Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 2

En tiggarmunk, en botgörare från Assisi, en sann asket, en försakelsens mästare, en man som bara ägde ett enda klädesplagg, en from och ödmjuk man, erkänd för sin vishet i hela brödraskapet; en man som kunde sin Matteus lika bra som någonsin Franciskus: "Förkunna på er väg att himmelriket är nära. Bota sjuka, väck upp döda, gör spetälska rena och driv ut demoner; ge som gåva vad ni har fått som gåva. Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat." Sådan var han, mannen som smög ut i örtagården i gryningen då gettot stod i brand och ringde upp Fanny Frank på mobiltelefonen som han förvarade under trappan till klosterkyrkan. "Fröken Frank?" viskade han när någon sent omsider svarade. Han tittade sig nervöst omkring. Fanny Frank mumlade något i sömnen. "Det är broder Mikael i klostret. Jag är ledsen att störa så här i ottan, men jag har något att säga som ni bör känna till." "Jag hoppas verkligen att det är viktigt", muttrade Fanny Frank surt. "Det är det allt, skall ni se", väste broder Mikael och lät betydelsefull. "Ni förstår, att i varje klostercell förvarar vi ett block och en penna. Vi har märkt att våra gäster ofta känner ett behov av att öppna sina hjärtan för gud och sig själva när de befinner sig i den fromma klostermiljön." Han skrattade hest, försiktigt, mest för sig själv, åt sin egen ironi. Fanny Frank var inte lika road. "Kom till saken, för sjutton!" snäste hon. "Jo, ni förstår att när jag undersökte Kaisers cell alldeles nyss fann jag till min förvåning att blocket var borta. Jag letade överallt i cellen, men sanningen att säga är där inte mycket utrymme att leta på." Återigen skrattade han som om han hade sagt något verkligt underhållande. "Vad säger du, karl?!" utbrast Fanny Frank. "Är blocket borta?" "Oh ja, fröken Frank. Och han kan inte ha gömt det i klostret. Jag hade ögonen på honom ända tills han kom ut på gräsmattan. Det skulle i så fall vara om han gjorde sig av med det på vägen till bilen. För han hade väl inget med sig tillbaka?" Broder Mikael var väl medveten om betydelsen av sin upptäckt, och det märktes på rösten. "Cornelia!" mumlade Fanny Frank för sig själv. "Det satans fruntimret!" "Hursa?" undrade broder Mikael. "Inget", svarade Fanny Frank frånvarande. "Du har gjort en stor insats, du kommer att bli belönad." Broder Mikael hörde hur hon lade på luren, och han gick tillbaka och gömde telefonen under trappan till klosterkyrkan. Han kände sig nöjd med sig själv, inför sig själv. Det var när allt kom omkring det enda som räknades. I hans värld, om än inte i Franciskus.

"Fanny!" utbrast Robin Kassan när Fanny Frank ringde strax efter att hon hade avslutat samtalet med broder Mikael. "Jag visste inte att du var en sådan morgonmänniska! Men morgonstund har guld i mun, som de säger. Åtminstone en sådan här morgon! Har du sett nyheterna?" Robin var barnsligt upprymd. "Ett underbart utfört arbete!" fortsatte han lyriskt. "Prästen är borta och stackarna därnere har satt sin sista potatis. Alldeles själva! Fyra döda poliser. Resten av staden kommer inte att vila förrän avskummets blod flyter i rännstenen och deras barn fryser ihjäl i vinterkylan. Ja minsann, ett underbart utfört arbete! Tillåt mig att gratulera." Fanny Frank mumlade fram ett tack. Hon kände sig litet generad. "Robin", sade hon efter ett ögonblick. "Vi har fått ett problem." "Men säg inte så, kära du!" utbrast Robin och ansträngde sig för att låta förfärad. "Inte en morgon som denna!" "Lugna dig litet och lyssna på mig", suckade Fanny Frank. Sedan berättade hon vad broder Mikael hade sagt till henne. "Den där Cornelia är allt en nagel i ögat på dig, min kära", retades Robin när Fanny Frank hade avslutat. Han var fortfarande på ett sprudlande humör. Fanny Frank grymtade irriterat i andra ändan av luren. "Du tar så allvarligt på saker och ting", fortsatte Robin. "Du måste lära dig att tänka i lösningar, inte i problem. Då blir allt så mycket lättare! Nu har vi förvisso en helt ny situation, men om du tänker efter är det en situation som gynnar oss mycket mer än den gör skada." "Hur då?" snäste Fanny Frank. "Om det där blocket kommer i orätta händer kan det gå illa för oss alla. Riktigt illa!" "Visst", instämde Robin. "Men det kommer inte att hända!" "Och varför inte det?" undrade Fanny Frank irriterat. "Därför att det blocket så gott som är i våra händer redan! Tänk, min söta, tänk – vad har vi som Cornelia älskar, åtrår, längtar efter mer än något annat?" Fanny Frank svarade inte. "Hennes barn, dummer!" utbrast Robin med självklarhet. "Hennes älskade flicka. Även om du aldrig bryr dig om någon annan än dig själv, måste du lära dig att tänka som de som låter sig begränsas av kärlek och hänsyn och omsorg om andra. Bara då kan du förstå dem, och bara då kan du lura skjortan av dem. Vi har hennes flicka, det vet hon redan, och hon kommer att ägna resten av livet åt att få tillbaka henne om det behövs. Nu när hon har blocket kommer hon snart att kontakta oss i tron att det finns något att förhandla om. Och det får hon gärna tro. Vad hon däremot aldrig kan förstå är magnituden av vår ondska, vidden av vår självupptagenhet. Det är skillnaden mellan oss och henne: vi kan förstå henne men hon kan aldrig förstå oss. Och däri ligger vårt ständiga övertag! Snart har vi blocket i vår ägo, men flickan, henne får den där Cornelia aldrig se igen!" Robin gjorde en paus för att hämta andan, och Fanny Frank kvittrade förtjust i luren. "Och vet du vad det bästa är?" fortsatte han och svarade genast på sin egen fråga. "Med litet tur har Kaiser skrivit namnet på vår deckarvän i det där blocket, och då kommer Cornelia med all säkerhet att ta kontakt med honom, och sedan, min kära, kan vi verkligen slå två flugor i en smäll. Så mycket ondska på samma gång – det kommer att väcka hatet inom honom, och hans egen ondska. Det kommer att lura honom rakt i fällan!" Han stönade nästan vällustigt och Fanny Frank fortsatte att kvittra i andra ändan av luren. "Ja minsann", utbrast Robin efter en lång andhämtningspaus. "Det är en alldeles förtjusande morgon!"