Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 6

Vagnen for fram genom skallens inre på rasslande skenor och krängde och skakade, ryckte till, stannade nästan upp, och fortsatte sedan på tjutande, gnisslande, kvidande hjul över rangliga broar, tog sats och besteg sedan väldiga berg, och försvann ned i dalen igen, in i mörker och tunnlar där tusentals andar, demoner, dybbukar, smådjävlar och själar, och dessutom odöda kroppar i mängder, drev skräcken ur var och varannan i tåget tills ljuset i tunneln blev synligt i fjärran och vi plötsligt befann oss mitt ute på ett stormpiskat hav. Gumman bredvid mig skrek lika bra som ungdomarna, och mer än en gång satte jag händerna för öronen. "Du måste visa litet inlevelse!" ropade hon och skrattade. "Vad sade du?" undrade jag och tog händerna från öronen. "Inlevelse!" skrek gumman allt vad hon kunde och jag blev lomhörd igen. Vagnen rusade ut i det skummande vattnet och vågor slog över oss och vi blev våta och jag blev förbannad och gumman skrek som en annan kofösare. "Tänk när jag och minstingen skall göra det här tillsammans!" skrockade hon. "Minstingen?" utbrast jag förvånat. "Ditt barnbarn? Har du alltså fortfarande kontakt med dina barn?" "Inte mitt barn, dummer!" sade gumman och stötte kamratligt armen i sidan på mig. "Min pojks barn. Ja, inte min egen, förstås. En annan pojke som jag tog hand om en gång tiden. Som ett experiment, skulle man kunna säga. Eller snarare en del av ett vad. Men nog om det, nu kommer det bästa!" Vagnen for in i en tunnel av plexiglas och störtade ned i bråddjupet, och gumman skrek igen, och barnen och ungdomarna, och jag satte händerna för öronen och betraktade alla sjöjungfrur och valfiskar och havsvidunder som dök upp omkring mig. Enastående, imponerande – en eloge till ärkebiskopen som begrep att detta skulle öppna varje människas hjärta för gud. Nej, egentligen var jag inte cynisk, bara överväldigad. Tivoli när jag var ung, det var i bästa fall ett knull i buskarna. I dag kunde man få sig ett knull på Internet; den som gick till nöjesparken förväntade sig mycket mer än så. Och det fick man! Ja minsann, för en gångs skull var jag överväldigad.

Till sist for vagnen ned i underjorden och allt blev svart så när som på de upplysta skrymslena i leran som befolkades av ormar och spindlar och jättelika havsmaskar. Sedan lämnade vi tunneln och kom ut i en väldig bergssal som lystes upp av facklor och lerkrus med brinnande olja, och människor i märkvärdiga dräkter flockades runt vagnarna och knäböjde och sträckte fram sina händer för att röra vid oss som om vi vore gudar. "Kasta åt dem en slant!" sade gumman och tog fram en sedel ur plånboken. "De är hemlösa, de arbetar gratis i utbyte mot mat och husrum. Och alla pengar de kan tigga ihop, förstås!" Jag plockade förbluffad upp en tia ur fickan och sträckte ut handen och genast flockades fem, sex personer omkring mig. "Släng ut den!" skrek gumman. "Släng ut den!" Hon grep tag om handen på mig så att myntet föll till marken och människorna utanför vagnen kastade sig över det och slogs och slet i varandras kläder tills en av dem lyckades slingra sig undan och försvann bort i mörkret, förmodligen med pengen i rockfickan. Gumman kastade sin sedel över kanten. "Se sådana vilddjur de är!" ropade hon förtjust. "Rycker och sliter i varandra för en spottstyver! Vad tror du att de skulle göra för en tusenlapp?" Jag svarade inte, och gumman skrattade. "Du är minsann litet känslig" fortsatte hon. "Precis som min pojk, ja den där jag berättade om förut. Experimentet, alltså. Eller vadet. Jo du förstår, att jag och en god vän slog vad en gång för länge sedan. Vi talade om människor som är så dumma att de litar på andra, och han skrattade och sade att sådana finns inte, och jag sade att det gör det visst, och då sade han 'Skall vi slå vad?' och jag sade 'Visst!' och sedan gav jag mig iväg och letade upp pojkstackarn – han hade det så svårt, må du tro! Knappt några föräldrar, inga syskon, stora eller små, inga morföräldrar eller farföräldrar, morbröder, kusiner, farbröder, sysslingar eller vänner. Inte ens det sociala brydde sig om honom. Han var en sådan ömklig stackare! Ack, ack, ack! – och snart var jag den enda människa i världen som han litade på. Litade på! Har du hört något så dumt?"

Gumman snörvlade och plockade fram en näsduk ur handväskan och snöt sig. Sedan kastade hon ut näsduken till folkmassan utanför vagnen. "Jag tar inte lätt på någonting", fortsatte hon. "Och jag hatar att förlora! Jag gjorde allt för att vinna det där vadet. Jag skaffade mig till och med en liten lägenhet i slumkvarteren där den där olyckan bodde bara för att kunna vara nära honom och bygga upp förtroendet mellan oss. Men jag vann till sist!" Hon tog fram en nyckelring med en enda nyckel på ur väskan och höll den framför ögonen på mig. "Äkta guld!" utbrast hon triumferande. Jag hade tröttnat på gumman, hon gjorde mig illamående med sin absoluta tilltro till sig själv och sina egna behov, äkta eller inbillade. Icke desto mindre tog jag den lilla pjäsen i min hand, och minsann, den var av guld. Mitt över ringen stod något skrivet och jag böjde mig fram för att se bättre och läste till min förvåning inskriptionen Animi Libertas Prosperitas Tua – Själens Frihet Din Välgång. "Var har du fått tag på den här?!" utbrast jag och spände ögonen i gumman, men hon var fullt upptagen med att förbereda sig för attraktionens höjdpunkt. "Tyst med dig!" skrek hon och stötte med käppen i golvet. "Det bästa är kvar!"

