen med tatueringarna som tog både initiativ och ansvar. "Men skynda på då!" väste han mellan tänderna till den tjocke som inte kunde bestämma sig för om han skulle låsa dörren efter sig. "Låt den för guds skull vara öppen! Tänk om den går i baklås när vi skall härifrån." Mannen med tatueringarna stönade demonstrativt. "Du är nog den värste tjockskalle som jag har jobbat med!" Den tjocke stånkade sig fram till honom. "Ni ungdomar tror att ni vet allt!" mumlade han surt. "Men du skall veta att när min herre levde då gjorde vi saker som du aldrig kan drömma om!" "Men din herre lever inte längre", grinade mannen med tatueringarna och blottade i dunklet sina vita, välskötta tänder. "Han klantade till det. Du med, förresten. Synd att du inte strök med också. Då hade jag sluppit att dras med dig i tid och otid!" "Du skall inte prata strunt!" kraxade den tjocke argt. "Gubben du jobbar för är mänsklig, min herre var av en helt annan sort!" "Nu jobbar du också för honom", påpekade mannen med tatueringarna. "Glöm inte det! Men skynda på nu, låt oss få det överstökat!" Försiktigt sköt han upp dörren och de båda männen smög ut i kyrkan i höjd med predikstolen.

"Vad har prästen gjort för något egentligen?" viskade den tjocke efter en liten stund. "Var inte så jäkla frågvis!" snäste mannen med tatueringarna. "Min herre och jag hade aldrig några hemligheter för varandra", fortsatte den tjocke utan att bry sig om uppmaningen. "Vi gjorde allt tillsammans. Jag vill veta varför jag gör saker. Jag tycker inte om min nya herre om han inte berättar för mig varför jag skall göra saker!" "Tig med dig, dumskalle!" väste mannen med tatueringarna. "Jag vet faktiskt inte", erkände han efter några sekunder. "Vaddå?" flåsade den tjocke. "Jag vet faktiskt inte! Ok? Håll tyst nu!" Den tjocke flåsade häftigare, som om han skrattade för sitt inre. Mannen med tatueringarna grubblade nog själv över saken, för efter en stunds tystnad vände han sig mot den tjocke som kom lufsande ett par meter bakom honom i mörkret utefter kyrkväggen. "Jag tror att prästen är en bråkstake", viskade han. "Precis som den förvandlade." "Han som dödade min herre?" undrade den tjocke. "Om det nu var han som gjorde det. Jag är tveksam. Det är en svag jävel. Hur sjutton skulle han ha kunnat döda din herre?" "Men jag såg det med egna ögon!" utbrast den tjocke. "Han stack svärdet i maskinen och sedan var min herre död! Det var så han förvandlades." "Det fanns väl andra där, eller hur?" anmärkte mannen med tatueringarna. "Ja, ett par kvinnor också", svarade den tjocke. "Men vad skulle en kvinna kunna ha med saken att göra?" fortsatte han misstroget. "En sådan kvinna." "Vad menar du?" mumlade den andre irriterat. "En sådan som min herre fast väsenskild." "Du pratar allt en massa strunt", suckade mannen med tatueringarna. "Nej, det var allt den förvandlade som gjorde det!" "Men vad har han med prästen att göra?" undrade den tjocke. "Det vet jag inte. Kanske ingenting. Det är inte vår uppgift att veta allt på jorden. Håll käften nu! Ser du ljuset där framme?" Den tjocke nickade. "Dit skall vi!"

