Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 4

Fullmånen var gul och innerlig den natten. Den hade ett märkligt lyster över sig, en besynnerlig glimt i ögat, som om den just då kände till mänsklighetens alla hemligheter och bar varje människas förtröstan i sitt hjärta. Med värme och stor frikostighet spred den sitt ljus över världen och det lilla klostret utanför staden där fader Bernhard och bröderna sedan länge hade gått till sängs. Ensam på en kal brits med filt och kuddar på golvet bredvid sig, låg en man och led och våndades och vände sig ett halvt varv, fann att det var lika obekvämt och vände sig om igen, och fann att våndorna var kvar, och lidandet, och smärtan som hade spridit sig i hela kroppen, och slöt ögonen som för att sova fast han visste att det ännu inte fanns någon tid för vila. Månen kastade ett par strålar genom den lilla springan i väggen, och i det svaga ljuset framträdde konturerna av en sorglig figur – mager och tärd, med sprucken, gråfärgad hud och ett ansikte som nästan hade sugits in i skallen. Mannen tittade på armbandsuret som hängde fritt runt den beniga handleden, men hans syn var dålig, och rummet var trots månen tämligen dunkelt, och dessutom darrade han på handen. Till sist lade han två fingrar mot urtavlans glas och följde visaren med de sönderbitna naglarna. När han hade betraktat klockan en liten stund sträckte han sig efter ett block och en penna som tillsammans med en bibel låg på nattduksbordet bredvid honom. Han fattade pennan mellan fingrarna och rörde sedan handen i luften framför sig, som om han inte hade skrivit på länge och behövde uppfinna handlaget på nytt innan han förde pennan till papperet. Han skrev på det viset, i luften, i nästan tio minuter innan han lät handen vila i famnen en liten stund medan han fundersamt kisade mot månen genom den lilla springan. Plötsligt fick han något beslutsamt i blicken, och han vände sig om och tände sänglampan och lutade sig mot väggen, fattade pennan igen och förde den till papperet och började skriva. Och han skrev snabbt och våldsamt, explosivt, utan att stanna upp, med kraft och målmedvetenhet, som om all smärta i den där utmärglade kroppen ville ut i just den stunden; som om han visste att tiden snart var slut, och att det efter tidens slut inte fanns utrymme för ånger, förlåtelse, upprättelse eller försoning. Knappt två timmar senare lade han pennan åt sidan, gäspade och tittade på klockan igen. Han nickade tankfullt på huvudet och lät blicken vila en stund på en spindel som sprang över golvet. Sedan reste han sig och tog på sig skor och ytterrock, släckte lampan vid sängen och stoppade det nästan fulltecknade blocket i fickan, öppnade dörren och försvann ut i korridoren. Fader Bernhard och klosterbröderna slumrade i sina celler och bara den gulskimrande månen visste att Julius Kaiser var på väg att ta tillbaka sin förlorade själ.

Där, i mörkret utanför det lilla klostret, väntade en bil, och i bilen satt en man och en kvinna, mannen vid ratten och kvinnan bredvid, och kvinnan tittade på klockan och svor för sig själv, och mannen snörvlade och rapade och gjorde de mest frånstötande läten. "För helvete karl, bete dig som en människa!" fräste kvinnan. "Frun får ursäkta", hostade mannen. "Mina sommarförkylningar är hemska. Och aldrig går de över!" Kvinnan höll för näsan och viftade avvärjande med handen, men mannen pratade obekymrat vidare. "Frun skulle ha varit med för två år sedan. Då satte sig förkylningen i magen!" "Då?!" utbrast kvinnan med vämjelse i rösten. "Ja, magen har aldrig varit sig lik sedan dess", snörvlade mannen. "Frun får ursäkta." "Ja, ja!" muttrade kvinnan. "Om bara den där idioten kunde komma någon gång. Vi har inte mycket tid kvar innan parken stänger!" Plötsligt strömmade Bachs duccata i d-moll ur handväskan, och kvinnan skyndade sig att gräva fram en silverfärgad telefon. "Ja?" svarade hon irriterat. Mannen bredvid henne trummade glatt med fingrarna mot ratten. "Men har han hunnit till grottan då?" undrade kvinnan. "Inte det?" Hon smällde till mannen vid ratten på armen och han stoppade undan fingrarna. "På väg? Men ring mig när han har lämnat parken, då! Jag behöver väl för sjutton inte veta varje steg han tar?! Idioter!" Hon slängde ned telefonen i handväskan igen och tittade på klockan. "Nu kommer han visst!" utbrast mannen vid ratten och förlorade sig i ännu en hostattack. Kvinnan lutade sig förbi honom. "Var?" undrade hon och flackade med blicken. Mannen hostade och snörvlade och gjorde märkliga ljud med magen. "Där, till vänster om det stora trädet!" Kvinnan drog sig tillbaka. "Vänta här!" sade hon uppfordrande och steg ur bilen för att ta emot den utmärglade mannen som flåsande kämpade sig fram över gräsmattan. Plötsligt hörde hon en röst en bit därifrån, och sedan såg hon konturerna av en ung kvinna i skogsbrynet. "Julius!" viskade kvinnan. "Julius! Det är jag, Cornelia!" Den utmärglade mannen stannade upp och fick syn på kvinnan och sprang emot henne, tog blocket ur fickan och slog med det i luften och jagade in kvinnan i skogen och följde sedan efter, och plötsligt stannade kvinnan upp och vände sig mot honom, och han blev också stående, och deras blickar möttes för ett ögonblick i mörkret mellan träden, under den gulfärgade månen som just den natten visste allt om mänsklighetens hemligheter och som bar varje människas förtröstan i sitt hjärta, och ingenting blev sagt och ändå mer än någonsin, och sedan kastade mannen blocket mot kvinnan allt vad han kunde och vände tillbaka genom skogsdungen och kom ut på gräsmattan igen, och snart var han framme vid bilen där mannen och kvinnan redan hade väntat alldeles för länge. "Tid är allt, Kaiser!" snäste kvinnan. "Och din är snart till ända. Tänk på det!" "Jag behöver inte tänka, jag vet redan", svarade Julius Kaiser stillsamt och öppnade bakdörren och steg in i bilen. "Flickan där", fortsatte kvinnan misstänksamt. "Var det samma fruntimmar som du alltid har dragits med?" "Ett av dem", svarade Julius Kaiser. "Men bara i hennes drömmar." Han lutade sig tillbaka i sätet. "Kanske också i mina", tillade han efter en stund. "Drömmar är farliga saker", muttrade kvinnan. "Innan man vet ordet av har de blivit verklighet!" "Bättre sent än aldrig!" mumlade Julius Kaiser för sig själv och gäspade. Mannen med ratten gjorde några ljud med mun och mage och vred sedan om nyckeln, och motorn startade och satte bilen i rörelse, och snart hade flickan i skogen och klostret där fader Bernhard och bröderna slumrade försvunnit i mörkret bakom dem. Bara månen kände till den nattens hemligheter. Och en av bröderna, förstås.