Vi lämnade tiggarna bakom oss och fortsatte ut på en spång som omgavs av djupa gravar med brinnande olja. Det brann överallt och värmen var nästan olidlig och jag tänkte att gumman var gammal och säkert hjärtsvag och värmechocken var nog inte alls bra för henne, och jag blev bekymrad för innan hon dog ville jag veta varför hon hade en nyckelring med stiftelsen Själens Frihets valspråk i handväskan. Jag behövde emellertid inte oroa mig, för gumman och ungdomarna skrek som aldrig förr och jag tvingades åter sätta händerna för öronen. "Titta nu!" ropade hon extatiskt. "Där brinner själarna!" Framför oss låg en tunnel, och ovanpå tunneln stod en märklig maskin, en flera meter hög glasbur med en trattformad öppning i mitten. Det sprakade och blixtrade därinne och eldsflammor slog ut mellan glasväggarna och spred ett regn av gnistor över omgivningen. Bredvid maskinen stod en liten man och höll om en kraftig spak. Det var något underligt med hans händer, för fingrarna drog med viss regelbundenhet ihop sig och rätade ut sig igen utan att resten av kroppen för den skull rörde sig. Det mest besynnerliga var att fingrarna på båda händerna rörde sig på samma sätt samtidigt. Plötsligt drog mannen spaken i botten och maskinen begynte skrika och bråka, och rök stod ur taket, och väggarna skälvde, och glasburen fylldes av ett vitaktigt ljus som såg livsfarligt ut, och sedan for tåget in i tunneln därunder, och rätt var det var befann vi oss i en annan glasbur med samma vitaktiga ljus som i maskinen, och sedan rörde vi oss hastigt uppåt, och det gick inte längre att se något av världen omkring oss, för det vita ljuset var lika ogenomträngligt som det svartaste mörker, och denna vithet, klarhet, renhet – det förstod jag – var i själva verket bara tomhet, intighet och meningslöshet, och en röst uppmanade oss att ta på oss de specialtillverkade glasögonen som låg i ett fack framför oss, och sedan rörde vi oss inte längre uppåt, och tåget rullade ut ur glasburen och in i ett sprakande sammelsurium av ljusblixtar och gnistrande stjärnor, och sedan genom ett litet vattenfall, och plötsligt var vi ute ur grottan, och gumman och ungarna skrek en sista gång när tåget rusade ned mot perrongen.

"En sådan vederkvickande upplevelse!" pustade gumman när tåget nästan hade stannat. "Tycker du inte?" Jag svarade inte. "Den där nyckelringen", sade jag bistert. "Var kommer den ifrån?" "Men det sade jag ju till dig, dummer!" utbrast gumman som om det var den självklaraste sak i världen. "Jag vann den i ett vad. Det där med experimentet och den stackars pojken som jag berättade om!" "Det där experimentet", fortsatte jag. "Pågår det än?" "Nej", svarade gumman frånvarande. "Det är slut nu, han är död. Han dog i kväll." Hon ställde sig upp i vagnen och vakten hjälpte henne ut på perrongen. "Men flickan lever!" ropade hon glatt. "Hon är det stora experimentet!" Jag reste mig för att göra henne sällskap. Frågorna växte exponentiellt men svaren lös fortfarande med sin frånvaro. Nyckelringen låg kvar på sätet och jag plockade upp den och vände på den och såg siffran femtioett lysa i vitguld på baksidan. Då trillade poletten äntligen ned: den tröttsamma gumman var i själv verket damen på nummer femtioett, Johnnys enda trygghet i livet, hon som nästan hade fostrat honom och sedan hade hjälpt honom i kampen för att få tillbaka sin dotter. Och nu var Johnny död därför att hon hade bedragit honom, därför att han bara var en bricka i ett spel som jag ännu inte visste vad det handlade om. "Stanna för fan, satkärring!" skrek jag och kastade mig ut ur vagnen. Vakten lade armen om livet på mig och höll mig tillbaka och gumman försvann i vimlet. "Vad är du för en jävla filur som säger sådant till en gammal tant?" röt han åt mig och kramade till över bröstkorgen. "Du skulle bara veta!" stönade jag. Till sist släppte han taget och skickade iväg mig mot utgången. Damen var sedan länge försvunnen och plötsligt stod jag på ruta ett igen trots att sanningen helt nyss hade suttit bredvid mig. Jag lommade bort mot Eldkastaren och Terrordöden och entrén. Bakom mig fortsatte tågen att rulla in i den där märkliga grottan där själar blev till vitaktigt ljus och gick förlorade i intigheten. Men det var förvisso en imponerande anläggning. Jag var fortfarande överväldigad. Jag och ärkebiskopen.