Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 7

Jag har åtminstone en nyckelring, tänkte jag när jag satte mig i bilen. Med en nyckel på. En nyckel som förmodligen gick till nummer femtioett. Frågan var bara på vilken gata. Svaret fick vänta till morgondagen. Jag kände mig vimmelkantig av trötthet och av alla frågor som for genom huvudet. Vem var det som höll i trådarna, undrade jag. Vem mördade Johnny och stack en biljett till Självavandringen i handen på honom och såg till att jag träffade damen på nummer femtioett just där? Och vad hade hon med Själens Frihet att göra? Det slog mig plötsligt att stiftelsens kursgård låg en bit upp i bergen, alldeles ovanför Teaterparken. En slump? Knappast. Fanny Frank ville inte kännas vid tunneln i berget när jag pratade med henne tidigare på dagen. Fanns där också ett samband? Och varför hade aktiebolaget Sundheten ombildats till en stiftelse nästan samtidigt som Julius Kaiser först dök upp på scenen? En del av mig ville genast ringa ett par samtal, en helt annan skrek efter sängen därhemma. Den senare delen vann snabbt företräde. Dessutom var det alldeles för sent att ringa någon. Klockan var strax före tolv och det hade inte gått mycket mer än två timmar sedan Johnny föll framför fötterna på mig. Två intensiva timmar. I natten utanför bilen spred fullmånen sitt gulaktiga sken över världen. Jag vill vara som den månen, tänkte jag. Jag vill sitta där i mitten av världsaltet och reflektera solens baksida till människorna i deras mörkaste stunder. Månen kommer alltid att vara världsaltets mitt för människorna, om så Kopernikus inte bara vänder sig i graven utan också kastar undan stenen och reser sig ur den. Ja, som den månen vill jag vara. Ensam, utlämnad åt solen och vinden och natten och tystnaden, stillheten, tomheten, intigheten och meninglösheten där ute i rymden. Det vore åtminstone bättre än att leva i en värld där människor ljuger och bedrar, förför och mördar, våldtar, skändar, stjäl och plågar och lurar sig själva och varandra för att tillfredsställa de behov och lustar som de inbillar sig utgör livets mening. Bara därför att de inte står ut med sanningen. Den som inte följer spelets regler får sig en knäpp på näsan och en dask i rumpan med boken. I bästa fall.

Det är så lätt att säga vad som är rätt och fel för den som har läst det i en bok; det är betydligt svårare att ta reda på det på egen hand. Där uppe hos månen, där finns inga andra regler än dem som springer ur evigheten. Ur tanken. Ur förnuftet. Ur det egna jaget. Det egna jaget, som när det får agera på egen hand, av egen kraft, med självklarhet begriper vad som är rätt för både dig själv och andra. Inte det påklistrade, konstruerade, inbillade jaget – det som lever i tron att överlevnad är att förgöra andra. Det är ett tragiskt faktum att fascismen är ett spöknippe som sår sina frön i de flesta av oss. Ja, där uppe hos månen, där skulle jag sitta och skratta åt människorna när de springer till sina charlataner och helbrägdagörare, trollkarlar, häxor, magiker, överstepräster, spåkvinnor, medier och tarotspecialister samtidigt som världen omkring dem går under utan att de begriper varför. Jag skulle le åt dem när de gör mantran av ord som ömhet och närhet och kärlek samtidigt som de springer benen av sig för att ta reda på hur många orgasmer man kan få vid ett och samma tillfälle. Vi söker mängd och massa, inte kvalitet. Det skrämmer mig på jorden. Men där uppe hos månen, där skulle jag inte frukta våra nya Babelstorn. De faller samman långt innan de når utanför atmosfären. Och allt därför att vi så gärna låter oss luras av andra föreställningar än dem vi själva bär inom oss. Egentligen. Vi har anammat kung Fredriks pragmatism att var och en får bli lycklig på sin fason. Men vad betyder det egentligen? Vart leder det? Till helvetet, för så mycket ansvar kan ingen av oss ännu bära. Det kan bara månen.

Telefonen ringde. Det var fader Bernhard i Franciskanerklostret. Han var uppbragt. Julius Kaiser var försvunnen. En av bröderna tittade in i hans rum strax efter halvtolv, men då var han inte längre där. Liksom Jesus när kvinnorna kom för att smörja honom. Kanske har han gått före mig till Galileen, muttrade jag för mig själv. Kanske finns hans själ där. "Han var så svag, så utmärglad", utbrast fader Bernhard. "Han kunde knappt stå på benen! Hur i guds namn har han kunnat ta sig härifrån?" "Inte utan hjälp", suckade jag. "Inte utan hjälp." Bernhard ville inte sluta med sina beklaganden och förebråelser. Han var en sådan from människa, han lastade alltid sig själv för andras synder. Om nu det är fromhet. "I guds namn", fortsatte han. "Jag skall sitta uppe utan att äta eller dricka och be för den stackars mannen tills du har fått reda på vad som har hänt honom." "Var inte dum nu", sade jag bestämt. "Du är en gammal man, du behöver din nattsömn och din mage behöver sina rutiner. Det räcker med en bön för Kaiser. Han får bära sina egna skulder." Jag avslutade litet bryskt eftersom jag visste att fader Bernhard när det kom till att förebrå sig själv kunde vara en mycket dålig lyssnare. Jag var trött och jag hade inte tid och dessutom måste någon göra slut på hans självpåtagna lidande. Julius Kaiser var försvunnen, det var allt jag orkade tänka på. Och Bernhard hade rätt i en sak: karlen kunde inte stå på benen när jag lämnade av honom natten innan, det fanns ingen möjlighet för honom att ta sig från klostret utan hjälp. Men vem hade hjälpt honom, och varför? Om Kaiser själv hade valt att försvinna, då hade jag inte längre någon klient och därmed kunde jag betrakta fallet som avslutat. Men om han däremot hade förts bort mot sin vilja, då var det min skyldighet att ta reda på vad som hade hänt honom. Dessutom var jag förbaskat nyfiken. Och Johnnys död fick inte avskrivas som ännu en haschpsykos. Damen på nummer femtioett var uppenbarligen inte den trygghet i livet som han själv hade trott, och det gjorde mig till den enda i världen som kunde slåss för de rättigheter som han borde ha i döden eftersom han aldrig hade fått dem i livet. Hans dotter hade också rätt att få veta en dag. Nej, än återstod mycket att göra innan mitt uppdrag var till ända. Och jag hade fortfarande gummans nyckelring i fickan. Med en nyckel på. Förmodligen till nummer femtioett. Frågan var bara på vilken gata. Svaret fick vänta till morgondagen. Av natten återstod bara sängen därhemma. Och månen förstås. Det var den enda tröst jag kunde unna mig.