Bok 1: "Julius". Kapitel 6, del 7

Julius stod i ett dike bakom den märkvärdiga maskinen med metallstaven i handen, precis som han hade gjort många gånger sedan den dagen då borgmästaren och ärkebiskopen och popsångerskan och de andra hade satt sina själar i pant i utbyte mot en del av den ondska som Julius bar inom sig och som härstammade från den svartklädde. Han hatade det. För varje gång han stack den där metallstaven i hålet och maskinen började stånka och frusta och skaka och brinna var det som om en del av honom själv vittrade bort. Han kunde känna smärtan i hjärtat när maskinen ryckte till och personen på andra sidan kastades bakåt och landade i madrasserna. Varje gång sade han till Robin och Fanny Frank att han aldrig skulle göra om det, och varje gång sade de att det inte skulle behövas. Men efter några månader hörde de av sig igen och ursäktade sig och sade att de dessvärre behövde hans hjälp ännu en gång, men att detta minsann skulle vara den sista och att han naturligtvis skulle bli rikligt belönad. Och Julius sade nej, och Robin och Fanny Frank smickrade honom och trugade honom och gjorde med försåtliga antydningar samtidigt klart för honom vem som låg bakom hans framgångar. Till sist föll Julius till föga. Och varför inte? Han blev förvisso rikligt belönad. Han hade blivit stadens och landets, ja, en av världens mest omskrivna personer. Teaterparken skulle bli den största rekreationsanläggningen i världen, och de nya vännerna såg till att Julius hyllades som mannen bakom det fantastiska projektet. Vad mer kunde hans ego begära? När allt kom omkring var det ganska rimligt att han i gengäld skulle dela med sig av den där kraften som hade gjort allt detta möjligt. Det var han själv som kom med idén att man skulle göra en åkattraktion av den gamla ladan. "Vem skulle väl inte vilja ta en tur med Själavandringen?" utbrast han entusiastiskt, och församlingen instämde. Robin och Fanny Frank tittade häpna på varandra: det var faktiskt en riktigt bra idé! Dessutom löste den problemet med var maskinen skulle förvaras nu när parken snart skulle öppnas för allmänheten. I stormens öga går man alltid säker.

Julius stack metallstaven i hålet för sista gången den natten, och maskinen började stånka och frusta och brinna och allt det där, och kvinnan på andra sidan stack det normandiska tvåhandssvärdet i den trattformade öppningen och utstötte extatiska skrik, och plötsligt for blixten genom svärdet och kastade henne bakåt så att hon landade i madrasserna. I samma stund drabbades Julius av en fruktansvärd smärta, som liksom blixten i svärdet trängde genom kroppen från huvudet ända ned till fötterna. Han tog sig för bröstet, om halsen och livet och huvudet, och sjönk samman i diket och skrek tills han svimmade av utmattning. Ingen hörde honom. Robin och Fanny Frank saknade honom inte heller förrän Cornelia ringde och bad att få tala med honom. När de hittade honom hade han just kommit till sans. Det värkte fortfarande i kroppen, och han var naturligtvis litet medtagen, men annars tycktes det inte vara något större fel på honom. Bortsett från tomrummet i magen. Det drabbade honom allt oftare nuförtiden, och det dröjde sig kvar allt längre. Men den här gången var det annorlunda. Den här gången kändes det bestående. Julius ville inte tala med Cornelia, men hon insisterade. "Det gäller hans fru!" fräste hon i telefonen. Fanny Frank fnös åt henne och tittade på Julius och ryckte uppgivet på axlarna: "Hon säger att det gäller din fru." Julius tog motvilligt luren och höll den i handen i några sekunder innan han förde den till örat. "Hur är det med henne?" mumlade han. "Hon är borta", svarade Cornelia. Julius blev alldeles stum. "Vad då borta?" snäste han till sist. "Jag tror att du vet vad jag menar", svarade Cornelia. "Jag vill att du kommer hem nu", fortsatte hon snyftande." Hon var ändå din hustru, och en gång ville du ha henne." Julius tappade luren i marken och tog sig om huvudet. Robin och Fanny Frank tittade bekymrat på honom. "Men vad står på?" undrade de. "Vad är det som har hänt?" Julius böjde sig ned och plockade upp metallstaven och stoppade tillbaka den i hålet så att maskinen skrek till. Cornelia hörde ljudet genom telefonluren och det gjorde henne skräckslagen. "Jag vill att ni kör mig hem nu", sade Julius till sist med en röst som var lika kall som stålet i staven. "Min hustru finns inte mer."

Nej, Angelica fanns inte mer. Det stora ljuset, prinsessan, alltings mening – hon som genom döden skulle göra honom levande, eftersom döden egentligen var livet, och ta honom till slottet där mor Anne-Margrete väntade med smyckena, de vackra klänningarna och de praktfulla uniformerna. Tiden hade smitit förbi honom utan att passera gå. Angelica hade varit död i hans ögon alltsedan den dagen då hennes kropp började krackelera. Kanske rent av ännu längre. Kanske dog hon faktiskt när han själv stack svärdet i maskinen för att döda den där djävulen som ville ta henne ifrån honom. Den dagen blev han en hingst och hon en docka, vacker förvisso, som en prinsessa, men ändå en docka, ett smycke att visa upp för världen, som för att säga: "Se hit, se på Kaiser, det trodde ni aldrig, men nu har han smällt er på fingrarna!" En gång i tiden, i drömmen, hade hon varit hans like, men aldrig mer sedan den dagen. Han hade vandrat in i elden ensam, utan henne. Därefter var drömmen bara hans. Ja, egentligen hade hon nog varit död för honom ända sedan den dagen i ladan. Men borta, försvunnen, det hade hon aldrig varit. Så länge hon fanns där, ful och sprucken och motbjudande, men trots allt hos honom, då fanns också drömmen, om än litet kantstött och skamfilad. När hon försvann, då tog hon också drömmen med sig.

