Bok 2: "Jag". Kapitel 4, del 1

Den natten stod gettot i brand. Gatorna svämmade över av brädor och stenar, taggtråd, krossade flaskor och fönsterrutor, bildäck som försvann i svarta rökpelare som sträckte sig tiotals meter upp i luften, vatten som vällde fram ur brandpumparna, och arga, förtvivlade människor som inte tog order från någon annan än hämndens ängel. Ingen gick till sängs den natten. Barn och gamla, unga, ilskna, kvinnor, män, de få som hade arbete och de många som var utan, mormödrar, plastpappor, bagare, handlare, snattare, slaktare, knarkare, småtjuvar, horor och mördare – alla gick de man ur huse för att slåss mot lejonet som ville sluka dem. Massan var i rörelse, alla och envar. Den spred sig som en hydra utmed varje gata, genom varje prång och gränd och gård i denna gudsförgätna del av staden som Julius Kaiser och Själens Frihet ville göra till ett paradis för dem som lever av att stjäla från dem som inget har. Men just i denna stund, i denna natt var massan obeveklig. Just i denna stund, i denna natt skulle den aldrig släppa förbi några grävmaskiner, lyftkranar, delgivningsmän eller benknäckare. I detta nu var massan verkligen summan av individerna. Det blev en hel del när man lade ihop dem. Polisen var naturligtvis där med tårgas och vattenkanoner, hästar och en pansarvagn, hjälmar, sköldar, batonger, pistoler, och några automatkarbiner. De rörde sig sakta mot barrikaderna och hamrade med batongerna mot sköldarna i hopp om att sätta skräck i de kraftlösa, egendomslösa, rättslösa stackarna framför dem. De kom i grupper om sexton man åt gången, formerade som makendonska falanger, självsäkra, hånfulla, utan respekt för den oformliga massan.

Men just i denna stund, i denna natt var massans tanke lika skarp som någonsin Alexanders, och liksom han vid Issus gick de runt motståndaren, bröt igenom flanken och lyckades slå ut den lilla pansarvagnen där insatsledaren befann sig. Ett sådant dristigt illdåd satte skräck i falangerna, och de skingrades och tog till flykten. Delar av massan rusade efter de panikslagna polismännen som sprang omkull varandra när de försökte sätta sig i säkerhet. Resten släpade insatsledaren ur det brinnande vraket efter pansarvagnen och förde under hugg och slag bort honom till en bilverkstad. Där trädde de gummidäck över honom tills han inte längre syntes och hällde på bensin och satte eld på eländet. Sedan brann han som en vårdkase till gryningen, ett brännoffer till gudarna i hopp om att de därefter skulle förätta sitt tarv någon annanstans. Ja, den natten var massan full av kraft och energi, av vilja, lust och hat, av övertygelse och längtan, och av obändig beslutsamhet. Just den natten skulle den aldrig låta sig kuvas. Men snart kom morgonen, och sedan en ny natt, och ännu en. Och polisen väntade, och borgmästaren, bankchefen och ärkebiskopen. De visste att det kom en dag, en natt, en evighet då massan skulle förvandlas från en romersk legion till blott en hoper kraftlösa, egendomslösa, rättslösa stackare som tog till kniven mot varandra. De visste också att den tiden inte var långt borta.

