Bok 2: "Jag". Kapitel 2, del 6

Johnny visste inte mycket om kärlek. Hans mor och far hade aldrig bekymrat sig för honom. För dem var han bara det högst olyckliga resultatet av ett lika mekaniskt som narkotikarusigt knullande. De behöll honom visserligen, men redan från femårsåldern tvingades han förtjäna sitt uppehälle på egen hand. Han snattade i butiker och tiggde pengar från gamla damer, eller agerade springpojke när föräldrarna var alltför trötta, fulla, kåta eller stenade för att vilja ta sig till sina olika langare. Inte heller hade han några syskon, för efter Johnnys födelse lät mamma operera bort livmodern på en gratisklinik. Hon ville väl inte riskera några fler biologiska faiblesser. Johnny hade inte ens en snäll tant eller farbror eller någon avlägsen kusin som brydde sig om honom. Bortsett från den gamla damen på nummer femtioett fanns det nog ingen som hade behandlat honom anständigt i livet. Någonsin. Han hade förvisso ständiga relationer med kvinnor som var lika anskrämliga och nedgångna och misshandlade som han själv, men det var relationer där tillgivenhet bara var ett av många beroenden som sprang ur oförmågan att förstå den verkliga lusten. Och det var inte så konstigt, för hur kan man begripa något som man aldrig har upplevt? Att vara full och stenad var lika självklart som att vara kåt, och bäst mådde man förmodligen om man var allt på en gång. De enskilda beroendena stöttade upp, rent av förutsatte, varandra. Utan ett av dem var missbrukaren bara en halv människa. En halvdan missbrukare.

På en viktig punkt skilde sig emellertid Johnny från sin omgivning: han hade en liten dotter som han älskade över allt annat. Flickan var den, i förstone, oönskade frukten av en i raden av kärlekslösa relationer. Modern ville inte veta av henne och rymde från sjukhuset strax efter förlossningen. Hon hade aldrig hörts av sedan dess. Johnny däremot blev alldeles lealös när han såg den lilla varelsen ligga där ensam i sin kuvös, och för första gången i livet vidkändes han äkta kärlek. Han saknade emellertid förutsättningar att ta hand om barnet, och en domstol beslöt att flickan skulle placeras på ett barnhem i väntan på adoption. Johnny var naturligtvis oförstående inför det som ämbetsmännen bestämde över huvudet på honom. "Skall de ta mitt barn ifrån mig?" frågade han sitt ombud. "Men så kan de väl inte göra!" Ombudet försökte förklara att myndigheterna med tanke på omständigheterna inte bara hade rätten utan också skyldigheten att göra just så. Men Johnny begrep ingenting, allra minst de sirliga orden och invecklade resonemangen. Han skrek och grät i rättssalen när domaren kungjorde beslutet och slog klubban i bordet. Och ingenstans på hela jorden fanns det någon som kunde trösta honom. Bortsett möjligen från den gamla damen på nummer femtioett. Hon hade alltid tagit väl hand om honom, och nu erbjöd hon sig att hjälpa honom att få sin dotter tillbaka.

Varje vecka därefter träffades de hemma hos damen, som hade arbetat som sekreterare på ett stort företag och en gång i tiden hade läst en korrespondenskurs i juridik. Hon förklarade tålmodigt för Johnny hur saker och ting förhöll sig, varför domaren hade tagit flickan ifrån honom (nej, han var inte dum!) och vad Johnny själv måste göra för att visa att han kunde ta hand om sin dotter. Och Johnny höll sig nykter och drack ingenting på hela dagen innan han skulle besöka den gamla damen. Och hon visste att han hade en lång väg att vandra, och fastän hon förmanade honom när han erkände att han inte alltid levde i avhållsamhet under resten av veckan, visade hon samtidigt förståelse för hans svåra situation. Till sist hade alla ansträngningar faktiskt resulterat i att domstolen åter skulle pröva adoptionsfrågan. Så länge Johnny vägrade att skriva under papperen kunde flickan ändå inte adopteras bort, och att utsätta henne för en osäker och konfliktfylld framtid i fosterhem var inget som egentligen tilltalade rätten. Jag hade inte sett Johnny på över en månad och jag visste inte hur det hade gått, men jag hoppades att han åtminstone hade fått någon slags umgängesrätt. Något annat kunde man inte räkna med. Johnny var säkert godhjärtad och kärleksfull innerst inne, men han var i många avseenden ännu ett barn, och barn skall inte uppfostra andra barn. Då är risken stor att det går som det gjorde med Johnny.