Bilen stannade till framför huset och Julius steg ur. Vinternatten var skoningslös och han huttrade i kylan. "Det här känns inte bra", muttrade Fanny Frank bakom ratten. "Nej", instämde Robin. "Det har blivit dags att tänka på framtiden." Cornelia satt vid brasan när Julius kom in i rummet. "Var är hon?" frågade han kort. "Hon är borta", svarade Cornelia med gråten i halsen. Sedan berättade hon allt som hade hänt. Julius vände sig bort från henne och betraktade mörkret och stjärnorna genom de stora panoramafönstren i det väldiga huset som han hade låtit bygga i stadens finaste kvarter. "Hon dog för din skull", sade Cornelia anklagande. "Vad menar du med det?" fräste Julius ilsket. Cornelia svarade med en motfråga: "Hur många gånger har du varit vid maskinen?" Julius tittade oförstående på henne, men Cornelia lät sig inte luras. "Jag hörde den genom telefonen. Det ljudet glömmer jag aldrig! Angelica berättade vad som hände dig den där gången när vi var i ladan och den svartklädde skulle ta livet av mig. Hon säger att du har blivit en ond människa, men det tror inte jag. Och det gjorde inte hon heller egentligen. Hon sade att du är mänsklig, och att människor går att rädda om de bara vill bli räddade." "Du pratar en massa strunt!" utbrast Julius. Tomrummet i magen hade försvunnit och ersatts av den där väldiga knuten som tycktes äta upp honom inifrån. Han ville därifrån, han stod inte ut med Cornelia.

"Du måste sluta med att göra andra människor illa", fortsatte Cornelia. "Gubbens fastighet, affärerna, Teaterparken – folk har kommit till skada i alla dina projekt. Och häromdagen hörde jag att du skall ge dig in i vapenbranschen. Har du inget samvete alls? Har du ingen moral?" Knuten därinne i magen på Julius ställde sig på ända och vred på sig och skavde mot inälvorna och gjorde så ont att han plötsligt kräktes på den persiska mattan som han hade fått av ärkebiskopen. "Ut ur mitt hus!" skrek han och torkade sig om munnen. "Ditt hus?!" skrek Cornelia tillbaka. "Det är dina vänners hus. Du har byggt det med deras pengar, och med pengar som du har rövat från människor vars liv du har slagit i spillror. Ditt hus?! Skitsnack!" Hon tog kappan och gick mot dörren. Julius kräktes en gång till. Knuten i magen hade återigen förvandlats till en boaorm som slingrade sig runt honom så att han nästan kvävdes. Han hostade. "Vad vill du att jag skall göra?" sade han plötsligt och lät lika ynklig som den där gången på gatan för mer än tjugo år sedan när grabbarna stekte ägg på bilarnas motorhuvar. Cornelia tittade på honom och stönade som om hon hade sagt samma sak hundra gånger förut: "Bli något som du aldrig har varit – en människa som andra, bland andra. Dela våra sorger och bedrövelser, vårt lidande och våra bekymmer. Och dela vår glädje, vårt hopp och vår tro och vår förtröstan. Vår kärlek. Det enda du och jag har gemensamt är längtan, och till och med den försöker du göra dig av med." "Det är inte så enkelt", mumlade Julius. "Att göra gott är alltid enkelt!" sade Cornelia ilsket. Julius muttrade något som hon inte hörde. "Jag vet att du träffade chefen för hamnprojektet i dag", fortsatte hon efter en stund. Julius svarade inte. "Jag vet inte vad ni sade till varandra, men jag kan tänka mig. Nåväl, en människa kan göra allting ogjort, bara hon gör gott." Hon spände ögonen i Julius: "Jag vill att du avbryter projektet!" Julius tvingade med stor ansträngning upp huvudet och tittade på henne: "Är du inte klok?"

Cornelia brydde sig inte om honom. "Du kommer att ställa tusentals fattiga människor på gatan, utan tak över huvudet. Precis som när du lät dina vänner kasta ut dina grannar från gubbens fastighet. Dina grannar, Julius!" Cornelia var så upprörd att hon tvingades ta en paus för att hämta andan. "Pappa känner flera som bor där", fortsatte hon när hon hade lugnat sig något. "Jag också. De kommer att dö om du tar deras lägenheter ifrån dem." Hon tittade på Julius med en förunderlig blandning av sorg och beslutsamhet: "Jag kan inte låta dig göra det." Julius lyckades resa sig upp och tittade bort mot Cornelia, men allt han såg var ormens väldiga gap som höll på att sluka honom. "Jag vill ha din avskedsansökan på mitt bord i morgon bitti!" väste han. "Som du vill", suckade Cornelia. "Jag vet tillräckligt om dig för att ödelägga ditt liv!" Hon rusade ut i hallen och slet upp dörren. Plötsligt vände hon sig om en sista gång. "Tusentals människor", snyftade hon. "Som kommer att svälta, att frysa, att dö på grund av dig!" Tårarna vällde fram ur ögonen och sökte sig ned utmed kinderna. "Min älskade pojke! Jag kan inte låta dig göra det." Sedan försvann hon ut i vinternatten. Ormens käftar slöt sig om skallen på Julius och tvingade ned honom på mattan, och han kände stanken av spyorna, och han kräktes igen, och plötsligt var han inne i ormen, och knäna försvann under kroppen, och han föll ihop och blev liggande ända till morgonen, där på den persiska mattan som han en gång hade fått av ärkebiskopen.