Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 3

Gamla minnen gör mig av någon anledning på gott humör, kanske därför att jag är så otroligt naiv. När jag tänker tillbaka på det förflutna ser jag återigen alla de möjligheter som jag en gång hade, inte i ett töcken av vånda och besvikelse, utan som de faktiskt var, som om de fortfarande fanns, som om både jag och tiden ännu var unga och hela världen låg där framför mina fötter och bara väntade på att jag skulle ta den i anspråk. Det vederkvicker mig att känna på det viset. Det gör mig kanske inte lycklig, men åtminstone tillfreds med att jag fortfarande är i stånd att påverka mig själv och världen runt omkring mig. Det var förmodligen det som Julius Kaiser inte längre kände att han kunde, tänkte jag när jag steg ur bilen. Kommersen var i full gång redan på parkeringsplatsen. Där vimlade av korvstånd, glasskiosker, souvenirbodar och ambulerande försäljare som krängde allt från tröjor och ballonger till leksaker, porslinsdockor och kanderade äpplen. "Spunnet socker, kanske?" undrade en röst strax bakom mig, och därefter i vänsterörat: "Herrn skall väl ha ett glas av vår undergörande hälsodryck? Den kostar bara en femma – en spänn för vare år som den förlänger livet!" Jag trängde mig förbi dem och hörde hur charlatanen med hälsodrycken kastade svavelosande förbannelser över mig på ett språk som jag inte begrep. Entrén till parken var gratis, förmodligen av den anledningen att ägarna begrep att en avgift skulle verka avskräckande på mindre bemedlade grupper som om de bara kunde lockas dit förmodligen skulle göra av med mer pengar på geschäft och attraktioner än de egentligen hade råd med. Med förment generositet kan man lura skjortan av vem som helst. Ett par biffar till vakter stod innanför vändkorsen och synade alla som kom och gick med misstänksamma blickar. Undantagsvis kostade de på sig ett leende, men bara mot små barn och gamla tanter – absolut inte mot trötta privatdeckare med svettiga kläder och nästan dygnsgammal skäggstubb.

Jag vandrade med blicken över området. "Själavandringen?" frågade jag oskuldsfullt den av vakterna som mest påminde om en kamphund. "Till höger, förbi Lyckohjulet, Terrordöden och Eldkastaren!" grymtade han och tittade på mig som om jag var en självmordsbombare med tjugo kilo trotyl innanför västen. Jag tackade så mycket och skyndade vidare. Jag kunde föreställa mig vad som gömde sig bakom Lyckohjulet, men namnen på de andra attraktionerna väckte min nyfikenhet. Terrordöden visade sig vara som gamla tiders skjutbanor där man sköt med luftgevär mot löpande björnar, ballonger eller måltavlor som dök upp framför ögonen när man minst anade det. Skillnaden var att björnarna, ballongerna och måltavlorna hade bytts ut mot pappfigurer av kända terroristledare som gömde sig bakom hus och stenar och skumma bergsformationer. Ibland dök självaste Usama bin Laden upp i grottöppningen och då gällde det att fyra av en salva om man ville få honom att sträcka ut armarna och försvinna ned i maskineriet med mungiporna upp och ned och något snopet i blicken. Den som lyckades med en sådan bedrift vann en Usamamask, komplett med skägg och allt, och ett diplom där det stod att innehavaren – namnet fyllde gubben bakom disken i för hand – var en tvättäkta terroristutrotare. Inte bekämpare utan utrotare. Överallt i parken såg jag små pojkar (och en och annan flicka, men inte särskilt många) som stolt visade upp sina diplom och masker som hängde i livremmen. Som om det där långa, gråsprängda skägget av syntetfiber var en modern skalp, en huvudsvål som kunde säljas för en dollar och som visade att innehavaren var karl för sin hatt och minsann visste att göra rätt för sig, även om det rätta inte alltid var det vackra. Precis som indiandödarna på sin tid. "Den enda bra indianen är en död indian", som general Sheridan en gång uttryckte det. Han, som genom sin marsch genom Shenandoahdalen, hjälpte Unionen att vinna kriget och befria slavarna. Men indianerna, dem gav han inte mycket för. Nog finns där något att dra lärdom av. Terrorister är förvisso otrevliga, men det är nog inte klokt att göra dem till vår tids indianer.

