Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 5

Själavandringen var en imponerande anläggning som till det yttre hade formen av en grotta som skulle föreställa själens ansikte – blåskimrande, tomt och ihåligt, med kinder som drogs in i munhålan, lidande som hos en målning av Munch, och samtidigt en klyscha, en travesti på den estetik som brukar användas för att gestalta osaliga själar i dataspel eller Hollywoodfilmer. Framför grottan låg perrongen varifrån vagnarna med själavandrare försvann in i den kvidande munnen och den hemlighetsfulla värld som öppnade sig där bakom. Nästan tio minuter senare kom de ut igen genom högerörat, och efter en sista backe ned till markplan var färden till ända och de omtumlade passagerarna staplade ut ur vagnarna. Mest barn förstås, men också många vuxna. De var alla upprymda, för att inte säga medtagna, efter resan och pratade med varandra, för sig själva, och med andra som de inte kände om den fantastiska upplevelsen. Många av dem gick direkt och ställde sig i kön igen. Och kön var lång, säkert hundra meter. Den ringlade sig fram mellan kraftiga stålstaket där människor stod i dubbla led, bredvid varandra, fem, sex stycken per meter. Jag hade säkert femhundra personer framför mig. Å andra sidan avgick flera tågset i minuten, och varje tågset hade plats för trettio passagerare, så jag behövde nog inte vänta mer än sju, åtta minuter på min tur. Jag ställde mig längst bak och fick till min förvåning strax sällskap av en äldre dam, en liten gumma som var full av beundran inför den häpnadsväckande attraktionen. "Jag måste säga att jag är barnsligt förtjust i det här spektaklet!" sade hon okynnigt och myste med hela ansiktet. "Ja, några glädjeämnen kan väl en gammal människa få unna sig, tycker du inte det?" fortsatte hon och himlade med ögonen. "Jovisst, det är väl klart!" svarade jag litet generat.

Gumman kisade bort mot insläppet och stötte otåligt med käppen i marken. "Har tant åkt många gånger?" undrade jag försiktigt. "Kalla mig inte för tant!" snäste gumman. "Pojkvasker!" Sedan föll hon i skratt. "Nu skrämde jag dig allt!" utbrast hon och log. "Men jag skojar bara! Några glädjeämnen skall väl ändå en gammal människa få ha!" "Jo, du sade det", anmärkte jag lättsamt. "Jaså, har jag sagt det förut? Ja, det är inte lätt med minnet när man blir gammal. Jag skall berätta för dig, att när jag var i din ålder – hur gammal är du? Trettio, fyrtio?" Jag nickade. "Jag kunde väl tro det", fortsatte hon. "Jo, när jag var i din ålder, då hade jag redan rest jorden runt tre gånger. Det trodde du inte, va?" Nej, det gjorde jag faktiskt inte. Jag hade förväntat mig en lång och tröttsam utläggning om den hemska världen, den riktiga världen, den som gumman hade vuxit upp i, där var och en fick arbeta arton timmar om dagen för att tjäna ihop till några skivor bröd, där hemmet var ett brädskjul med jordgolv och toaletten ett hål i väggen där man hängde ut rumpan så att det som kom därur frös fast när temperaturen kröp ned mot tjugo minusgrader (vilket den alltid gjorde), och där råttor, möss och kackerlackor trängdes med bröder och systrar, kusiner, mormödrar och bortbytingar om utrymmet i sängen. Om man överhuvudtaget fick sova, vill säga. Men gumman sade inte ett ord om gamla tiders elände, och för en gångs skull var jag tillfreds med att ha fel.

