Bok 2: "Jag". Kapitel 3, del 2

Johnnys sista, långa, skräckslagna utandning, och dunsen i marken, och folkmassans kvidande, gråtande, skrikande sammelsurium ringde fortfarande i mina öron när jag for fram på gatorna som långsamt fuktades av sommarnattens svett – förbi civilisationens fallossymboler, dess Babelstorn och stinkande, pyrande slumkvarter, och dess mäktiga, förslutna gårdar och palats dit bara offer och förövare ägde tillträde. Johnny var död, ja, stackars Johnny, en misslyckad figur, förlorad i begynnelsen, förverkad redan i livmodern, älskad av ingen, utan någon som brydde sig om honom. Bortsett då från den gamla damen på nummer femtioett. Jag hade själv aldrig tyckt om honom. Men det var som sagt svårt att tycka om en människa som Johnny. Omständigheterna hade inte gjort honom särskilt älskvärd. Det var inte alls Johnnys fel, det visste jag egentligen. Men faktum kvarstod att han var en svår person att ha att göra med. Han tillförde helt enkelt ingenting. Han bara tog, liksom alla alltid hade tagit av honom. Och nu var han död. Hade han månne tagit en gång för mycket av fel personer? Allt jag visste var att han hade en biljett till en åkattraktion i sin söndertrasade hand. Den kvällen – den kvällen av alla! – skulle jag alltså gå på tivoli. Märkligt. På tivoli, till det senaste tillskottet på nöjeshimlen, Teaterparken. Det var förvisso en spektakulär lekpark, naturskönt belägen i de böljande sluttningarna en bit ovanför stadens smutsigaste industriområde. Kontrasten var överväldigande om man undvek motorleden och i stället tog den gamla vägen dit, genom de luggslitna kvarteren med sina skamfilade tvåvåningsbaracker och betongmoduler som sedan länge hade gjorts svarta av surt regn, avgaser, rök och kemiska utsläpp, och förbi vidsträckta ödetomter, skrotupplag och bilkyrkogårdar som befolkades av råttor och fåglar och samhällets olycksbarn. Plötsligt, som om allt bara var en fråga om slumpen, jordaxelns lutning eller planeternas läge vid en viss tidpunkt, tog eländet slut och övergick i vidsträckta blomsterängar som betades av kor i alla färger och av alla sorter, med eller utan horn och mer eller mindre långhåriga.

Gränsen mellan samhällets skuggsida där bakom och bonderomantiken i fonden var i det närmaste absolut. En sju meter bred korridor av sprucken, sliten asfalt var allt som skilde de båda ytterligheterna åt. Jag har inte någon annanstans stött på en så skarp gräns mellan lycka och olycka, mellan välmåga och oförmåga, mellan förtröstan och misströstan, mellan hopp och förtvivlan. Därmed inte sagt att den där slitna vägen också utgjorde gränsen mellan gott och ont, för så var det inte. För inte så länge sedan hörde de böljande sluttningarna på andra sidan vägen till det som vi stadsbor med en sällsam blandning av vördnad, nostalgi och illa dolt förakt kallar för landet – till bönderna, till dem som odlar marken och vårdar allas vårt förflutna, som de själva brukar framhålla. Men för drygt fem år sedan gav kommunen, trots omfattande protester från en besynnerlig allians av lokala bönder, förment progressiva stadsbor, miljörörelser, Föreningen för landsbygdens bevarande, statliga naturvårdande myndigheter, stiftelsen Fosterlandets Ursprung och allsköns kverulanter i största allmänhet, ett nybildat affärskonglomerat tillstånd att exploatera de övre delarna av bergsluttningarna i syfte att där anlägga en omfattande temapark. Själv mindes jag inte längre mycket av debatten, annat än att jag som vanligt hade svårt att se det fasansfulla i att göra mark som låg öde och i stadens närhet tillgänglig för allmänheten. Dessutom knyter sig magen alltid på mig när ytterlighetsgrupper i båda ändar förenas i gemensam kamp. Det visar bara än en gång att världen är en cirkel. Liksom många gånger också den ideologiska värdeskalan.

Det mest besynnerliga av alltihop, det mindes jag fortfarande, var att förslaget kom från en företagsgrupp som ingen hade hört talas om. Likväl lyckades man på kort tid vinna stöd för sina idéer från några av stadens mest inflytelserika personer. Och projektet var förvisso förföriskt i all sin storslagenhet. Ett flera kvadratkilometer stort område bestående av snårskog och otillgängliga bergssluttningar skulle förvandlas till en grönskande naturpark med utrymme för ett nöjesfält, vandringsleder, ridvägar, alla slags båtsporter, forsränning, skidåkning i både spår och backe, fiske, idrottsanläggningar, kulturscener och pedagogiska verksamheter där barn kunde lära sig allt om hur naturen fungerar. Dessutom skulle man i ena hörnet av parken bevara en del av det ursprungliga landskapet, komplett med gamla bondbyar, en mindre tätort av äldre snitt, djur av alla de slag som betade i hagarna och bökade i gödselstackarna, och organiserade jaktturer på fälten och i skogsdungarna under ledning av åldrade godsherrar som av den nya tiden hade tvingats sälja sina egendomar till popstjärnor och it-miljonärer och nu gjorde en sista ansträngning att klamra sig fast vid det förflutna innan döden en gång för alla satte punkt för deras tröstlösa drömmar. Av lätt insedda skäl var den sista delen av projektet också den mest kostsamma. Den ingick inte i det ursprungliga förslaget utan tillfogades som en eftergift åt Föreningen landsbygdens bevarande och stiftelsen Fosterlandets Ursprung, som också fick i uppdrag att förvalta denna del av parken. Med deras stöd i ryggen föll böndernas motstånd samman och kvar fanns bara gaphalsarna på vänsterkanten som egentligen aldrig hade haft särskilt mycket gemensamt med sina forna alliansbröder.