Strax efter sju på morgonen ringde telefonen. Jag hade bara sovit i sex timmar och det tog en stund innan signalen lyckades slå sig igenom den där stålkappan som omgärdade huvudet och som inte släppte förbi några drömmar. Jag älskar den stålkappan, den där tunga, drömlösa sömnen. Jag föreställer mig att den är som döden. I så fall är döden något att se fram emot. Men eftersom jag inte vet mer om saken än Hamlet gjorde på sin tid, tar jag helst det säkra före det osäkra och skjuter den framför mig så länge det går. Till sist började det ringa i huvudet, och jag förstod att jag inte var död, och jag suckade och drog mig till minnes hela historien om förlorade själar och aggregationstillstånd, om Själens Frihet, Fanny Frank, Johnny, Själavandringen, den ruskiga gumman på nummer femtioett och Julius Kaiser. Kaiser som nu var försvunnen. Jag sträckte mig efter luren. Det var fader Bernhard i Franciskanerklostret. Han skrek och grät och var alldeles fördärvad, och det tog en stund innan jag begrep vad han talade om. "Fader Patrick…" snyftade han när han hade lugnat sig något. "Död!" Han kippade efter andan som ett barn som gråtit sig i botten. "Heliga guds moder, han är död min vän!" "Vad då död?!" utbrast jag irriterat. Han talade osammanhängande, och jag var trött och hade svårt att följa med. "Död!" skrek han. "På korset, i kyrkan. Allt är kaos därnere. Jag kan se det på tv! Gud i himlen, låt det inte vara sant!" Jag hörde hur han tappade luren i golvet och sedan fortsatte att åkalla gud och helgonen i bakgrunden, och jag bröt samtalet och gick bort till tv-apparaten. Bilder av rök och eld och blodtörstiga folkmassor slog emot mig, allt medan reportern med gråten i halsen berättade om de tappra polismän som hade dött den natten. Det var fyra stycken. Långt fler hade skadats i kravallerna. Stillbilder av offren rullade förbi på rutan, tillsammans med bilder av deras barn och hustrur, flickvänner och föräldrar. "De dog som hjältar!" fortsatte reportern med stämband som vibrerade av välfunnen rörelse.

Sedan fick man se bilder av sammanbitna, fullt utrustade poliser med automatvapen som längtade efter att få göra upp räkningen med vilddjuren på andra sidan barrikaderna. Hatet, viljan, lusten att döda brann i ögonen på dem och överfördes på något märkligt sätt till reportern själv. "De kommer snart att ångra sig, de där ligisterna!" utbrast han med en röst som stank av blod, men saknade nyanser. "Hela folket står bakom dessa tappra män som snart skall återställa lag och ordning i denna skändade och våldtagna del av vår underbara stad!" Sedan kom bilderna av den ruskiga massan tillbaka. Jag kände igen flera ansikten i mobben. Jag hade sett dem i kyrkan ibland när jag besökte fader Patrick. De var alla gudfruktiga och hederliga, hårt arbetande människor som aldrig skulle göra en fluga förnär. Men nu kom de rusande nedför gatan med stenar och tillhyggen i händerna. De var som vilddjur vid ett vattenhål i Serengeti under torrperioden, eller som hungriga lejon inför kristna martyrer på Colosseum. Men vilddjuren på Colosseum var ofta så rädda för folkmassan, maskinerna och det fruktansvärda oväsendet att skötarna tvingades hetsa dem och driva dem framför sig med olika redskap innan de förmåddes slita sina offer i stycken. Dessa människor var också rädda, det visste jag. Så vad var det som drev dem till att döda?