"Ja, det skall jag säga dig", fortsatte gumman, "att när jag fyllde trettiofem, då hade jag seglat fram och tillbaka på de sju haven i många år och satt min fot i varje världsdel. Utom Antarktis, förstås. Kyla, ser du, det är inget för mig!" Kön rörde sig och jag tog gumman under armen och hjälpte henne framåt. Efter några meter blev vi stående igen och ett nytt tågset lämnade perrongen. "Och sedan då?" undrade jag nyfiket. "Vad sade du?" skrek gumman i örat på mig. "Här är så mycket liv, och hörseln är inte längre vad den en gång var!" Jag upprepade frågan. Gumman tittade bort mot Eldkastaren där den lilla flickan fortfarande jagade farbror Ho med brinnande fotogen. "Sedan tog allt slut!" utbrast hon efter en stund. "Hur så?" undrade jag litet förskräckt. "Jag träffade en karl. Det var väl kul ett tag, men sedan blev det bara elände." "Jaså, varför då?" mumlade jag och våndades över både frågan och svaret. "Tala ur skägget, unge man!" röt gumman. "Genera dig inte! Karlen var en tråkmåns, det är inte mer med den saken. Barn skulle han ha också! Jag har aldrig gillat barn. Tycker du om barn?" Hon spände sina små, starrsjuka ögon i mig och jag vände bort blicken. "Jag har ingenting emot dem", svarade jag undvikande. "Men du har inga själv?" Jag skakade på huvudet. "Skaffa dig för guds skull inga heller! De ställer bara till problem." Jag svarade inte. "Så ni fick alltså egna barn?" frågade jag efter en liten stund. Jag kunde inte dölja min nyfikenhet. "Jo, det skall jag säga dig, unge man, att det fick vi minsann, och jag har aldrig varit så lycklig som den dagen då jag tog mitt pick och pack och lämnade den där karlen och hans satungar och flyttade hit till staden! Jag har inte sett dem sedan dess, men jag läste i tidningen att gubben dog i en bilolycka i Kanada för några år sedan. Den dagen firade jag med champagne!" Gumman grinade mot mig, fullt medveten om att jag var litet omtumlad. "Det kunde du inte tänka dig, va?" utbrast hon triumferande. "Att en snäll gammal gumma som jag kan vara så elak!" Jag kände mig litet obekväm och skruvade på mig utan att svara. "Men jag skall säga dig att jag är inte elak", fortsatte hon. "Inte mot mig själv. Och man kan bara vara elak mot sig själv. Jag var dum nog att förälska mig en gång och för det fick jag lida i många, många år. Barnen, de for kanske illa, men vad rör det mig? Jag känner inget ansvar för dem, de har inte givit mig något!"

Vi var nästan framme vid insläppet och gumman höjde käppen och vinkade till några kvinnor framför oss som hade tagit plats i en av vagnarna. Hon kände många i kön. "Jag gillar att leva, förstår du", sade hon plötsligt med sin hesa, gälla röst. "Och barn, vet du – somliga kallar dem förpliktelser, men jag kallar dem otyg. De sätter käppar i hjulet för den fria viljan, den egna viljan. Varför skall jag, bara för att jag är kvinna, förvägras att leva mitt liv som jag vill?" "Kanske därför att livet är en balansgång mellan egna önskningar och andras, och dessutom en ständig kollision mellan de egna önskningarna", försökte jag, men gumman avbröt mig innan jag hann avsluta meningen. "Struntprat! Mina önskningar är allt som gör livet värt att leva!" "Men kan du då alltid vara säker på hur de önskningarna ser ut?" fortsatte jag. "Självklart! Tror du att jag är dum i huvudet? Varje människa vet väl vad hon vill! Annars är hon en idiot. Precis som jag den gången då jag förälskade mig i den där odågan." Vi steg ut på perrongen och jag hjälpte henne ned i en av vagnarna. "Men sedan dess har du aldrig tvivlat på vad du vill?" frågade jag och satte mig bredvid henne och drog ned spärrstången. "Aldrig!" utbrast gumman och skrattade. "Allt sedan dess har jag gått från klarhet till klarhet!" "Det måste kännas skönt", konstaterade jag. "Om du bara visste!" skrockade gumman. "Men så har jag också sålt min själ till djävulen!" Vagnen skakade till och vi rörde på oss och försvann in i munnen på den där härjade själen som påminde om både Edward Munch och Ghostbusters.