Och folkets företrädare och prominenta män och kvinnor i staden ville inte stå på samma barrikader som socialister och bakåtsträvare, och så gav borgmästaren projektet sitt odelade stöd; liksom miljöchefen, som talade sig varm för de naturvårdande inslagen; och skolchefen, som beundrade den folkbildande ansatsen på samma sätt som hela vår tid omhuldar det instrumentella lärandet; och kulturchefen, som i direktsändning i tv till och med visade en skiss över hur parken kunde fyllas med spektakulära konstutställningar, konserter, uppläsningar, teaterpjäser och dansföreställningar, eftersom den moderna människan känner ett tvingande behov av att genom konst och kultur ständigt ifrågasätta sin omvärld med dess krav och konventioner; och polismästaren som, på polisers vis, höll en stram och knastertorr presskonferens där han presenterade en alldeles färsk undersökning som visade att brottsligheten skulle gå ned med nästan tjugo procent om kommunen ställde sig bakom projektet. Siffrorna var mycket trovärdiga, felmarginalen var inte större än ett par decimaler. Åtminstone enligt analytikern själv, som i en helt annan undersökning på uppdrag av företagsgruppen hade räknat på framtida skatteintäkter för kommunen. Till och med ärkebiskopen gav temaparken sin välsignelse. Rekreation till kropp och själ ger människan inre kraft och öppnar hennes hjärta för gud. Och den som vågar öppna sitt hjärta för gud blir tvivelsutan en bättre samhällsmedborgare. Där, om inte förr, borde jag ha dragit öronen åt mig, men som vanligt lyssnade jag inte. Stor sak i det, jag tyckte lik förbannat att det var en bra idé.

Nu låg den där framför mig, den en gång så omtvistade Teaterparken, som nuförtiden älskades av alla utom de mest rabiata näbbstövlarna. Det var en mäktig syn. Flera kilometer bort i varje riktning blinkade lampor och kulörta lyktor och strålkastare som lyste upp de olika anläggningarna så att parkens gäster kunde fiska och rida på hästar, åka skidor, kanotera eller spela fotboll när som helst på dygnet. Teaterparken var som ett Las Vegas med långt bredare utbud, och konceptet var detsamma som i Nevadaöknen: att under dygnets alla timmar låta varje människa med några spänn på fickan se sig mätt utan att röra, eller snarare beröras. Det är den valfrihet som konsumtionssamhället erbjuder. Man frågar sig om ärkebiskopen någonsin hade tänkt på det. Han, den lille buspojken från välståndets bakgård, som hade nått makt och myndighet med hjälp av pengar från Själens Frihet. Han, som enligt fader Patrick hade gjort gud till sitt redskap i jakten på sin egen framgång. Han som en gång hade sagt att temaparken skulle öppna människors hjärtan för gud, och att människor vars hjärtan var öppna för gud också var goda samhällsmedborgare. En sådan skojare! En tanke, en impuls, for genom skallen på mig och ut igen genom den lilla springan i bilfönstret. Jag mindes att det fanns ett inslag i historien om temaparken som vid den tiden hade väckt mycket uppmärksamhet, men jag kunde för mitt liv inte komma på vad det var. Hade det med ärkebiskopen att göra, funderade jag. Eller med Kaiser? Jag stannade till vid vägkanten ett par hundra meter från den stora parkeringsplatsen utanför entrén, lutade huvudet mot ratten och gjorde ett försök att söka efter svaret på den där jättelika hårddisken som kallas hjärnan och som aldrig går att optimera.

Men någon gång skall man ha tur, och rätt vad det var blinkade den röda lampan framför ögonen på mig, och där i bilen i min ensamhet utbrast jag plötsligt: Javisst, heureka, jag har funnit det – sambandet, den där tunna guldtråden som en dag kanske går att använda för att knyta ihop den stora säcken med alla fula fiskar! Kaiser – Julius Kaiser! Alldeles okänd, från ingenstans, och plötsligt i rampljuset som den hemlighetsfulla, tillbakadragna huvudfinansiären bakom hela projektet. Jo, nu mindes jag. Det var första gången som jag och de flesta med mig hörde talas om Julius Kaiser. Var det månne därför som Johnny hade en biljett till attraktionen Själavandringen i sin sönderslagna hand? Nåväl, jag får väl ta en tur för egen del, tänkte jag och drog mig till minnes att jag inte hade varit på tivoli sedan tonåren. Kärlekstunneln, första kyssen och allt det där. Jag förlorade oskulden på tivoli, i buskarna bakom ett stånd med popcorn och spunnet socker. Det gick inget vidare. Vi var lika nervösa båda två, och just som jag hade lyckats få ned trosorna på henne kom ett par fulla killar och ställde sig på andra sidan buskarna och kissade. Därefter var romantiken stendöd. Men vi gjorde vad vi skulle, och det var säkert bra för oss båda. Vi gjorde aldrig om det igen. Med varandra, vill säga. Tänk, på den tiden nästan levde man på tivoli, mumlade jag för mig själv när jag rullade in på parkeringen.