Johnny älskade sin dotter, men han var en nagel i ögat på alla andra. Av det enkla skälet att han inte litade på någon. Och varför skulle han det? Ingen (bortsett från damen på nummer femtioett) hade någonsin brytt sig om honom. Däremot hade han sedan barnsben blivit utnyttjad av dem som förmodades bry sig om honom. Var det då så konstigt att han gjorde vad han kunde för att dra nytta av andra innan de drog honom vid näsan? Det är meningslöst att sätta sig till doms över sådana som Johnny, tänkte jag och förde glaset till munnen. Bara de som kan försvara sig mot anklagelser förtjänar våra domar. Och Johnny, han var fullständigt försvarslös. Ungefär som den lilla flickan som var det enda goda som han hade åstadkommit i livet. Hur det än gick med honom skulle hon finnas kvar. Måtte det gå henne väl, mumlade jag för mig själv. Det slog mig att jag plötsligt såg Johnny i ett helt nytt ljus. Vanligtvis irriterade han mig, förmodligen därför att jag bara träffade honom i situationer där han av självbevarelsedrift betedde sig som en igelkott: "Ta hit mjölken, men ge fan i att klappa mig!" Hans historia var i det sammanhanget bara en i raden av de bortförklaringar med vilka alla förtappade existenser rättfärdigar sina handlingar. Men historien var faktiskt en förklaring, och den var faktiskt eländig, upprörande och förfärlig. För den som kan luta sig tillbaka i läderfåtöljen framför brasan med konjakskupan i hand är det kanske lätt att påstå att "Jag skulle minsann aldrig bete mig på det viset!" Men i verkligheten? Knappast! Men människor drar sig för att visa förståelse för sådana som Johnny eftersom de blandar ihop begreppen förklaring och försvar. De tror att om man erkänner att Johnnys historia ligger till grund för alla hans synder, då tar man också dessa synder i försvar. Men inget kan försvara allt vad Johnny har ställt till med. Man är själv ansvarig för alla sina handlingar, både goda och onda. Men ingen människa agerar oberoende av sitt förflutna bara därför att lagen efter artonårsdagen betraktar henne som vuxen, med ansvar bara för sig själv och utan några förbindelser till andra människor andra än dem hon själv väljer av fri vilja. I relation till det förflutna existerar inte den fria viljan. En människa är i allt väsentligt produkten av de första livsåren, och om dessa har varit fulla av elände och kärlekslöshet så vore det väl märkvärdigt om inte resten av livet tedde sig likadant? Det riktigt märkvärdiga i sammanhanget var den gränslösa kärlek som Johnny trots sitt förflutna tycktes känna inför sin dotter. Sådant kan den religiöse kalla ett herrens under!

Men var höll han hus, undrade jag och tittade på klockan. Han var redan tjugo minuter försenad, och förståelsen började övergå i irritation. Som vanligt. Men jag var förstås inte den som Johnny skulle ägna sin hårt ransonerade omtanke. Jag vinkade till mig bartendern och beställde ännu ett glas. Då hörde jag plöstligt ett avgrundsvrål utifrån gatan. Till en början var det mycket svagt, men det tilltog i styrka med samma intensitet och hastighet som när man vrider upp volymen på en stereo. Sedan försvann det. "Han faller, han faller!" ropade någon därute. "Men gud, gör något… Han faller!" Men gud kunde inget göra och efter ytterligare någon sekund hördes en duns utifrån gatan. Dov, olycksbådande, som en säck ris eller spannmål som kastas ned på kajen från ett fartyg och slits upp längs med undersidan så att innehållet skingras på marken. Jag sprang ut på trottoaren. Mitt på gatan hade några personer samlats i en ring. Bilarna stannade upp och förarna tutade och skrek och levde rövare. Ännu var det inte många som visste vad som hade hänt. Jag trängde mig fram genom den växande folksamlingen och kom fram till Johnny som låg där och bredde ut sig över asfalten. Skallen var krossad, och hela bålen hade spruckit, och blod och tarmar och kroppsvätskor låg spridda över gatan. Precis som riskornen i säcken. Folksamlingen var i chock. Några grät, andra skrek efter polis, eller brandkåren, mamma eller sina barn. Alla föreföll rädda. Men ingen gjorde något. Jag var också i chock, och jag var arg, förbittrad, utom mig av sorg över att denna person som jag helt nyss hade kommit att betrakta i ett nytt ljus nu låg skändad framför mina fötter, förmodligen på grund av något som jag själv hade med att göra. Jag viftade med min legitimation och kastade ur mig frågor samtidigt som jag gick fram till kroppen. Varifrån föll han? Såg någon vad som hände? Hade någon hört ett skott? Jag fick alla möjliga svar, men jag brydde mig inte om dem.

Efter att ha betraktat den blodiga kroppen i några sekunder fick jag syn på en pappersbit som satt fastkilad i handen, och jag böjde mig ned och förde de söndertrasade fingrarna åt sidan och tog upp den. Det var till min förvåning en nedblodad biljett till en ny åkattraktion på nöjesfältet. Själavandringen. Jag bad någon ringa polisen, stoppade den blodiga biljetten i rockfickan och skyndade nedför gatan och försvann i mörkret i gränden bakom krogen som utgjorde mötesplatsen. Den krogen där mitt öde en gång hade beseglats av en rovgirig och sadistisk statstjänsteman. Jag sprang hela vägen till kontoret, kastade mig i bilen som stod kvar i gränden med en parkeringsbot på rutan och gjorde en rivstart. Sedan körde jag som i trans genom den mörka, fuktiga, ljumma, ångande sommarnatten. Den påminde om blodet som strömmade ur Johnnys kropp. Glädjekvarteren låg märkligt öde, bara de pulserande neonskyltarna skvallrade om att bakom de slitna fasaderna kämpade sönderslagna själar med att tillfredsställa drömmar som aldrig skulle gå i uppfyllelse. Kanske hade gudarna skitit färdigt för i dag. Vad var väl Johnny om inte ett offerlamm? Sådana som världen behöver för att blidka gudarna, som för att säga till dem: "Se, vi ger er en av våra egna, bara ni lämnar oss andra ifred!" utan att det kostar oss andra så mycket som en tår i ögonvrån. För ingen hade någonsin brytt sig om Johnny. Ingen, förutom hans dotter, även om hon ännu inte visste om det. Och naturligtvis den gamla damen på nummer femtioett.