Plötsligt fylldes rutan med en bild av fader Patrick. En röst berättade att han kvällen innan hade bragts om livet på ett fasansfullt sätt, förmodligen av samma människor som hade startat upploppen. "Skitsnack!" skrek jag och väckte förmodligen resten av huset. Jag hade svårt att tro att det var sant. Min vän Patrick – min ende vän – död, skändad, mördad därför att han värnade om dem vars klagan alla hörde men ingen ville lyssna till. Jag gav tv-apparaten en spark så att den gick i golvet och slocknade. "Lögner!" skrek jag igen. Jag visste precis vem som låg bakom mordet på Patrick. Det var samma personer som bar ansvaret för hopplösheten i gettot, och för de stackars polisernas död. Satans mördare! Jag drog på mig kläderna och gick ut i köket. Det var alldeles för tidigt på morgonen för att dricka sprit, men det brydde jag mig inte om. Jag var arg och förtvivlad, utom mig av sorg och vrede, och dessutom förvirrad. Jag kunde fortfarande inte tro det. Jo, jag förstod att det var sant, men det var svårt att göra plats i huvudet för en sådan sanning. Frågan 'varför' – denna eviga! – ringde i mitt huvud. Jag tog flaskan som stod på diskbänken. Paddy's, Patricks favoritwhisky. Tårarna vällde fram ur ögonen på mig när jag slog sprit i glaset, ända upp till kanten. Jag kunde inte stoppa dem, de fortsatte att rinna, utmed näsan och kinderna och ned på hakan där de samlades och droppade ned i glaset, och jag drack upp dem tillsammans med whiskyn. Sedan fyllde jag glaset till brädden igen. Jag hade kört småfull många gånger utan att åka fast, och i dag hade polisen definitivt annat för sig. I dag var de fullt upptagna med att jaga mördare och illgärningsmän där det inte fanns några. Snart skulle de lik förbannat finna dem och slå dem blodiga och söndriga, och kasta dem i häktet, och slå dem ännu trasigare, och sedan skulle juryn fälla sitt självklara, indignerade utslag över dem, och domaren skulle svinga sin klubba och döma dem med kraften i hela lagboken för brott som de hade begått i ilska och förtvivlan, och för brott som var mycket grövre och som andra hade begått, men för vilka de var alldeles utmärkta syndabockar. Och Själens Frihet skulle få sitt nya lyxkvarter, och de som inte dömdes för de uppdiktade brotten skulle ställas på gatan, för nu fanns inte längre någon som ville slåss för dem som inte hade medel att kämpa för sig själva. Tv-apparaten gick igång igen, och den tröttsamma reportern med den gråtmilda rösten som understundom kryddades med blodtörst fortsatte att älta sina halvsanningar och dumdryga påståenden. Jag tömde glaset och kastade det mot tv-apparaten, och rutan krossades och tusentals glasbitar spreds över golvet. Som Elvis gjorde den där gången på hotellrummet. Sedan rusade jag ned till bilen.

Hela staden var ett enda kaos av vägspärrar, bilköer och räddningsfordon som gick i skytteltrafik mellan gettot och olika sjukhus och vårdcentraler. Området runt kyrkan var avspärrat, men jag kände en av polismännen, en hygglig karl som själv hade släktingar i kvarteret, och han visste att jag var god vän med Patrick och släppte förbi mig. Vi tittade menande på varandra, som om vi båda hade svårt att ta till oss detta ofattbara. På kyrktrappan fick jag syn på diakonen. Han tittade med innehållslösa ögon bort mot ett tält en bit därifrån där ett par sköterskor tog hand om skadade poliser. Han brast i gråt när han fick se mig och slängde sig teatraliskt om halsen på mig. "Broder!" utbrast han utan att släppa taget. "Det är så fruktansvärt! Hur kunde något sådant här hända? Hur kunde vi tillåta det?!" "Vi kunde inget göra", sade jag tröstande. Jag hade fortfarande tårar i ögonen och rösten var sprucken. "Men vi skulle ha hindrat honom", snyftade diakonen. "Vi skulle ha sagt åt honom att hans ansvar var människornas själar, inte deras magar, eller deras frusna kroppar. Bara gud kan ge dem tak över huvudet. Inte vi." Han försökte hålla kvar mig i sitt grepp, men jag slingrade mig undan. "Om de visste hur han kämpade för dem", utbrast han och lät bitter. "Dessa rasande, otacksamma vildar! Om de bara visste!" "De visste, och de vet", mumlade jag ilsket. "Vad tror du att de gör därute egentligen?" "Djävulens verk, broder!" skrek diakonen med samma darr på rösten som den där tröttsamma tv-reportern. Blicken fylldes med hat och förakt och en märklig form av avund på ett sätt som definitivt inte passade en prästman. Jag visste att Patrick aldrig hade gillat honom. Han var ärkebiskopens gunstling, hans springpojke, och nu, för allt jag visste, kanske den som hade släppt in mördarna i kyrkan. Det fyllde mig med vämjelse att han stod där på trappan och förnekade Patricks livsverk en dag som denna. Det fick mig att tänka på Petrus i Getsemane. Men han hade åtminstone haft tillräckligt med hut, samvete och förstånd att ångra sig. Jag fick syn på en journalist som jag litade på i folkmassan och lämnade den hycklande diakonen på trappan där han fortsatte att klämma fram krokodiltårar ur ögonen som en annan Laurence Olivier.