"Skriv ditt namn i rök och eld, lägg en tia i eldkastaren!" ropade en fetlagd gubbe i ett tält längre fram och slog samtidigt med en lång käpp efter en klåfingrig pojke som försökte stoppa annat än mynt i maskinen. "Lymmel! Odåga! Missfoster! Kom hit skall jag lära dig att veta hut!" Han riktade ännu ett slag mot pojken, men sedan fick han syn på mig och stoppade undan käppen. "Ungar!" sade han och ryckte urskuldande på axlarna. "De har ingen respekt för andra människor nuförtiden." "Nej", instämde jag. "Det har de nog aldrig haft." Det där sista begrep inte gubben, men han skrattade ändå och undrade om jag inte ville pröva lyckan med eldkastaren. "Vad gör man med den?" frågade jag och lät som en idiot. "Man kastar eld förstås", muttrade gubben surt. "Vad tror du?" "Men det är klart, vad dum jag är!" utbrast jag och gubben veknade och blev på gott humör igen. "Vad kostar det?" undrade jag. "Tio spänn. Men då får du ett frispel om du sätter eld på Ho Chi Minh. Du har två minuter på dig. Kvinnor och barn ger tio sekunders avdrag per skalle!" Jag studerade en flicka bredvid mig som vant riktade den lilla eldkastaren mot små halmdockor som då och då kikade fram bakom den kamouflagefärgade stålkulissen. De var klädda som nordvietnamesiska soldater, eller som FNL-trupper i svarta dräkter och rishattar. Dockor med långt, svart hår (kvinnor) och små dockor (barn) var märkta med ett stort kryss och att skjuta på dem gav alltså tidsavdrag. Flickan bredvid mig var mycket skicklig. Så fort en docka dök upp bakom kulissen riktade hon sin eldkastare mot den och tryckte av och halmfiguren försvann i en eldsflamma och brann ned på några sekunder, vilket fick henne att brista ut i vilda glädjetjut. Kvinnor och barn undvek hon till en början med stor rutin, men efter någon minut ökade tempot och flera dockor dök upp på samma gång och plötsligt hade hon att välja mellan att kremera farbror Ho (av någon anledning utrustad med manchurisk hårpiska) eller ett gulligt flickebarn, och hon valde fel och den lilla dockan gick upp i rök och Ho Chi Minhdockan började skaka och skälva och sedan strömmade ett hårt, elakt skratt ur högtalarna. Ett riktigt gulingskratt. Game over.

"Jävla fuskis!" skrek flickan till gubben. "Jag såg dig allt! Du flyttade om dockorna precis när jag skulle skjuta!" Hon vände sig mot mig. "Du såg väl också vad som hände?" sade hon med gråten i halsen. "Du måste ha sett det!" "Tyvärr", svarade jag urskuldande. "Jag har aldrig spelat det här spelet, jag vet inte hur det går till." "Men du kan väl se och tänka i alla fall!" snäste flickan. "Surkuk!" Gubben sträckte sig efter käppen, men jag hindrade honom och gav flickan en slant i stället. "Var inte så skjutglad nästa gång!" sade jag vänligt. Hon blängde på mig och ryckte åt sig myntet och var precis så där sur och oförsonlig som bara barn kan vara. Myntet åkte ned i maskinen och strax brann dockorna igen och flickan var lycklig och tjöt och skrek som om ingenting hade hänt. "Barn!" sade jag och log mot gubben. "Odågor!" muttrade han. "Jag har aldrig sett en sådan här skjutbana förut", fortsatte jag. "Är den från Amerika, eller?" "Vietnam", svarade gubben som om det var den självklaraste sak i världen. Jag sade adjö och tänkte att något skall man ju leva av. Och varför låta en miljon döda gå till spillo när man kan göra pengar på dem? Farbror Ho hade säkert inte haft något att invända. Terrorbanor och Vietnamkrig, med amerikanska ögon, Made in Vietnam. Jag lämnade tältet både omtumlad och förväntansfull. Där, strax intill, tornade huvudattraktionen upp sig.