De båda männen fortsatte ned mot dörren i vapenhuset som förband kyrkan med prästbostaden. Det lilla ljus som lyckades ta sig igenom de färgglada mosaikfönstren spred sig till rummets alla delar och förslösades i skrubbar, vrår och hörn så att kyrkan förblev nästan lika mörk som om den inte hade haft några fönster alls. Ljuset var emellertid tillräckligt för att skapa väldiga, hotfulla skuggor i rummet, skuggor som understundom satte skräck i den tjocke och fick honom att ängsligt vrida det oformliga huvudet som satt fastkilat mellan de breda axlarna åt alla möjliga håll varje gång han tog ett steg. Han var kanske inte särskilt klyftig i människors ögon, men han kände likväl till märkvärdiga ting som den mänskliga hjärnan inte kunde föreställa sig. Han visste allt om onda makter och om goda makter, och fast de onda makterna var mycket starkare i kraft av sin hänsynslöshet fick man aldrig räkna ut de goda. De kunde understundom utgöra en formidabel motståndare, det visste han av erfarenhet. En stor pietá dök plötsligt upp bredvid honom i ett burspråk i väggen. Maria med den döde Kristus i famnen, ensam, rödgråten, med samma lidande i ansikte och ögon som hennes son med törnekronan över pannan och det blödande såret i vänstersidan, utlämnad åt ingen alls med samma sorg, med samma ilska, vånda, frustration som vilken annan mor som helst vars enda allt, vars framtid, har berövats henne. Vad brydde väl hon sig om att hennes pojk dog för världens skulder? Då och där, för alltid, var han död, åtminstone för henne, i hennes liv, i hennes vardag. I hennes verklighet. Den tjocke ryckte till när mor och son dök upp där bredvid honom, och han vände förskräckt blicken åt ett annat håll och tog ett steg för mycket utan att se sig för och stötte till en kandelaber som stod på golvet så att flera av de stora ljusen föll till marken. Ljudet ekade i den tomma kyrkan, och mannen med tatueringarna vände sig om. "Vad i helvete gör du?" undrade han förskräckt. "Jag såg den inte", mumlade den tjocke skamset. Den andre stönade demonstrativt: "Du är allt en jäkla olycka!"

Mannen med tatueringarna tog tag i den tjocke och sköt honom framför sig och sedan fortsatte de mot vapenhuset. De var nästan framme när de plötsligt hörde fotsteg bakom dörren. "Hallå!" ropade en röst. "Är det någon där?" Mannen med tatueringarna föste in den tjocke i mörkret under trappan till orgelläktaren. Dörren öppnades och en man i prästkappa kom ut i vapenhuset med en ficklampa i handen. "Vem där?" undrade han återigen och gick mot skeppet, förbi trappan där mannen med tatueringarna hade tagit fram en lång kniv, och där den tjocke, när han såg den långa klingan, genast blev på gott humör och började flåsa av upphetsning. Mannen med tatueringarna smällde till honom över kepsen med baksidan av handen och smög sedan ut i rummet, och innan prästen med ficklampan i handen visste ordet av lade han armen om huvudet på honom så att han inte kunde skrika, och skar med stor snabbhet och mycket kraft ett snitt över halsen på prästmannen, från ena örat till det andra, ända in till halskotan, som dödade honom nästan genast eftersom blodet inte längre nådde fram till hjärnan utan stod som en fontän ur den vidöppna halspulsådern och skvätte över golvet i vapenhuset, ända in i skeppet, där det stänkte ned psalmböckerna i sina bokvagnar. Ingenting hann sägas – inga böner, vädjanden, förbannelser eller förlåtande ord. Allt som hördes var ljudet av det sprutande blodet när det slog i marken. Sedan blev det tyst och mannen med tatueringarna lade försiktigt ned den livlösa kroppen på stengolvet. I mörkret under trappan kraxade den tjocke förtjust. Ja, den där ynglingen med sina tatueringar och sitt slickade hår som stank av brylkräm kanske var en oförskämd slyngel som understundom borde veta hut, men när det gällde att ta livet av människor stod han inte långt efter hans gamla herre. Vilket härligt snitt! Förtjusande i all sin enkelhet, så rent mitt i allt blod, så skönt i all sin ondska! Mannen med tatueringarna tog ficklampan som låg på golvet och lös på den tjocke under trappan. "Håll truten!" väste han. "Kom hit och ge mig ett handtag! Vi har mycket att göra innan kvällen är till ända." Den tjocke skyndade fram till prästen som låg där på golvet, slaktad som ett lamm, som guds lamm som också blev slaktat fast i en annan tid, någon annanstans. Herren skonade Isak men offrade Kristus eftersom någon måste dö för Isaks synder. "En sådan vacker syn", mumlade den tjocke. "Den hade glatt min herre mycket." "Din herre är död!" snäste mannen med tatueringarna. "Inte alls", svarade den tjocke stillsamt. "Jag såg honom precis, minsann han lever ännu. Ett sådant under!" Mannen med tatueringarna tittade upp och mötte den tjockes ögon med blicken och såg att allt hans babbel inte var något babbel, utan att alla vackra ord och märkvärdiga påståenden som kom ur den där köttaktiga munnen faktiskt var på riktigt. Och genast kände han sig litet skamsen över alla gånger då han hade förorättat tjockisen, och han flackade med blicken och såg sedan ödmjukt på honom och sade: "Är du snäll och ger mig ett handtag med den här dumskallen?" Rugbybollen tittade på honom med en värme och innerlighet som han inte på flera år hade känt för en annan varelse: "Det gör jag gärna, herre."