Patrick hade fått halsen avskuren i kyrkan, berättade journalisten. Det var åtminstone vad hon hade hört av polis och ambulanspersonal. Han hade dött nästan genast, fortsatte hon som om hon förutsåg min nästa fråga. Sedan hade mördarna – för de måste ha varit två eller fler – tagit bort skulpturen av Jesus och i stället spikat upp Patricks döda kropp på korset. Jesusbilden hade de monterat på kyrkporten. Jag snyftade när journalisten redogjorde för alla fruktansvärda detaljer, och hon greps av någon slags medmänsklig rörelse och lade armarna om mig och smekte mitt hår och tröstade mig, och jag skämdes, för jag mindes plötsligt hur skönt det är att hålla om en kvinna, och det var inget som jag borde tänka på i den stunden. "Det måste vara ett vansinnesdåd", sade hon när jag hade snyftat färdigt. Jag tittade bort mot massan som sprang utmed barrikaderna ett par hundra meter bort och försvarade sitt revir med samma raseri som svartsjuka vildhundar. "Nej då", sade jag iskallt. "De som gjorde detta visste precis vad de ville åstadkomma!" Journalisten tittade förundrat på mig. "Menar du att det finns en plan bakom alltsammans?" utbrast hon och lät inte alls övertygad. "Absolut!" svarade jag. "Upploppen också?" undrade hon. Min självsäkerhet gjorde henne nyfiken. "Jag vet för mycket för att tro på slumpen", svarade jag kryptiskt och journalisten blev naturligtvis ännu mer nyfiken och ville veta mer, men jag ville inget säga, åtminstone inte förrän jag själv hade tagit reda på hur allt hängde ihop.

Jag gav henne mitt kort och bad henne ringa framåt kvällen. Mitt i allt elände hade hon plötsligt givit mig annat att tänka på. Jag ville gärna träffa henne igen. När allt var slut, när allt var över. När husen hade rivits eller brunnit ned, och de oskyldiga hade satts på gatan eller i finkan, och ärkebiskopen stod i kyrkan och välsignade Patricks sargade lik, och Själens Frihet firade sin egen dödsmässa däruppe i bergen bland de fåniga små stugorna med sina badkar till pooler. Då skulle jag gärna hålla om någon, hålla någon i handen, ha någon bredvid mig i sängen på natten som kunde gråta och skratta åt världens lögner och skändligheter tillsammans med mig. Men först då, inte nu. Jag satte mig i bilen och läste av telefonen som jag hade lämnat i handskfacket. Konstigt, tänkte jag, ett meddelande vid den här tiden på dygnet. Jag ringde upp telefonsvararen och lyssnade till en för mig okänd kvinnoröst. Hon visste allt om Kaiser, sade hon. Men hon var rädd, de var henne i hälarna. Kunde vi träffas? Snart? Hon lät så uppriktig och desperat att jag började tala till henne trots att jag visste att rösten var inspelad. Hon nämnde en plats, när som helst, men inte senare än om ett par timmar. Jag tänkte efter en stund. En fälla? Kanske det, men om så vore, varför då inte lika gärna gå i den? Jag skulle åtminstone inte dö i ovisshet. Döden, den där stålkappan som omgav huvudet när man sov den drömlösa sömnen. Men döden hade förstås inte rum för den söta journalisten. Hon rymdes bara i mitt hjärta. Kanske. Nåväl, döden fick allt vänta en stund till. Jag vred om nyckeln och tryckte plattan i botten och körde till mötesplatsen.